Nu är det såhär att jag gett mig på att skriva en liten novell och hoppas att någon här har lusta att läsa. Så jag lägger upp den här eftersom det itne är en fanfiction. ^^
Språket är svenska, engelska inslag kan komma men det är inte mycket. Jag kan rekommendera att läsare ska vara över femton då våld kan förekomma. Okänsligare läsare får ju läsa, men ni har fått en varning.
Så här får ni!
Daweson Town
14 April 1867
Jag är på väg mot Texas i Amerika. Vi anlände med båt från Europa till New York och fick ta oss vidare med tåg. Det är rätt tidigt på morgonen nu, mitt fickur fungerar dock inte längre.
Mitt syfte? Att ta reda på allt om fenomenet med cowboys, sheriffer, banditer och bartenders. Denna mörklagda och mystiska historia ska nystas upp och jag är den som ska göra det.
I en liten stad, mitt ute i öknen i Texas bodde det en väldigt passionerad sheriff. Han höll staden i ett utmärkt skick och tvekade aldrig att ta tag i minsta problem. Låter detta kliché? Ja, det är ju en västernhistoria. Vi fortsätter; denna sheriff hade även en assistent som hjälpte till att röja oreda. Utan denna duo skulle staden inte vara någonting. Men nu är det såhär att ingenting kan vara en helt felfri idyll. Därför råkade även den här staden ut för banditer och vandalister.
Nu ska vi höra den här stadens historia, en historia som kan ses som både kliché, dålig och tunn men jag hoppas på att någon kan dra på smilbanden då och då trots detta.
Kapitel ett - Ankomst, bourbon och handskakande
Sheriffen och Pixen, som jobbade med något hos sheriffen, stod på tågstationen och inväntade ett ankommande tåg från New York. På tåget satt någon från Europa som skulle göra någonting i staden,men ingen visste vad. Ace, sheriffen, stod som vanligt och vaggade fram och tillbaka samtidigt som han tuggade på en cigarr.
"Varför tuggar du upp cigarrerna? Om du inte röker dem kan du lika bra slänga dem, det är ändå inte bra för dig." Pixen kollade småirriterat på Ace eftersom han fått höra den predikan så många gånger förr utan att lägga av.
"Äh! Hur vet du att det är skadligt? Alla använder tobak till något, vi är ju ett modernt samhälle." kontrade sheriffen med utan att tveka en sekund. Muttrandet från Pixen han fick till svar fick däremot honom att le en smula och skratta till. Tåget började synas i värmevågorna från marken och snart hördes ljudet vagt i bakgrunden. Samtidigt som man såg tåget komma närmre blev lukten starkare och Aces tuggande intensivare. Om han var nervös? Jodå, det hade nog de flesta varit när någon ska granska staden man styr. Fast skulle det granskas? Det vet ingen mer än den som nu är sänd hit att göra det som ingen vet vad är mer än den som ska göra det. Hur som helst var tåget framme och Ace tittade efter den som stämde in på beskrivningen han fått - blond, hög hatt, runda glasögon och medellång - vilket var en hemsk beskrivning, egentligen. Hur dålig den än var så fick han syn på någon som stämde in precis på beskrivningen fast det var en kvinna så han letade vidare enda till den här kvinnan kom fram och knackade honom på axeln med ena pekfingret.
"Jag antar att du är Ace, sheriffen i staden?" hon hade en vacker röst, men vad ville hon? Det kunde inte vara hon som skulle komma hit!
"Jadå, vad vill du veta?" Ace snurrade runt så att han kunde se personen han talade med.
"Jag är skickad av en högt uppsatt person i Europa för att utföra ett uppdrag här. Ni har blivit meddelade om att detta skulle ske, men inte hur eller varför. Detta kommer jag heller inte att tala om eftersom det är högst hemligtstämplat. Jag är säker på att erat arbete inte kommer att störas så mycket av det och hoppas att ni inte finner mitt besök allt för ivägen eller märkligt." hon log mot de två polisenheterna som med uppspärrade ögon kollade på henne.
"Det var satan vad du kunde babbla." utbrast Ace, utan att på något sätt välkommna figuren som stod framför dem.
"Ja, jag måste ju presentera mig?"
