Okej hello!
Det är så här att jag ska försöka skriva en bok till min bror i julklapp, men jag brukar alltid få för mig att jag ska skjuta upp mitt skrivande, och så blir det inget.
Ända gångerna jag skriver är om det är fanfictions eller liknande, som någon läser och vill ha mer av. Därför tänkte jag höra om det är någon söt människa här som kan tänka sig att läsa det jag skriver så jag känner mig "tvingad" till att lägga upp ungefär ett kapitel dagligen? ^^Ni skulle var ybersöta då! För jag vill verkligen göra detta...
Känsliga personer bör ej läsa, kommer innehålla krig, och allt som hör där till.
Handling
Tänk om du blir utvalt till att delta i ett krig, utan att du egentligen vill det? Men att du blir tvingad till att följa med till landet, för att invadera det och förstöra? Och tänk om du blir lämnad kvar, ensam för att överleva i fiendernas land?
Josh är väl egentligen en vanlig kille. Han spelar TV spel på dagarna, och sover knappt på nätterna. Hans liv flyter på utan någon mening, i alla fall enligt hans föräldrar. Men allt ändras dagen då hans hemland blir invaderat, och hans familj mördas. Josh tvingas till att följa med Sir Dave, som ansvarar för militären. Utan någon som hellst övning blir Josh en av massa personer som måste delta i kriget, och när sedan några av dem ska till fiendernas hemland blir Josh en av de utvalda...
-----
Mjo okej kan hända att jag ändrar, men ändå! ^^
_________________
Kapitel 1
Spoiler:
Tryck här för att visa!”Grafiken och storyn vad sjukt mycket bättre i första spelet, men detta är okej. Jag gillar att man nu kan använda en lätt kulspruta, eller kulspruta 90 B som de kallas nu. Det känns mer verkligt på något sett, om du förstår vad jag menar? Hallå, Jack?” Josh höll upp spelet och vände sig mot Jack. ”Lyssnar du eller?”
”Hm, va ja sure.” svarade Jack frånvarande. Han läste på baksidan av en film, men stoppade snart tillbaka den i hyllan. ”Kan vi inte bara gå vidare, du har ju redan det spelet hemma...”
”Jag vet att jag har det hemma, har ju spelat det den senaste veckan... Men jag behöver ett nytt nu!”
”Skojar du? Du har suttit vid ditt x-box från klockan 16-04 de senaste veckorna, och du vill fortsätta slösa bort ditt liv med fler spel? Ge upp grabben, hur svårt kan det vara att leva ett normalt liv?”
Jack himlade med ögonen
”Jag åker hem nu...” sa han och gick ut ur spelaffärer.
Josh stod kvar vid spelhyllorna och kände hur ilskan bubblade. Jack skulle föreställa hans äldre bror, men han stöttade honom aldrig. Att spela spel var Josh liv, och om Jack inte gillade det så kan han ju ge fan i att lägga sig i det.
Josh suckade och letade efter ett nytt spel, innan han en kvart senare gick ut ur affären han med, även om han inte köpt något nytt spel. Kanske hade de något gammal hemma?
Snön virvlade runt Josh där han gick hem. Jack hade troligen tagit bussen, men nu var klockan så mycket att bussarna hade slutat gå till deras hus mitt ute i ingen stans.
Han sparkade på en stor isklump som studsade några gånger i marken innan den landade i en snödriva några meter bort. Vinden blåste hårt och Josh huttrade i sin tunna jacka. Han hade inte haft tid att skaffa någon ny, spelen hade tagit upp all hans tid. I skolan gick det inte heller så bra, Josh sov på lektionerna och låg efter i nästan alla ämnen. Historia var väl det han var bäst på. Det är konstigt hur mycket man egentligen kan lära sig av att spela spel hela dagarna...
Det var mörkt ute och det snöade en del, vilket det hade gjort de senaste två veckorna. Mitten av december och klockan var 18.30. Torsdag. Joshs händer var iskalla även om han höll dem i fickorna på byxorna. Vantar hade han inte heller haft tid att skaffa. Mössa hade han där emot, som om det skulle hjälpa honom mot att han frös över allt annars förutom huvudet. Josh fnös och började gå snabbare. Snart skymtade hans välbekanta röda hus en bit längre fram på grusvägen. Det lyste i alla rum förutom Joshs, vilket han tyckte var bra då ingen borde ha varit och snokat i hans rum. Han fumlade med nycklarna i jackfickan och fick snart upp dem. Dörrlåset gnisslade lite när han vred om det med nyckeln, och lika så dörren när han drog upp den och stängde den efter sig med en smäll.
”Josh?” hans mamma ropade inifrån köket.
”Mmm..” svarade Josh och tog av sig ytterkläderna.
”Vi trodde du frusit ihjäl på vägen. Varför svarar du inte i din mobil?!”
”Jag glömde den hemma...” Josh gick upp för trappan, mot sitt rum, och smällde igen sovrumsdörren efter sig för att stänga ute ljudet av hans mamma som försökte prata med honom. Han kastade sig på sängen och tittade upp i taket på de självlysande stjärnorna som så länge hade suttit där. Han hatade dem, men hade aldrig ork till att ta ner dem. Josh gned händerna mot varandra för att få upp värmen och blundade sedan hårt, suckade och la en kudde över ansiktet.
Klockan på väggen tickade för varje sekund som passerade, och det kändes som en evighet där han låg under kudden med mörkret som omslutit honom. Josh kunde höra vinden utanför och även ljudet av hans mamma som skramlade med disken i köket. För några sekunder funderade han på att hjälpa till, men ångrade sig sedan och blundade hårt. Sakta började han känna sig tröttare och tröttare och snart sov han djupt, fortfarande med kudden liggandes över ansiktet, och snarkade lågt.
”JOSH!” hans pappa bankade hårt på dörren och Josh ryktes upp ur sin djupa sömn.
”Vad vill du mig?!” ropade han irriterat tillbaka.
”Det är mat, kom ner nu och var social med din familj!” hårda fotsteg hördes utanför och golvet knarrade under Joshs fars tunga vikt när han gick tillbaka till köket.
Josh gäspade stort med släpade sig upp ut sängen, mat var nog en av få saker han tyckte om i livet. En minut senare dunsade han ner på en stol vid matbordet och lassade upp spagetti på tallriken.
”Köpte du något nytt spel?” Jack tittade mot Josh.
”Nä, de fanns inga bra.”
”Du menar, det fanns inga du inte hade spelat innan?” Jack hånlog mot honom och deras pappa skrattade lågt.
”Lägg av...” Josh tuggade irriterat på sin mat. Det var inte första gången hans familj gjorde narr av honom, men det betydde ju inte att det inte var irriterande.
De åt resten av måltiden under tystnad, innan Josh bröt tystnaden med att resa sig upp så stolen skrapade mot golvet. Han tog bort tallriken och satte in den i diskmaskinen innan han försvann mot trappan igen.
”Vad säger man?” hans mamma ropade till honom innan Josh han gå upp för trappan.
”Tack för maten...” svarade Josh och himlade med ögonen innan han fortsatte upp för trappan och in på sitt rum, där han somnade på sin säng, igen.
Josh vaknade många timmar senare. Han sträckte sig efter sin mobil och kollade hur mycket klockan var. 10.20.
Hans hjärna tog lång tid på sig att dra in faktan, den var fortfarande fast besluten om att han sov, och det tog en hel minut innan han kom på att det var fredag och att skolan hade börjat två timmar tidigare. Men inte stressade han för det. Josh tog god tid på sig att gå upp, äta frukost, duscha och klä på sig, och en timme senare var han färdig att gå till skolan. Egentligen hade han velat strunta i den totalt, men då skulle månadspengarna ryka och han behövde pengar till alla spel. Han fick helt enkelt släpa sig till skolan och komma med en bra ursäkt om varför han var sen. Kanske skylla på att en isbjörn attackerade hans hus, det skulle ju egentligen vara troligt med all denna snön...
Vägen till skolan var lång och tråkig. Bussen han hade tänkt ta hade gått för 10 minuter sedan och nästa skulle inte komma förens en timme senare, och Josh orkade helt enkelt inte vänta.
