Sorgen leder oss in i döden. [Novell]

Titel: Sorgen leder oss in i döden
Språk: Svenska
Textyp: Novell, kort.
Kapitel?: Nej.
Färdigskriven: Ja.
Ratning: PG11.

Sorgen leder oss in i döden

Amelia lutade sig mot fönsterkarmen och kände vinden blåsa lätt i det mörka håret. Hon log lite tveksamt, det var alltid så. Inget ärligt leende, som alla andra i världen tycktes ha. Det var mörkt i staden, endast några fönster lyste hemtrevligt.
Vinden var sval mot hennes kind och drog med sig några vilsna höstlöv. Sådana här stunder kunde Amelia vara lycklig, utan att andra behöver besvara den, ingen tvingades le tillbaka. En tyst och fin glädje, som inte behövde släppa taget. Men det gjorde den alltid för henne. Hennes glädje var flyktig, försvann samtidigt som fönstret stängdes och vinden slutande smeka hennes kind, slutade röra vid henne. Då var det mörkt igen. Svart, mörkare än natten utanför fönstret.
Hon stängde fönstret och lade sig på sängen. Om hon ändå kunde somna, slippa de här timmarna av sorg, då ingen kunde komma och säga att allt blir bra, hjälpa en att somna. Man är ensam.
Hon såg på väckarklockan, halv två. Hon kröp ned under täcket och kände hur hopplöst allt var. Hon ville så gärna...
Hon knep igen ögonen. Kämpa för mig då! Jag kommer alltid finnas.
Så hade hon sagt. Hennes Evelyne. Hon hade alltid funnits där för henne. Det gjorde hon fortfarande, men hon kunde inte längre säga de vackra orden till henne. Det var bara Amelia som mindes dem.
Ett minne.. inte mer. Inget nu, ingen framtid. Bara ett minne. En tår föll ur ögonvrån och Amelia lät den falla nedför kinden och ned på kudden. En till slingrade sig ut. Hon öppnade ögonen, lät dem svämma över och följa de första tvås linjer.
Så ensam, ingen Evelyne som ler, inte som längre viskar till henne om kvällarna, inga samtal. Aldrig några fler skratt.
När Evelyne var med, då kunde hon släppa taget om sina mörka känslor. Skratta, le, gråta och slå.
Nu var världen en iskall plats. Som om alla färger frusit till is och blivit gråa. Hon vände sig om, så att hon hade örat mot stället där tårarna landat. Hon snyftade till.
"Du vet att du alltid kan prata med mig va?" hade hennes psykolog sagt, men det stämde inte. Alla som sa så ljög. Evelyne sa aldrig så, Aldrig. Och skulle aldrig säga.
När hon dött, hade Amelia varit med henne.
De hade varit i den lilla parken nere vi sjön. De hade letat i en av soptunnorna. Under somrarna när det var varmt kunde man leta ostört. De hade hittat många fina saker där, även om ingen annan såg charmen. Hon hade sett på den vassa kniven. Spärrat upp ögonen mot Amelia, de stod så, alldeles stilla, öga mot öga. Hon i Amelias gråa, och Amelia i hennes bruna.
"Amelia?" hade hon viskat med tunn röst.
"Ja?" hade hon svarat och tittat som i hypnos in i hennes ögon.
"Vi kan åka hem.." viskade Evelyne med ett svagt leende på läpparna.
"Hu-Hur menar du?" hade Amelia viskat tillbaka, rädd för att yttra sig för högt.
Hon satte sig på en av de mörkbruna träbänkarna en liten bit bort.
"Vi hör inte hemma här, det vet du va?" sa hon och såg henne stint i ögonen.
Hon nickade. Det visste hon mycket väl.
"Nu kan vi få slut på det!" hade hon skrattat, hon såg så glad ut. Men på ett konstigt sätt..
Hon hade försökt le, men det kändes av någon anledning fel, som om världen började förvandlas till någonting nytt, någonting främmande.
"Du menar.. Att vi ska försvinna?!"
"Ja! för alltid!" hon hade skrattat högt och sett på kniven.
Amelia såg lite stelt på henne.
"För alltid?" det var ett starkt ord. Innebörden av att dö, var inte samma som att vara för alltid. Eller?
"Ja, dummer! Inge mer lidande! Inga psykologer eller kurer! Aldrig mer sorg." hon hade fått en liten modig tår i ögonvrån.
"Men Eve, för alltid? Då skulle jag aldrig mer kunna prata med dig! Aldrig mer skratta.."
Under ett ögonblick hade hon tvekat. Lagt ifrån sig kniven. Rest sig och kramat om Amelia. En lång kram, hård och våt.
"Ja, men vi kanske ses där?" hade hon snyftat.
"Me-men hur vet vi?" hade Amelia hulkat mot hennes axel.
"Det vet vi inte, ja, inte om vi inte försöker.." hon hade tittat mot kniven med en längtansfull blick.
"Nej, Nej! Evelyne! Snälla! kämpa! För mig!” hade Amelia gråtit, nu desperat av en vän.
Hon hade skakat på huvudet, utan att möta hennes blick.
"Jag orkar inte mer, jag kan inte kämpa längre.. det är över." Hon hade släppt taget, om Amelia, om allt! Hon borde hindrat henne, mer.
Evelyne tog upp den glänsande kniven från bänken, smekte den ömt över armen.
"NEJ! Eve! släpp! NU! Evelyne!" skrek hon och slog den ur hennes hand. Skaftet gnistrade i solskenet när den flög genom luften. De landade en bit bort. Evelyne hade som i trans kastat sig efter den. Hon var för långt bort nu, hon skulle aldrig hinna..
"Adjö, min älskade mest värdefulla vän! Adjö.."
Hon hade blundat, stuckit den rakt in i bröstet.. Skrikit rakt ut i luften.. Tills hennes hjärta slutat slå.