"Det har du inte gjort, att presentera sig innebäratt du talar om vem du är, inte vad du ska göra." Pixen som inte uttalat ett ord sedan cigarrincidenten kände sig stolt över kritiken hon gett filuren.
"Jag finner att mitt namn är ytterst orelevant i detta läge. Jag känner er inte, varför ska ni då veta mitt namn?" hon puttade upp hatten med långfingret och log mot dem igen.
"Pixen har en poäng, faktiskt... Men låt oss gå till stadens bar och ta oss varsitt glas bourbon!" Ace började trippa iväg på tåspetsarna och efter honom följde Pixen som precis kollat på besökaren som om hon var en utomjording, mest för att reta henne. Besökaren kände inte att det var något konstigt på gång i staden ändå, men varför skulle hon dra förhastade slutsatser när hon bara varit där i tjugo minuter? Nej, bedömningar fick vänta - men hon höll ögon och öron öppna.
När de kommit ifrån tågstationen såg hon sig om för att skapa en liten idé om hur staden såg ut och var allt fanns. Det var en liten stad, men väldigt vacker. Eftersom det var ute i öknen så var det rätt mycket sand överallt, husen hade två våningar och där var mycket folk i rörelse utomhus. Där fanns en liten polisbyggnad, en barberare, en bar, en liten affär och en djurhandlare. Lite utanför staden fanns även flera större gårdar. Det var rätt lugnt och trivsamt, en idyll. Hon kände direkt att hon skulle trivas där, vilket inte var en bra sak när man noggrannt ska granska allt och alla i den lilla staden.
De fick flera blickar på sig där de gick, vilket inte var så konstigtmed den märkliga typ de hade med sig. Varje ny person var ett väldigt främmande och skrämmande objekt som skulle studeras och vaktas. Men bor man i en liten cowboystad i Texas så är väl det rätt självklart? Baren de skulle till var rätt liten utvändigt men förvånansvärt stor invändigt, det var mörka ekmöbler och själva bardisken var lång och vackert byggd med små detaljer och utsmyckningar längs kanten. Där stod även ett piano i ett hörn längre in, men ingen som spelade. Bartendern fick syn på gästerna som precis kommit in, höjde armarna i en hälsning och sprang fram till dem.
"Ace! Pixen! God dag, mina vänner! Vad är det för en skönhet ni har med er idag?" med ett jätteleende på läpparna vände sig bartendern mot "den nya skönheten".
"Mitt namn är inte viktigt. Jag är hitsänd från Europa och mitt syfte här är oviktigt." hon log dock tillbaka till bartender som genast svarade:
"Jaja, då förstår jag. Mitt namn är i alla fall Mike, jag är ägare för den här lilla saloon:en och om du behöver veta något veta jag det mesta."
"Tack för det, Mike, men vi skulle vilja slå oss ned över en drink och talas vid lite. Servera vad du önskar." svarade Ace i hennes ställe och gick mot ett bord längst in i rummet och satte sig. Den nya bruden och Pixen följde efter och satte sig och blev serverade med bourbon av Mike. Efter att de pratat lite smått om staden och dess invånare kliver en man in i baren. Han går fram till bardisken och beställer när Ace helt plötsligt far upp ur sin stol.
"Dwight! Vad gör du här?!" Ace var helt rasande, men samtidigt med lite lugn i sig stod han kvar oh inväntade ett svar. Mannen, som tydligen hette Dwight, vände sig mot Ace, log och gick mot honom.
"Det är ett så pass fritt land att jag får vara här om jag vill. Jag är ju bara en vanlig invånare." han fortsatte att le, vilket bara triggade Ace ännu mer. Men Ace höll sig nere, han visste trots allt att Dwight hade rätt - han fick vara där hur mycket han ville. Dwight fick sedan syn på damen som satt mellan Ace och Pixen och hade aldrig sett henne förr.
"God dag, milady." Dwight bugade och kysste hennes hand.
"God dag på dig med." hon var som trollbunden. Hans röst var det enda som gick in i hennes huvud. Det enda som registrerades. Hans röst var så speciell, rosslig men ändå ren, mjuk men ändå tydlig, vacker men ändå hård. Aldrig hade hon hört något liknande och när hon såg in i hans ögon smälte hon direkt. Kunde någon verkligen ha så fina ögon? Tydligen, han hade ju det. Han öppnade munnen för att säga något igen och hon blev på helspänn och väntade på att få höra den där rösten igen.
