Att leva i en djurpark

Hej alla på mugglis! Jag har börjat skriva på en novell som jag tänker lägga upp här!

Namn: Att leva i en djurpark
Språk: Svensk
Genre: Kärlek, tonår, vänskap, kanske drama
Rating: PG- 15, kan förekomma språk och handlingar som inte passar sig för de allra minsta
Kapitel: 12 st
Handling: Det handlar om en tjej som heter Hollie. Hon går första året på gymnasiet, som enligt henne, är som att leva i en djurpark. Ni kommer få följa henne genom ett val som hon har gjort. Ett val som bli mer komplicerat än väntat.

Eftersom att jagh äslakr dina ff som jag läser så, KÄNN DIG BEVAKAD!

*Bevakar*

*Bevakar* även om jag är under 15

*Bevakar* Nu frågar jag efter kapitlet ;D

Kapitel 1 En helt vanlig tjej
När jag var liten brukade mina föräldrar ta med mig till djurparken. Vi tittade på en massa djur. Pappas favorit var aporna. De hördes alltid mest och gjorde precis vad de kände för. Mamma föredrog däremot de vackra påfåglarna. Liten som jag var så blev jag livrädd för påfåglarna och ville snabbt iväg och titta på de lugna och tysta girafferna. Men om vi skulle enas om vilket djur som var bäst på hela djurparken så blev det kungspyton. Den gjorde inget men väckte ens intresse ändå. Det var flera år sedan jag var på djurparken senast. Jag behöver det inte längre. Jag går ju på gymnasiet. Det är som en enda stor djurpark. Vi har de där personerna som går till skolan men skolkar och är uppkäftiga mot allt och alla. De är precis som aporna. Vi har tjejer och killar som är klädda upp till tänderna med märkeskläder bara för att visa upp sig, precis som påfågeln med sin fjäderskrud. Våra giraffer är alla plugghästar. De gör inte en fluga förnäm där de sitter bakom travar av läroböcker. Sen har vi mig. Jag är precis som kungspytonen. Jag gör inget men jag väcker ändå ett intresse. När jag går fram i korridorerna märker jag hur alla tittar på mig. Precis som om jag faktiskt vore en kungspyton. Det är absolut inget intressant med mig. Jag är bara en helt vanlig sextonårig tjej med långt, svart hår som alltid är utsläppt. Stora, stålblå ögon som är omringade av fylliga, mascara dränkta ögonfransar och en vaniljvit och acnefri hy som skulle få många tjejer att bli avundsjuka. Jag är lång. Nästan en meter och sjuttio centimeter och jag går alltid omkring i slitna jeans och en nästan lika sliten t-shirt. Så vad är det egentligen som får mig att vara då intressant? Jag är bara en helt vanlig tjej.

Hemma för mig är en lägenhet i ett envåningshus. Det finns två sovrum förutom ett litet vardagsrum och kök. Lägenheten ligger i ett ganska slitet område. Barn som springer runt och spelar fotboll på gatan, ungdomar som sitter i köket och röker tillsammans med sina föräldrar samtidigt som pappan dricker öl, till och med på söndagar. På trottoarerna ligger det hemlösa alkoholister som drar en i benet eller kastar tomma ölburkar efter en om man inte ger dem lite pengar eller mat. Men det gör mig inte intressant, så vad gör? När jag talar om min familj talar jag om min mamma. Pappa bor inte med oss längre och har inte gjort på flera år. Men mamma är cool. Hon har lika långt hår som mig. Till och med lika fylliga ögonfransar. Men hon är kortare. Bara en meter och sextio centimeter. Mamma jobbar som servitris på en restaurang i de finare kvarteren. Hon hatar det men vi måste kunna betala vårt beroende som kallas för hunger. Som sagt, en helt vanlig tjej. På fritiden brukar jag sitta inne på mitt rum och lyssna på musik på den volym som får den trasiga lampan i mitt tak att skaka och gå sönder ännu mer. Musiken är något som pappa lämnade efter sig. Gammal musik där sångarna har rökröst samt stort, vågigt hår och låter som strypta katter när de går upp i falsett. Ibland får jag sällskap. Inte utav mina vänner. Jag har bara en vän. Bara en nära vän. Han heter Cyrus och han är halviran. Han har svart hår som hänger ner för hans ganska lilla ansikte som har två små ögon som passar det där smala strecket han kallar sin mun och den där lilla knappen som ska föreställa en näsa. När vi var mindre brukade jag reta honom för att hans näsa var så mycket mindre än hans pappa och storebrors.

