Living The Dream?

Titel: Living The Dream?
Rating: PG (än så länge)
Kapitel: 1
Språk: Svenska
Genre: Drama, sport, familj (kärlek)
Handling:
Kimberly Åkermans högsta dröm är att få åka till USA som ungdom, hennes dröm blir uppfylld då hennes familj skänker henne en födelsedagspresent som innehåller en resa till sin drömdestination. Men då hon väl åker iväg blir det inte precis som hon tänkt. Att bli en kändis i Los Angeles var aldrig planerat och vad gör man då man har två familjer då ena är välkänd över hela världen medan den andra bor i Finland utan sitt släktnamn på några tidsskrifter? Tårar, leenden och svåra beslut är något som Kimberly får uppleva...

Ska jag börja? Det jag skriver är inte så stor chans att skulle kunna hända IRL - men den är inte helt och hållet omöjlig heller.

Värkar bra!! *bevakar*

Låter braigt! ^^

Låter grymt! Snälla börja!

Börja!

Shit! ni är för gulliga! skriver just nu!

Vad bra! c:

En fråga bara, hur långa kapitel vill ni ha? Riktigt långa (som 3-4 sidor på OpenOffice) eller lite mindre (1-2 sidor? )

Jag vill helst ha lite kortare, lite oftare, men vilket som helst går bra, det är ju du som skriver

Första kapitlet då, tell me what u think! Okej, i slutet kan det vara lite överkonstigt eller hur man ska förklara det, så bli inte förvånade!