"Får man fråga om damens namn?" leendet var kvar.
"Accalia." hon kunde inte få fram något mer än det tunna ljudet till namn hon bar. Men Ace och Pixen var nöjda, båda kollade på varandra och nickade. Det var trots allt första gången de fick veta vad människan som skulle bo i deras stad några månader hette.
"Ah, Accalia... Ett romerskt namn, om jag inte minns fel? Vargmodern som uppfostrade Remus och Romulus, bildarna av Rom, bar det namnet. Det är vackert. Men jag förstår inte hur du har fått det?" han hade satt sig på stolen där Ace suttit innan, men Ace hade så klart inte tagit vett till sig och satt sig igen och förblev därför stående.
"Hur menar du?" Accalia kollade oförstående och misstänksamt på Dwight till han förklarade tanken.
"Jag har aldrig träffat en tysk med ett romerskmytologiskt namn förrut." Dwight slickade sig om läpparna och fortsatte innan Accalia hann säga något mer "Jag hör att du är tysk. Dina 'r' är hårda, du uttalar 'w' som'v'. Bortsett från detta har du väldigt bra engelska och dessa saker gjorde sig inte jätteutmärkande." Dwight tog en klunk av det han drack och tittade återigen på Accalia, som faktiskt såg uppriktigt förvånad ut.
"Har dessa två filurer visat dig staden ännu?" Dwight gav Ace en blick som tydde på vinst och Ace började ana det värsta.
"Nej, vi har inte hunnit så långt." Accalia var tillräckligt förvirrad för att bara svara på frågorna de ställde och inte tänka på att utföra sitt arbete.
"Förvånar mig inte, allt de gör är att sitta här inne och uggla dagarna i ända. Om du tillåter mig skulle jag gärna visa området för dig?" Dwight blinkade mot Ace, allt för att provocera honom till den grad att han ska börja slåss eller tjafsa, och kollade sedan tillbaka till Accalia som just skulle till att svara.
"Jättegärna, det är mycket vänligt av dig att erbjuda en sådan sak." Accalia log tillbaka mot Dwight innan de båda reste sig och gick ut mot staden och den stekande solen igen.
Ace och Pixen som blev kvarlämnade inne på baren fick bara gilla läget, ta hand om Accalias väskor och sedan lämna baren utan att dricka upp och fortsätta med sitt egentliga arbete. Men Ace fortsatte att vara misstänksam och det med all rätt. Han visste att Dwight var en oerhört farlig person, även om alla sade emot. Han hade gjort allt möjligt som man inte ska; råna, mörda, tortera, stycka, hota, skjuta, spränga och kapa. Ja, en av västerns farligaste banditer. Men kunde de fälla honom? Nej, det fanns inga bevis för att det var han som gjort allt. Han kom alltid undan allt utan att det minsta som snubbla till lite. Både Pixen och Ace hade sett honom bränna ett flertal personer en gång, men vad kunde de göra? Ingenting, alla andra sade emot och en helt oskyldig fick straffet för det brott som Dwight hade begått, precis som alltid annars som Dwight varit i farten.
Kapitel två - Ett rep och några spikar
"Jag är ingen piccolo." muttrade Pixen ut i luften när de bar på Accalias väskor som skulle till hotellet.
"Jag vet, men försök göra det bästa utav situationen!" Ace försökte att le men misslyckades brutalt. "Fan för Dwight. Om det svinet så mycket som kröker ett hår på hennes huvud kommer jag att blåsa skallen av honom - oavsett vad laghöjdarna säger." Ace gick med aningen tyngre steg efter att han yttrat den meningen. Man märkte att han led för allt vad Dwight hade gjort utan att han blivit arresterad för det. Ace var en god människa rakt igenom, även om han kunde vara nonchalant eller otrevlig ibland. Oftast var han sådan mot folk han inte hade någon vidare nära relation till, kanske för att skydda sig själv? Ingen förrutom han vet så varför spekulera? Men de som träffade honom fann honom ändå väldigt trevlig och tyckte att han var en behaglig person.
