Skrivtävling!!!

Rösta gärna!

Har tyvärr tagit bort caty delacour som dommare på grund av att hon int har lämnat i poäng på 16 dagar efter avslutad tävling!!

Gör såhär istället, jag lägger ut finalbidragen här och så får ALLA ni fina mugglisar som vill rösta, rösta! skicka eran röst till mig VIA UGGLA. ni får rösta till den 10/3.

När ni ugglar: skriv BARA textens färg (inget mer)

RÖD:


Jag låg på min säng och stirrade upp i taket. Tårarna rann fritt nerför mina kinder. Saknaden och sorgen tog över helt. Jag kurade ihop mig och snyftade, jag höll om hela min kropp, som för att förhindra att någon skulle stjäla den. Snyftningarna blev högre och tårarna rann ner som miniatyr vattenfall. Jag kände sältan från tårarna på mina läppar. Saknaden växte och växte, skulle jag någonsin komma över den. Skrik undslapp min mun, rop till mamma. Men mamma, hon finns inte kvar. Nej, inte nu längre! För hon är död! Skriken och snyftningarna blev tilsammans ett förfärligt oljud, som ljöd i hela rummet, ekade från vägg till vägg. Mamma. Mamma.
Till slut kom pappa in. Jag ville skicka ut honom och vara ensam, men jag vill ha han i närheten. "Pappa" undslapp det min mun. Han gick fram till sängen och satte sig på huk. Tog min hand i sin och kramade om den, kärleksfullt men oroat. Mina ögon var blanka av tårar och jag såg inte konturerna av honom, men det såg ut som om han också fällde tårar. Jag torkade snabbt bort min tårar så att jag såg tydligt. Men framför mig satt inte pappa, mamma. Hon satt där. Min döda mamma? Jag stirrade motvilligt mot henne, skrek sedan. Pappa var tillbaka, han satt nu framför mig, kramade om min hand och tittade på mig med en orolig blick. "Vad är det gumman?" Jag tänkte, skulle jag säga så som det var, eller skulle han bara tycka att jag var sinnessjuk om jag gjorde det och ringa en psykolog?! Paniken vällde inom mig och ilskan. Jag var arg, på vad visste jag inte riktigt. "Öh, jag bara saknar henne så mycket!" Sa jag stammande och snyftande, tårarna fortsatte att rinna nerför mina kinder och han torkade bort dem varsamt med handryggen. Han stannade där tills jag somnat. Sedan gick han. Kanske ville han sörja i fred. De var trots allt gifta i sjutton år.
När jag vaknat gick jag till vardagsrummet och såg pappa ligga i soffan. Det låg ölburkar på bordet och en i hans hand. Nej! Supa sig själv full för att glömma! Det tänker jag inte tillåta. Ska han bli alkoholist nu eller? "Vad gör du?" Sa jag med en ytterst irriterad röst. Han tittade inte ens upp, ryckte bara på axlarna och stirrade in i tv:n. Som inte ens var på! Jag gick fram till honom och råkade välta en burk när jag stod där vid soffan, jag kände vätskan krypa sig igenom mina vita strumpor, det blev kladdigt och kallt. Mina händer grabbade tag om burken han höll i handen och lade den på bordet bredvid. Tårarna rann nu fritt nerför kinderna på honom och han verkade ha åldrats på bara några timmar. "Pappa, vi kan klara det här. Tillsammans... Mamma skulle inte ha velat att det skulle bli såhär. Eller?" Rösten var mjuk i tonfallet, men jag kände en viss irritation. Helst skulle jag tagit pappas förslag och dricka mig full. Men jag är minderårig och gillar inte ens doften eller smaken. Pappa harklade sig och satte sig upp på soffan. Jag satte mig bredvid pappa och lade armen runt honom och han lutade sig mot min axel. Nu var det min tur att trösta honom. "Hon finns i våra hjärtan. Andlig finns hon hos oss" orden bara undslapp min mun. Själv tyckte jag att det var skitsnack, men jag ville ha henne nära. Därför valde jag att tro på orden som kommit från min mun.



