Öppna ögonen, då förändras världen

Hej! Jag tänkte skriva en till ff! Jag har skrivit prologen (den blev väldigt lång...) och hoppas att någon vill läsa den! Sååå... Ja. Det var allt! Och så vet jag inte riktigt vad den ska heta än... Kan ni skriva i tråden om ni kommer på ett nytt namn eller om ni gillar det jag har eller nån av dom andra nedan. Skulle hjälpa lite!!

Titel: Öppna ögonen, då förändras världen. Men jag kan inte riktigt bestämma mig, så det kan bli ändrat. Några andra alternativ jag hade/har är: När du tittar med andra ögon eller Öppna ögonen, och se.
Ge mig förslag, jag behöver det!!!!
Författare: Hermione 1234
Rating: PG +12. Vet inte riktigt. . . Förekommer fula ord och kanske lite blod.
Kapitel klara: 1
Färdig: Nox.
Handling: Det handlar om en flicka som heter Andromeda. Hon och hennes syster Cassiopeia är adopterade och dom är ganska udda. En dag får dom reda på något. . .
Andromeda: Har blont långt hår. Grön-lysande ögon, och har oftast jeanstajts och en t-shirt. (Och en svart jacka ovanpå) Om hon inte har det brukar hon ha ett linne (rosa) och en "skjorta" som är lila rutig. Hennes smeknamn är Andromi, Romi eller Andri. Andromeda är fantasitskt bra på att sjunga. Och hon hatar smeknamnet Andri.
Cassiopeia: Har becksvart lockigt hår och blåa, glittrande ögon. Hon har också (oftast) jeanstajts fast hon byter tröja nästan varje dag, så det ändras. Hennes smeknamn är Cassi eller Cassio. Cassiopeia gillar att dansa och lyssna på/till när Andromeda sjunger.
Bra att veta: Dom heter Galaxia i efternamn. Dom är väldigt udda. Dom fick behålla efternamnet för att (vad dom vet) deras föräldrar ville/sa det, och adoptivföräldrarna respekterade det. Så dom heter inte adoptivföräldrarnas efternamn, utan sitt "eget".


Prolog:
"Vi finns inte, men vi är här. Vi kan inte förintas och inte födas. Vi kan inte åldras eller ändra utseende. Vi kan göra vad vi vill, men måste stanna här. Vi är din största fruktan, och din största lycka. Vem är vi?"

-------------

Jag slängde mig på sängen och tog upp mobilen. Två obesvarade samtal - från Alex, och två medelanden.
Tja! Jag tänkte bara säga att Jossan inte kan komma med på bion för att hon skulle till sin mormor typ. Hennes mobil är borta så jag förmedlar det Syns!

Hej. Du ville något förut. . .?
Eeee. . . Det där med bion lät bra. Du kan väll ringa när du ser det här?
//Alex

Jag ringde Alex.

Duuuut. Duuuut.
"Sprak"
"Hallå?"
-Hej! Det är Andromeda. Jag såg ditt mess.
"Ja. Justdet. Asså. . ."
-Kunde du komma?
"Ja! Såklart. Vad var det för film?"
-Nån med utomjordingar typ.
"Ha, ha. Ja. Okej. Jag kommer såklart."
-Kul! Ska jag skriva busstiderna i ett mess?
"Visst."
Jag hörde hans mamma ropa något i bakgrunden.
"Ja mamma! Vänta! Jag pratar i telefon!"
Det sprakade till.
"Eee. . . Jag måste lägga på nu. Men skicka det där messet." Sa han och lät lite orolig.
-Aa. Jag ska. Svarade jag och undrade varför han lät så orolig.
"Hej då! Puss."
-Syns!
-Dot- Han la på.

Jag suckade och ställde mig upp. Jag tittade mot mitt skrivbord, min röda stol och den gröna mattan.
Någon ryckte i dörrhandtaget. Dörren öppnades.
-Hej. Vad gör du? Frågade Cassi.
-Inget. Svarade jag.
-Jag har inget å göra. Får jag vara med dig? Sa hon med en fjantig lite gullig röst.
-Jag gör inget! Det är inget kul här inne! Svarade jag surt.
-Men. . . Hennes ögon fylldes av tårar och hon sa:
-Men jag vill vara med dig. . .
-Kom då! Sa jag och kramade om henne för att förhindra en gråtatack. Hon hoppade ut från min famn och började skutta upp och ner på golvet.
-Vad ska vi göra? Vad ska vi göra?! Vad? Vad? Vad?!
-Tyst! Hon stannade. Vi ska göra. . . Något.
-Vaad?!
Det hördes en dov ringsignal i bakgrunden. Mamma svarade.
-Jag vet inte vad vi ska göra. . .
-Du har telefon ! Skrek mamma till Cassi.
Cassi vände sig om och sprang ner till telefonen. Jag låste min dörr och slog på datorn. Jag gick in på min och min bästis blogg. Hon hade skrivit något så jag gick därifrån. Jag hade inget speciellt att göra, så jag kollade min mail. Det var bara reklam. Jag kollade i en mapp med spel. Slender Jag tryckte på det och spelade. Det var ganska läskigt, men jag hann inte spela mer efter att jag hade hittat första lappen. För mamma ropade.
-Andromeda! Kom nu!!
Jag kollade på klockan. Klockan var sex. Hon måste ha ropat förut. Jag hörde nog inte när jag hade hörlurar. Skit!
-Jag kommer!! Skrek jag tillbaka lite för surt.
-Skynda dig!!
Jag skyndade mig att låsa upp dörren och springa ner.