Samtidigt som Ace och Pixen bar runt på Accalias väskor satt Dwight och Accalia på en filt längre ut i öknen och pratade om allt som föll dem in. Dock tystnade Dwight mitt i en mening och var tyst några minuter innan han suckade djupt och sedan fortsatte med att inte säga något. Accalia började bli orolig men ville inte pressa Dwight till att prata om det var något han tänkte på som var lite tyngre. I samma veva som Accalia tänkt klart reste sig Dwight upp och räckte fram handen till Accalia, som genast fattade tag i den och ställde sig upp. Han tog tag om hennes midja och höll kvar i ena handen. Accalia förstod precis vad som hände och följde efter Dwights steg i en klassisk Wiener Walzer. Dwight var en bra dansare, inte ett enda felsteg och trots att de var utan musik flöt det på bättre än med vissa som var utbildade i valsen. Hon var riktigt lycklig, att dansa där med Dwight i solskenet var vackrare än något annat hon någonsin gjort. Om hon var kär? Kanske det, men det är svårt att säga så tidigt i en bekantskap, men visst tyckte hon om honom.
Stegen flöt på och efter vad som kändes som en evighet och en sekund samtidigt tog Dwight tag med båda händerna om Accalias, drog henne till sig och kysste henne mjuktoch passionerat. Visst är detta kliché, men snälla! Var inte så kritiska, dumma skumbananer.
Hon greppade hans nacke för att förska drasig närmare, även om hon var så nära det gick. Hennes inre var i kaos, hon kände alla känslor på en gång och visste inte vad hon skulle göra. Hon ville till varje pris stanna kvar i den stunden, men visste att det var fel med tanke på hennes uppdrag. Då tänker ni kanske att Dwight kände sig nöjd, han fick tjejen som sheriffen skulle arbeta med och kunde sedan binda henne och slänga henne framför ett tåg. Vet ni vad? Tror ni det så tror ni fel! Dwight hade samma problem som Accalia - det var den vackraste stund i hela hans liv, han hade aldrig ahft så starka känslor för någon förrut. Problemet var så klart hans bakgrund. Fick hon reda på det skulle det vara slut med honom, han visste att hon var en specialutbildad spion som hade i uppdrag att utrota allt som hade med den typiska Västern att göra. Men kyssen fortgick. Kärleken övervinner inte allt, den förgör allt annat. Hon struntade i sitt arbete och han kunde lika gärna dö efter att ha träffat någon som Accalia.
Ace och Pixen satt ute på verandan till polisstationen de arbetade på, Pixen satt på själva verandakanten och Ace på en stol. De pratade inte, Ace tänkte på Accalia och Dwight medan Pixen tänkte på vad Ace tänkte på. En till synes vanlig bild av en sheriff i vilda västern, men det dolde sig något djupare under den här bilden. Ace var arg, glad, orolig och nervös på samma gång. Han gillade Accalia, tyckte att hon verkade mycket trevlig. Men samtidigt var han arg på Dwight som så fort lyckades både få reda på Accalias namn och få med sig henne ut. Vad var det här för skumma händelser och vad skulle Accalia här att göra egentligen? Vad vill Tyskland en liten byhåla som Daweson Town?
"Tänker du på Accalia?" Pixens ord chockerade Ace lite när de bröt tystanden, men han svarade snabbt.
"Ja, det hela verkar mycket märkligt. Jag förstår inte avd hon gör här och varför hon går iväg med någon snubbe när hon är hitskickad för att prata med sheriffen." Ace drog sig i mustachen och tände en cigarr.
"Vet du vad jag tror? Jag tror att hon är en specialutbildad spion som ska utrota alla här." Pixen knäppte händerna som en pistol och siktade mot Ace.
"Var inte löjlig, Pix. Hon ska säkert bara gå igenom vårat system för att göra lite ändringar eller hämta idéer. Spion... Pfft!" Ace skakade på huvudet och drog med sig Pixen in i byggnaden. "Jag kom på en grej."
"Jaså, det gjorde du? Kan du tala om vad du kom på?" Pixen la armarna i kors och lutade sig mot väggen medan Ace rotade runt i lådor.