GRÖN:


Dimmiga, rosiga och våta Stora droppar faller. Jag tittar upp. Dropparna faller ner mot mig, jag blundar. Är någon ledsen? Är någon arg? Varför känns dropparna så tunga? Jag skyndar ner för kullen. Där nere faller dom tunga dropparna också. Det känns som om någon vill mig något. Jag tycker det är skrämmande och börjar springa. Fortare, fortare jag snubla på en sten. Mina ben känns lätta och jag ser i en disig dimma röda tunga droppar falla. Med ens blir allting svart... Jag vaknar upp hemma i min säng. Min mamma tittar ner på mig med sina blåa ögon. Hennes ögon är oroliga. Jag frågar vad som hänt. "Mamma vad har hänt?" Mumlar jag medans mina ögon tittar in i hennes. "Älskling... Du hahar varit medvetslös i snart 8 timmar." Hon börjar gråta. Sen kramar hon om mig. Hennes röda hår vilar mot min hals, och ur hennes blåa ögon faller tunga droppar. Jag minns inget alls av dom senaste 8 timmarna, förutom att jag ramlade på en sten. Med ens så kände jag hur det värkte i min arm. Jag tittade på den. En dropp-slang satt i armen och en puls mätare satt mätte pulsen på mig. Jag började må dåligt, jag blev förvirrad och jag såg att tre sköterskor och en doktor var i mitt rum. Dom stora tunga slöt sig kring mig. Jag såg åter igen dom röda dropparna. Svart, svart allt blev svart. Jag hade ont i hela kroppen, det ända sköna som fanns just då var det röda håret om min hals, dom tunga dropparna mot min kind och den sköna skänslan av att jag lever.



BLÅ:


Beluga

Lolo simmade sakta och stilla med sin mamma, Nenza, genom det stora korallrevet. De var på väg till resten av flocken som skulle ge sig ut på fiske. Det var första gången Lolo fick följa med. Hon var ju en ganska liten vitval! Hon hade en kompis som också tillhörde flocken som hette Bezuni. Det var första gången för honom också. De skulle möta Bezuni och resten av flocken vid ”Den stora blå” som var en korall i utkanten av revet. När de kom fram till ”Den stora blå” hade Rani, flockens ledare, något mycket viktigt att berätta.”Fiskebåtar har siktats bara ett par kilometer härifrån” signalerade hon.”De åker runt med stora nät och harpuner. De har redan fångat flera tumlare och även några delfiner. Vi befarar att de kommer hit.” Lolo och Bezuni som hade lekt och tumlat runt stannade upp. Vattnet som tidigare varit så skönt blev iskallt. Allt var tyst. Lolos mamma utbytte en blick med Bezunis mamma Kata.”Jag och Kata passar ungarna” sa hon sedan. Ni måste ge er ut och skaffa mat!” Rani nickade.”Ett bra förslag” sa hon sedan belåtet.”Så gör vi.” Sedan simmade hon och flocken iväg. Kvar var Lolo, Nenza, Bezuni och Kata. De väntade i många timmar.”De borde ha varit tillbaka för länge sedan!” sa Kata plötsligt.”Ja sannerligen!” svarade Nenza. Då hördes Rani signalera med två skarpa stötar. Det var signalen för död. Sedan hördes flera harpuner avfyras.”Vi har förlorat vår flock” viskade Bezuni. Lolo nickade. Sedan hörde de hur motorbullret kom närmare. Snabbt skyndade de in bakom ”Den stora blå” Men snart såg de sitt misstag. Båtarna cirkulerade runt dem och näten drogs tätare och tätare omkring dem. Bezuni drog sig närmare sin mamma. Lolo såg sig omkring. Var fanns Nenza? Då hörde hon sin mammas skrik och vände huvudet ditåt, precis i tid för att se sin mammas skärtfena dras upp i en lucka i båten. Då simmade hon bort till Bezuni och Kata istället. Det gjorde ont i henne att ha förlorat sin mamma. Det här var den värsta dagen i hennes liv. Och kanske, tänkte hon, även den sista. Då träffades Kata av en harpun och även hon drogs upp mot båten. Kvar fanns bara Lolo och Bezuni och allt hopp var ute. Plötsligt höjdes ett nät upp emellan de två valungarna. Det kom som från ingenstans. Deras flyktvägar slöts åt alla håll. Lolo började få dåligt med luft. Då hoppade plötsligt några tvåbenta äckelpäckel ner i vattnet och försökte fösa Lolo upp till båten. Det samma hände hos Bezuni. De två valungarna försökte kämpa emot, men måste snart ge efter för att andas. Då såg dykarna sin chans och hissade upp de två valarna och körde sedan åt var sitt håll. Lolo fick bo i en liten vattentank i evigheter innan lastbilen hon förflyttats i stannade. Då fick hon åka med en lyftkran till en bassäng med konstiga osynliga väggar och golv av skumma, blanka och blå stenar. Men hon fick vänja sig för här skulle hon bo i resten av sitt liv. Plötsligt en dag sju år senare skulle det komma en ny val till djurparken.”Den har säkert behandlats lika illa som jag!” sa Lolo till sin nya vän delfinen Lisa.”Ja!” svarade hon. Men de kunde ändå inte låta bli att vara glada över att få en till kompis. När den nya valen, en vitval, släpptes ut i bassängen, var det som ett osynligt band mellan honom och Lolo, som om de hörde ihop. Lolo simmade närmare. Då såg hon vem det var. Det var Bezuni! Lolo blev så glad att hon gjorde tre bakåtvolter och Bezuni hoppade högre än han någonsin gjort förut.
Det hände ofta att de pratade om havet, om flocken, och ”Den hemska dagen” Men trots att de båda valarna saknade sitt förra liv som fria, levde de lyckligare tillsammans. De fick tre döttrar som fick heta Nenza, Kata och Rani.






