Min version av de 74:e Hungerspelen

Vad skulle hända om man bytte ut Katniss mot en helt annan person, med annan personlighet och utseende?
Läs för att få reda på min version!

OBS! INNEHÅLLER SPOILERS FÖR HUNGERSPELEN AV SUZANNE COLLINS!!!


Kapitel 1:


”Slåtterdag” är min första tanke när jag vaknar på morgonen.
Åh nej. Jag reser mig upp ur den hårda sängen och kastar en snabb blick på mina syskon. Alla sover som stockar. Jag suckar djupt. Det kommer inte bli lätt att väcka dem sedan, särskilt inte idag.
Jag börjar klä mig i mina jaktkläder. De är nästan för små. Typiskt.
Jag måste komma ihåg att sy om dem ikväll, förutsatt att jag kommer hem efter slåttern. Jag slår undan tanken ur huvudet. Inte tänka så.

När jag är färdiklädd smyger jag ut igenom dörren med en orolig känsla i maggropen. Jag suger lite på mitt guldhjärta som alltid hänger runt min hals. Om jag hade velat ha pengar skulle jag kunnat sälja det till någon. Men det är för viktigt för mig. Det är det enda minnet jag har av mina föräldrar.
Jag vet att jag inte behöver oroa mig för mina syskon, men ändå.
De är så små och hjälplösa. Fast inte Rose. Hon är ju nästan tretton år. Hon kan se efter de andra.

På Sömmens, som vår distriktsdel så kreativt kallas, gator är det lika dammigt och sunkigt som vanligt. Fast idag syns inte de fårade kolgruvearbetarna ute. De flesta har sovmorgon. Men inte jag.

Jag intalar mig själv att jag inte behöver smyga fram över gatorna.
Ingen kan se mig genom de idag stängda fönsterluckorna.
Och ingen har ju egentligen något emot färska varor från skogen.
Ikväll kanske jag och mina syskon kan få en riktig festmåltid för att fira att alla har klarat sig i år också.
Fast man vet ju aldrig vad som kan hända. Jag har tagit ut alla tesseras som går att få. I år ska jag ha med tjugoåtta lotter i slåtterkloten.
De flesta andra sextonåringars odds är betydligt bättre.
Men vad kan jag göra?

När jag krupit under stängslet på Ängen, som ska skydda folket i vårt distrikt från diverse faror, kan jag slappna av.
Jag hämtar en bärplockarkorg och en låda med knivar i olika storlekar i en liten grotta, ordentligt täckt av mossa.
Äntligen dags att jaga.
När jag jagar existerar bara jag och djuret som är mitt mål.
Resten av världen försvinner tills min kniv har träffat djuret.
I dag tänker jag försöka hitta en hjort. Försöka. Det beror på vilka spår jag hittar och om jag har tur idag.

Jag skyndar till min och Gales mötesplats. Det är inte mycket, egentligen. En liten glänta med en sten där vi sitter och pratar.

”Hallå där, Cherry!” ler Gale när jag kommit fram.
Jag ler. Cherry är Gales smeknamn på mig. Han säger aldrig Cherisie, som är mitt riktiga namn. Gale säger alltid att det är ett för långt namn för hans smak. När han fick reda på att jag älskade körsbär blev det hans officiella smeknamn på mig.

Gale och jag träffades en dag när jag var tolv år. Gale var fjorton år och nästan lika lång som han är nu. Jag är ganska liten för min ålder.

Det var ett år efter gruvexplosionen som tog både Gales och min fars liv. Min mamma hade just dött av sorg och svält.
Jag hade varit ute hela dagen och lyckats döda ett par ekorrar som nu hängde i mitt bälte. Plötsligt fick jag syn på en kanin som hängde och dinglade i en snara, kanske två meter upp i luften.
Jag ställde mig på tåspetsarna och försökte nå upp till kaninen, som jag gärna ville titta närmare på. Plötsligt hörde jag en röst.
”Det där är farligt”
Jag ryckte till och sänkte handen. En lång och muskulös pojke trädde fram ur buskarna.
”Jag ville bara titta lite närmare.” förklarade jag för honom.
Han höjde på ögonbrynen och kom ännu lite närmare.
”Kom ihåg att stöld medför dödsstraff. Vad heter du?” frågade han.
”Cherisie” mumlade jag.
Han sänkte långsamt ögonen och pekade på mina ekorrar.
”Om du inte kan göra snaror, vad fick du då de där ifrån?” undrade han. Jag visade upp mina knivar.
”Får jag titta på dem?” frågade han och höll ut händerna.
Jag räckte fram dem till honom.
”Kom ihåg att stöld medför dödsstraff” sade jag och han log.
Förvandlingen från hotfull till neutral var härlig.
Leendet förvandlade honom till en helt annorlunda person.
Det var så jag träffade Gale. Vi utbytte erfarenheter med varandra och träffades alltid i skogen på söndagarna. Gale blev min bästa och ende vän. När jag var med Gale kände jag mig lycklig, vilket jag inte gjort sedan min far dog.