"Vi letar upp dem och fångar Dwight. Om vi får honom att öppna eld kanske vi kan få Accalia att lita på oss." Ace log stolt när han tänkte på idéen.
"Det låter ju befängt, men visst. Vill du så gärna göra det får vi väl göra det, jag är ändå uttråkad." Pixen tog några rep och de gick ut mot hästarna.
Dwight och Accalia stod fortfarande kvar i precis samma ställning, fast höll nu bara om varandra. Dwight suckade och strök bak Accalias hår för att få henne att titta honom i ögonen igen, det fungerade och han log mot henne, för henne, av henne. Lyckliga? Ja. Stillastående tid? Jadå. Hopplöst? Yep. Kliché? Alltid! Men de trivdes som fisken i vattnet och fågeln i luften, vilket är väldigt mycket.
"Du är vacker. Väldigt vacker. Dina ögon är speciella, de byter färg beroende på ljuset." Dwight såg rakt in i hennes ögon utan att blinka och sedan log han igen för att sedan kyssa henne lätt igen. En underbar stund igen, som tvärt avbröts av ljudet av hästar i galopp och ett avfyrat skott upp i luften. Varken Dwight eller Accalia hade någon häst och fick därför stå kvar där de var.
"Hej på dig din jävel."
Kapitel tre - Ett skott för kärleken
"Jaså, Ace. Du ser onekligen väldigt nöjd ut. Har jag en aning om varför?" Dwight tog ett steg framåt mot Aces häst och tittade upp mot honom.
"Ja, det har du allt. Utan tvekan. Kom Pix!" Ace hoppade ned från hästen och gick fram till Dwight och slog till honom nonchalant i ansiktet för att sedan greppa tag i hans armar och med ett hånleende vända honom om och binda hans händer med tunna metallkedjor för att orsaka så mycket smärta som möjligt. Pixen lämnade sedan över vad hon hade i händerna: ett repetervapen, av märket Winchester, från år 1866. Han fattade geväret och drog med ena handen längs sidan på det innan han greppade avtryckaren och höjde pipan mot Dwights huvud, sänkte det igen och beodrade Dwight ställa sig på knä.
"Du vet väl hur det känns att be någon ställa sig på knä inför ett gevär? Att be någon ställa sig så lågt som möjligt för att den med vapnet i handen ska känna sig så överlägsen som möjligt? Nu vet jag också det." Ace fortsatte att hånle och det var tydlig lättnad och lycka under det leendet. "Makten, åh den här makten! Man blir euforisk... En mental orgasm!" Ace siktade återigen mot Dwight och tryckte in avtryckaren. Ljudet som följde var värre än någonsin, många gånger hade Accalia avfyrat gevär och revolvrar, men aldrig hade det låtit sådär. När Dwight föll till marken slängde Ace över bössan till Pixen och satte upp på hästen igen och lämnade platsen med en skjuten man och en söndertrasad, gråtande kvinna bakom sig. Aces hånleende lämnade inte hans läppar en sekund.
Accalia satte sig ned bredvid Dwight, kollade djupt in i hans ögon medan han sakta öppnade munnen.
"Du måste hjälpa mig, allt som krävs är bandage och en pincett. Han träffade varken nerver, ben eller viktiga ådror. Skynda dig." Dwight hostade till och höll med handen vid såret på axeln för att stoppa blödningen medan Accalia började rota i en liten väska som Dwight haft med sig. Hon hittade sakerna tillräckligt snabbt för att inte orska för mycket smärta hos Dwight. Innan hon satte sig ned för att ta ut kulan kysste hon honom försiktigt på läpparna.
Såret var mycket tydligare när hon tagit av hans tröja, vilket är självklart men väldigt chockernade trots vetskapen om det. Hon drog isär huden runt såret för att kunna se djupare och lokalisera kulan, när hon fått syn på den fattade hon tag om den minimala tången och förde in den i såret för att greppa den lilla metallbiten. Dwight stönade till ibland men höll sig förvånansvärt tyst för att gå igenom en sådan sak. När kulan var ute hörde man en duns mot marken av Dwights huvud som slappnade av och en lättad suck över att allt var över.
"Tack så oerhört mycket för det där. Jag är uppriktigt ledsen över att du var tvungen att utföra proceduren och ber därför om din förlåtelse för det hela?" Dwight tog Accalias hand i sin och kollade upp på henne.