Den novell som får fläst röster vinner: 1 Harry potter (guld kort). Skicka texterna via ugglor. Undrar ni något så är det bara att fråga.

Deltagare:

1. gurtsson
2. Luna Lönn
3. Rose Weasly
4. Melissa Malfoy
5. Souso


Dommare:

1. glina2
2. j-k heap
3. Marie04




De tre bidrag som Kom vidare till final var: (inte ordning efter poäng)

Jag var hos min farmor på sommarlovet. Hon bor i ett litet torp långt ut i skogen. Vi hade varit på en promenad och nu stod farmor och lagade mat medan jag gick på en liten upptäcks färd. Jag började med att gå in i ett litet skjul som stod nere vid vattnet det var gammalt och ett av fönstren var trasigt. Jag gick in, det var dammigt. PAAAAAAANG!!!! Det smällde till i rummet intill, jag smög dit och kikade in och där inne gick det en man som letade efter något. Jag blev rädd, backade och snubblade. Mannen ryckte till och riktade en pistol mot mig. Jag kunde inte andas… Lungorna lät mig inte ta några ande tag. Helt plötsligt skjuter mannen mot mig, jag försvinner in i en vit dimma som värkar oändlig..... Plötsligt lyser en stor fläck gult ovanför mig, under mig blir allting grönt. Jag känner gräs stråna mot nacken, mina ögon lock är tunga men jag lyckas tillslut att lyfta dom. Där framför mig satt min farmor i en sol-stol och hon tuggade på fläsket hon hade stekt. Jag reste mig, jag var fortfarande på hemma! Farmor satt med solen ovanför huvudet och hon åt på maten hon lagat. Så sa hon:
"God Morgon! Du har sovit en stund. "Hon sa det med sin vanliga snälla röst, och jag tänkte att jag måste ha drömt det där med mannen.......