Snön knarrade under hans skor där de fina flingorna pressades samman till en vit massa. Några fåglars skrämda skin hördes en bit in i skogen bredvid Josh, och långt borta hördes även ljudet av en bil. Annars var det nästan helt tyst på den öde vägen. Men tystnaden bröts snart av dånet som från åska, men himlen var fortfarande helt blå. Josh kunde inte komma underfund med vad det var som låtit, men han tyckte att det lät bekant och efter ett tag gav han upp. Dånet hördes två gånger till under tiden som han gick till skolan, men det tycktes upphöra så snart han kom in i stan, 40 minuter senare.
En brandbil körde förbi Josh i full fart, och sirenerna skar in i hans öron. Som tur var försvann den ganska snabbt, men snart kom två till efter den. Josh ägnade en snabb blick mot dem, men skakade sedan på huvudet och gick vidare mot skolan, som han snart kunde skymta en bit fram. Josh kom fram lagom till lunch, och han följde tacksamt med strömmen av elever som gick in i matsalen. Hade han tur nu skulle ingen märka att han inte varit med på hela förmiddagen.
”Hey Josh! Jag har inte sett dig på hela dagen, var har du varit?”
Josh vände sig om och såg sin vän, James, komma emot honom. De hälsade med en snabb nick.
”Jag har varit i skolan hela dagen, har du inte sett mig?”
”Nej, jag lovar bror, du har skolkat!” James log retsamt mot Josh.
”Tyst med dig din idiot. Klart jag inte har, du har helt enkelt missat att jag varit här.”
”Som du vill då” James vände sig om och gick bort till sina andra vänner, och snart hörde man dem reta några tjejer en bit bort. Josh suckade och ställde sig i kön för att ta mat. Han var egentligen inte hungrig, men som vanligt skulle lärarna bara bli sura om han inte tog mat. Så Josh lassade upp några potatisar och kött, eller vad man nu kunde kalla den bruna geggan som låg på hans tallrik. Han satte sig själv vid bordet längst bort och började långsamt tugga i sig av maten.
Matsalen fylldes av högljudda elever som skrattade och skrek, och snart hördes också ropen av lärare som sa till dem att lugna sig. Josh suckade och försökte stänga ute oljudet. Det ringde i öronen på honom och huvudet gjorde ont. Han åt snabbt upp sin mat och skyndade sig sedan ut ur matsalen och till friheten på skolgården.
Luften kändes sval och skön, och snar försvann huvudvärken och det ringande ljudet i öronen. Josh börja gå mot ett par bänkar en bit bort, och skulle just sätta sig ner när det hördes ett högt dån. Han konstaterade att det var samma dån som han hört innan, och Josh var säker på att det inte kunde vara åska eftersom himlen fortfarande var blå och klar. Ljudet hade låtit närmare nu än innan, och Josh började gå mot kanten av skolgården för att försöka ta reda på vad det var för ljud. Han tittade ner för gatan som låg precis utanför skolgården, och långt ner på vägen kunde han skymta ett mörkt rökmoln som steg upp mot himlen. Efter någon minut kändes även doften av rök och bränt trä, och Josh började bli fundersam över vad det egentligen var som hände.
”Josh! Kom, vi måste gå in det är något som inte stämmer!” Josh överraskades av rösten och vände sig snabbt om. Hans mentor stod några meter bort och vinkade på Josh. Hon såg orolig ut och tittade hela tiden ut mot gatan. ”Skynda dig!”
Josh började gå mot Liz, som hans mentor hette, men hann inte så långt innan dånet hördes en gång till. Han tittade bakom sig och började sedan springa mot Liz. Josh hade kommit på vart ifrån han kände igen ljudet, och det var inte en bra sak.
Kapitel 2
Spoiler:
Tryck här för att visa!Alla högstadieeleverna var samlade i källaren av skolan i ett av skyddsrummen, mellanstadieeleverna i det andra och lågstadieeleverna i det tredje. Lärarna var uppdelade jämnt i de olika skyddsrummen och gick nu runt för att lugna alla. Dörrarna var låsta och folk satt utspridda på golven i de olika rummen. Josh satt själv i ett hörn och lutade sig mot väggen samtidigt som han blundade och trummade med sina fingrar mot golvet. Han kunde höra hur olika personer grät i delar av rummen, och hur lärare pratade lågt med dem och försökte övertala dem att det inte var något farligt, så att personerna kunde sluta gråta och bli lugna. Men Josh visste bättre. Av all erfarenhet han fått av att spela kände han igen ljuder av stridsvagnar och bomber, ljudet av vapen som laddades och skott som avfyrades. Ljudet av soldater som marscherade och helikoptrar som surrade i luften, redo att avfyra dödande bomber. De flesta av ljuden hördes genom de tjocka betongväggarna nere i skyddsrummen, och Josh rabblade upp vad alla kom från tyst för sig själv.
Tiden gick långsamt. Det fanns inget att göra nere i skyddsrummen mer än att vänta och hoppas på att det snart skulle vara över. Det fanns inte heller någon täckning för mobilerna, så ingen visste hur det var med deras familjer och vänner.
Några av personerna i skyddsrummen hade somnat, och de som gråtit innan satt nu för det mesta tysta för sig själva. Det var ingen mer än lärarna som pratade nu, de flesta var rädda för att personerna som skjutit skulle höra dem och spränga byggnaden. Josh själv hoppades bara på att skolan skulle hålla, den var ju trots allt ganska gammal...
Efter några timmar upphörde bombandet utanför och det blev obehagligt tyst i hela rummet. Det ända som bröt tystnaden var någon som hostade en bit bort och ljudet av några få personer som snyftade till. Till slut reste sig en av lärarna upp. Han gick fram till de andra lärarna och de började viska lågt. Josh uppfattade ljud som ”Gå ut, ringa, mat” och sen försvann mannen ut genom dörren. Liz stängde och låste dörren bakom honom och gick sedan tillbaka till de andra lärarna. De diskuterade vidare lågt och tystnade efter några minuter, innan Liz harklade sig och började prata.
”Daniel har gått för att försöka ta reda på vad det är som händer. Förhoppningsvis kan han hämta hjälp och få oss ut härifrån. Jag ber er att vara lugna, det kanske inte ens är något stor och farligt som pågår utanför” hon log hastigt men Josh hann se hur hon tvivlade över det hon sa.
Så alla elever och lärare fortsatte att vänta i två timmar till. Josh var rastlös, trött och hungrig och det gjorde honom till en lättirriterad person.
Så när James kom för att prata med honom fräste Josh bara något dumt till svar, och James gick sårat där ifrån. Josh själv tänkte inte så mycket på saken, han var helt koncentrerad på att inte skrika av frustration av att vara instängd så här länge.
Efter ytterliga en timme hände äntligen något. De flesta i skyddsrummet sov, men vaknande direkt när ljudet av ett bankande på dörren hördes. Liz gick dit och kontrollerade vem det var, och efter en minut öppnades dörren och Daniel kom in, tillsammans med ett dussin soldater. Josh ryggade tillbaka mot väggen först, innan han förstod att soldaterna var på deras sida och inte tänkte skada dem. Han hade verkligen spelat för mycket TV spel...
En av soldaterna harklade sig och tittade ut mot eleverna i lokalen.
”Ja som ni nog förstått så har en fiende tagit sig in på vårt område och försöker just nu ta över det med hjälp av skjutvapen och bomber. Många byggnader har förstörts och även mä-” han avbröts av en annan soldat som knackade honom på axeln. Den första soldaten vände sig irriterat om och de viskade en stund innan han harklade sig igen. ”Öh ja, till saken då.” Han tittade menade bak på sin kompis och fortsatte sitt tal. ”Vi måste evakuera från skolan och bege oss till en plats som är mer säker. Där kommer ni även bli försedda med mat. Ytterligare info kommer när vi vet mer.” Han nickade gillande för sig själv som om han var stolt över sitt tal, och där efter började han vandra framåt i skyddsrummet. De andra soldaterna följde efter honom där han gick omkring och studerade eleverna som om de var hundar och han letade efter den rätte att köpa till att vakta fåren. Vissa av eleverna fick ställa sig upp, snurra ett var och sedan sätta sig ner igen och efter det gick soldaterna vidare samtidigt som den förste soldaten antecknade lite i sitt block. Det såg dumt ut där soldaten stannade framför vissa personer, studerade dem noggrant, fnös och gick vidare.