Det är det här jag tänker på, konstigt nog, när jag sitter där på stenen med Gale. Men snart avbryts jag ur mina tankar.
”Oj, men jag har ju glömt att säga, Glatt hungerspel på dig!” säger Gale med sin bästa version av huvudstadsdialekten och öppnar en korg han har i handen. Han tar upp ett mörkrött körsbär, rullar det mellan fingrarna och kastar det i en båge till mig.
”Och må oddsen –” fortsätter han och jag fångar bäret i munnen.
”Alltid vara er gynnsamma!” avslutar jag leende.
Det går an att skämta om det. Skräcken dämpas lite, men senare när det börjar bli dags att samlas på torget kommer jag nog att vara lika skräckslagen som jag var i morse.
”Ska vi gå till bageriet och byta till oss ett gott bröd när vi jagat?” undrar Gale. Jag nickar och reser mig upp ifrån stenen.
Jag sneglar hastigt på Gale. Hans mörkbruna hår är rufsigt av vinddraget och hans stormgrå ögon blickar ut över skogen.
Majoriteten av alla i Sömmen har rakt brunt hår, grå ögon och olivfärgad hy. Det är därför jag med mitt lockiga röda hår, mörkblå ögon och porslinsfärgade hy alltid sticker ut. De flesta i distriktet känner igen mig. Folk kallar mig ”Rödluvan” efter en gammal saga från den tiden Panem hette Nordamerika.
Men precis som alla gruvarbetarfamiljer är jag mager så det räcker och blir över. Gale har en massa muskler. Jag är spenslig. Det är alltid Gale som får göra det hårda jobbet och alltid jag som får klättra i de högsta träden.
”Ska vi gå då? Vi slösar bort jakttid” säger Gale och jag avbryts ur mina tankar.
”Visst” säger jag och vi börjar gå iväg på vår vanliga jaktrunda.

Det första stället vi går till är en gammal majsodling som Gale och jag hittade för ett par år sedan. Majsen där är söt som socker.
Det är Gales och mitt hemliga ställe. Majs tar lång tid på sig att mogna. Man måste ha tålamod. När vi kollat ser vi att fyra majskolvar är tillräckigt mogna för att ätas. Gale och jag tar två var.
Sedan börjar Gale fiska medan jag jagar. Jag lyckas få en kanin och tre ekorrar. Bra. Då kan vi säkert få ett fint bröd av bagaren.
Gale kommer tillbaka med fem fina fiskar.
Sedan plockar vi några jordgubbar och körsbär innan vi börjar gå för att byta våra jaktbyten med folk i staden.

Utanför staketet skiner solen starkt. Om det inte hade varit slåtterdag kanske vi skulle kunnat njuta lite mer av det vackra vädret.
Men, som sagt. Inte idag.
”Kan vi skynda oss lite?” undrar jag. ”Rose måste ha ett fullts sjå där hemma.”
Gale nickar. Han vet exakt vad jag menar. Gale har tre småsyskon, jag har sex stycken. Gale har ändå en mamma som kan hjälpa honom med hemmet, även fast hon inte är hemma alltför ofta.
Jag har bara Rose att lita på. Mamma dog ett par månader efter att pappa dött i gruvolyckan, precis när min yngsta syster fötts.
Egentligen borde min familj ha hamnat på barnhem, men eftersom jag var gammal så det räckte och vi inte levde i ett akut krisläge så fick jag ta hand om alla mina syskon.

”Kom då” säger Gale, och vi börjar gå ner på den stora gatan som leder till torget. Vi försöker att inte väcka för mycket uppmärksamhet när vi går ner till bagarens bakdörr, men det är svårt.
De flesta som passerar är blonda och blåögda, som de flesta stadsbor. Jag med mitt röda hår och Gale med sitt söm - utseende väcker tillräckligt mycket uppmärksamhet som det är.

”Redo?” frågar Gale när vi tillsist står på bagarens bakgård.
Jag nickar och han knackar försiktigt på dörren.
Snart kommer en person och öppnar. Men det är inte bagaren, utan den yngste av hans söner. Peeta, heter han.
Han står där i dörröppningen med sitt lockiga blonda hår och blå ögon och nickar igenkännande när han ser oss. Jag försöker att inte titta på honom allt för mycket. Då blir jag bara påmind om den där dagen, i april för tre år sedan.

