William och Tom- ett äventyr i Tendal

Titel: William och Tom- ett äventyr i Tendal
Kapitel: 20
Färdiskriven: Ja
Språk: Svenska
Handling: William och Tom får under mystiska omständigheter reda på att de är utvalda till att utföra ett uppdrag i grannlandet Tendal.
(Obs! Detta är en historia som inte har med någon annan bok att göra. En sitt egna slag så att säga)
Detta är mitt projektarbete i skolan, och jag skulle gärna höra på både positiva och negativa synpunkter. Om något inte är så bra så får ni gärna skriva det.'

Prolog

Morgonen när vår berättelse tar sin början var varm och fuktig efter gårdagens regn. Fåglarna trivdes i värmen och kvittrade ikapp på grenarna i skogen medan solens strålar sökte sig in genom de tunna löven för att kasta ett grönt ljus över en glänta, där två pojkar just nu satt och betraktade sitt byte.
”Titta, Tom!”, William såg ner på bytet. Han var stolt över sig själv. Kaniner var snabba och svåra att fånga. En längre pojke, med svart hår och mycket ljust blåa ögon, gick fram till sin bästa vän.
”Fint”, sade han med ett leende. ”Kaningryta ikväll då, Will.” William nickade och reste sig upp. Hans läderkängor hade blivit blöta då han hade sprungit genom gräsets dagg, men fångsten hade definitivt varit värt besväret. Will drog ut pilen ur harens mage och hoppades att han inte hade skadat köttet på insidan alltför mycket. Han band fast harens tassar vid varandra och fäste den vid bältet. Sedan begav pojkarna sig tillbaka genom skogen till Loridal, sin hemby. Det var inte det minsta svårt att hitta tillbaka då William och Tom hade lärt sig skogen både utan och innan på sina många upptäcktsfärder tillsammans.

William hörde ett frustande och gnäggande i närheten och gick fram till Ockra som var bunden vid ett träd i närheten med hovarna otåligt stampande i marken.
”Vi ska rida tillbaka nu, Ockra”, viskade han i hästens öra. Ockra var Williams alldeles egna häst. Hon var en mycket vacker, svart häst med brunaktig man som var lång och vildbevuxen. Det var ett mycket stolt sto som ansåg sig vara bättre än alla andra hästar och därför fick Toms häst Saber då och då en spark från Ockras hovar när hon var på riktigt dåligt humör. William hade fått Ockra när han hade fyllt tio av Toms föräldrar, och han hade aldrig varit lyckligare än när Toms far hade presenterat honom för den (då mycket vilda) hästen. Ibland undrade William om han kanske skulle ha fått något från sina föräldrar också om de hade varit där vid hans tioårsdag. Williams mor hade nämligen blivit kidnappad när William bara var en liten pojke och hans far hade avlidit i en olycka med en skenande åsna bara några månader efter moderns försvinnande. Sedan dess hade Toms föräldrar tagit hand om Will som om han var deras egen, men han kunde inte sluta längta och önska att hans föräldrar en dag skulle dyka upp. Men det hände aldrig. William blev istället en del av Toms familj och Tom förvandlades till både en bror och en bästa vän som i ett trollslag. Men Wills föräldrar fanns alltid där i hans tankar, och hans hopp om att en dag återse dem dog aldrig. När William hade blivit fjorton år gammal flyttade han från Toms föräldrar till en koja som han byggt tillsammans med Tom och hans far under en sommar. Den lilla byggnaden var gjord helt av vass, lera och trä (de material som var lättast att få tag på i byn) och var belägen högt uppe i ett träd, så som de andra husen i byn, för att det inte skulle ske några intrång av skogens många mörka och farliga varelser.

Nu var William femton år gammal, och hade vant sig vid att ta hand om sig själv. Trots det såg Toms familj fortfarande honom som en av dem, och de var lika vänliga mot William som mot Tom. Det var ofta utomstående kommenterade att Will inte såg ut som resten av Toms familj och undrade varför, vilket var något William inte tyckte om. Han ville vara som de andra i sin familj, men han var så olik de man kunde bli. William var kort och knubbig med rödaktigt, krulligt hår, solbränd hy och gröna ögon medan Tom var lång och mager med svart hår som stod i stark kontrast med hans isblåa ögon och ljusa hy. Tom var som en liten kopia av sin far, och de fick alltid höra det så fort de träffade någon från en annan by. Detta var något William saknade. Han saknade att vara lik någon och saknade att höra ”nu börjar du bli lik mig, min son” eller ”du ser ut som din far gjorde i din ålder .” Många byn verkade ha känt Williams föräldrar, men de flesta verkade inte vilja tala om dem, inte ens för William som var deras son och som krävde att få veta lite om sina döda föräldrar. Det hände att Will försökte fråga dem om hans föräldrar när de verkade minst redo på att han skulle ställa frågor, men fick aldrig veta mer än han redan visste. Hans far hade varit handelsman och hans mor hade förberett örter och gjort dekokter till de sjuka i byn. De hade båda hade varit mycket goda vänner med de flesta i byn, men ingen verkade känna Williams föräldrar på djupet. Ingen visste tillexempel varifrån de kom innan de flyttade till Loridal ett par år innan de fick William, eller varför någon skulle vilja röva bort Wills mor.

Jag förväntar mig inte att du ska förstå just nu, kära läsare, men jag ska försöka att förklara så gott jag kan. William och Tom bor i en by som heter Loridal. Om du ännu inte har förstått det så utspelar sig den här berättelsen i en annan värld, en som existerar vid sidan av vår. William och Toms by Loridal ligger i landet Tekira. Tekira i sin tur ligger i världen som där kallas för Talendon. Invånarna har inte vetskap av andra världar så Talendon är deras ord för värld och också det enda ord för det som de vet om. I Talendon finns det sammanlagt tjugotvå olika länder. I denna bok kommer vi att endast att bekanta oss närmare med två av dem. De flesta av de återstående länderna är belägna på andra sidan Tehevaoceanen och ligger därför alldeles långt bort för att jag ska kunna berätta om de i denna bok. Det får bli en annan gång. Jag vill att du ska veta en sak till innan berättelsen börjar på allvar, kära läsare. Talendon är inte ens nära lika utvecklat som vår värld är idag. Talendon kommer aldrig att få bilar, tv-apparater eller ens så mycket som den minsta bit plast. Det mesta i Talendon är gjort av by- och stadsbors kunskap och fantasi av det de har till hands, men har Talendon en sak vår värld är sorgligt utan. Magi.




Copyright © Emma Ejermo 2013

Riktigt bra skrivet. *bevakar*