”Sir, får jag fråga vad ni, öh, håller på med?” hördes en blyg röst några meter från Josh. Han vände sig om och såg en av eleverna i årskurs sju blygt räcka upp handen.
”Det är min ensak och något du inte bör lägga dig i, det är viktiga vuxengrejer som du inte skulle förstå” han log överlägset och gick vidare.
Josh suckade. Den mannen verkade vara en av de jobbiga typerna som alltid skulle klaga på vad man gjorde, och Josh hoppades att han slapp hamna på hatlistan för soldaten.
Så istället för att säga någon spydig kommentar om att soldaten betedde sig mindre vuxet än personen i årskurs sju bet Josh sig hårt i läppen och höll tyst. Soldaten fortsatte gå runt bland alla elever, fnös några gånger men nickade även gillande ibland. Alla i rummet var lika förvirrade förutom soldaterna. Efter ungefär en kvart kom soldaten till personen närmats Josh, och soldaten fnös ljudligt ännu en gång.
”Att man inte kan hitta riktiga pojkar och flickor nu för tiden... Jorden kommer gå under en vacker dag om det fortsätter så här.” muttrade han tyst för sig själv, eller det trodde han i alla fal men Josh kunde höra allt. Han blev, om möjligt, ännu mer förvirrad men sa fortfarande ingenting. Soldaten började gå igen och denna gången mot Josh. Han stannade rakt framför Josh och studerade honom noggrant.
”Ställ dig upp unge man” sa han och blängde mot Josh, som lydigt gjorde som han sa. ”Snurra ett varv, nej långsammare jag ska ju hinna se dig också, ja okej bra du kan sätta dig igen.” Josh sjönk ner på golvet igen och tittade frågande mot soldaten, som ignorerade honom och gick tillbaka till dörren igen tillsammans med sin flock av soldater. Det såg fånigt ut tyckte Josh, men han höll fortfarande tyst.
”Okej, vi är klara här. Evakueringen kommer börja så fort vi har fått klartecken på att det är fritt fram och säkert utanför. Ni får vänta här så länge” sa soldaten som hela tiden varit den som pratat. Josh antog att han var ledaren för den lilla gruppen, men att han såg sig mer som en överste för hela militären. ”Jag vill att Daniel kommer med oss, vi behöver någon som vet hur skolan ser ut.”
”Sir, det är nog bäst om ni tar med Liz, jag har inte jobbat här så länge...” Daniel såg osäker ut när han pratade till soldaten.
”Om du säger det då... Vem är Liz, kom fram hit omedelbart så vi kan komma härifrån snarast!”
Liz tog ett djupt andetag innan hon gick ut från den lilla gruppen av lärare och fram till soldaten.
”Kan du hur skolan ser ut?” frågade soldaten henne. Hon nickade till svar. ”Okej, bra då går vi då.”
Och gruppen av soldater och Liz försvann ut genom dörren, självklart efter en noggrann genomsökning av korridoren utanför som tycktes vara säker, och dörren stängdes och låstes bakom dem av Daniel.
”De kommer snart tillbaka, och då ska ni se att vi kommer komma till ett jättebra ställe, få mat och någon stans att sova!” Daniel log stelt mot eleverna som tvekande tittade mot honom. Det var ingen som riktigt trodde på vad han sa, och Daniel förstod det och gav upp försöken att lätta upp stämningen. I stället gick han till de andra lärarna, som tillsammans började prata, troligen om vad Daniel hade varit med om och hur han hittat soldaterna. Tyvärr var de för långt bort för att Josh skulle kunna höra, så han gav upp och la sig ner på golvet och blundade. Hans mage kurrade, vilket inte var förvånande, och han hade fått tillbaka sin huvudvärk, men han somnade snart ändå.
Tyvärr hann han inte sova särskilt länge, det bankades på dörren och Daniel sprang och kontrollerade vem det var. Efteråt kom Liz och soldaterna tillbaka in.
”Nu vill jag att alla ställer upp på två tre led, åttorna i ett, niorna i ett och sjuorna i ett, uppfattat?” Liz höjde rösten tillräckligt för att alla skulle höra, och snart reste sig eleverna upp och vandra bort mot soldaterna och ställde upp på tre led. Det tog några minuter men snart stod alla stilla, och de tre leden var raka och fina. Josh var lättad över att det gick bra, han orkade inte med att bråkiga elever skulle förstöra så ”översten” skulle bli sur på dem, eller värre, att fienden skulle hinna komma till dem.
”Vi kommer nu dela upp så vi springer i omgångar. Varje soldat kommer ha hand om ett gäng av elever, samt en av lärarna. Därför är det ytterst viktigt-” översten gjorde en paus och blängde ut mot eleverna ”-att alla följer våra regler till 100 procent! Regler nummer ett, det är jag som bestämmer, men i er grupp kommer det vara soldaten som ni är med. Regler nummer två, var tysta, inget prat, inget skrattande, inget gråtande inget ljud alls! Regel nummer tre, gör alltid som er soldat säger. Regel nummer fyra, följ efter er soldat och göra lika dant som honom. Om han stannar, gör ni det med, om han hukar sig när han springer, gör ni det med, och så vidare. Regel nummer fem, stanna med er grupp tills ni får andra order. Är detta uppfattat?!” Eleverna nickade.”Jag vill ha ett ’Ja sir!’”
”Ja sir!”
”Bra, då gör vi oss redo!”
Leden delades på två, så att det blev 6 grupper. En soldat kom till varje grupp, presenterade sig själv och förklarade snabbt vad de skulle göra.
”Mitt namn är Nicholas, men ni kan kalla mig Nick. Vi kommer vara grupp nummer två som springer ut här ifrån. Först kommer vi springa till höger, upp för trapporna, ut till vänster så vi kommer på baksidan av skolan. Där efter kommer ni få vänta tills jag kollat läget, sen kommer vi fortsätta springa in i skogen bakom oss. Jag förklarar mer där sen. Det är viktigt att ni alltid håller koll på vart jag är och vad jag gör. Tappa för guds skull inte bort mig, jag vill att vi alla kommer hela och levande här ifrån!” Nick log mot dem som om det hela bara var en övning. Josh gillade Nick och var glad över att de inte hade fått Översten som soldat i gruppen.
Snart kollades det om kusten var klar i korridoren, och efter det joggade den första gruppen ut. Dörren stängdes bakom dem och det var dödstyst i några minuter innan Nick gick fram till dörren och vinkade sin grupp efter sig. Josh hamnade längst bak i ledet, och han blev nervös över att han kanske skulle tappa bort de andra, men lugnade sig snabbt och tänkte att troligen inte skulle hända, Nick skulle hålla koll på dem. Josh hoppades innerligt att efter att ha spelat så mycket TV spel skulle han kanske vara ganska bra på detta, han hade ju trotts allt övat där, och det kunde ju inte vara svårare i verkliga livet?
Översten öppnade och kollade om det var säkert i korridoren, och kom sedan tillbaka in och nickade mot Nick.
”Är alla redo nu?” Nick tittade bak på sin grupp, som nickade mot honom. ”Okej, då kör vi!” Dörren öppnades och gruppen joggade ut i den mörka korridoren.
Kapitel 3
Spoiler:
Tryck här för att visa!
De joggade fram längs korridoren, svängde precis så som Nick sagt inne i skyddsrummet och snart såg Josh dörren några meter fram. Hans ögon hade fortfarande inte riktigt vant sig vid mörkret, men nödutgångs skylten lyste starkt och grön ovanför dörren, så det var lätt att se den. Nick visade dem till att stanna bredvid några skåp, och själv smög han ut genom dörren och kollade läget. Några minuter senare kom han tillbaka till gruppen och vinkade med dem efter sig ut genom dörren. De smög långsamt bredvid huset, tätt intill väggen, Nick kollade om det var säkert igen och snart var de inne i skogen. Josh flåsade lätt efter att ha sprungit den sista biten, och lika så några av hans klasskompisar.
”Då var vi framme, till första platsen i alla fall. Här kommer ni få vänta en stund tills de andra kommer fram. Jag kommer bara försvinna iväg en stund för att hitta den första gruppen. Vad ni än gör, stanna här och var tysta. Skulle en fiende komma så lägg er ner, håll käften stängd och gör inte ett minsta ljud ifrån er. Dock bör det vara lugnt just nu, så vi hörs snart igen” Viskade Nick till dem. ”Uppfattat?”
