Filosofisvammel, livet

Tankar, om livet. Hur det går när man inte orkar och hur man gör för att faktiskt orka ibland.

Denna text skrev jag för att jag kände att det var många där ute som behövde få ta del av ett budskap som jag sedan ca ett halvår tillbaka har levt efter. Jag fick bra respons på den och tips om att lägga upp den här för att fler skulle få ta del av de tankar som cirklar runt i mitt lilla huvud en höstdag som denne.


OBS: Denna text var ursprungligen publicerad i skriva av sig-tråden, därför är delar av den lite mer personligt inspirerande och riktade till mindre grupper.

Man läser här, och då upptäcker man, hur många som inte mår tjollahoppsa. Och då börjar man undra, vad är det egentligen, som får det att bli såhär. Varje dag när man går in och läser undrar man, hur det kan komma sig att det finns så många, med så många historier. Och ibland undrar man nästan, om inte alla människor mår dåligt på något sätt. Folk är stressade, eller dåligt behandlade, eller känner att de inte passar in, eller en massa andra saker. Man vill krama alla, prata med alla. Hjälpa alla. Men det är så många.

Själv har man haft ett underbart liv. Liar. Jag känner igen mig i så många av alla storys som berättas, alla klagomål. MEN, jag ska inte, inte aldrig dra min egen här. För nej, jag orkar inte, vill inte, kommer inte. Det finns ingen anledning, inte nu när jag, hittat ett sätt att leva, trots att det finns så mycket man egentligen inte klarar av.

Det går en dag, det går två, tre och fyra. En vecka, en månad, ett år. Men det blir bättre, kanske aldrig riktigt bra, inte vad jag förutspår i alla fall. Men vad ska man göra? Två val, stanna eller gå. Och det är faktisk inte alltid så självklart vad som är rätt eller fel. Orkar man inte? Ja, då är det svårt. Själv har man stått på kanten, några få centimeter från att trilla i. Från att lämna. Men i sista stunden, finns det något som säger nej, inte nu. Slutet blir inte som man tänkt sig. Men det blir en väckarklocka för de runt ikring en. Men så länge man stannar, går det att ta sig igenom.

Varje dag är ett steg. Livet en väg. På ryggen bär man en ryggsäck, full av vackert slipade stenar. Alla ting i livet må vara tunga att bära på, men de må även vara en fröjd för ögat. Stenarna kommer och går. Man hittar en ny på vägen, man kastar ut en gammal. Vänner, familj, ting, platser, ja till och med mugglis och liknande vår vara var sin sten. allt som betyder något. Och ibland, när man går fel, går mot den där klippkanten, när man är på väg att lämna vägen. Det är då man ska sätta sig ner, och öppna ryggsäcken, och beundra vad det är man har. Titta tillbaka på det, och faktiskt känna, att det är okej, att tycka att liuvet suger, det är okej att må piss, det är okej att gråta, men det är också okej att älska. Okej att bara finnas till. Okej att vara en själv, för själv finns man i flera andras ryggsäckar.

Idag är det en dålig dag. Vad gör man? Man sätter sig ner. Och kanske plockar man upp en viss sten. Och så tittar man på den. Tittar in i någons ögon, hör någons röst. Låter ljudet av ens egen röst, få komma till öronen på någon. Eller det är i alla fall vad man borde göra. Inte vad man själv gör. För själv, är man för dum för att lita på folk. För att anförtro sig själv. Men är det bara ens eget fel? Nej, nej.

Så alla fina underbara mugglisar. Here am I. En liten flicka, men med en stor ryggsäck, där ni alla kan få plats. För jag orkar bära. Innan gick det inte, men idag i detta nu, då orkar jag. För jag vet att ja har något att gå mot. Jag vet, att på min väg kommer jag att plocka upp fler stenar. Stenar som kommer att forma mig till ett jag, som är ett så gudomligt jag. För det är skapat av de jag älskar, av de jag bryr mig om, av de jag inte vill förlora. Så till alla er som känner det tungt, bara tänkt, bara existera, och när det finns en ork, då plockar ni upp nya stenar, då kastar ni bort gamla, men viktigast av allt, då kan man också laga de stenar som i detta nu är halva.

Hoppas att det går att förstå något av mitt svammel.

ÅHååhåhåhå, så FANTASTISKT gripande! Jag vet inte hur jag ska säga det på rätt sätt, men du skriver gudomligt! ♥ ♥ Jag mår inte dåligt eller nåt, jag älskar mitt liv, men ändå kändes det bra att läsa den här texten.. Amazing!

vad vackert du skriver, du är väldigt bra på att formulera dig och är otroligt duktig på att skriva!

Wow. Du är otroligt bra på att skriva och du har så sant. Som HarryPotterr skrev så har jag också ett bra liv, men det kändes så bra och så rätt att läsa det här. Vackra ord formulerade på ett vackert sätt med en otroligt bra inebörd enkelt ♥

Själv tycker jag att må dåligt är någonting naturligt i mina ögon. Självfallet mår alla sämre vissa dagar än andra, självfallet finns det människor som gråter sig till sömns om nätterna, självfallet finns det många hjärtan som känner sig svaga bakom hud och skelett.

Dock tror jag inte på att ingen någonsin kommer få smaka på ordet lycka eller snubbla över det. Jag tror att det kommer en tid för varje enskild individ som gör så att just denne person inser vad meningen med livet är, för en del vet ju inte, eller hur? En del existerar, men de lever inte.

Jag har funnit meningen med mitt liv. Jag vet vad som gör mig lycklig, vad som får mig att älska livet; och det är att känna lycka. Det är att göra saker som får mig att må bra. Som får mig att skratta och le. Det är sådant jag lever för - att skapa minnen.

Många argument mot detta är att man ändå kommer må dåligt; men jag tror att allting som händer i livet, allting som jag gör och påverkas av, oavsett om det är misstag eller positiva ting, så formar det den personen jag är. Och ingen kan någonsin säga åt mig vem jag ska vara. För jag är jag. För att vara lycklig så måste man även ha känt hur svårt livet kan vara ibland; det kan handla allt från att vara fyra år och skrapa upp knät till att vara fyrtio och skilja sig. Allting vi gör skapar följder, positiva som negativa. Och de här sakerna gör så att vi befinner oss någon annanstans än vad vi skulle ha sett oss vid just den tidpunkten.

Du skriver fantastiskt bra!

Håller med Childhoodtight x)

Childhoodlight*
Tack så mycket!

håller med det där i början. jag har känt mig deprimerad för länge sen men nu mår jag bra, så man kommer ju tillslut ut ur det där jobbiga!

Gud vad bra du skriver! Det är så gripande... önskar att jag kunde vara lika bra på att formulera mig :o