Det var en kall och regnig dag. Våren hade precis börjat komma, men det var ändå kallt och jag hade fått bylta på mig de få trasor jag ägde för att inte förfrysa. Mamma hade precis dött, och jag bar på ett hårt sorgställe djupt inne i hjärtat. Mina syskon och jag svalt.
All mat pappa jagat och samlat och mamma konserverat var slut.
I flera dagar hade jag samlat rester från soptunnor som jag och mina syskon hade delat på.
Alla i familjen var magra som stickor, och trots att vi inte ägde någon spegel så visste jag att jag måste se minst lika hemsk ut.
Jag snubblade fram över de rikas bakgårdar med en hemsk känsla i kroppen.
Vid bageriet stannade jag och sniffade längtansfullt i luften.
Min mage drog ihop sig. Den lockande doften av nybakat bröd var mer än mina svältande magmuskler klarade av.
Vid deras stora grå soptunna stannade jag och lyfte på locket.
Ingenting. Den var till och med renskrubbad på insidan.
Precis när jag tänkte sätta tillbaka locket så hörde jag dörren till bageriet öppnas, och Häxan (eller bagarfrun, då) kom ut med en brödspade i högsta hugg. Jag visste vad som skulle komma.
Hon skulle slå mig gul och blå med den där hemska brödspaden.
Men det gjorde hon inte, utan hon bara stod där på trappsteget och röt om alla snorungar som kom och rotade i hennes soptunna.
Om jag inte gav mig iväg genast skulle hon komma ut och slå till mig, jodå jag förstod. Jag satte tillbaka locket på soptunnan och försökte släpa mig hem, men det gick inte. Jag hade kanske kommit tre meter när jag föll ihop, mitt på gatan i en vattenpöl. Hur jag än försökte så kunde jag inte resa mig. Mitt långa röda hår släpades i vattenpölen och tyngde ner mitt huvud. Tillsist orkade jag inte försöka mer.
Jag lät mig själv ligga där i regnet. Jag skulle dö.
”Egentligen” tänkte jag för mig själv. ”Det är ju bättre att dö än att svälta ihjäl där hemma”.
Med mina sista krafter lyckades jag vända på huvudet och fick syn på bagarfrun som gick in i bageriet, muttrande om att hon skulle ta itu med mig sedan. Jag lät mina tunga ögonlock falla ihop, och kände hur jag långsamt började slappna av.
Allt jag kände var mina svaga hjärtslag och hur regndropparna landade på min ryggtavla. Jag måste ha blivit medvetslös, för det var som om jag vaknade helt plötsligt, av att någon tog tag i min arm.
Jag öppnade mina trötta ögon och såg en pojkes blå ögon titta på mig.
Allt jag gjorde var att sucka tungt och vända mig på sidan.
”Hallå? Cherisie? Kan du höra mig?” frågade en röst.
Pojken drog mig på fötter, men jag mina ben var så darriga att jag knappast kunde stå.
Sedan stack han två limpor i min hand.
Jag stirrade misstroget på dem. Det krävdes all av min beslutsamhet på en och samma gång för att inte börja äta av dem direkt.
”Peeta Mellark! Var är du? Du måste hjälpa mig med kunderna!” vrålade plötsligt en röst från bageriet. Pojken skyndade sig in i bageriet igen. På tröskeln stannade han till och nickade lite åt mig.

Jag tog hem bröden, och tvingade mina syskon att sitta fint vid bordet. Vi åt upp en hel limpa den där kvällen.
På eftermiddagen nästa dag när jag hade skolkat från skolan (som vanligt) för att kunna ta hand om mina småsyskon och jag skulle gå till skolan och hämta Rose såg jag honom igen.
Han pratade med några andra stadspojkar. På hans kind fanns ett stort rött märke. Hade hans mamma slagit honom med något?
En gång möttes våra blå ögon. Både han och jag tittade ner direkt.
Bäst som jag stod där och tittade på den dammiga asfalten såg jag något rosa landa på min ena fot. Jag tog upp den. Årets första körsbärsblomma. Och då visste jag hur vi skulle överleva.

Jag tog med mina syskon ut i skogen den dagen. Vi hjälptes åt att samla en massa växter som far hade visat mig.
Jag klättrade till och med upp i ett körsbärsträd för att kolla om något bär var moget än. Det var det förstås inte, men de gröna karten kanske skulle vara mogna i början av juni, sade jag till mig själv.


Allt det här flimrar igenom mitt huvud på mindre än tre sekunder.
Jag tittar koncentrerat på Gales ena jaktkänga.
”Kan vi få prata med Bagaren?” hör jag Gale fråga.
Jag tittar upp och hinner precis se Peeta nicka innan han skyndar in i bageriet. Vi kan höra slammer och lågmälda röster innan Bagaren kommer ut med tre smålimpor, helt nybakade.
Gale håller upp två ekorrar. Bagaren nickar och vi byter.
Så fort bagaren stänkt dörren gör Gale och jag en high – five.
”Bra byte!” andas Gale. Jag nickar ivrigt. Det är inte ofta man kan få tre smålimpor för bara två ekorrar.
”Kom nu” säger Gale drar med mig iväg till borgmästarens hus.
I ögonvrån ser jag Peeta betrakta oss genom fönstret.