Av: Luna Lönn

Jag var hos min farmor på sommarlovet. Hon bor i ett litet torp långt ut i skogen. Vi hade varit på en promenad och nu stod farmor och lagade mat medans jag gick på en liten upptäcks färd. Jag började med att gå in i ett litet skjul som stod nere vid vattnet. Det var gammalt och ett av fönstren var trasigt. Jag gick in, det var dammigt. PAAAAAAANG!!!! Det smällde till i rummet intill, jag smög dit och kikade in och där inne gick det en man som letade efter något. Jag blev rädd, backade och snubblade. Mannen ryckte till och riktade en pistol mot mig. Jag kunde inte andas. Jag såg hela mitt liv spelas upp för mitt inre på bara några sekunder. Jag hade aldrig varit så rädd.
”HJÄÄÄLP!!!” skrek jag, men ingen kom. Farmor? Hon måste ha hört mig. Det var inte långt till huset. Desperat tittade jag mig omkring. Det måste väl finnas något jag kunde använda som vapen. Jag skrek igen, men det kom ingen den här gången heller. Någonting var fel. Men jag hade inte tid att fundera på vad. Jag fick tag på ett långt järnrör. Jag försökte diskret dra det mot mig, men det var inte lätt när jag visste att mannen framför mig kunde skjuta när som helst.
”Du hittade fel kille” sa mannen hotfullt och jag la märke till att han var ganska ung. Runt 20 skulle jag gissa.
”Vem är du och vad gör du här” frågade jag och försökte dölja paniken i min röst. Men det gick inte så bra för jag kände att jag skakade i hela kroppen.
”Om jag säger det måste jag döda dig” nästan viskade han.
”Det gör du väl ändå” sa jag ynkligt. Jag svettades och skakade mer än jag trodde var möjligt. Kunde han verkligen skjuta? Var det möjligt att det här var slutet. Nej, slog jag fast. Jag skulle ta mig ur det här på något sätt. Även om det just nu verkade omöjligt. Den enda erfarenheten jag hade om mordhot var hur det var på film. Jag var tvungen att chansa på att det var så i verkligheten också. Om det var så kunde jag kanske prata, så att han blev förvirrad. Men vad skulle jag säga?
”Vad heter du?” frågade jag så oskyldigt jag bara kunde.
”Tror du att jag skulle säga det eller?” sa han iskallt. ”Spela inte dum nu!”
Okej, den planen kanske inte var så bra. Men hur skulle jag göra då. Snart skulle han säkert skjuta, om det nu var det han ville. Han kanske bara skulle skrämma mig till att inte säga något. I så fall behövde han inte fortsätta. Det hade han redan lyckats med.
”Okej. Förlåt” sa jag som om det var den jobbigaste saken i världen att säga. Så hostade jag. Jag vet inte hur jag kunde göra det med så lite luft i lungorna, men det gav mig en idé. Jag fortsatte hosta och flåsa och hosta, fast jag inte behövde.
”Vad är det med dig?” frågade han hotfullt. ”Tro inte att jag ska gå på det där!”
”Stressastma” sa jag och försökte låta nästan halvkvävd. ”Jag måste ha min medicin! Snälla!”
Mannen såg tveksam ut, men efter en stund gav han med sig.
”Ja, okej” sa han. Lättat andades jag ut, men kom sedan på att det kunde avslöja mig, så jag fortsatte hosta.
”Men på ett villkor” sa han sen. Fasen också!! ”Du visar mig vart datorn finns, och du säger inget till polisen!!” Jag nickade försiktigt. Han tog tag i mitt hår och drog mitt huvud bakåt. Sedan satte han pistolen mot min rygg och hjälpte mig upp på fötter. Sedan gick vi in i det stora gula huset. Mannen höll inte i mig hårt, men jag vågade inte slita mig loss och springa. Vi kom in i köket, och en hemsk syn mötte mig.
