Hämndens Medaljong

Detta har jag inte tänkt igenom så mycket, jag vet inte alls vad som kommer hända eller något sånt. Jag vet inte ens om jag kommer att fortsätta på den här, men DET ska ni bestämma, om jag kommer att fortsätta eller inte alltså. Om många tycker att jag ska fortsätta så gör jag det.
Dock vet jag inte om det kommer att komma ut kapitel så ofta nu när det är jul, skolan och sådant kommer före. Men jag sak försöka skriva så ofta jag kan.

Namn: Hämndens Medaljong
Huvudkaraktär: Willow Gilbert, 14 år, har fötts upp hos Mr Gilbert. De är egentligen inte släkt, men Willow har inga andra föräldrar, så hon fick bli en lärling hos Mr Gilbert – därifrån fick hon också sitt efternamn (Hon vet inte sitt riktiga efter namn). Men Mr Gilbert är ingen vanlig gammal gubbe, han tränar upp Willow till en person som man kunde kalla ninja – lika snabb som vinden, lika känslokall som en sten och lika skicklig som en orm.
Typ av text: Novell (Bok, om den blir tillräckligt lång).
Färdigskriven: Nej!
Rating: PG - Det kan förekomma våld i olika slag, så om du är en känslig för våld rekommendeas det inte att läsa den här. Och själv skulle jag säga att åldern skulle kunna vara över 11, men såklart får man själv avgöra det.
Handling: Willow Gilbert har växt upp hos Mr Gilbert, och hjälper honom med alla möjliga saker. Ibland vill Mr Gilbert att Willow ska springa ärenden och ibland till och med döda människor. Men Willow vet inte om att det är fel, för det är i den miljön hon växt upp i – så hon dödar utan att tänka efter. Men en dag skicka Mr Gilbert ut henne för att hitta en klocka, Willow får tag på klockan, men hittar på samma gång en ask. En ask med tre symboler på – öga, bloddroppe och sedan ett öga som är rött. Inuti asken fanns det en medaljong, Willow tyckte att det såg fint ut och testar det. Men det hon inte vetat då är att den där medaljongen kommer att förändra hennes liv! Rent av förändra henne!


Prolog:

Mannen var livrädd. Han var förföljd av en rödhårig figur, och sprang så fort hans fötter tillät. I händerna hade han asken som satt hans liv i fara. Men han tänkte absolut inte lämna ifrån sig asken, han dog hellre, vilket han antagligen skulle göra.
Han sprang och sprang, försökte att hitta vägen tillbaka till högkvarteret – men han visste inte ens var han var, så det var nästan helt omöjligt. Snart kom han till en gränd, och framför honom fanns det endast en mur. Han vände sig om och såg den rödhåriga gestalten närma sig genom skuggorna. Det enda han kunde göra nu var att klättra över muren, och det gjorde han. För det var klättra, eller döden. Han hittade fotfäste i en sten i muren och började klättra, när han kommit upp på muren ställde han sig upp på den för att kika efter sin motståndare, men kunde inte se något under sig. Så istället hoppade han ner på andra sidan av muren.
Av det lilla skenet som månen kastade kunde mannen se vart han hamnat, och synen var inte bra. Han befann sig nu ännu värre till än han skulle gjort om han stannat på andra sidan muren. Runt omkring honom fanns det bara murar, vilket den han hoppat ner ifrån var den lägsta. Och från den här sidan skulle det vara omöjligt för honom att ta sig över den.
Willow slängde sig över muren lika enkelt som om hon stigit över en myra och mötte blicken med sin motståndare. Hon kastade bort det orangeröda håret från ögonen med en knyck på huvudet och tittade med de blåa ögonen på mannen som stod framför henne. Mannen i fråga såg förvånat på henne, och stannade upp. Willow tog tillfället i akt och sprang bort mot mannen och drog snabbt i hans fot så att han hamnade med magen mot asfalten.
”Japp. Du har rätt, jag är bara ett barn” sade hon med ett hån flin innan hon med båda händerna tog tag i mannens huvud och knäckte hans nacke. Sedan särade hon på hans händer och tog ifrån honom asken med en hand, medans hon letade i hans fickor efter klockan med den andra handen. Sedan sprang hon iväg, snabbt som vinden.
Och på vägen hem började hon fundera över hur mannen betett sig, hur han kramat om asken som om det var hans liv han höll i. Inte klockan som Mr Gilbert skickat henne efter...

”Jag fick den!” sa Willow stolt och räckte över klockan till Mr Gilbert. I hennes händer höll hon fortfarande asken, hon tittade noggrannare på den och kunde se några symboler på den – ett öga, en blod droppe, och sedan ett öga igen, fast den här gången var det ett rött öga. Samma symboler upprepades över hela asken.
”Bra jobbat, Willow!” sa Mr Gilbert beundransvärt, han log stort och gick bort mot förvarningsskåpet längre bort i grottan.
Willow försökte att öppna asken, och satt naglarna in i asken för att bryta upp locket. Inuti fanns det ett smycke, ett av de vackraste smycken som Willow någonsin sett. Med en förtjust min lade hon handen på det och skulle just sätta det runt halsen på sig när Mr Gilbert ropade: ”Vänta!”. Men det var redan för sent, Willow hade redan satt på sig smycket och kände redan att något var fel. Plötsligt började det att svida till i ögonen på henne, och hon tittade oroligt på Mr Gilbert.
”Willow!” sa Mr Gilbert strängt och ryckte åt sig asken från Willows hand. ”WILLOW! Vi vet inte vad det här är för symboler, ännu mindre vad det är för amulett du bär – så gå inte och testa din tur då!” röt Mr Gilbert argt och suckade. Willow tog sakta av sig smycket – medaljongen – och gav den till Mr Gilbert. Hon hade fortfarande den där svidande känslan i ögonen, och gick tvärs över rummet för att titta sig i spegeln.
Willow ryggade förskräckt tillbaka och kvävde ett skrik – hon hade inte skrikit i hela sitt liv, och ville hålla det så också. Hon tittade sig än en gång i spegel för att vara säker på att hon sett rätt. Men jo, hon hade sett rätt. Hennes ögon hade – enligt spegeln – skiftat färg från blått till rött. Det kunde ha varit något som Willow såg i syne av, men det sved så i ögonen att hon inte orkade avgöra.

___________________________________
Hela den här historian fick jag inspiration från den här bilden:

Haha, en ända blick på den och det var klart. Jag skulle skriva den här novellen. xD


Så ska jag fortsätta? Vad tycker ni?

Den är jättebra!

Tack! Men jag vill nog ha några mer som läser den innan jag lägger ut mer.

Okej.

Jättebra!!! När jag hör Williow och rödhårig tänker jag på Willow från Buffy vampyrdräparen. Var det därifrån du fick namnet?

Namnet jo, men att de båda var rödhåriga hade jag inte ens tänkt på! xD

Blev typ lite skraj då jag såg namnet, pga att jag skrivit en novell som hade ett liknande namn... Trodde då att någon härmat mig xD Men det var bara namnet som liknade!

Men fortsätt på berättelsen, den verkar jättebra!
(Och du kanske borde skriva om det är typ PG eller så)
Alltså om det är för alla åldrar eller typ från 13+ osv.

Haha, ojdå! Men nej, jag har då inte härmat någon vad jag vet. x)

Jo, det kanske jag borde göra. ^^