När vi är färdiga med alla byten och har delat upp det jämt skiljs Gale och jag åt mitt på torget.
”Vi ses” säger jag.
”Ha på dig något fint” svarar han oengagerat.
Jag nickar och efter en stunds tvekan ger jag honom en snabb kram.
”Lycka till” mumlar jag. Han tvekar inte en sekund, utan kramar mig tillbaka, hårt.
”Var inte orolig. Ikväll ska vi fira. Kom över till oss” säger han och jag nickar innan jag släpper taget. Sedan börjar jag gå hemåt.
Vi bor i den bortersta delen av sömmen, i det minsta och fattigaste huset. Rose möter mig på vägen. Jag ser genast att något är fel.
Hennes långa röda flätor är rufsiga, och hon har tårar i ögonen.
”Vad är det som har hänt?” undrar jag. Hon bara skakar på huvudet.
”Jag är rädd” mumlar hon. Då får jag en väldig lust att bara gömma henne i vår garderob till slåttern är över, och låtsas att hon är dödssjuk när fredsväktarna kommer för att kolla fuskare.
”Rose, oroa dig inte. I kväll ska vi hem till Gale.” viskar jag.
Rose snyftande lilla kropp trycks så hårt emot min där vi står.
”Kom nu Rose. Vi måste äta och göra oss i ordning”
Hon nickar och vi börjar gå hem, hand i hand.
Inne i vårt hus är det lugn och stilla. Det enda som hörs är sexåriga Britney som leker med åttaårige James i ett hörn.
”Cherry!” skriker Britney glatt, springer fram och slår armarna om mina knän.
”Brit, vill du se vad jag har med mig till er?” skrattar jag.
Hon nickar ivrigt och jag ställer ner korgen på bordet.
Fem hungriga små näsor sticks genast över kanten.
Den enda som inte tittar i korgen är Charlotte. Hon är tolv år och ska ha sin första slåtter idag.
Jag går bort till hörnet där hon sitter, stryker hennes bruna hår och torkar bort hennes tårar.
”Charlotte? Det kommer att bli bra. Oroa dig inte.” viskar jag.

När jag gjort i ordning en fiskgryta och alla har ätit färdigt börjar vi göra oss i ordning. En timme kvar till slåttern.
Vi är tre barn i den här familjen som ska delta. Jag, Rose och Charlotte. Resten får stå med Hazelle tills slåttern är över.
Jag badar mig, Charlotte och Rose. Frisyrerna fixar jag på alla barn.
Charlotte och Rose får stå i sina identiska gröna klänningar.
Det är allt de har i slåtterväg. Jag tar en blekrosa klänning och sätter upp mitt hår i en enkel knut.
Roses klänning har en reva under armen, men det kan inte hjälpas nu.
Jag får laga den senare, ikväll.
”Ska vi gå?” frågar jag. Rose nickar, men Charlotte ser väldigt motvillig ut.

Jag tar upp Britney i famnen, James i handen och de andra barnen får gå hand i hand med varandra.
På torget är det varmt och kvavt. Gales familj och vi hinner precis mötas innan det är inskrivning. Hazelle tar de minsta barnen och efter ett stick i fingret föses jag in i en hägnad med andra sextonåringar från Sömmen. Gale står två hägnader bort. Om jag vrider på huvudet kan jag se honom i min ögonvrå.

”Välkomna, välkomna, välkomna!” ropar Effie Trinket ut i en stor mikrofon. Effie Trinket är utsänd från huvudstaden för att dra lotter och se vilka som blir årets spelare från distrikt tolv.
Effie Trinket ser förfärlig ut, med sitt otäcka rosa hår och smink.
Gale och jag sneglar på varandra. Gale gör en äcklad min och jag måste bita mig hårt i läppen för att inte skratta.
Plötsligt kommer jag att tänka på att Gales namn står på fyrtiotvå av lotterna i pojkarnas glasklot. Jag känner hjärtat sjunka som en sten, och Gale kanske tänker detsamma om mig. Hans uppsyn mörknar och vänder sig bort.
När borgmästare Undersee har hållit färdigt det långa, tråkiga talet så piggnar Effie till. Det är nu det spännande börjar, enligt henne.
”Damerna först!” kvittrar hon och skyndar fram till flickornas glasklot. Jag börjar må illa. ”Snälla, inte Rose, inte Charlotte!” upprepar min hjärna flera gånger.
När jag öppnar ögonen märker jag att jag har missat namnet för länge sedan. Men varför är det inte framme någon flicka på scenen?
Min mun känns torr som sågspån. Varför går inte personen upp?
”Är inte Cherisie Bluebird här?” undrar Effie. Va?
Cerisie Bluebird? Men det är ju jag. Det måste blivit något fel.
Jag känner allas ögon på mig när jag långsamt och förvirrat går fram till scenen. Sedan känner jag en hård jättetackling på vänster sida.
Jag tittar ner. Rose. Jag försöker få loss hennes magra armar, men det går inte.
”C-c-Cherry!!! Du får in-int-inte å-åka!” hulkar hon.
”Snälla Rose. Släpp mig.” mumlar jag och försöker dra loss henne.
Hon håller fast mig ända tills någon kommer och lyfter bort henne.
Gale. Jag tittar in i hans grå ögon och ser smärta blandat med sorg och vrede. Just nu skulle jag göra vad som helst för att få bli upplyft av honom, att få bli tröstad och kramad.
”Upp med dig, Cherry” säger han med svajig röst.
Jag kämpar mig upp på scenen. Effie frågar efter frivilliga.
Jag tittar ner på Gale och ser hur han hoppas, hoppas att någon ska vara frivillig samtidigt som han kämpar för att hålla för Roses mun så att hon inte kan anmäla sig till slåttern.
”Spännande dag! Och mer spännande ska det bli!” drillar hon samtidigt som hon går till pojkarnas klot.
Hon drar en lapp som hon noggrant öppnar.
”Inte Gale! Snälla inte Gale!” tänker jag.
”Peeta Mellark!” kvittrar Effie. Jag andas ut med lättnad för Gale.
Sedan registrerar jag namnet, och då kan jag bara tänka ”Inte han!”.
Peeta kommer upp på scenen med panik i sina blå ögon.
”Frivilliga?” undrar Effie. Ingen.
”Då så! Skaka hand nu!” drillar Effie. Peeta tar min hand på ett sätt som jag tror ska verka lugnande. Sedan blir vi infösta i ett rum i rättens hus.