”FARMOR!!” skrek jag, och slet mig loss. Där på golvet låg hon. Livlös. Jag kollade pulsen, andningen. Ingenting. Det var försent. Det var över. Jag grät. All paniken släppte och rann ner för mina kinder. Ner över skalet till det som en gång hade varit min älskade farmor.
”VAD HAR DU GJORT MED HENNE!!?” skrek jag förtvivlat.
”Vad tror du?” sa han utan att visa något medlidande. ”Jag har inte gjort någonting” Men i det där sista fanns det nästan lite sorg.
”Det vill jag ha bevisat av proffs!” snyftade jag och gick fram till telefonen.
”Vart ringer du?” frågade mannen oroligt.
”112” sa jag.
”Nej!” Han flög upp och tog tag i mig. ”Snälla! Jag har inte gjort något! Jag lovar” Han var nästan lite gullig, om man bortsåg från vad han hade gjort.
”Nej, du bröt dig ju verkligen inte in här och hotade mig med pistol. Berätta varför du är här, så får vi väl se hur mycket jag avslöjar.”
”Det var inte mitt fel” Han lät förtvivlad. ”De tvingade mig”
”Vilka tvingade dig? Vad tvingade de dig till?” Trots situationens allvar kände jag mig faktiskt ganska cool.
”Det kan jag inte säga!”
”Du måste” sa jag hotfullt och höjde telefonen.
”Jag är med i ett mc-gäng” sa han nervöst. ”Vi kallas för Bulldogs. Jag gjorde en sak som de andra inte gillade och…”
”Vad gjorde du” avbröt jag. ”Hela storyn tack!!”
”Jag satte mig upp mot vår ledare. Han misshandlade sin tjej mitt framför ögonen på oss och jag tog tjejens parti och försökte få honom att sluta. Då sa han att jag var feg och hotade med att döda mig om jag inte gottgjorde honom. Han bad mig att hämta en sak här”
”Vad skulle du hämta?” frågade jag, den här gången med lite medlidande. Han stoppade ner handen i fickan och tog upp…
”Farmors halsband!!” utbrast jag. Jag hade alltid vetat att det var något speciellt med det där halsbandet. Farmor skyddade det med sitt liv och hon hade nästan blivit arg på mig när jag frågade om jag fick låna det till en klassfest. Det var vältigt vackert. Det var vatten som slingrades runt en blomma. Blommans stjälk omvandlades till en orm. Ormen slingrade sig upp mot vattnet och så började det om igen. I mitten av blomman satt det en diamant.
”Men varför skulle du ta det?” frågade jag. Men mest undrade jag hur ledaren kunde känna till det.
”Förresten, vad gjorde du i skjulet?” frågade jag misstänksamt.
Mannen såg generad ut. ”Jag letade efter något annat av värde, som jag kunde behålla för mig själv”
Han verkade inte precis stolt över det.
Så kom jag och tänka på farmor. Jag tog upp telefonen och ringde 112.
”Säg inget om mig” bad mannen. Jag svarade inte. När de svarade i andra änden berättade jag vad som hade hänt, men jag berättade inte om inbrottet, och sedan ringde jag mamma och pappa. De var där strax efter ambulansen. Pappa grät. Jag hade aldrig sett honom göra det. Inte ens när farfar dog. När ambulansen hade åkt satt vi tillsammans i farmors soffa. Då fick mamma syn på mannen.
”Vem är du?” frågade hon.
”Jag heter Marc” sa han. ”Lång historia” Och så berättade han allt från början.
Marc. Det var ett vackert namn. Men han var ju så mycket äldre än mig. Inte kunde jag väl vara kär i någon som var säkert tio år äldre än mig, och dessutom nästan hade dödat mig. Men det kunde jag tydligen.
För det var jag.