”Ja sir”
Nick log mot dem och joggade sedan iväg, med vapnet i handen och blicken ständigt vakande från sida till sida. Josh själv backade så han hade ryggen mot stammen på ett träd, på så sett slapp han hålla koll bakåt ifall någon skulle komma därifrån. De andra i gruppen gick efter honom, satte sig ner på marken, och väntade tyst på att Nick skulle komma tillbaka.
10 minuter senare hördes det kvistar som bröts en bit bort. Alla eleverna tittade skrämt upp, beredda på det värsta. Josh hoppades innerligt att det bara var nästa grupp som kom. Han höll andan och tittade nervöst åt det håll som ljudet kommit från. Varför var inte Nick kvar med dem?!
Som tur var så var det Nick och den första gruppen som kom. De stannade bredvid Josh och de andra. Eleverna satte sig ner och väntade, samtidigt som Nick och den andra soldaten cirkulerade runt dem, med sina vapen beredda. De rörde sig ljudlös, och Josh fascinerades över det.
Snart kom grupp tre till dem. De satte sig också ner bredvid de andra och den tredje soldaten ställde sig och vaktade runt dem.
Det tog en timme innan alla grupper tillslut var samlade. Översten började samtala med tre av de andra soldaterna, där ibland Nick. Förutom deras viskande samtal och blåsten i träden var det helt tyst i skogen. Josh var förvånad över att det inte hördes några bomber eller skottlossningar längre, kriget kunde ju inte vara slut så snabbt?
”Grupp ett, två och tre, följ med mig!” Översten talade tillräckligt högt för att alla skulle höra, men tillräckligt lågt för att fienden, om de nu var i närheten, inte skulle höra dem. Eleverna delade på sig och följde efter översten tio meter bort.
”Det vi nu ska göra kommer kräva att ni gör ert allra bästa. Vi kommer behöva springa, kravla, krypa, åla, klättra och jogga en del. Jag bryr mig inte om ifall ni har dyra Jeans för 2000 kr, ni ska göra detta för det gäller ert liv. Jag tolererar inget gråt eller sådana ljud av något slag. Ni följer efter oss och gör som vi säger utan några protester. Uppfattat?” Översten blängde på dem igen, och Josh tittade ner i marken när han svarade tillsammans med dem andra.
”Ja sir”
Översten nickade gillande och vinkade till sig tre av soldaterna, som sedan började gå med eleverna efter sig. Josh såg översten försvinna tillbaka till de andra eleverna, innan han började jogga snabbt efter sin grupp.
Det tog inte lång tid innan soldaterna kastade sig ner på marken och började åla sig fram i leran. Eleverna försökte hänga med så gott de kunde, även om de flesta var väldigt sura över att behöva smutsa ner sina dyra kläder. Josh förstod sig inte på dem, fattade de inte att detta var på liv eller död? Han suckade för sig själv och fortsatte åla sig efter de andra.
Snart reste sig soldaterna upp igen, tecknade till eleverna att stanna. Alla stod blickstilla och lyssnade på ett tecken från att fienden hade upptäckt dem, men det kom aldrig. De började jogga vidare, och snart flåsade de flesta tungt. De var smutsiga, kalla, trötta och hungriga, även Josh. Efter ett tag märktes det tydligare och tydligare att de började få slut på krafter, för det gick långsammare för varje minut som passerade. Tillslut stannade soldaterna.
”Vi tar en paus här, men ni måste fortsätta så fort vi säger till” viskade Nick och tittade allvarligt på eleverna som nickade och tacksamt sjönk ner på marken.
Josh undrade vad klockan var, troligen långt över nio, eller mer, han hade helt tappat uppfattning om vad den skulle kunna vara. Det hjälpte ju inte heller att det var kolsvart ute.
Efter vad som kändes som en minut vinkade Nick till dem att de skulle fortsätta. De flesta stönade lågt, men en av soldaterna visade dem att vara tysta, och de lydde snabbt. Snart var hela gruppen uppe och joggade igen. Josh kämpade hårt för att hålla samma takt som soldaterna, och han lyckades på något sett hamna precis bakom dem så han kände sig lite tryggare och starkare. Men han var fortfarande trött, kall och hungrig. Detta var verkligen inte som att spela TV spel...
”Jag. Orkar. Inte. Mer..” en kille i årskurs åtta som Josh glömt namnet på stannade plötsligt. Han flåsade högt och höll sig för magen. Alla andra elever stannade också, och även soldaterna som var skyldiga till att ta hand om alla.
”Det är bara en liten bit kvar, du måste orka, du kan inte ge upp nu när vi kommit så långt” Nick gick fram till pojken och klappade honom på axeln.
”Jag orkar. Verkligen inte. Mer” Han flåsade lite mindre nu. ”Jag har. Astma..” Pojken började hosta.
”Jag förstår.. Okej du och jag får stanna här tills du känner dig bättre. Ni andra får springa vidare med Jonathan och Robert”
”Sir, jag har jätteont i foten, kan inte jag också stanna med er...?” en flicka i årskurs sju tittade blygt mot Nick.
”Alltså...Okej då, men bara ni två, vi måste få iväg så många som möjligt. Och ni andra, inte ett ord om detta till Roger. Förstått?” Nick tittade allvarligt ut mot gruppen av elever.
”Vem är Roger?” frågade Josh Nick.
”Killen som pratade mest där inne i skyddsrummet...Han som tror han är översten.” Nick log menande mot Josh. ”Då är det bäst att ni ger er av nu. Jonathan, du vet vart ni ska, vi ses där sen.”
Jonathan nickade och vinkade eleverna efter sig. Han och Robert började kontrollera området runt dem och vinkade sedan till eleverna att kusten var klar.
Josh var så trött att han knapp orkade hålla ögonen öppna. Hans ben rörde sig som automatiskt, och det gjorde snart ont i hela kroppen. Kändes det som i alla fall... De bara sprang och sprang och han undrade snart om inte soldaterna förde dem i cirklar, Josh själv såg inte någon skillnad i skogen.
Men så snart han tänkt tanken kom det, som om jorden ville bevisa att Josh hade fel, ett tecken på att de rört sig åt rätt riktning (hoppades Josh i alla fall). En väg. Asfalterad och fin med vita streckade linjer i mitten.
Gruppen stannade 20 meter ifrån den. Jonathan visade dem att de skulle vara tysta, och sedan smög han iväg för att kolla så ingen fanns i närheten. Han var borta en stund längre än vad de brukade vara borta, och Josh blev lite små orolig över att det fanns fiender i närheten som på något sett hade skadat Jonathan utan att de andra hört dem. Men Jonathan kom tillbaka igen, helskinnad, och han log mot dem och vinkade dem efter sig, kusten var klar. De joggade snabbt över vägen och kom snart in på andra sidan i skogen, som såg exakt lika dan ut. Josh hade nästan hoppats på att de skulle springa på vägen en stund, där hade han sluppit snubbla så mycket på alla grenar och stenar på marken, men nu i efterhand förstod han själv hur korkat det hade varit.
”Är vi inte. Framme snart...?” Melina, en tjej i Josh klass, hade lyckats jogga ikapp de två soldaterna och flåsade nu fram sin fråga.
”Kanske om en kvart, det beror på hur snabbt ni orkar jogga och hur många frågor ni tänker ställa oss” viskade Robert till svar. Melina vågade inte fråga mer och hon saktade ner farten för att hamna bredvid sina vänner längre bak i gruppen. Josh själv hade på något sett lyckats stanna kvar på sin plats direkt bakom soldaterna. Även om lungorna brände och huvudet dunkade var han fast besluten om att klara detta, en kvart till kunde han stå ut.
Snart kom de till en å som var runt 2 meter bred av vad Josh kunde se i mörkret. Soldaterna stannade, och lika så eleverna bakom dem.
”Okej, vi behöver gå över denna ån. Även om det är is på är det inte säkert att den håller för vår vikt. Jag kommer börja gå över, och Robert kommer gå sist. Vi kommer ha ett rep emellan som ni får hålla i. Ingen får klampa hårt på isen, försökt dra fötterna över isen istället. Ni kommer få gå en och en, det bör gå bra. Förstått?” Viskade Jonathan, tillräckligt högt för att alla skulle höra. Eleverna nickade till svar.