Där är det. Vad tycker ni om det?
Kommentera, SNÄÄÄÄLLA!!!!!!

BRA!

Om jag får två kommentarer till så
fortsätter jag ❤❤
Snäälla

jättebra =)

SUPER! ♥

♥

♥

Snälla fortsätt.^^

Herregud vad bra! Ska genast rekommendera till Selma...! Bevakar gör jag förstås!

Kapitel 2:
Jag har varit inne i rättens hus en gång förut. När min far dog och jag, äldsta barnet, fick ta emot en tapperhetsmedalj av borgmästare Undersee. Som om en liten metallbit skulle kunna ersätta honom.
Det är konstigt att jag ska stå med nerböjt huvud och tårar i ögonen båda gångerna jag är här.

Jag sneglar på Peeta, som står bredvid mig med hårt knutna händer.
Han är en bra bit längre än vad jag är, och nästan hela hans kropp verkar bestå av muskler. Vi verkar vara varandras motsatser.
Men Peeta kommer väl inte döda mig, eller hur? Han är ju pojken med brödet. Eller?
Jag måste påminna mig själv om vart vi ska.
I hungerspelen finns det ingen plats för vänskap.
En fredsväktare föser in mig i ett rum, så alla som vill kan ta farväl av mig.
Rummet är litet och kalt inrett. Ändå är det det absolut vackraste rummet jag varit inne i, någonsin.

Jag sätter mig på en sammetssoffa och fingrar lite på det dyra tyget.
Jag har aldrig känt sammet under handflatan.
Okej, det är barnsligt, men jag sitter och stryker min hand mot sammeten upprepade gånger. Det känns lugnande.

En knackning på dörren hörs och jag reser mig upp.
En fredväktare sticker in huvudet och säger:
”Ni har tre minuter.”
Jag nickar uttryckslöst och väntar på mina gäster. Tre minuter. Det är grymt. På tre ynka minuter ska jag hinna säga farväl till alla som jag älskar.
Den första som kommer in är Rose. Hon slår armarma om mig och gråter med höga snyftningar. Efter henne kommer Hazelle med alla mina syskon och Vick, Rory och Posy.
”Var är Gale?” frågar jag automatiskt samtidigt som jag stryker Roses rygg.
”Han ville säga adjö själv” säger Hazelle med tjock röst av tillbakahållen gråt.
Alla mina småsyskon står på en rad, bleka i ansiktet. De ser så späda och små ut. Och plötsligt kommer jag på en hemsk tanke.
”Hazelle, vem ska ta hand om mina syskon? De kommer inte kunna bo själva ju!” frågar jag med fasa i rösten. Hazelle bara skakar på huvudet.
”De får bo hos oss” säger hon. En våg av tacksamhet sköljer över mig.f Tack gode gud för att Hazelle finns.
Även fast det blir sex munnar till att mätta så tar hon sig an det här.
”D-du m-måste v-vi-vinna C-cherry” säger Rose plötsligt.
Jag bestämmer mig för att vara ärlig mot henne från första början.
”Det vet jag inte om jag kan.” viskar jag och Roses ögon blir stora.
”M-men ka-kan d-du i-in-inte i-i-alla fall försöka? F-för m-mig?” frågar hon svagt. Jag måste försöka. För Rose, Charlotte, James, Britney, Emily och Tom.
”Jag lovar och svär att jag ska försöka.” säger jag sedan. Och jag vet att för mina syskon måste jag det.
Resten av mina tre minuter tickar iväg. Alltför snart kommer fredsväktaren och föser ut alla. Jag slår mig ner på sammetssoffan och väntar på min nästa besökare.