Jag dråsade ner på stolen och suckade.
-Vad är det nu då? Vill du inte ha någon mat eller?! Om du bara ska vara otrevlig så kan du gå! Sa mamma argt.
-Jag har inte gjort något! Svarade jag surt. Fast det inte var meningen.
-Skärp dig Andromeda! Nu får det vara nog!
-Jävla skit mamma. Viskade jag surt.
Middagen var ganska tyst, för min del iallafall. Pappa pratade på och mamma också. Cassi var väll som vanligt. Sen försökte hon säga något till mig men jag lyssnade inte.
När jag hade ätit upp så gick jag bara upp på rummet, smällde igen dörren och låste. Jag gick in på mobilen och tänkte först trycka på kik, men ändrade mig och gick till meddelanden. Jag messade Alex.
"Vgd?"
Jag väntade ett tag sen slängde kag mobilen på sängen och började vanka av och an i rummet.
-Biiiip-
Jag tog upp mobilen.
Jag gör inget. Pappa kommer hem ikväll. Du?
"Tänker. Kul?"
Vad kul?
"Din pappa."
Eee. . . Ja.
"Okej."

Jag hade tråkigt i tio minuter, sen bestämde jag mig för att gå till Alex. Jag gick bara ut och innan jag stängde dörren och sprang mot hans hus, så skrek jag:
-Jag har mobilen! För att ingen skulle stoppa mig.

När jag kom fram till deras lägenhet så gick jag långsamt upp för trapporna. När jag kollade ut genom ett fönster så såg jag att Alexs mamma åkte iväg. Tre steg från Alexs dörr så hörde jag arga fotsteg nerifrån. Jag blev rädd och tassade snabbt och tyst upp till översta våningen. En dörr öppnades. Det lät som en på Alexs våning. Tänk om det var hans pappa? Vad dumt att jag blev rädd. Jag smög ändå fram till Alexs dörr och lyssnade.
-Vars faan är ru Alex?!
Han svarade inte.
-Svara för faan din idiot!!
-Ja. Hörde jag svagt.
Jag hörde att någon drog i ett dörrhandtag.
-Va fan! Öppna Alex!!
-N-nej.
-Va!!? Öppna för faan!! Jag hoppade till.
-Öppna!!
Jag gissar att han låste upp dörren. Det lät som om någon drog ut honom ur rummet. För Alexs fotsteg var snubblande.
-Va gör ru då?!!
-Jag. . . Svarade Alex och han lät riktigt rädd. Varför hade han inte sagt något? Var hans pappa elak? Jag visste inget om han faktiskt. Alex undvek altid det samtalsämnet. Nu visste jag varför.
Jag hade helt kopplat bort allt annat och nu lät det farligt inifrån. Jag öppnade dörren och tittade in. Då såg jag Alexs pappa. Pappan, Alfred? Vad hette han? Slog till Alex!
-Vad tror du? Va?! Vem tror du att du är va?!!
-Jag. . . Kved han.
Han slog mer och mer. Mer. Ett knytnävsslag i ansiktet. Nej! Jag var fastfrusen i golvet. Jag ville gå fram göra något. Men jag kunde inte.
Han slog ett till knytnävsslag i Alexs ansikte och han föll ner på golvet. La sig i fosterställning och satte armarna för ansiktet. Alfred, jo det hette han. Sparkade honom en gång. Jag måste göra något!
-Affe?! Är du där?! Ropade jag med min mörkaste röst. Jag tror att han gick på det. Det sista jag såg var att han slappnade av lite. Sen stängde jag dörren.
-För den här gången Alex. Inte igen. . .
Dörren slogs upp och jag tryckte mig mot väggen för att inte nudda den. Alfred stack ner. Jag slank snabbt in genom dörren och stängde och låste. Jag sprang fram till Alex. Det lät som att han grät. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag viskade fram:
-Alex?
Han drog ett djupt andetag, snyftade till och sen blev han tyst.
-A-and. . .? Viskade han hest.
-Ja. Jag är här. Svarade jag.
Han snyftade till igen.
-Alex.
Jag tog tag i hans ena hand och drog bort den från ansiktet. Han blödde. Han hade ögonen ihopknipta som om han väntade på fler slag. När jag drog bort handen drog han genast tillbaka den.
-Alex. . . Kan du gå? Sa jag.
-Jag. . . M-m. Fick han fram.
Jag hjälpte honom försiktigt upp och vi gick till hans rum. Där inne la jag honom på hans säng och satte mig på sängkanten.
-Förlåt. . . Sa jag.
Jag reste mig snabbt upp och gick in till deras badrum. Jag tog ett glas och fyllde det med vatten. Sen tog jag papper, och annat man kanske behöver när man fixar sår.