Jag är alltså en helt vanlig tjej. Vad är det då som väcker allas intresse?
- Hollie, vad tittar du på? frågar Cyrus och knäpper med sina långa fingrar framför mitt ansikte.
Jag blinkar och låser upp mitt skåp.
- Tänkte lite bara. Stirrar de fortfarande på mig? undrar jag med ryggen mot omvärlden.
Cyrus nickar. Jag suckar och vrider på huvudet i en sådan fart att mitt långa hår följer med i en elegant släng. Med min hårdaste blick tittar jag på mina två, kvinnliga åskådare som ser att vilja dö av skammen över att ha blivit upptäckta med att stirra. När de går förbi oss lämnar deras blick inte marken för fem öre. Jag lägger in min ganska gamla ryggsäck och passar även på att slänga in min tunna ytterjacka. Det är i mitten av september och det börjar gå åt det där ”frysa-röven-av-oss-vädret”. Men min ytterjacka duger tills jag märker att mina armar börjar bli blåa.
Varför tittar alla på mig? frågar jag och lutar mig dramatiskt mot skåpsdörren efter att jag stängt den.
Cyrus hinner inte svara eftersom vi blir avbrutna av den dundrande ljudnivån som ökar i korridoren. Genom ytterdörren strömmar skolans fotbollslag in. Fotbollslaget är som djurparkens brunbjörnar. De ser mysiga ut men ett fel och de kan krossa en totalt. Längst fram i björnfamiljen går själva ledaren. Tristan Black. Han påminner faktiskt om en brunbjörn med det där ruggiga, ljusbruna håret och den där envetna och irriterat perfekta solbrännan.
- Ser man på. Vaktmästaren har tydligen glömt att plocka ut skräpet, säger Tristan när han går förbi.
Jag himlar med ögonen och ler lite för mig själv. Det roliga är att han gillar mig. Tristan har varit galet kär i mig sedan lågstadiet. Han skulle aldrig erkänna att det skett men någonstans i min röriga garderob har jag kärleksbrev som är skrivna av en sju år gammal pojke. Jag har även sett att istället för att skriva de rätta svaren så skriver han ”Hollie Black” i olika handstilar på sina prov. Vissa är till och med inramade av hjärtan. Men han skulle som sagt inte erkänna det. Inte jag heller. Björnstammen har kommit en bit bort i korridoren men Tristan tittar bak. Mina stålblåa möter hans bärnstensfärgade. Kontakten hålls i ett par sekunder innan han bryter den så att ingen ska märka det. Jäkla macho.
- Du är snygg, säger Cyrus.
Jag lägger min panna i veck och tittar på honom.
- Du frågade varför alla tittar på dig, påminner han.
Jag nickar men gillar inte hans svar. Jag vill inte vara snygg. Jag menar, jag gör ju ingenting för att vara snygg. Jag är bara mig själv. En helt vanlig tjej.

Vi börjar gå mot vår första lektion. Utanför mitt klassrum skiljs vi åt. Cyrus går upp en trappa för att ha matteprov medan jag får gå in i det färglösa och lite alldagliga klassrummet och lyssna på när min historielärare tjattrar på om andra världskriget. Jag sätter mig längst bak i klassrummet. Längst bak, närmast väggen i ett av hörnen. Så att jag ska slippa känna allas blickar bränna hål i min rygg. Ur min jeansficka plockar jag fram min Ipod och och hörlurar. Så diskret jag kan tar jag i hörlurarna och döljer dem sen med mitt långa hår. Läraren kommer in. En kort och knubbig man som påminner lite om Quasimodo i kroppen. Rött, risigt hår och uggleögon till glasögon.
- God morgon ungdomar! säger han och sätter sig bakom katedern.
Ingen svarar.
- God morgon ungdomar, upprepar han sig.
- God morgon Mr Abrahamsson, svara en svag kör av elev.
Historieläraren börjar med uppropet och verkar inte se att en tredje del av klassen saknas. På minuten kvart över åtta kliver tredje delen in. Jag tittar på påfåglarna och deras fjäderskrudar. Alla honor har på sig varsitt par av Hunterstövlar som matchar deras Ralph Lauren tröjor och hanarna har på sig Race Marin kepsar och Fred Perry skor. Jag himlar med ögonen åt deras fåfänga. När de satt sig ner börjar Abrahamsson att prata. Ingen av oss lyssnar särskilt noga. I mina öron dundrar musik från Evanescence. Två rader framför mig sitter en hel rad av manliga påfåglar. Närmast väggen sitter Launcelot. En ganska blyg kille men som har föräldrar som kan vakna upp en morgon och bestämma sig för att köpa en stor lyxyacht utan att behöva tänka på vad det kommer kosta dem. Launcelot sitter med ryggen mot väggen och tittar ner i sitt knä. Efter en stund vrider han sakta upp blicken och vänder den mot mitt hörn. Jag tittar tillbaka på honom. Han rodnar och ger ifrån sig ett generat leende innan han vänder ner blicken igen. Oväntat. Vi har gått i samma kass i snart fem veckor och han har inte så mycket som sagt ett ord till mig. Och nu får jag borde en blick och ett leende. Jag gömmer mitt ansikte i mina smala händer. Vad är det som är så speciellt med mig egentligen? Jag är ju bara en helt vanlig tjej.

Vill bara påpeka att mina val av namn kanske inte är de vanligaste men jag gillar att ta namn från typ Shakespeare, mytologier och annat! Är inte så förtjust i vanliga namn
Hoppas ni tycker om den!

Jättebra!

JÄTTEMEGASUPERAWESOME!!

Åh vad bra!

Jag skulle gärna läsa, men pga saknad av styckeinledning så hålls mina ögon helt enkelt inte på rätt rad och jag orkar inte anstränga mig O.o läs igenom och dela in i lite fler kapitel så det blir mer lättläst, så läser jag gärna, för på basis av de första meningarna har du rätt bra språk och intressant handling ^^