En fredsväktare till knackar på dörren. Jag flyger upp ur soffan.
In kommer Gale. Han ser skakad ut. Jag lägger märke till att hans ögon är inåtvända och beslöjade.
Ett tag står vi bara där och tittar på varandra. Och det är då jag börjar gråta. Hemska snyftningar river i min hals.
Gale sträcker ut armarna och kramar mig hårt.
”Lyssna nu. Du kan vinna det här. Du är starkare än dem.” säger han.
Jag kan inte vinna, vi båda vet det. Mina hulkningar blir ännu hemskare och Gale sätter sig ner på knä framför mig, med ett fast tag om mina armar.
”Du kan jaga. Allt du behöver göra är att leta reda på ett par knivar vid ymnighetshornet.” fortsätter han.
”Det är ju inte alltid det finns knivar” försöker jag säga, men allt som kommer ur min mun är förskräckliga hulkningar som nu låter helt hysteriska. Jag sväljer och försöker samla mig.
”Det är ju inte alltid det finns knivar” säger jag igen. Det försöket låter bättre, men fortfarande hysteriskt. Gale lägger pannan i djupa veck. Jag snyftar som en idiot, men jag kan inte hjälpa det.
”D-d-det är t-tjug-tjugofyra a-av o-oss Ga-gale. B-bara e-en
k-kommer u-ut” lyckas jag få fram mellan snyftningarna.
”Och det ska bli du” säger Gale. Jag skakar på huvudet.
”Jag k-kan inte” viskar jag Och då börjar Gale också gråta, fast tysta tårar som faller ner för kinderna. Ett tag till bara sitter vi sådär innan Gale samlar sig och tar fram något som hänger runt hans hals.
Hans jaktamulett som ska ge honom tur: En liten träbit med en ingraverad härmskrika som hänger i ett lädersnöre.
”Ta den här” viskar han med tjock röst. Jag har sett den många gånger, men aldrig på nära håll. Den är vacker. Jag tar den i mina händer och viskar ett tyst tack till Gale.
Jag sniffar lite på träet och börjar snyfta ännu mer. Det luktar skog. Min skog. Det känns på ett sätt bra. Jag kommer kunna ha med mig skogen och Gale vart jag än går.
Sedan kommer fredsväktare. Gale ber om mer tid, men det är obevekliga. När Gale håller på att bli utföst kommer jag på vad jag vill säga.
”G-gale! L-låt d-dem i-inte s-svälta!” hulkar jag. Jag vägrar släppa taget om Gales hand.
”Det ska jag inte, Cherry. Glöm inte att jag…” säger han innan dörren slår igen. Jag sjunker ner på sammetssoffan.
Vad var det Gale inte ville att jag skulle glömma?
Jag hulkar och gråter hysteriskt, trots att jag vet att det kommer vimla av kameror på stationen.

När sammetssoffans lilla kudde vid huvudändan är helt blöt kommer det inga tårar mer.
Jag samlar mig och går fram till spegeln som hänger på ena väggen.
Jag ser hemsk ut. Alldeles rödgråten, och mitt hår är väldigt trassligt.
Jag kastar en blick på mina seniga, smala armar.
Peetas armar måste vara minst tre gånger så muskulösa som mina.
Hur ska jag kunna vinna det här?

”Cherisie?” frågar någon som står utanför dörren. Det låter som Effie Trinket. Jag samlar mig igen och går och öppnar.
Där står Effie, Peeta och några fredsväktare. Ojdå.
Peeta tittar på mina rödflammiga ögon och mina ihopklibbade ögonfransar. Jag är så nära att börja gråta igen.
Just nu skulle jag göra vad som helst för att få se Gale en gång till.
Peetas blick vandrar till amuletten. Han höjer på ögonbrynen.
”Snälla, börja inte gråta nu Cherry” säger jag tyst till mig själv.
Det lyckas inte. När vi halvägs är ute i rättens hus och blir infösta i en bil så får jag en skymt av Gale i folkmassan. Jag skriker hans namn och försöker förgäves slita mig loss ifrån fredsväktarnas grepp.
Alla kameror zoomar in på mig, men jag bryr mig inte.
Jag måste nå till Gale.

Gale ser ännu olyckligare ut än förut. Vi är så nära varandra, men ändå så långt borta. Jag når honom inte, hur jag än försöker.
”Gale!” skriker jag igen. Han rör på munnen, men jag kan inte höra vad han säger.
”Snälla! Bara en minut!” säger jag till fredsväktarna, men de skakar på huvudet.
”GALE!” vrålar jag samtidigt som jag kämpar mot fredsväktarnas hårda grepp.
Peeta betraktar mig olyckligt. Varför då? Jag orkar inte tänka mer.
Fredsväktarna knuffar omilt in mig i bilen.
Den sista skymten av mitt hem som jag ser är Gales tårade kinder.