”Jag ser er inte i mörkret, jag behöver ett ja eller nej. Jag frågar igen, är detta förstått?”
”Ja sir” viskade eleverna till svar. Josh tror Jonathan egentligen hade sett dem nicka, det var ganska ljust i gläntan de stod i. Kanske ville han bara vänja dem vid att svara med att säga svaret istället för att bara nicka.
”Bra då kör vi” Jonathan började gå över isen. Han använde en lång gren för att känna sig fram längst isen och se om den skulle hålla för hans vikt. Snart var han över på andra sidan och han tog ett fastare grepp om repet.
”Okej, näste man!”
Josh tittade sig omkring och förstod att han skulle bli nästa person att gå över isen. Han tog tag i repet med höger hand. Även om Jonathan redan gått över vände det sig lite i magen på honom när han tog första steget. Josh hade aldrig riktigt tyckt om vatten, och han var inte alls sugen på att behöva ta ett dopp i det iskalla vattnet under isen. Han tog ett fastare grepp om repet släpade fötterna längst isen, så som Jonathan förklarat, och snart var han också över på andra sidan. Han gav ifrån sig en lättad suck och Jonathan log mot honom, även om Josh inte kunde se det då han var alldeles för upptagen av att titta på nästa person som skulle gå över.
Efter tio minuter stod mer än hälften av alla elever i gruppen på andra sidan av ån. Josh tvivlade starkt på att de skulle hinna fram till säkerheten, som han nu döpt det nya stället till, på bara fem minuter.
Plötsligt hördes ett lågt knakande i isen när en pojken i åttan gick över. Han stannade osäkert mitt i ett steg, i mitten av ån vilket var ett stort misstak. Isen gav ifrån sig ett högt brak innan den sprack och pojken föll i. Han skrek till en sekund och började sedan skaka och sprattla med armar och ben.
”Ta tag i repet Oliver!” ropade några personer till honom, men Oliver kunde inte koncentrera sig på vad de sa. Plötsligt hördes ännu ett högt plask, och Robert hade hoppat i efter Oliver. Alla tystnade när både han och Oliver försvann under ytan. Josh kände paniken i gruppen växa, och han själv kände sitt hjärta slå lite fortare. Det var en sak när man såg sådant här hända på TV, då kan man sitta där hemma i soffan och lugnt vänta på att personerna skulle komma upp igen, som de alltid gör i film. Men när det händer i verkligheten var det en helt annan sak. Ingen visste om personerna skulle överleva, lyckas ta sig upp ur vattnet som var minusgrader. Och värre var det då man själv visste att det inte fanns något att göra än att vänta, och vänta på att sedan kunna hjälpa personerna att komma upp från vattnet när de kom till ytan igen. Om de nu fortfarande var vid livet det vill säga...
Kapitel 4
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Efter vad som kändes som en evighet kom äntligen Robert upp till vattenytan. Han hostade upp lite vatten, och lyckades sedan simma till kanten. Först trodde Josh att Robert var ensam, och han kände en stor klump i magen, men snart såg han krulligt blont hår tätt intill Robert. Jonathan hjälpte dem att dra upp sig på kanten och sedan till stående ställning på den säkra marken. Oliver hostade fler gånger och kräktes upp vatten. Josh tittade bort och höll för öronen för att slippa veta vad som pågick.
Det var inte förens någon knackade honom på axeln som han förstod att det var över.
”Vi måste vidare nu” sa personen, som visade sig vara Melina. Josh nickade och tittade bort mot Oliver och Robert.
”Vad händer med dem då?” frågade han tyst.
”De kommer gå efter oss, så vi kommer inte jogga mer. De måste få upp värmen lite så de inte fryser ihjäl. Tur var det att både Robert och Jonathan hade vars en extra jacka med sig, så Oliver fick låna en. Jag hoppas de båda mår bra nu bara” svarade hon och tittade oroligt mot dem.
”Det tror jag nog. Bäst vi börjar gå nu så vi hinner fram snabbt”
Melina nickade och de började gå efter de andra igen. Josh hade inte kvar sin plats längst fram längre, Oliver gick där nu mellan de två soldaterna. Josh själv gick någon stans i mitten med Melina och hennes vänner.
Josh började tänka på att det var rena rama turen att fienden inte hört dem i skogen, kanske var de för långt bort. Josh hoppades bara att de inte hade följt efter dem...
Han tittade osäkert omkring sig, som om han skulle få syn på en man med pistol. Inte för att han visste vad han skulle gjort då, han gjorde det bara av ren vana.
Ibland önskade Josh att det verkliga livet var lite mer som TV spel, med hjälp av musik hade man ju kunnat veta om fienden var i närheten. Det hade varit skönt att veta nu. Istället fick de gå i blindo, kanske inte soldaterna som var tränade till sådant här, och han tyckte verkligen inte om det. Hela tiden hade han en känsla av att någon iakttog dem, men han lyckades övertala sig själv att de var säkra där de var, mitt ute i ingen stans.
Ett långt tag senare hade de tillslut lyckas ta sig till sitt slutliga mål, hoppades Josh i alla fall. Det var ett tegelhus, ganska stort målat i kamouflage färger. Först när de kom fram såg inte Josh huset, men så snart soldaterna pekade kunde han skymta konturerna av det. De smög sig fram och stannade bland träden 20 meter från huset. Jonathan smög fram till huset, väntade fem minuter och tog sedan upp en radio. Han knappade in något på den, viskade lågt, och knappade lite till. Några minuter senare öppnades en dörr i huset, som annars var helt dold, och Jonathan vinkade till resten av gruppen att de kunde ta sig fram till honom och gå in genom dörren. När alla väl stod inne i ”hallen” av det konstiga huset stängdes dörren bakom dem och det blev helt mörkt, men det varade inte så länge. snart tändes en lampa med svagt ljus, tillräckligt för att de skulle kunna se varandra. De fick sedan gå igenom två dörrar till, innan de kom till ett helt vitt rum.
”Ni kommer kontrolleras nu, så ingen har några vapen eller andra saker som skulle kunna avslöja eller förstöra för oss” förklarade Jonathan för dem. Robert och Oliver hade redan blivit förda till ett annat rum, där de togs om hand om för att inte frysa ihjäl.
”Var vänliga och ställ upp i två led, tjejer för sig och killar för sig.”
Eleverna gjorde som han sa och ställde snabbt och tyst upp i två led. Jonathan log nöjt mot dem.
En dörr, som Josh helt hade missat innan, öppnades till höger om dem och en ung kvinna i vit rock kom emot dem.
”Förste man och kvinna i leden, var vänliga och följ efter mig” sade hon och gick ut igen. De två första personerna såg sig osäkert om mot Jonathan, som nickade uppmuntrande och fick dem att gå efter. Dörren stängdes bakom dem och det blev knäpptyst i rummet. Några minuter senare öppnades dörren igen, och de nästa två personerna i leden fick gå in i rummet.
Detta upprepades några gånger, och snart var det också Joshs tur. Flickan bredvid honom var en från hans egen klass, Anne hette hon. De kallades in i rummet och dörren stängdes bakom dem. Kvinnan som hämtat dem försvann ut genom en av dörrarna på andra sidan rummet.
”Var vänliga och ta av er skorna, jackorna och andra ytterkläder som ni bär” hördes en röst ur en högtalare. Anne och Josh tittade på varandra, men gjorde som rösten sagt. Snart stod de med sina ytterkläder i händerna och kände sig förvirrade.
”Gå ut genom dörrarna längst fram i rummet, flickan till höger och pojken till vänster” Ännu en gång hördes rösten, och de två eleverna gjorde som den sagt. Josh log snabbt mot Anne, innan de båda försvann igenom de olika dörrarna.
Det nya rummet var olikt det förra. I detta rummet fanns det 3 andra personer, alla män. De log inte, och de höll vapen i händerna. Josh kände hur det ännu en gång vände sig i magen på honom och hans svalde snabbt, han visste inte vad som skulle hända nu.