Hon sparkade ut av sorg. Grät floder, kudden blev dyblöt. Allt var förblindat.
Hon reste sig plötsligt upp. Gick till skrivbordet och ritat ett litet hjärta, rev isär det. Drog ut en del av sitt skrivblock.. Krafsade ned några få ord och knöglade ihop den i sin randiga pyjamasficka.
Hon öppnade fönstret på vid gavel, vinden blåst fortfarande, nu så mycket att håret rusade framför hennes ansikte. Natten var mörk, de flesta fönstren som lyst, var nu släckta.
Hon satte sig på fönsterkarmen. Våningshuset de bodde i var högt, nio våningar, och på den sjunde bodde Amelia och henne familj. Benen dinglade mjukt över husväggen, hon skrattade, på samma sett som Evelyne hade skrattat. Först då förstod hon, det var ett skratt som kom av ren galenskap. och det kändes skönt. Aldrig mer sorg...
Och hon släppte taget.. Hoppade. Det var fantastiskt att hoppa, en ren lyckokänsla fyllde henne. Det bubblade i blodet, kittlade inom henne. Hon landade hårt i gräset. Så hårt att alla ben i hennes svaga kropp knäcktes. Men hon kände ingenting..
Men en tanke hann rusa igenom huvudet på henne, en liten tanke, innan allt blev svart som döden.
Jag kommer Evelyne, jag vet att du väntar på mig, jag minns.. Jag kommer alltid minnas, men aldrig mer sorg...

Kommer det mer? *hoppfull* Snälla!? Hon kan väl inte dö, bara så där? Skriver du mer på den här också?

Så himla bra! Du är ju superduktig. ♥

Jättebra!

Det här var allt va? Det står att det inte finns några kapitel, så... det här var allt?
Snälla, blir det mer?
Den är JÄTTEBRA!
(älskar det du skriver, Måntass)




(Förlåt om jag låter desperat x)

Haha! xD Ledsen Selma... Men men, tyvärr, det kommer inte mer )': De dör ♥

brAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag dööör!!!! :?