Jag har aldrig åkt bil förut. Landskapet utanför flyger förbi i en farlig fart. Jag känner tysta tårar trilla ner för mina kinder. Otåligt torkar jag bort dem. Hur mycket ska jag gråta idag?
Effie pladdrar på som en tok om hur ”stor ära” det är och hur ”underbart” det kommer att bli. Jag får lust att smocka till henne i ansiktet.
Ära. Att vara med i Hungerspelen? För karriärister kanske, men inte för oss. Distrikt tolv är det distrikt som alltid kommer sist i Hungerspelen, oavsett hur duktiga spelarna är. Boven är Haymitch, vår stupfulla mentor. Vi får aldrig några sponsorer. Trots att jag inte träffat Haymitch än så bestämmer jag mig för att jag hatar honom.

När vi ska gå ur bilen kommer jag på en sak.
”Syns det att jag har gråtit mycket?” frågar jag Peeta med tjock röst.
”Inte om du inte pratar” svarar han. Jag nickar lite.

Kamerorna blixtrar som tokar. Innan jag ens hunnit in i tåget är jag översållad av reportrar som frågar olika frågor. Jag blir alldeles snurrig i huvudet och kan inte tänka.

”Wow” är allt jag kan tänka när jag kommit in i tåget. Det är egentligen mitt livs största underdrift.
Allting ser ut att höra hemma i borgmästare Undersees hus.
Jag har varit där några gånger med Gale.
Jag fingrar på allt, rädd för att lämna fingeravtryck på de blanka ytorna. Effie trippar in och jag släpper genast cupcaken jag håller i. Det vill säga jag tror att det är en cupcake. I bageriets fönster kan man se sådana ibland, men jag har aldrig råd att köpa en.
För att byta till sig en enda cupcake behövs det minst sju ekorrar, eller en halv hjort. Okej, kanske en överdrift. Jag har aldrig försökt.
Effie viftar lite med handen.
”Oh, nej. Ta den du” säger hon. Jag stirrar misstroget på den perfekta blå glasyren och de små kanderade blommorna på toppen.
Den ser helt malplacerad ut i min hand.
”Säkert?” frågar jag. Effie nickar.
”Bara du inte spiller på mattan så” kvittrar hon. Jag skakar på huvudet och lyckas nästan forma ett leende. Sedan slukar jag den i tre tuggor.
Effie gör en grimas och jag ler ursäktande. Sedan kommer jag att tänka på hur mycket Gale skulle skratta om han var här. Mitt leende bleknar. Effie ser det och trippar fram till mig.
”Oroa dig inte. Du kommer att se fantastisk ut snart” säger hon.
Va? Det var ju inte det jag funderade på. Jag bestämmer mig för att bara nicka snällt och hålla med.
Peeta kommer in i rummet. Även hans ögon förstoras liten vid åsynen av alla dyra föremål. Effie kvittrar något i stil med
”Jag ska gå och hitta Haymitch” och trippar iväg. Det uppstår en besvärad tystnad ända tills Peeta pekar på Gales amulett.
”Vad är det där? Jag har aldrig sett den på dig förut.” säger han.
Jag höjer på ögonbrynen. Peeta verkar ha rätt bra koll på mig.
Har han tittat på mig i hemlighet? Jag skakar på huvudet.
”Den var Gales. Han gav den till mig.” säger jag och Peeta nickar.
”Jag borde nog…” börjar jag, men sedan skakar jag bara på huvudet och går ut i korridoren för att hitta min kupé.

Så fort jag kommit in i min kupé hör jag mig själv dra efter andan.
Till och med lyxigare än matsalsvagnen. Jag har en egen garderob, proppfylld med kläder, en egen dusch med varmt vatten, en stor säng och en soffavdelning med en gigantisk platt – TV.

Jag går genast in i badrummet och börjar duscha.

Hemma har vi bara ett gammalt träkar att hälla uppvärmt vatten i, här finns det flera hundra olika valmöjligheter. Jag väljer en knapp på måfå och trycker hårt. Ingen bra idé. Ett kokhett vattenfall sköljer ner över min hud och skållar mig. Mitt blodisande skrik borde höras ända hem till Gale.
Efter att ha lyckats få fram iskallt vatten ser min hud inte lika röd ut längre. Men jag har fortfarande en stor brännblåsa på vaden och halsen.
Sedan täcks jag från topp till tå av ett skum som luktar desinfektionsmedel. Jag hostar nästan lungorna ur mig, vilket bara leder till att jag drar in mer skum i näsan och munnen.
När hostattacken äntligen är över ser jag två stora mekaniska borstar närma sig genom skummet. Åh nej. Borstarna börjar gnida in skummet i min hud. Jag skriker som en stucken gris.
Sedan börjar det strömma vatten ur en liten kran. Äntligen.
När vattnet sköljt bort skummet så andas jag ut och sniffar försiktigt på min högerarm. Jag rynkar på näsan. Det luktar fortfarande desinfektionsmedel. Jag pekar på skärmavdelningens luktknapp.
Man kan välja minst tusen olika sorters luktoljor. Efter att ha sett Bomull, Honung och Läppstift som valmöjligheter blir jag lite orolig. Men så skymtar jag Skog. Jag trycker genast på knappen. En talldoftande olja sveper in i min hud och gör den mjuk och glänsande.
Mitt hår tvättas och torkas. Efter det ser det ut som en lockig slöja.