”Var vänlig och placera dina ytterkläder på pallen där borta” sade en av soldaterna och nickade mot pallen som stod till höger om Josh. Han lämnade sina kläder där som de sa, och tittade sedan osäkert mot dem. En av soldaterna gick fram till kläderna och började kolla igenom dem. Några minuter senare lade han ner dem igen på pallen.
”Vi ska kolla så du inte har några vapen eller andra saker som är förbjudna här, för personer som inte jobbar här det vill säga, så var vänlig och ta några steg närmare oss och ta av dig tröjan.”
Josh tittade ner i marken när han gjorde det.
Soldaterna undersökte honom och efter tre eller fyra minuter nickade till varandra.
”Du kan ta dina kläder och gå ut genom dörren där. Du är klar här. Utanför får du ytterligare info.” Josh nickade och gick ut. Han andades ut en suck när dörren stängdes bakom honom igen. I det nya rummet kändes det lite bättre, hans klasskompisar stod där.
”Hur gick det för er?” frågade han några av dem.
”Det gick bra, de bara kollade snabbt och lät mig gå sedan” svarade en av dem. De andra nickade instämmande och log mot Josh.
”Tystnad i salen” sade plötsligt en röst. Alla elever tystnade genast och tittade upp. Samma kvinna som kommit till dem först stod nu vid en av väggarna i rummet.
”Nu ska ni få duscha, få mat och sedan visas ni till era rum. Varje elev kommer dela rum med tre andra. Pojkar för sig och flickor för sig. Var vänliga och följ med mig” sade hon och vände sig om och öppnade en nästan dold dörr. Alla elever följde efter henne i tystnad.
De gick genom en lång korridor, ner för två trappor och sedan delades de slutligen upp tre och tre för att få vars ett rum. Josh hamnade tillsammans med två killar från sjuan, vilka han inte visste namnet på. En högtalare började brusa i ett hörn av taket och en röst hördes snart.
”Middagen kommer serveras om fem minuter, vi ber er stå och vänta i korridoren innan vi kommer för att leda er till middagssalen.”
Josh kände hur hans mage kurrade, och han kom att tänka på att han inte hade någon aning om vad klockan var, eller vad som egentligen hände. Och när han tänkte på allt detta kände han också hur trött och utmattad han var. Joshs ögonlock kändes tunga, men han tvingade sig själv att stanna vaken, han behövde verkligen äta något. Så han släpade sig ut ur rummet och satte sig på korridors golvet för att vänta. Snart kom även alla andra elever, och en stund senare kom den unga kvinnan igen. Hon ledde dem ner för korridoren och in genom ännu en dörr. Josh hatade alla dessa dörrar, det gjorde honom frustrerad att inte veta vad som fanns bakom de alla, och det kändes som om det fanns hundra tusen av dem.
Bakom dörren de gick igenom fanns en stor sal, med flera bord och stolar som räckte gott och väl för deras klass, gånger två. Kvinnan visade dem att de kunde sätta sig vid borden, och eleverna dunsade tacksamt ner på stolarna. Josh gnuggade sig trött i ögonen och gäspade och han såg flera andra elever som gjorde samma sak.
Snart kom det fem personer med en stor kartong. De lassade upp små platslådor som de skickade ut till alla elever. De fick även vars ett glas med vatten. Josh öppnade sin låda och fann potatismos, tre gröna sockerärtor och sju köttbullar. Han suckade, det var ingen mat han riktigt tyckte om, och efter den äckliga lunchen hade han hoppats på något godare. Men han var hungrig, och började ändå därför att äta av maten, som inte smakade så illa som han trott. Salen fylldes snart av ljudet av smaskande av mat och skrapande av bestick mot plast. Tio minuter senare hade de flesta ätit upp sin mat, även Josh. Han kände sig inte helt mätt, men det var betydligt bättre än innan.
”De som är klara får lov att gå till sina rum och sova om de vill nu, eller duscha innan om ni känner för det. Duscharna finner ni längst ner i korridoren, och det finns en tydlig skyllt på dörren. Stora sovtröjor hittar ni ett ett skåp inne i duschrummet. Resten av er mat kan ni slänga i sopsäcken där borta” sade kvinnan och pekade på en stor sopsäck vid dörren, och denna gången log hon också mot eleverna. Josh ställde sig upp och gick bort för att slänga sin mat. Sedan vandrade han ner för korridoren, och in till duscharna. En timme senare var Josh klar och låg sedan i en av sängarna i rummet. De andra två eleverna sov redan, och Josh blundade hårt. Han försökte att inte tänka på allt hemskt som skulle kunnat hända Jack, och hans föräldrar. Josh undrade vart de var, och om de undrade vart Josh var?
Han kunde inte fatta att det bara gått lite mer än ett dygn sen han stod i spelbutiken med Jack och pratade om det nya spelet han spelat de senaste veckorna. Det kändes sorgligt att inte veta om han någonsin skulle sitta och spela TV spel med Jack igen, eller om hans ens skulle få se honom igen.
Kapitel 5
Spoiler:
Tryck här för att visa!Josh vaknade med ett ryck på morgonen av en klocka som ringde högt alldeles ovanför hans huvud. Det var från högtalaren som ljudet hördes. När Josh reste sig upp på armbågarna i sängen och tittade sig omkring i rummet mindes han först inte vart han var, eller vad som hänt och han blev förvirrad för några sekunder, innan allt kom tillbaka som en stor våg över honom. Soldaterna, skogen, de konstiga rummen, allt. Han lade sig ner i sängen igen med en dov duns och drog upp täcket över huvudet. Joshs fötter värkte fortfarande från gårdagens långa runda i skogen, och han var hungrig igen. Som tur var hade han i alla fall ingen huvudvärk, men han var otroligt trött.
”Frukosten serveras om 5 minuter i samma sal som middagen igår” hördes det ur högtalaren, denna gången var det en mans röst som hördes. Josh drog bort täcket, gäspade och satte sig upp i sängen. Bredvid honom hade de andra två gjort lika dant. Josh upptäckte att det låg tre par byxor i en hög på golvet. Han kastade vars ett par till de andra två pojkarna och drog på sig det sista paret själv. De var lite stora i midjan, men lagom långa så Josh brydde sig inte så mycket. Han började gå ut ur rummet och de andra två följde efter honom. Korridoren kändes kall och längre än gårdagen, men snart var de framme i den betydligt varmare matsalen. Josh satte sig ner på en stol och snart kom alla de andra eleverna också. Josh såg att gruppen som blivit kvar med Roger innan vid skolan nu var tillsammans med dem. Men det fanns inte ett spår av Nick och de två eleverna som stannat i skogen dagen innan. Josh försökte att inte tänka på allt som hänt dem, och övertalade sig själv att det bara tog lite längre tid för dem.
Snart delade några vuxna män ut frukost till dem. Den innehöll två mackor med ost och ett glas apelsinjuice. Josh var nöjd med frukosten, som också smakade rätt bra. Han åt nöjt upp allt som fanns på tallriken. De andra eleverna åt lite långsammare än Josh, men han orkade inte bry sig, utan satt bara och väntade på att de också skulle bli klara.
”Får jag be om er uppmärksamhet.”
Josh och de andra tittade upp och såg en man i uniform stå längst fram vid borden.
”Tack. Idag kommer ni få jobba lite. Vi behöver se vilka som är i bra form och orkar mycket, ni kommer få veta sen varför. Det finns inga undantag idag. Vi räddade er, och ni är skyldiga oss detta. Prick klockan elva kommer ni behöva befinna er i träningslokalen. Angelina kommer föra er dit” soldaten visade med en hand vem Angelina var och återgick sedan till att berätta vilka regler som gällde idag. Det var exakt samma regler som de Roger berättat för dem igår. Josh tyckte det kändes som om det gått flera veckor sedan han träffade Roger och de andra första gången.
”Ursäkta, men hur vet vi vad klockan är?” frågade en tjej i sjuan.
”Ni bör säga sir när ni tillkallar mig, och klockor finns i alla era sovrum och en ute i korridoren” svarade soldaten och skakade lätt på huvudet för sig själv. Flickan i sjuan sjönk ihop lite och viskade ett snabbt ”förlåt Sir”.
”Ni kan gå tillbaka nu om ni ätit klart, släng resterna i sopsäcken, precis som igår, och kom i tid till träningen!”