"Det är verkligen inte du som ska be om ursäkt för det här, vännen. Den som ska be om ursäkt är sheriffen för den här staden." Accalia slängde en blick mot staden och hjälpte Dwight upp från marken. Han kramade om henne innan de började röra sig mot staden igen.
Ace satt med benen på skrivbordet och tuggade upp fler cigarrer. Pixen hade däremot satt sig i ett hörn med huvudet i händerna.
"Tror du verkligen att du gjorde rätt? Att bara lämna honom att förblöda där ute?" Pixen torkade av svetten från händerna på byxorna och höjde de seda till huvudet igen.
"Klart vi gjorde, han fick känna precis det som han gjort mot mig i alla dessa år. Nu får han veta hur det känns att vara underlägsen och hjälplös." Aces läppar gled upp i ett vagt leende innan han lade hatten över huvudet och vilade en stund.
Pixen mummlade att det fortfarande inte är etiskt och politiskt korrekt men Ace lyssnade inte. Efter ett tag reste sig Pixen upp och gick ut på vägen för att se om hon kunde lägga märke till om Accalia varit tillbaka i staden än. Hon gick först och frågade på hotellet, sedan baren och efter det gick hon till folk utomhus. Men hade någon sett Accalia? Nej, ingen hade aldrig någonsin hört talas om henne. Så var det i små byar där alla är rädda för att hamna i trubbel på något sätt. Hon fick helt enjelt vänta till Accalia själv tog kontakt med dem eller till att Mike hade hört något.
"Ace! Vakna!" Pixen hade bara stuckit in huvudet i dörröppningen för att ropa på Ace och stod nu ute på trappan.
"Vad vill du? Har något hänt? Hur länge har jag sovit?" Ace for upp ur stolen och såg sig omkring efter något som kunde hjälpa honom med svaren på alla hans frågor.
"Jag vill prata med dig. Nej. Några timmar. Kom ut hit nu!" Pixen vandrade otåligt fram och tillbaka på verandan.
"Vad är det som är så akut att du måste väcka mig mitt i min skönhetssömn?" Ace drog handen genom håret och gjorde en typ av fotomodellsposering, vilket resulterade i att Pixen skakade på huvudet och suckade.
"Det är inte skönhetssömn, det är lathetssömn. Hur som helst, jag har frågat runt lite efter Accalia, men ingen har hört eller sett något. Jag sa till Mike att kontakta oss så fort han hör något relevant eller om han ser henne." Pixen satte sig i stolen som stod på verandan.
"Okej, var det allt? Väckte du mig för det?" Ace kollade besviket på Pixen innan han gick in igen och lämnade en hånskrattande Pix efter sig.
Det lilla hus som Dwight hade lett Accalia till var väl inget att hurra över precis, men det var fint på sitt eget speciella sätt. Invändigt var det dock riktigt trevligt. Efter att Dwight stängt dörren bakom sig satte han sig ned på en sängkant och lade hatten bredvid sig. Accalia gick fram till honom och kysste honom på kinden innan hon drog upp honom från sängen igen och lät honom bli stående. Hennes händer smekte försiktigt sidorna på hans mage och fortsatte längs med byxkanten och till knappen, som hon smidigt knäppte upp och byxorna gled ner för hans ben och blottade ett par vita underkläder. Accalia ställde sig upp igen, kysste honom och fortsatte med vad hon hade påbörjat. Hennes läppar hade aldrig känts så mjuka, hennes tunga - så lätt, så fin, så kontrollerad. Hon visste vad hon gjorde och Dwight greppade hennes nacke försiktigt för att känna att det verkligen var den underbara Accalia som var där nere. Det var ingen tvekan om saken. Hon var där, hon var riktig, han njöt och han var kär.
Kapitel fyra - Ett tåg.
Uppvaknandet Accalia hade följande dag var inget annat än förvånande. Dwight höll om henne, kramade henne och utstrålade bara kärlek. Något sådant hade hon aldrig känt förr, allt hade varit oviktigt men nu fanns det känslor. Äkta känslor, riktiga människor och sanna drömmar. En verklighet som var lika otydlig som molnen på himlen, du kunde inte ta på det men visst ändå att det fanns där. Att det var verklighet.
