Will you still be here when I wake up? (Sv)

Hej på er alla som har kikat hit! Jag har äntligen tagit lite mod till mig och börjat skriva på min berättelse! Jag tar gärna emot kritik!

Här är en mall:

Titel: Will you still be here when I wake up?
Språk: Sv
PG-10,11. Det kommer att bli sorgligt och handla mycket om döden.
Färdigskriven: Nej!
Huvudperson: Tilde
Handling: Tilde lever ett vanligt liv. Hon bor i ett litet hus i en ganska liten stad med sin storasyster Sara och sina föräldrar. Men en dag vänds deras liv upp och ner och ingenting kommer bli som det en gång var...

Prolog
Livet... Vi underskattar det... Tar det för givet... Men sen när det är för sent ångrar vi oss. Bara personer som vet att de inte kommer att leva så mycket längre njuter verkligen av livet. Man vet att alla kommer dö någon gång. Man vet bara inte när...

Vad tycker ni?

Låter bra!

Tack!! Jag tänkte skriva ett kapitel i dag men hinner inte! Kanske imorgon! Jag har väldigt mycket läxor.

Bra!

Tack!!
--------
Kapitel 1

Jag öppnade sakta ögonen.
Ett välbekant, ringande ljud nådde mina öron.
Jag kollade upp i taket innan jag vände mig i sängen och stängde av min väckarklocka.
Jag reste mig ur sängen och tassade bort till min byrå.
Jag drog ut en låda och tog fram ett par vita shorts och en turkos t-shirt. Jag klädde på mig och kollade i spegeln som hängde ovanför byrån.
Ett blekt, smalt ansikte med bruna ögon och rött, långt, tovigt hår stirrade tillbaka. Man kunde inte tro att jag var 14 år. Jag såg så barnslig ut.
Jag suckade och tog min borste och borstade igenom mitt hår.
Sen tog jag min ryggsäck som stod vid mitt skrivbord och gick ut ur mitt rum.
Jag kom ut till vårt vardagsrum där det stod en svart tv, en vit soffa och en bokhylla.
Jag gick igenom varagsrummet och kom ut till köket. Där satt min 17-åriga storasyster Sara och åt frukost och läste i tidningen.
- God morgon! sa jag och ställde ner min väska.
- God morgon, mummlade Sara tillbaka utan att titta upp från tidningen.
Jag öppnade kylskåpet och tog ut ett paket filmjölk.
- Vill du följa med och se en film på bio med mig, Olivia och Klara? frågade Sara medans jag hällde upp lite filmjölk i en skål.
- Vad ska ni se på? frågade jag.
- Jag kommer inte ihåg vad den heter men den verkar vara bra, svarade hon.
- Visst. När börjar den? frågade jag och satte mig vid bordet.
- Vi hade tänkt träffas klockan 17:00 på bion.
- Ok. Jag kommer då, sa jag.
- Vad bra. Jag måste gå nu, sa Sara och reste sig upp och ställde sin tallrik på diskbänken.
- Okej. Ses vid 17 då! sa jag innan Sara gick ut.
När jag hade ätit klart tog jag min väska, satte på mig mina sandaler och gick ut.
Fast det var morgon var det varmt och solen lyste starkt.
Jag gick på grusgången ner till den vitmålade trägrinden. Jag öpnnade den och klev ut på trottoaren.
Det tog en kvart för mig att gå till skolan.
Många elever satt ute på bänkarna på skolgården eller så stod de och pratade i klungor.
Jag gick fort in genom den öppna dörren som ledde till en lång korridor som kantades av många dörrar.
Jag trängde mig igenom havet av högstadie elever och satte mig ner på en bänk utanför mitt klassrum.
Luften var kvav och det känndes som om jag skulle få huvudvärk.
Plötsligt kännde jag en hand på min axel. Jag ryckte till.
- Det är bara jag! Ta det lugnt!
Jag vände på huvudet och såg Terese, min bästa vän, stå där med sitt mörkbruna hår uppsatt i en hästsvans.
- Jag såg dig inte, sa jag.
- Det märkte jag väl! Har vi biologi nu eller?
- Japp, svarade jag.
Terese suckade.
- Biologi är tråkigt! sa hon.
- Och det hjälper om du klagar, eller? sa jag och log.
- Äh, svarade hon.
Snart kom biologi läraren och lektionen började.
Nästan hela dagen flöt på med den ena lektionen efter den andra.
Men på matte lektionen, den sista för dagen, när Robert skulle ha en genomgång, kom idrotts läraren Dennis inspringande i vårt klass rum.
- Vem av er är Tilde? frågade han andfått.
- Jag, svarade jag nervöst. Vad ville han, egentligen, tänkte jag.
- Kom med mig. Ta med dig din ryggsäck också, sa han och gick ut ur klassrummet.
Alla kollade på mig medans jag packade ihop mina saker och gick ut.
I korridoren stod Dennis och väntade på mig.
- Vad är det? frågade jag. Nu började jag bli riktigt rädd.
- Sara är din syster, va? frågade han.
- Ja. Vad är det med henne? frågade jag.
- Jag är rädd för att hon har råkat ut för en allvarlig olycka och är nu på sjukhuset.