Jag klär mig i en svart och vit prickig tunika och ett par jeans.
Vad ska jag göra nu? Jag sätter mig i soffan och slår på min TV.
Olyckligt nog är det de första repriserna av slåtterceremonin som sänds.
Jag ser mig själv bli utvald, ser Rose gråta och Gale lyfta bort henne.
Jag stänger genast av TVn. Jag vill inte se mer.
För att ha någonting att göra så lägger jag mig i den gigantiska sängen och tänker på mitt olycksaliga liv.
Var det i morse jag stod med Gale i skogen? Var det i morse Gale lovade att inget skulle hända? Är det verkligen så att jag ligger här i ett spelartåg, på väg mot min död? Jag skjuter undan tanken.
Jag ska inte dö. För Rose och Gale.
”Jag måste försöka” är min enda tanke innan jag somnar mitt på sängen.

”Cherisie! Middag, vännen!” hör jag Effie ropa genom dörren.
Jag gäspar stort och sträcker på mig innan jag kastar en snabb blick i spegeln för att se om allt är okej. Egentligen är jag ganska vacker, upptäcker jag nu.
Mitt kopparröda hår faller ner till min midja och lockar sig vackert.
Mina blå ögon är mandelformade och lyser nästan. Om det inte hade varit för den panikslagna blicken skulle jag nästan kunnat vara en utsökt tavla. Det är inte det att jag är fåfäng. Jag är bara överraskad, för jag har aldrig sett mig själv som den vackra typen. Jag ler lite prövande mot mig själv. Mycket bättre.

Ute vid middagen ser jag att Haymitch visst har anlänt. Han sitter i en lyxig stol med sitt stripiga hår och en liten flaska som han dricker ur.
Enligt lukten verkar det vara något slags vin. Jag rynkar på näsan innan jag sätter mig.
Mina ögon blir stora när maten serveras. Fler rätter än jag kan räkna står mitt på bordet. Det här är ungefär så mycket som min familj äter på en månad, här är vi fyra personer som ska ha det på en kväll.
Peeta kommer in med andan i halsen.
”Förlåt för att jag är sen” flåsar han. Effie viftar nådigt med handen.
”Ingen skada skedd, vännen. Försök bara att komma i tid nästa gång.”
Peeta sätter sig ner bredvid mig och synar oss alla en och en.
Haymitch, som dricker ur sin flaska. Effie, som duttar med servetten i mungipan. Och så jag. Jag sitter och tänker på en vaggvisa jag brukar sjunga för mina syskon när de inte kan sova. Gale säger att jag sjunger den underbart. Sången heter Pie Jesu (sök på youtube om ni inte hört den. Skriven av Lloyd Webber. Ignorera det fula operavibratot och låtsas att det är Cherry som sjunger :3) och är ifrån 1900 – talet. Alltså väldigt gammal. Melodin klingar inuti mitt huvid. Jag får bara lust att ställa mig upp och sjunga. Men det gör jag inte. Istället sitter jag kvar och stirrar på mina bleka händer.
”Är det där allt du ska äta, gumman?” frågar Effie med huvudet på sned. Jag nickar.
”Får jag gå från bordet?” frågar jag. Effie funderar ett tag. Sedan nickar hon. Jag reser mig upp och skyndar till min kupé.
Där faller jag ihop i en hög på sängen. Mitt liv suger just nu.
Jag hatar dem. Huvudstaden. För allt de gjort mot mig.
Jag sjunger Pie Jesu tyst för mig själv. Det lugnar mig. Lite.
Jag är fortfarande så rädd att jag skulle kunna dö av nervositet.
Fast jag ska ju ändå dö… nej, det ska jag inte. Ett löfte är ett löfte.
Jag somnar snart.

När jag vaknar ser jag grått ljus sila in genom de tunga gardinerna.
Jag sträcker på mina stela leder och går upp för att duscha.
Fast den här gången är jag försiktigare med mitt val av knappar.
Jag klär mig i en knälång röd klänning och sätter upp mitt hår i en knut. För ovanlighetens skull tittar jag i spegeln innan jag går ut.
Jag ser skräckslagen ut. Jag slappnar av litegrann, drar några djupa andetag. Det känns lite bättre, men inte mycket.
Mitt liv är verkligen olyckligt.

Bra?? Tack för alla snälla kommentarer!!!

BRA! Jättesuperawesome!

Tack ♥
Ni som har kommenterat skulle (om jag kunde) få en mumsi - mumsi kaka, bakad av Peeta Mellark ♥

Ni äger

SUPER! ♥