En obeskrivlig känsla, försluten i tre ord. Bunden till ett.
Ace hade plockat fram sina revolvrar för rengörning och testning. Alla sheriffer måste ju ha säker utrustning. Han var väldigt försiktig med vapnen eftersom han lyckades skjuta sig själv i benet en gång genom att han tappade ett gevär en gång. Solen sken, folk rörde sig utomhus och staden var helt felfri just då. Men skulle detta hålla i sig? Det hade man inte en tanke på då. I den stunden fanns bara den idyll som de hade skapat.
Hur som helst begav sig Ace ut på verandan för att ta sig lite frisk luft efter att ha suttit inomhus och arbetat en hel dag. Han hade inte sett till Pixen sedan kvällen innan, då hon stannat ute på verandan ett tag för att hämta sig efter dagens händelser. Ace kände på sig att Pixen höll på med någonting som han inte skulle gilla i vanliga fall. Någonting som skulle orsaka skada eller lämna spår i lagen. Men de tankarna lämnade han snabbt, hon kanske bara tog sig en sovmorgon. Han gick in i polisbyggnaden igen och vände sig om för att gå till sitt skrivbord men stannar tvärt när han ser att någon sitter i hans stol. Accalia.
"God dag, sheriffen."
"Accalia, vi har väntat på dig. Var tog du vägen? Skulle inte du diskutera med oss?" Ace tog ännu ett steg närmre sitt skrivbord.
"Jaså? Nej, det tror jag inte att jag skulle. Eftersom ni inte har någon aning om mitt syfte här ser jag inte anledningen för dig att prata om det - eller ens spekulera. Ni kommer antagligen inte att få reda på det varken via mig eller den som skickade hit mig." Accalia lutade sig nu fram över skrivbordet och knäppte händerna för att stödja hakan på dem. Ace tog ett steg till och såg nu att Accalia sakta förde ned handen under skrivbordet och drog upp en revolver.
"Om du inte går in i en av cellerna där borta trycker jag av och din hjärna hamnar över väggar och tak."
Accalia släppte inte Ace med blicken. Han fick ge sig och sakta gå in i en av fängelsecellerna. Accalia satt kvar med revolvern noggrant riktad mot Aces huvud, innan han hann tänka klart stod Dwight framför honom med ett skrämmande stort leende.
"Älskling, jag är hemma!" Dwights skämtsamma kommentar blev inte annat än riktigt äcklig i Aces öron. Han hade aldrig kännt sig så liten inför en annan människa - definitivt inte en som han precis skjutit ute i öknen. Varje steg som Dwight tog närmre Ace kändes som ett kulhål i magen på honom. Rädsla? Jadå. Känslan blev bara värre till han till sist hörde att någon skrattade borta vid dörröppningen till cellen. Det var Accalia. Revolvern var borta och hon stod bara och kollade på de två inne i cellen. Dwight flyttade sig för att Accalia också skulle kunna gå in i cellen.
"Hur känns det, Ace? Att vara underlägsen ett vapen?" Accalia log. Väldigt vackert leende och trots situationen blev Ace som förlorad i det. Han kunde inte tänka, han ville inte existera, han ångrade sina minnen. Allt han ville var att försvinna in i ett ljus där bara Accalias leende fanns. Dwight, däremot, kysste Accalia och lyfte sedan upp Ace i nacken. Smärtan som Ace kände då berodde verkligen inte på Dwights fingrar som var inborrade i hans nakce, nej, smärtan berodde på att se det finaste han någonsin fått ögonen på bli kysst av en av de värsta och svinigaste typerna i hela landet. Och smekningen över hennes hår... Nej, det blev för mycket. Ace bröt sig loss från Dwight grepp, riktade inte ett slag mot levern - som Dwight duckade genom en van rörelse. Dwight tog sedan tag i Aces arm, vred om och slängde ned honom på marken. Accalia hade backat ut ur cellen, men gjorde inget för att hjälpa eller förhindra situationen. Ace kom snabbt på fötter igen och fick in ett perfekt slag riktat mot Dwights diafragma. Dwight gav ifrån sig ett stön av smärta och vek sig mot marken. Men en oväntad vändning visade sig och Dwight lyckades skalla Ace till medvetslöshet.
