Min dolda historia (SV)

Rating: G, men vill varna er som är känsliga för sorgliga saker.
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal Kapitel hittills: 2
Utspelar sig: 1940 -


Här är berättelsen om min släkt som jag aldrig har berättat. De var judar under nazismen och flydde till Danmark. Itha dog av stress och depression när hon var bara trettiofem år. Hennes man, Mordekaij ville då fly tillbaka till Sovjetunionen. Men hans dotter (min gammelmormor) var snäppet smartare.

Allt är alltså sant (kanske inte exakt, exakta dialoger o.s.v, men historien är sann)

Här är då ett enkelt släktträd om man tänker ''mor, mormor, mormors mor, mormors mormor''.

Itha
Anna
Margareth
Emma
Jag.

Första kapitelet är ganska händelselöst. Men sen kommer det börja hända saker.




Kapitel 1

1940

Torsdag i Sovjetunionen. I en liten liten lägenhet, på en liten enslig gränd, satt Itha och stickade. En lång, grön halsduk skulle det bli.
Hennes döttrar sov redan. Anna, Judith och Sarah låg och sussade sött i sina sängar.
Lyckligt ovetande var de. Eller rättare sagt – så ovetande som man nu kunde vara under allt som pågick.
Valder och Mordekaij var på arbetet. Valder var äldst av syskonen – femton. Sarah skulle fylla fjorton nästa vecka, Anna var tolv och Judith åtta.
Ett ljud hördes från hallen.
’’Hallå?’’
’’Sch, flickorna sover.’’
Valder steg in i rummet. Han var lika smutsig som han alltid var när han kom hem från arbetet – det hade varit bättre förr, när han hade fått gå i skolan, sluppit den trasiga arbetsoverallen och istället fått ha en stilig skoluniform.
’’Valder, gå och lägg dig’’, hördes Mordekaijs röst och Itha såg sin make stiga in i köket – minst lika smutsig som sin son. Han såg bekymrad ut, och hans röst lät bestämd.
Valder gick in i badrummet, och Mordekaij vände sig mot sin hustru.
’’Vi måste ge oss av’’, sa han lågt. ’’Ikväll.’’
Itha såg på honom.
’’Ikväll?’’
’’Det finns vissa fördelar med att kunna både engelska och tyska’’, sa Mordekaij.
’’Hörde du soldaterna? På arbetet?’’
’’Ja. De skulle egentligen skickat iväg oss med vagnar idag, men lastbilen hade tydligen gått sönder. Förstår du vilken tur vi hade? Nu har vi en chans att fly. Raska på, de kan komma redan i gryningen.’’
Ithas ögon tårades.
’’Vart ska vi ta vägen?’’
’’Jag vet inte. Vi får fundera på det på vägen dit. Väck flickorna, fort. Jag tror inte Valder har somnat än.’’
Medan Itha gick in i sängkammaren tackade hon tyst för att hennes make hade arbete på ett hotell där det bodde hundratals tyskar. Och att han haft tjänst just ikväll. Och hört vad soldaterna sagt.
Hon väckte sina döttrar.
’’Varför måste vi stiga upp?’’ gnällde Judith.
’’Lyssna på mor, Judith’’, sa Sarah, gammal nog att förstå att det var allvar. ’’Vi måste ge oss av.’’
’’Ta Annas resväska, den är störst. Packa grejer ni kommer behöva – ni måste vara väldigt sparsamma, lova det. Vi kan inte ta med oss massa onödiga grejer. Vi kanske inte kommer tillbaka hit.’’
Judith började gråta. Sarah hoppade ner från sin säng och lade en arm runt henne.
’’Det kommer bli bra, Judith. Seså, vi måste packa nu.’’
Itha, som hade förtroende för att hennes äldsta dotter kunde styra upp situationen, gick ut ur rummet medan hon själv grubblade på vad hon skulle ta med sig.
Filtar. Vattenflaskor. Några konserver kanske. Bekväma skor. Jackor. Ett tält.
Döttrarna kom ut ur sin sängkammare fem minuter senare. Sarah höll i väskan, som till Ithas lättnad såg ganska lätt ut. Nu kanske de skulle få plats med Valders saker också.
Judith bar på sin katt, Maskros, och Itha suckade sorgset.
’’Du kan inte ta med den där, älskling.’’
’’Kan ja väl visst!’’ sa Judith. ’’Han är en del av familjen.’’
’’Lyssna på mamma, Judith’’, sa Mordekaij strängt. Hans dotter satte lydigt ner katten, men började snyfta när hon såg hur den gick iväg.