Kapitel 1

Jag hade flugit tre gånger förut, ena gången då jag var tre och skulle besöka Sverige för första gången i mitt liv. Jag och min familj hade åkt med flyg till Arlanda och därifrån tagit båten tillbaka till Finland. Det hade inte varit en speciellt intressant resa för mig som endast varit tre år gammal. Jag kom inte ihåg något från det.
Andra gången var jag tio då vi åkte till Spanien på en veckas semester, det kom jag fortfarande ihåg. Jag hade blivit åksjuk och varit illamående hela vägen, men på vägen hem hade det varit lättare eftersom jag varit så utmattad att jag sovit nästan hela vägen.
Denna gång skulle det bli annorlunda, jag var drygt sexton år och fått i födelsedagspresent av hela släkten ett tillfälle att åka till USA i tre veckor. Det var en språkresa, där flera ungdomar från Finland skulle åka med flyg till Los Angeles och sedan bo tillsammans i ett hus nära stranden. Där skulle vi ha lektioner och umgås samt göra olika aktiviteter som hade med Amerika att göra.
För mig var det en dröm som blev sann, jag hade alltid velat besöka USA, speciellt Los Angeles. Jag kunde inte förstå det innan jag stod på flygplatsen, nervöst tittande på mina medresenärer. Vi var tio stycken som skulle åka, sex tjejer och fyra killar samt två vuxna som skulle hålla våra engelska lektioner samt se till att vi var någorlunda skapliga under resan.
Jag var verkligen uppspelt, att få besöka landet som jag alltid drömt om och så klart få chansen att kanske se någon kändis? Jag var verkligen en film galen tjej, en film per dag eller så dog jag. Men jag älskade även fotboll, det var den bästa sporten som jag visste om och jag hade spelat sedan jag kunde gå. I lag hade jag börjat redan som femåring och spelat ända sedan dess. Min tränare brukade kalla min lilla Ronaldo.
”Hitåt!”ropade vår föreståndare Katarina, en medelålders kvinna som klädde sig alldeles för ungdomligt. Jag hade försökt att inte skratta då jag fått syn på henne, men misslyckats. Ni har väl någon gång sett en människa på typ fyrtio som trott att de var något år yngre? Men egentligen så såg de helt urfåniga ut då de försökte klä sig som dagens ungdomar.
Jag suckade tungt och gick efter henne mot ingången till vårt flygplan som skulle ta oss rätt över Atlanten, spänningen blev allt större och mina ben kändes precis som spagetti.
”Hej”, sade en tjej som gick i rask takt bredvid mig för att hänga med Katarina. ”Jag heter Sarah, vad heter du?”
Sarah var en kort tjej med långt blont hår och djupa skrattgropar. Jag hade sett henne prata med vår andra föreståndare, Kristian, tidigare då jag just anlänt till flygplatsen. Jag och Sarah var de enda som talade svenska i hela gruppen och eftersom jag inte var speciellt begåvad på finskaområdet, så var det en stor lättnad för mig att Sarah var med.
”Kimberly Åkerman”, svarade jag och log mot henne.
”Kimberly? Är inte det amerikanskt?”sade hon förvirrat med rynkad panna medan vi gick igenom den trånga gången in på flygplanet. ”Jag menar bara att ditt förnamn och efternamn inte passar så hemskt bra ihop.”
”Jag vet”, suckade jag. ”Men min pappa är från England, så han ville att jag skulle heta Kimberly efter hans kusin eller nåt.”
Jag gjorde en menande uttråkad gest då Katarina visade mig till min plats bredvid en kille från gruppen. Jag gav honom ingen större uppmärksamhet, utan släppte loss mitt kastanjebruna hår som en ridå mellan oss. Turen verkade vara på min sida, eftersom jag hade önskat en fönsterplats och det hade jag fått. Under hela resan kunde jag alltså lyssna på musik och dagdrömma, precis som jag hade hoppats.
Mitt utseende hade jag ärvt från min korta mamma, som tur var jag ändå inte alls lika kort som henne. Men mitt långa hår svängde på samma sätt och mina gröna ögon lös lika mycket som hennes. De som träffade mig sade alltid att jag var väldigt söt, eftersom jag hade en lätt solbränna året om. Jag trivdes med det, men jag hade svårt att bli mycket brunare då jag solade på sommaren.
På skolan var jag hyfsat populär och förhöll mig till det gäng som fick mest uppmärksamhet. Jag skötte mina läxor som jag fick och fick goda vitsord också. Ärligt talat så var jag ingen värre pluggis, men lärarna i skolan brydde sig inte så mycket ifall man gjorde läxorna eller inte. Jag hängde inte med på timmarna men jag läste massvis till proven eftersom det var de som räknades till betyget.
Resan till LA var den längsta flygturen som jag någonsin varit med om, inte för att jag var rädd för att flyga heller. Men jag hatade att sitta still, att röra på sig var mer min grej. Då vi äntligen var framme så var klockan sju på morgonen Los Angeles tid. Det var trögt i trafiken då hela gänget åkte med en lokal buss mot stranden där huset som vi alla skulle bo i befann sig. Jag hade fått reda på att jag skulle få dela rum med Sarah, vilket jag fann som en lättnad. Då hade jag i alla fall någon som jag kunde prata med på mitt språk, nog för att vi var där för att lära oss engelska. Ärligt talat så hade jag inte behövt åka till Los Angeles för att lära mig engelska, jag kunde det flytande redan då jag talade engelska med min pappa väldigt ofta.
Huset som vi skulle bo i var ett trähus med en stor terrass som vette mot stranden. Jag trivdes redan, med vågorna som slog mot sanden och den ljuvliga utsikten av endast hav. Det fanns två våningar i huset, övervåningen var full av små dubbelrum där vi sov, medan nedervåningen hade kök, vardagsrum samt badrum.
Sarah var snabbt med att springa upp för trapporna till övervåningen och få rummet med balkong, de andra var väldigt sura över det. Men det var den som var först som fick det och det hade vi haft stor tur med.
Rummet som vi sov i var annars inte stort, två sängar som var på var sida om dörren ut till balkongen. En stor garderob där vi radade våra kläder samt en liten teve i min fotända vid sängen. Sarah hade varit vänlig nog att skänka den sängen åt mig, eftersom jag var uppspelt över att se på fotbollsmatcherna som kom på teven.
”Är vi lediga hela dagen idag?”undrade Sarah medan hon radade sina kläder i garderoben. Då hon frågade det vände jag mig mot schemat som vi fått av föreståndarna. Jag ögnade igenom den och nickade sedan.
”Japp, hela dagen ledig!”utbrast jag lättat. Inga engelska lektioner första dagen eller något måste som man var tvungen att göra. ”Vad ska vi göra?”
”Ingen aning, kanske kolla igenom stan?”föreslog Sarah då hon damp ner på sin säng och tittade ut genom dörren som vi hade på vid gavel.
”Senare, jag måste träna först”, förklarade jag och lekte med fotbollen som jag hade med mig i händerna.
”Är du med i landslaget eller?”flinade Sarah och ryckte åt sig bollen från mina händer. ”Jag har aldrig varit speciellt bra på fotboll. Målet verkar alltid vara på en annan plats då jag ska försöka träffa det!”
Jag skrattade lätt åt det. ”Jag spelar inte i lag, eftersom det splittrades. Men fotboll är verkligen kul.”
”Okej, men jag går till stranden med de andra. Vi ses senare”, sade Sarah innan hon tog sina badsaker och försvann. Själv ställde jag mig upp kort efter henne och lade upp mitt hår i en svans innan jag skuttade ner för trapporna till nedre våningen.
Kristian blev inte glad över synen vad jag skulle göra, själv blev jag väldigt förvånad över hans reaktion. Han skrek till och med på mig, att jag inte fick spela fotboll då vi var i Los Angeles, att vi inte var där för att lära oss saker som vi redan kunde. Han rent ut sagt förbjöd mig att spela fotboll på min egen fritid!
Det fick jävelskapet inuti mig att brytas ut, mina nerver hade jag aldrig kunnat kontrollera. Som om ilskan började i tårna och fyllde hela mig i rasande fart. Ilsket, utan att bry mig om vad han sade trängde jag mig förbi honom och small igen ytterdörren efter mig. Jag ignorerade de frågande blickarna från stranden medan jag började gå mot staden med fotbollen i händerna. Kristian skrek efter mig, hur kunde han? Förmodligen skulle han ringa mina föräldrar och skicka hem mig för att jag inte lydde, så var reglerna. Men jag brydde mig inte, ingen förbjöd mig att göra det jag älskade!