-----------
Jag hoppas att kapitlet blev bra!

Bra! Fortsätt skriva!

Bra men väldigt många meningar börjar med Jag och det är lite tjatigt. Annars jätte bra.

Har själv varit med om att specialläraren kommit in så på lektionen, sagt ens namn och man vet att något är så otroligt fel även om man inte vet vad. Det är en hemsk känsla. När de sa mitt namn var jag säker på att min egna syster var död eftersom jag visste hennes klass var på skolresa den dagen så trodde jag något hemskt hade hänt. Turligt nog så hade jag fel men det skrämde mig något fruktanssvärt. Så känner att jag kan relatera till Thilde här.

Fortsätt skriv!

^
Ok. Ska tänka på det i nästa kapitel!! Tack!! Förkåt så hemskt mycket att jag inte har skrivit!! Men här kommer i alla fall ett till kapitel.
-----------
Kapitel 2

- Va? sa jag. Menar han allvar?
- Sara har blivit allvarligt skadad. Jag är så hemskt ledsen, sa Dennis.
Va? Det var det enda jag tänkte. Om och om igen.
Allt började snurra. Han kan inte mena allvar. Sara kan inte vara skadad. Nej. Han ljuger. Han ljuger...
- Hur mår du? frågade Dennis oroligt.
Allt snurrade fortare. Jag försökte andas långsammare men det gick inte.
Han ljuger. Allt är en lögn. Det stämmer inte. Det kan bara inte stämma...
Plötsligt slutade allt att snurra. Jo, det kan det, tänkte jag. Hon är skadad. Kanske till och med döende. Om hon inte redan är död...
- Är du ok? frågade Dennis. Han såg oroligt på mig.
- Vad hände? frågade jag utan att svara på hans fråga.
- Jag vet inte riktigt, men jag tror att hon blev påkörd av en bil.
En bild dök upp i mitt huvud. Sara låg på marken med en bil över sig. Hon låg i en pöl av mörkrött blod...
Jag skakade på huvudet. Nej! Jag vet inte om hon är död.
- Lever hon?
- Troligtvis.
Hon lever! Sara lever!
- Sa du att hon var på sjukhuset? frågade jag beslutsamt.
- Ja, men din pappa kommer att hämta...
Jag lät inte honom prata färdigt utan sprang iväg längs korridoren.
- Hallå! Vänta!! ropade Dennis efter mig. Men jag lyssnade inte utan sprang det fortaste jag kunde.


Två flickor stod bredvid varandra i en skog. De höll varandra i handen.
Den ena flickan svar större än den andra.
Det stod höga träd runt flickorna, och det växte massor av blommor och buskar.
- Titta! ropade den mindre flickan och pekade på en vacker, blå blomma. Det var den enda av blommorna som var blå.
- Visst är den fin, Tilde, sa den större flickan.
- Ja. Ska vi plocka den och ge den till mamma?
- Nej. Vi ska låta den vara. Den kommer vissna om vi tar den.
- Men om vi ger den vatten, då? frågade den lilla flicka och kollade på sin storasyster med sina runda, bruna ögon.
- Nej, den kommer ändå att dö, även om vi ger den vatten. Allt kommer att dö någon gång, men den lever längre här, sa den större flickan.
- Kommer jag att dö, Sara? frågade den lilla flickan skräckslaget.
- Ja, men du kommer inte dö förens du är gammal.
- Jaha. Men du då? Kommer du att dö?
- Ja. Precis som allt annat...

-------
Hoppas att det inte blev lika tjatigt nu! Men säg till om det är något jag har stavat fel eller nåt. Nu har jag valt att skriva från två olika synvinklar, eller vad man ska kalla det. Jag hoppas att det blev bra!