Av: Melissa Malfoy

Jag var hos min farmor på sommarlovet. Hon bor i ett litet torp långt ut i skogen. Vi hade varit på en promenad och nu stod farmor och lagade mat medans jag gick på en liten upptäcks färd. Jag började med att gå in i ett litet skjul som stod nere vid vattnet. Det var gammalt och ett av fönstren var trasigt. Jag gick in, det var dammigt. PAAAAAAANG!!!! Det smällde till i rummet intill, jag smög dit och kikade in och där inne gick det en man som letade efter något. Jag blev rädd, backade och snubblade. Mannen ryckte till och riktade en pistol mot mig. Jag kunde inte andas…

Kalla kårar kröp under huden på mig. Jag anade starkt att detta var min dödsdag, min första och sista. Femton år. Jag började tänka på tidningsartiklen som säkerligen kommer finnas i tidningen om bara några dagar: Flicka, femton år. Brutalt mördad med flera skott i bröstet och tinningen. Inga misstänkta för mordet ännu. Finns heller inga bevis då kroppen hittades två dagar efter mordet enligt experter och polis.

Jag blev plötsligt illa till mods. Mor och jag hade haft ett riktigt hemskt bråk innan jag åkte till farmor. Saker som jag inte borde nämnt, ens tänkt, blev hörda av en av de viktigaste i mitt liv. Mor. Nu skulle jag aldrig få chansen att säga förlåt och ställa allt till rätta. Så jag avundas de som får chansen att ställa allt till rätta.
Jag tar en ordentlig titt på mannen, medellång, svart huva, blont hår som spretigt sticker utanför munkjackans luva. Något med honom hör inte hemma där. Jag kommer väl säkert aldrig få reda på det. Han riktade snabbt pistolen mot mitt huvud gick framåt mot mig och tryckte ner mig med sin egna vikt med hjälp av knäna. Mina axlar skavde i det fuktiga och mögliga golvet och jag hade problem att andas på grund av hans tunga vikt över mig. Jag ser min egna bröstkorg höjas och sänkas, knappt men ansträngande. Han drog Av huvan och visade sitt ovårdade och stripiga hår. Hans hånleende skärde in i min själ, men det var inte det enda. Han lutade sig ovanför mig och greppade taget om något, en kniv. Han förde kniven varsamt nerför min kind, jag kände smärtan, den var brännande och outhärdlig. Varför inte döda mig direkt och nöja sig, men nej, han ska väl ha sitt lilla roliga med mig först. Jag ryste av alla tankar som poppade upp i mitt huvud av vad han kunde tänka sig göra och hoppades inte på det värsta. Kniven fortsatte till min mungipa. " Vad ska vi göra med dig då? Skära ett jack i kinden kanske? Hm, nä för tråkigt!"
Pratade han med mig eller sig själv? " Du är ju vacker, synd att förstöra det, men du ska ju ändå dö så! Eller hur"
Jag svalde mina snyftningar, men mina ögon fylldes av tårar och svämmade över till slut, en för en. Han njöt av detta, jag kunde se det. Han reste sig upp. Jag kände en lättnad, andningen gick lättare, men inte paniken. " Eller hur!" skrek han igen. Jag vågade inte göra något annat än att ligga still där jag är nu. Han satte sig på knä bredvid mig och riktade pistolen mot tinningen, jag hade alltså gissat rätt innan, lite i alla fall, och jag fick en dunkande huvudvärk som badade i paniken. Han vände och vred på mitt huvud och riktade det så han kunde se min blick. Min blick stannade kvar vid hans ögon. Det är ögonen. De kristallklarblåa ögon. De passar inte in i bilden. PANG. Rakt genom huvudet via tinningen. Vad är jag nu då? Juste. Död. Förlåt mor. Älskar dig. Förlåt mig, gråt inte.

Av: Souso


Nu vill jag att ni tre skriver en valfri text till den 01-03-2013

Jag kan vara med!

skriva eller dommare?

Jag är med!
(Skriver)

(Dommare)

Roligt!

Kommer in lite akward här men jag skriver en ff och behöver läsare! Här är länken till den och läs gärna om ni har lust

http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=28236&page=1#p1708294

Vill du vara med?

Jag vill vara med som skrivare!!!
Fråga: Jo mååste man skrivaav början eller läser du den direkt före?

Kopiera början! Men du får skriva av den om du vill!