Eleverna reste sig tyst upp och gjorde som soldaten sagt. Josh misstänkte att han var en av dem som bestämde, inte som Roger som trodde han var översten, utan en av de riktiga som fått det jobbet. Josh tyckte verkligen inte om denna personen, han verkade så arg och jobbig och som om han bara ville leta anledningar till att klaga på allt och alla.
Josh trodde att Roger var som en igel, som följde med den här mannen över allt, och avgudade honom.
Josh gick efter de andra eleverna och sedan in i sitt rum. Klockan var 10.50 så han hade tio minuter på sig att bli klar till träningen. På sängen låg det en ren tröja som han drog på sig. Sedan gick han ut i korridoren och vidare ner till träningslokalen.
De flesta andra eleverna var redan där, och de satt alla utspridda på golvet. Josh sökte med blicken över rummet och hittade James. Han gick mot James och hans vänner och satte sig bredvid dem.
”Har du någon aning om vad som ska hända nu egentligen?” frågade Josh James, som ryckte till.
”Josh, där är du ju! Jag har letat efter dig. Och sluta skrämmas så där... Nej jag vet inte mer än dig, men de bör ju berätta mer för oss nu” svarade han.
”Ah förlåt... Jag antar det”
De satt tysta och väntade de sista minuterna innan samma man som pratat vid frukosten kom in och började prata högt och tydligt.
”Kan jag få er uppmärksamhet! Var vänliga och var tysta, det är viktig att ni lyssnar nu. Jag kommer bedöma er, var för sig, och sedan dela in er i olika grupper. I de grupperna kommer ni få visa hur mycket ni orkar att göra och vad ni klarar av. De kommer kanske vara blandade grupper av både tjejer och killar. Gruppen kan komma att ändras efter hand, exempel om jag anser att en person passar bättre i en av de andra grupperna. Är detta uppfattat?”
”Ja sir” svarade eleverna i kör. Mannen rörde inte en min utan blickade bara ut över gruppen av elever. Han vinkade sedan två soldater, som Josh helt hade missat innan, till sig och tillsammans började de gå runt och inspektera eleverna, precis på samma sett som Roger hade gjort innan. När Josh tittade närmare på soldaterna upptäckte han också att en av dem faktiskt var Roger, vilket egentligen inte förvånade Josh särskilt mycket. Roger räckte över ett anteckningsblock till den store mannen som talat innan, och han tog emot den, fortfarande utan att röra en mig. Josh misstänkte att blocket som Roger gett mannen var samma block som han dagen innan hade antecknat i, och Josh trodde att det stod saker om eleverna i den, vilket gjorde honom illa till mods.
Den store mannen och de två soldaterna gick en vandring mellan alla elever och bad om deras namn och skrev upp det i blocken. De stannade längre vid vissa än andra. Snart kom de till Josh, och han blev en av dem som de tittade längre på. De bad honom ställa sig upp, snurra runt långsamt, räcka ut armarna och följa deras finger med blicken. Josh tyckte det kändes som en läkarundersökning, och han blev nervös när de började anteckna i ett block.
”Vad heter du unge man?” frågade Roger honom.
”Mitt namn är Josh” svarade han.
”Efternamn.”
”Aston, sir...”
Som tur var gick de vidare utan att säga något mer, och Josh kunde lättat andas ut.
Ungefär en timme senare, enligt klockan som hängde i rummet, var soldaterna klara.
”Vi kommer tillbaka om en halvtimme och då kommer vi även bestämt vilka grupper ni kommer vara i. Så länge kan ni stanna här och fundera ut två av de sakerna ni är bäst på i livet” sade mannen innan han vände sig om och vandrade ut genom rummet, med de två soldaterna efter honom som ett litet lucia tåg fast med vuxna män och ingen sång eller luciaklädsel.
”Josh, hjälp mig, vad är jag bra på? Jag funderade på laga mat, innan jag kom på att jag alltid bränner vid den...” sade James som vänt sig om mot Josh.
”Hm.. Spela fotboll kanske? Jag vet inte, du är ju rätt bra på att spela gitarr också. Varför tror du förresten de vill veta detta om oss?” frågade Josh James fundersamt. De båda visste inte svaret, och de gjorde ingen annan av eleverna heller.
Josh började själv fundera över vad han var bra på. Han kom först inte på något, men sen kom han ihåg att det ända han gör i livet är ju att spela TV spel, så det var han ju rätt duktig på. Även historia kunde han ju rätt bra, så han valde de två sakerna.
Josh tittade på klockan, de var 20 minuter kvar. Han suckade och la sig ner på golvet, ännu mer väntan, han var rätt trött på det nu.
Men 20 minuter gick rätt fort, och snart kom mannen och soldaterna in i rummet igen, precis i tid. Eleverna som lagt sig ner på golvet reste sig upp i sittande ställning med raka ryggar, de försökte bete sig så som de antog att mannen ville, men han verkade inte nöjdare för det.
”Jag kommer nu ropa upp namn från första gruppen, och när ni hör ert namn går ni ut genom dörren där borta” han pekade mot en stor röd dörr på ena väggen.”Där kommer ni bli hämtade av er tränare. Uppfattat?”
”Ja sir.”
”Bra, då kör vi igång. Natalie Smith, Andy Wilson, Johan Stevens, Martha Williams, Jonas Nilson Smith, William Johansen och Lee Jones. Okej det var grupp ett. Var vänliga och skynda er ut. Grupp två tar vi nu. Lilian Johnson, Steven Loren, Jimmy Tyler, Melina Wilson, Josh Aston.”
Mer hörde inte Josh för han hade redan rest sig upp och skyndade nu ut genom den röda dörren.
”Grupp två hitåt!” hojtade en kvinna och Josh började gå mot henne, tillsammans med resten av sin grupp. Personen som kom dit efter Josh var James, och de blev båda glada över att få vara i samma grupp.
Kvinnan som kallat på dem började gå hastigt och de fick skynda sig för att hålla samma takt som henne. De styrde sina steg in i ännu ett stort rum, som var fullt med olika redskap man kunde ha användning för när man tränade. Det fanns rullband att springa på, träningscyklar, hantlar och andra styrkeredskap. Även pilbågar och gevär fanns där inne, och tavlor målade med en röd cirkel i mitten stod vid ena änden av rummet. Josh antog att de skulle behöva öva på allt detta, kanske för att vara mer förberedda inför kriget. Han trodde inte de skulle behöva delta som soldater, de fanns ju tränade män och kvinnor för det, och dessutom var eleverna bara mellan 13 och 16 år gamla. Men kanske var de bra om de kunde öva upp sin kondition så de kunde springa om de kom fiender, kanske var det bra att de övade upp sin styrka för att kunna klättra över saker som fallit och kanske var det också bra att öva sin pricksäkerhet med gevär och pilbåge om de skulle komma ett ögonblick där självförsvar var det ända som kunde rädda dem. Josh kände sig konstig glad överv att de skulle behöva bli tränade för allt det, det skulle ju faktiskt nästan vara som när han spelade spel.
Kvinnan bad de alla att berätta vilka två saker de var bäst på, och den lilla gruppen av elever gjorde som hon sa. De flesta sa saker som att dansa eller rita. James sade han han var bra på gitarr och spela fotboll. Josh förberedde sig på skratt när han berättade om TV spel och historia, men alla var tysta. Kvinnan log snabbt mot dem alla och antecknade ner det de sagt till henne. Josh förstod fortfarande inte varför de behövde veta sådana saker om eleverna, de skulle ju inte precis ha någon nytta av en person som kunde spela TV spel...
Kapitel 6
Spoiler:
Tryck här för att visa!”Er första uppgift kommer bli att springa så långt ni orkar på rullbandet, jag kommer ta tiden och se hur länge ni orkar. Efteråt kommer jag bedöma om ni behöver jobba mer på det eller inte. Få se vem som får börja... Steven kanske?” sade hon och tittade upp från sin lista. Steven nickade och gick fram till rullbandet.”Ni andra kan undersöka sakerna i rummet så länge, men ta inte sönder något!”
Eleverna nickade och började gå runt i rummet och titta på sakerna.
”Tror du det kommer gå bra för oss?” frågade James Josh.
