Född av blod

Titel: Född av blod.
Språk: Svenska.
Ratning: PG-13-15 (jag är väldigt dålig på det här med ratning, men jag varnar för djupdykningar i blodiga, våldsamma och intima scener. Så allt beror på hur mycket du klara av.)
Kapitel:
Beskrivning: Mitten av 1800-talet och vampyrer lever livet i många av världens storstäder. De flesta människorna struntar i varningarna om vampyrer och annat övernaturligt. Men när Eleonora själv blir biten krossas hennes liv och ersätts med ett nytt.
***
Författartack: Jag vill skänka en tanke till personen som tände vampyrlågan på nytt inom mig med sitt eget fantastiska skrivande. Stort tack LittleButterfly.
***
Kapitel 1
”Är ni säker på att jag inte ska kalla fram en droska, fröken?” den strama butlern såg oroat ner på mig med ögonbrynen tätt samman i en orolig min.
”Det behövs inte”, försäkrade jag och drog kappan över mina bara axlar. ”Det är inte långt att gå och dessutom är värdet underbart ikväll.”
”Som ni önskar, fröken, men var försiktig”, varnade butlern och öppnade porten åt mig.
”Det ska jag”, svarade jag med ett litet leende. ”Ha en fortsatt trevlig kväll.”
”Detsamma, fröken.”
Jag gick ut på gatan och hörde hur dörren bakom mig slogs igen. Det var nära ett under att inte fru Frances inte tvingat på mig en vagn innan jag lämnade salen, hon brukade annars vara väldigt noga med vad som var propert för en ung kvinna. Men idag hade hon väl fullt upp med sin unge gäst.
Gatorna var upplysta av de höga lyktstolparna där en lykttändare varje kväll tände ett ljus. Gasen surrade lätt från sina hållare högt där uppe och brann med sin klara låga.
Kvällens ljud hördes från många håll, ljudet av glada röster från olika värdshus, ett och annat slagsmål och fnittret från glädjeflickor. Men alla ljud är avlägsna. Sådan aktivitet förekom inte i den del av staden där jag nu gick. Inga slagsmål av berusade män hade ägt rum på de gatorna sedan stadens societet flyttat dit och inga glädjeflickor hade satt sin fot där som någon visste om. Men skumma saker förekom lika mycket i de finare kvarterna som i de allmänna, bara det att det inte visades lika öppet.
Därför hörde jag tydligt ljudet av mina egna klackar när de slog i vägens sten och fraset av mina kjolar när de ihärdigt följde mig. Jag hade aldrig varit en stor beundrare till metallburarna som höll upp de överdådiga kjolarna, därför hade jag bara så mycket kjoltyg på mig att den kunde hållas uppe av mina höfter. Korsetten var inte heller så hårt åtstramad att den knäckte något av mina revben. Eftersom jag alla redan hade en så smal midja var det ingen som tänkte på att jag kunde andas utan att behöva en solfjäder som fläktade ner luften i mina lungor.
Ett plötsligt skrapande ljud fick mig att stanna mitt i ett steg. Vad var det? Jag var inte den typen som blev rädd för några oväntade ljud och skrek till, vilket annars var mode hos många kvinnor. Istället ville jag hellre veta vad det var som skapade ljudet. Därför vände jag lätt på huvudet och lade det på sned. Jag försökte lyssna mer noga, men allt var tyst igen.
Jag intalade mig att jag bara inbillat mig det eller att det var någon katt. Med bestämda steg fortsatte jag min färd hemåt. Jag anade att mor skulle bli arg på mig när hon fick reda på att jag gått hem, men far skulle troligen knappt fråga. Han ville bara ha mig som ett uppvisningsobjekt. Så länge jag kunde följa med på sittningar och olika tillställningar och synas från min bästa sida fick jag göra lite vad som helst.
Ljudet hördes ännu en gång och den här gången var jag säker på att det var något. Jag ändrade helt riktning och gick åt det håll ljudet kom ifrån.
Jag kom in i en mörk bakgata. Det luktade starkt av smuts och urin. Det fick mig att förtvivlat lägga handen över näsan och munnen. Jag struntade i att kappan fick lite av den läppglans jag hade på mina fylliga läppar. Som tur var kunde jag inte riktigt se vad som fanns runt mig eftersom det var så mörkt. Hade jag sett något mer än konturer hade jag nog aldrig gått in där, men nu lade mörkret en förblindande slöja över mina ögon.
Men jag fann inget där. Det var helt tomt förutom några soptunnor och den hemska doften. Jag vände mig lättat om för att gå ut på den upplysta huvudgatan igen, men jag kunde inte. Framför mig stod en högrest varelse och blockerade min väg. Han smälte perfekt ihop med skuggorna och man kunde inte riktigt se var han började och skuggorna tog vid.
”God afton, min sköna”, sa varelsen som jag tydligen hörde var en man.
”God afton, herrn”, svarade jag lite oroligt.
Det fanns en konstig aura runt mannen. Jag visste inte om jag ville vända om och springa djupare in i gränden eller gå närmare honom.
”En vacker ung fröken som ni bör inte gå ensam i en gränd på det här viset”, kommenterade han och tog ett steg närmare mig.
”Jag är just på väg hem”, försäkrade jag och fick anstränga mig för att rösten inte skulle darra. ”Jag ska gå nu, men tack för omtanken, herrn”, jag gjorde en ansats till att gå förbi honom men stoppades effektivt av en stadig arm.
”Men när ett misstag väl är begått så kan man inte göra något åt saken”, han lade sin utsträckta arm runt min midja. ”Då får man ta konsekvenserna.”
Mitt hjärta slog hårt när han slöt mig i sin famn. Jag kände hur rädslan samtidigt lade sig över mig. Den här mannen var farlig.
”Jag”, började jag men visste inte hur jag skulle fortsätta.
”Sch”, vyssade han och böjde sig ner över mig. ”Det är ingen fara, det kommer bara kännas i ett ögonblick.”
Det sista jag såg var ett par onormala långa vassa hörntänder som sträckte sig mot min hals. Ett skrik fyllde mina öron. Det tog mig en liten stund att förstå att det var jag som skrek. Sedan blev allt svart.
***
Vad tycks??