-Förlåt. Sa jag. Förlåt, förlåt, förlåt!
Jag baddade Alexs sår och nu såg det ganska bra ut.
-Förlåt.
-Sluta. Sa han.
Jag stannade till.
-Med att säga förlåt.
-Fö. . . Jag är ledsen.
Han suckade.
Jag fortsatte att badda såren.
-Ä-är han alltid så. . .?
Alex vände sig bort och mumlade mm.
-Men. . . Alltid? Varför har du inte sagt något?
-För att. . .
-Är han full?
-Ibland.
-Ibland??
-Mm.
-Jag. . . Borde ha märkt något! Jag. . .
Jag kramade om honom lite lätt.
-Förlåt.
-Jag sa sluta. Sa han hest.
-Men din mamma då? Jag såg henne åka.
-Hon stack.
-Vadå stack? För alltid?
-Nej. Hon kommer nog imorgon. Det gör hon oftast.
-Men. . . Du då?!
-Vadå?
-Men. . . Du? Jag. Du. Jag menar att. Jag sover över?
-Okej. Tack.
Tack? Förlåt!! Jag kunde inte tänka klart. Det var mitt fel. Nej, det var det inte!
-Vänta lite.
Alex har en stor säng. Eller större än min. Han la sig närmast väggen och stirrade upp i taket. Jag messade mamma.
"Sover hos Alex. Har tandborste och pyamas. Godnatt ♥"
-Har du nån tröja jag kan få låna? Frågade jag.
-Kolla i garderoben.
Jag gick mot garderoben och kollade. Jag tog ut en grå tröja med något tryck på.
-Kan jag ta den här? Han vände sig mot mig.
-Mm. Sa han och nickade. Den är som en klänning.
Jag tog av mig allt förutom trosorna och tog på tröjan. Den gick till mina knän.
-Okej. Den var lång.
Han log ett svagt leende och nickade igen.
Jag gick in på toan och borstade tänderna med en tandborste som jag hade där. Vi hade satt en där en gång. Det var bra nu.
Jag hällde upp ett glas vatten och gick in till Alexs rum igen. Han hade på sig pyamasen.
Jag höll fram glaset och han tog det. När han druckit upp allt ställde han det på nattduksbordet och la sig mot väggen igen. Jag satte mig brevid honom och satte benen under täcket.
-Varför är du hemma om du vet att han ska komma? Sa jag och stirrade framför mig.
-För att om jag inte är hemma så blir han. . . Surare. . .
-Men. . .?
-När jag kommer hem igen, som jag gör, så sitter han och väntar. Jag har testat. Det var inte kul.
-Oj. Men sticker hon bara?
-Mm.
Vi sa lite till, sen somnade Alex. Efter ett tag gjorde jag också det. Fast än jag hade tänkt att fixa en madrass på golvet.




Taggar:
Molly Evans
Fairy Tale
Renesmee Cullen 1
glina2
Elzyii
Lillan Potter
Fellrendión

Läser imorgon

,låret bra!

Bra!

JÄTTESUPERMEGADUPERBRAA!!!!!!!!!!
När kommer det mer??

Tack!! ♥

Det kommer mer när jag har skrivit klart!

Haha ja men när är det...?

Kanske imorgon. Men jag har inte börjat skriva än

ÅÅÅH VAD BRA!
*Kär*
Hoppas du skriver mera snart annars förhäxar jag dig!
Hihi
Kan ju redan säga att du skriver tusen gånger bättre än mig, så upp med självförtroendet!
U GO girl!!!♥

Taaack! ♥ Fast jag tycker ine att jag skriver bättre än dig...

Snälla förhäxa mig inte!!