Sarah, Anna och Judith somnade alla tre på färjan därifrån, ovetande om vart de var påväg.


’’Var är vi?’’
’’Köpenhamn’’, sa Mordekaij och lyfte upp deras väskor. ’’Seså, skynda på nu.’’

Tyckte den verkade väldigt spännande och gripande, vill gärna läsa fortsättningen sen

Kapitel 2
1942

Två år senare hade Itha – eller Ida, som hon nu kallades för att smälta in i den danska befolkningen - blivit sjuk. Väldigt sjuk.
’’Mordekaij?’’, sa hon svagt en morgon när hon vaknade. Mordekaij (eller Karl, som han nu kallades) slog upp ögonen. Han hade inte hört sitt verkliga namn på länge. Till och med Itha hade börjat kalla honom Karl.
’’Mordekaij?’’, sa Itha igen.
’’Ja...?’’
’’Jag älskar dig.’’
Mordekaij, som låg med ryggen mot sin hustru, vände sig om och såg Ithas bruna ögon stängas.
Död.

Familjen som i år bestämt sig för att fira jul som alla andra danskar, struntade totalt i det. Det som danskarna kallade ’’julestemning’’ var som bortblåst.
Annas fjortonårsdag blev också så gott som bortglömd, och även om hon fortfarande var ett barn och födelsedagar hörde till det bästa som fanns, så brydde hon sig ärligt talat inte speciellt mycket om det. Hon hade ju ändå bara önskat sig en sak – sin mor tillbaks i livet – och det kunde ingen ge henne, så det var ingen idé. Kalas var också onödigt, faster Uma och farfar Mordekaij och alla andra släktingar var ju kvar i Sovjet och antagligen döda.
Sanningen hade kommit som en chock för Anna, en dag.
Visst hade hon hört om Hitler och Stalin och de andra ’’skurkarna’’, som hennes mamma alltid sagt, men hon hade ingen aning om vad som var på gång. I tidningen en dag – ja, Anna och hennes systrar hade haft turen att få lära sig läsa - stod det att det redan dött minst en miljon judar. Gaskammare, hette det, det som man dödade alla med.
’’Vilken tur att vi flydde!’’ sa Mordekaij, och han pratade ryska, som han alltid gjorde när han var upprörd. ’’Den där soldaten som pratade tyska på hotellet kan vi tacka för mycket!’’

Men Mordekaijs åsikt verkade förändras. Bara två månader senare ville han tillbaka till Sovjet.
Hans barn kollade förfärat på honom när han berättade.
’’Men far’’, sa Sarah. ’’Varför skulle vi vilja åka tillbaka? Du sa ju själv att det var tur att vi flydde.’’
’’Vår familj’’, sa Mordekaij med brummande röst. ’’Vi har ett land och en stor släkt, Sarah. Du vet vad som är rätt.’’
Han lät allvarlig, men han pratade fortfarande danska, så Anna kände sig hyfsat till mods.
’’Du såg ju tidningen, far’’, sa hon. ’’De kommer ta fast oss och köra in oss i såna där sagkammare...’’
’’Gaskammare’’, rättade Valder.
’’Säg inte emot nu’’, sa Mordekaij, på ryska, så Anna kunde inte med att göra något annat än att lyda.