”Jag vet inte, jag brukar aldrig träna så jag kommer säkert inte orka något alls... Men du spelar ju fotboll, du kommer säkert lyckas jättebra med allt” svarade han.
”Det tror jag inte... Du springer faktiskt alltid snabbare än mig om vi tävlar.”
”Inte alltid. Fast nu är det ju inte snabbhet vi kollar, utan hur länge vi orkar, och du orkar nog mycket mer än mig.”
De suckade. Framför dem stod en av piltavlorna. De var gjorda i något material som såg ut som frigolit och målade med någon slags röd färg.
”Tror du jag prickar mitt i om jag skjuter med pilbågen?” frågade Josh James sarkastiskt.
”Haha nej verkligen inte, men jag kommer om jag skjuter med geväret!” skrattade han till svar. Josh skakade på huvudet och log.
”Tror du mig inte? Jag ska allt visa dig sen!” sade James och log överlägset.
”Josh Aston, kom hit. Det är din tur att springa nu” ropade kvinnan till Josh. Han gick bort till rullbandet och fick instruktioner av kvinnan. Hon höjde farten till samma som personerna innan och Josh började jogga. Han hade lärt sig att det var lättare att orka om man andades in genom näsan och ut genom munnen. Det hade något med blodcirkulationen att göra, om han mindes rätt. Så Josh gjorde som han tänkt och märkte att det gick lite lättare att springa.
Mätaren på maskinen visade hur långt han sprungit, och efter en liten stund var han uppe i 1,5 kilometer. Det började bli jobbigare att andas nu, men Josh fortsatte så gott han kunde. Han hoppades att han skulle slippa få håll, då skulle han absolut inte orka springa mer.
Josh sneglade ner på mätaren igen, som visade 1,7 kilometer. Han tvingade sig själv att koncentrera sig på något annat än den torra känslan i halsen, och började istället tänka på låttexten till en av hans favorit låtar av The Rolling Stones.
Vid 2 kilometer började Josh få håll, och när mätaren visade 2,3 gav han upp.
Josh var ganska nöjd med resultatet, det förvånade honom att han som aldrig tränade ändå orkade springa så långt.
Kvinnan antecknade något i sitt block, troligen resultatet, och visade Josh att han kunde sitta och vänta med de andra som sprungit. Josh gick flåsandes till platsen hon pekat mot och sjönk tacksamt ner mot en vägg. Han kände hur han blev röd på kinderna av ansträngningen och försökte gnugga bort det med händerna.
”Vill du ha lite vatten? Vi fick vars en flaska av kvinnan innan, och även era för att ni skulle få dem sen. Här, ta James flaska också och ge honom den sen” Lilian kom emot Josh och räckte honom två flaskor med vatten, som han tacksamt tog emot.
Han drack snabbt två klunkar.
”Tack så mycket. Hur gick det för dig, hur långt sprang du?” frågade han henne.
”Fem kilometer, jag borde klarat med men jag blev konstigt trött..Tror jag ätit för lite” svarade hon.
”Men fem kilometer är ju skitbra! Jag klarade bara 2,3...”
”Men jag tränar ju, gör du det?”
”Nej..Fast jag går till och från skolan ibland, om det räknas.”
”Tror inte det hjälper så mycket. Men du fick ju ändå ett bra resultat. Jaja, nu ska jag gå tillbaka till Melina. Vi hörs!”
Lilian gick tillbaka till Melina och Josh väntade på att James skulle bli klar, vilket han också blev en liten stund senare.
James sjönk andfått ner bredvid Josh, och han drack nästan upp hela sin flaska med vatten.
”Hur gick det för dig då?” frågade Josh honom.
”Bra tror jag, typ... Sprang 3 kilometer. För dig då?” svarade han Josh.
”Du var bättre än mig. Jag klarade bara 2,3.”
”Fast det är ju skitbra om man inte tränar ju!”
”Kanske...”
De satt tysta efter samtalet och väntade på nästa order från kvinnan, som de fortfarande inte visste namnet på.
”Nästa del av träningen ni kommer få gå igenom är hur pricksäkra ni är, med både pilbåge och gevär. Genom att skjuta med pilbåge lär man sig sikta bättre och ha bättre tålamod. Ni tränar även arm och ryggmuskler, som kommer hjälpa er mycket om ni skulle behöva klättra mycket. Med pilbåge är det helt tack vare som ni kan träffa, här finns inget sikte eller sådant, ni måste göra allt helt på egen hand. På ert gevär finns det dock ett sikte, men ni kommer få börja med pilbågen. Så, vem ska börja denna gången?” kvinnan tittade ner i sitt anteckningsblock. ”Ska vi kanske ta, James?”
Josh log snabbt mot James som gick fram till kvinnan. Hon räckte honom en pilbåge och en pil, sedan studerade hon James när han försökte hålla pilbågen rätt.
”Ni andra får vända er om, så ni inte lär er av James misstag, eller knep” sade hon och eleverna vände sig lydigt om. Josh undrade hur det gick för James, och om han någonsin skjutit med pilbåge innan. Josh hade själv aldrig gjort det, förutom på TV spel. Han visste ungefär hur man skulle hålla och hur man siktade. Fast det kanske var helt annorlunda i verkliga livet?
”Josh, din tur.”
Josh tog ett djupt andetag och vände sig om mot kvinnan som räckte honom pilbågen och en pil. Han tog emot dem och höll handen så stadigt han kunde. Han tog pilbågen i vänster hand och satte pilen på strängen så att den vilade mot hans hand på vänster sida av pilbågen. Sedan tog han tag i strängen med pekfingret och långfingret, siktade in sig på målet och drog strängen så långt bak att vänster arm var nästan helt rak och släppte strängen så att pilen åkte iväg med ett lågt ”swish” ljud. Pilen träffade lite utanför den röda cirkeln, men den fastnade i alla fall på tavlan, och Josh log nöjt för sig själv.
”Har du skjutit mycket innan?” frågade kvinnan honom.
”Nej aldrig, öhm...?”
”Kalla mig Miss.”
”Okej, miss.”
”Du kan gå tillbaka nu, och nästa person kan komma. Var tysta där borta, prata kan ni göra sen. Melina, din tur att skjuta!”
Josh nickade och gick tillbaka till de andra och ställde sig bredvid James och log snabbt mot honom.
När alla skjutit vars en gång fick de äntligen prata med varandra, och Josh var ivrig över att få veta hur de gått för dem.
”Jag missade tavlan helt och hållet...Med typ 2 meter” svarade James. Melina och Lilian hade fått ungefär samma, och det var bara en av de andra som träffat tavlan, men då precis i kanten. Ingen av alla i gruppen hade skjutit med pilbåge innan, så det var ju förståeligt.
”Hur gick det för dig då Josh?” frågade James honom.
”Tjaa...Jag träffade tavlan en liten bit från den röda cirkeln” svarade han och tittade ner i marken.
”Wow! Det är ju jättebra! Har du skjutit innan?” frågade Lilian honom.
”Nej, men jag har spelat många TV spel, så jag har sett hur de gör där. Så jag tänkte att det kunde ju inte vara helt annorlunda i verkliga livet, och gjorde precis som jag brukar när jag spelar...” svarade han och försökte att inte låta allt för skrytsam. De andra log mot honom och han förstod att de inte tyckte han skröt.
”Okej folk, det är dags för lunch, men sedan ska ni tillbaka hit igen. Vi träffas prick klockan 12.30 här inne, jag vill inte ha någon som kommer sent. Ni bör hitta nu, så skyll inte på det om ni är sena. Är det klart?” sade kvinnan till dem.
”Ja miss!” svarade eleverna och hon log snabbt mot dem innan hon gick iväg.
Den lilla gruppen av elever gick till matsalen där de åt en lunch bestående av fisk och pasta, som Josh tyckte var en konstig kombination, men han klagade inte för han var hungrig efter att ha tränat.
När Josh tittade på klockan var den redan 12.25 och han hällde snabbt i sig resten av vattnet, slängde resterna av maten och rusade iväg till träningssalen.
”Spring inte i lokalerna!” ropade en av soldaterna efter honom, och han saktade motvilligt ner farten, tills han kom utom synhåll för soldaten. Sedan rusade han sista biten och hann precis komma fram innan klockan blev halv.
Mugglarportalen