Anna drömde mardrömmar den natten. Hon såg sig själv och hela sin familj, bli insatt i en så kallad gaskammare – och även om hon inte visste exakt vad det var så hade hon aningar om att det inte var något särskilt trevligt.
Hon kom ihåg den dagen då hennes fröken panikslaget skyfflat ut eleverna från skolan och sagt åt de att springa hem genast.
De kom aldrig tillbaka till skolan – den hade blivit bombad dagen därpå.
Hon kom ihåg den där kvällen då det hörts höga smällar. Mamma hade sagt att de skulle gå ner och gömma sig i källaren, medan Valder och Sarah hjälpte till att tejpa för fönstrena.

Hon bestämde sig för att - vad hennes pappa än sa – aldrig någonsin åka dit igen.


’’Vi åker imorgon’’, sa Mordekaij vid frukosten nästa dag. Sarah och Valder utbytte förvånade blickar, men ingen sa något.
Anna var inte orolig. Hon hade en plan.

nu börjar de bli spännande :d

Ja! Fortsätt! Det är jättebra!

den är jättebra

Kapitel 3
1942

Med alla sina sparpengar – och 25 öre från Sarahs spargris – hade Anna köpt sig en ryggsäck. Hon skämdes över sin stöld medan hon packade den nya väskan med olika små användbara saker.
’’Om jag träffar henne igen så ger jag tillbaka pengarna’’, tänkte Anna bestämt och stängde väskan. Hon lade den under sin säng – eller under madrassen på golvet, rättare sagt, och när hennes far kom in i rummet lade hon sig kvickt ner i sängen för att bucklan inte skulle synas.
’’Jag är trött’’, sa hon. ’’Jag går och lägger mig nu.’’
Hennes pappa höjde på ögonbrynet.
’’Jag vaknade så tidigt imorse’’, ljög Anna som förklaring.
’’Nåväl då’’, sa Mordekaij och ryckte på axlarna. ’’Har du tvättat dig?’’
’’Ja’’.
’’Borstat tänderna?’’
’’Ja’’.
’’Bra. God natt då.’’
’’God natt’’, sa Anna, och förberedde sig på några långa timmar av väntan.

Klockan hann bli ett, två, nästan tre innan Mordekaij äntligen gick och lade sig. Anna smög upp. Hon lyfte på madrassen och tog fram ryggsäcken som låg där. Hon kastade en sista blick på sina systrar innan hon vände sig mot dörren och gick. Med handen bara någon centimeter ifrån dörrhandtaget vände hon sig om igen. Hon såg på lilla Judith. Hennes älskade lillasyster, inte ens tio år. Hon kunde inte lämna henne här.
Anna smög fram till Judiths säng (Judith och Sarah hade en våningssäng) och petade lite på hennes arm.
’’Kom, Judith’’, viskade hon.
’’Vart ska vi’’ mumlade Judith yrvaket.
’’Vi kan inte följa med pappa’’ viskade Anna. ’’Vi kan inte följa med tillbaka till Sovjet.’’
’’Varför?’’
’’Det händer hemska saker där, Judith’’, sa Anna med gråten i halsen. ’’Snälla, följ med.’’
Det blev tyst i flera minuter. Anna skulle precis vända sig och gå när Judith plötsligt satte sig upp.
’’Jag följer med’’, sa hon. ’’Jag vill följa med dig, Anna.’’

När Mordekaij vaknade nästa dag var han rasande. Orolig också, men så säker på att hans två yngre döttrar skulle komma fram att ilskan tog övertaget.
’’De kanske är ute och leker’’, föreslog Sarah.
Valder gick ut och letade. Han ropade och letade i timmar, men inget spår syntes av flickorna.
När det nästan var skymning bestämde sig Mordekaij för att göra det enda som fanns kvar att göra.
’’Anna och Judith! Vi åker nu!’’ vrålade han från balkongen så högt att Anna och Judith definitivt hade hört det sålänge de befann sig inom en kilometers avstånd. Vilket de inte gjorde. Ånej – Anna tog inga risker.

jättebra fortsätt!! väldigt gripande

Super! Jag längtar till nästa kapitel! du måste börja skriva lite oftare!

Å tack, jag ska försöka Har en fanfiction också så ska försöka att hinna med båda