"Tack för det, nu måste jag leta efter en sak." Accalia halvsprang mot Aces skrivbord och började rota igenom sakerna där var. Det hon fann intressant stoppade hon i sin innerficka på kavajen hon bar.
"Och ni gör vad, om man får fråga?" Pixen som stod i dörröppningen med två väskor och kollade in mot cellen där Ace låg. Ace hade precis börjat kvickna till igen, men hade nu bundna händer.
"Var är du närman behöver dig?!" Ace lät både frustrerad och förvånad.
"Jag köpte ju bullar!" Pixen släppte väskorna, gick fram till Ace och knöt upp repen han var bunden med. Dwight hade redan stuckit ifrån platsen och Pixen hade därför inga som helst misstankar mot honom. "Vad är du här för egentligen?" Pixen vände sig om för att se Accalia rakt i ögonen.
"Det behöver du inte veta." Accalia vände sig om och försvann ut i solen igen.
Pixen pratade med Ace om allt som hänt och de fortsatte att spekulera i vad om egentligen hände, vem Accalia var och varför hon var där. Allt var oförståeligt och förvirrande, ingenting hängde ihop med något annat och allt med Dwight var omvälvande.
De satt och försökte sig på ännu en histora när ljudet från en explosion några kilometer bort dånade genom staden. Pixen och Ace tittade misstänksamt på varandra och ven sedan ut genom dörren och upp på deras hästar. Deras misstänksamhet var inte förgäves, det var som de trodde. Ännu värre, faktiskt. En tågexplosion, flera personer döda, flera skadade och flera som gisslan. Vem det var som hade gjort detta? Ja, Dwight så klart. Han stod där med ett barn i famnen och ett elakt flin på läpparna, ett scenario som både Ace och Pixen kände igen från några år tidigare. Medan flera underhuggare band folk och lastade av värdefulla saker från tåget gick Dwight närmre sheriffen - fortfarande bärandes på det gråtande barnet. När han kom tillräckligt nära såg Pixen att den lilla flickan saknade några fingrar och blodet droppade från handen.
"Ace, hennes hand. Kolla på hennes hand!" Pixen var lugn, men det var något ostabilt i rösten.
När Ace såg vad Pixen hade sett drog han sitt vapen och avfyrade ett skott mot Dwight i blindo. Vad han inte hade räknat med var att Dwight utan problem kunde använda barnet som sköld. Detta var precis vad som hände. Barnets gråt slutade tvärt och Dwight skrattade lågmält för att sedan vända sig om och ta tag i en skrikande kvinna och sakta skära upp halsen på henne. Ett gurglande ljud och sedan tystnad.
Både Ace och Pixen var som fastfrusna på platsen. De insåg vad Dwight ville visa. De förstod och gav upp. Allt han ville var att visa vad han kunde genomföra. Att han kunde vara så mycket värre utan att på något sätt få problem för det. De såg hur han red iväg och sprang sedan fram till tåget för att rädda alla överlevande.
Kapitel fem - En mörk ros i en önskad ljusbubbla
Hennes yttre var väldigt neutralt, hennes inre så mörkt som det kan bli, hennes intelligens var för bra för att tillhöra en så pass ond person som henne. Vem skulle göra Lucifer till geni?
Ace hade nu fått flera offer som dött i vagnen tillbaka till staden. Det var frustrerande och han visste att han inte skulle vinna över Dwight den här gången heller. Han var helt förstörd, han hade gett sig in på något som inte ens han kunde kontrollera. Men som vanligt i extrema situationer tog han fram den lilla stenen han hade i fickan, den lilla stenen som ahn haft sedan barnsben. Han kommer så väl ihåg hur han fick den. Det var en flicka, en vacker ficka som gav den till honom för att han skulle minnas henne för all framtid. Han var inte så gammal då, kanske runt tretton år. Flickan var några år yngre, men utstrålade samma vishet som en väldigt gammal man. Hon älskade honom eftersom han var den första som var mänsklig i hennes liv, den enda som fick henne att le av äkta lycka, den enda som fick henne att gråta av att trivas. Nu tänker ni att en tioåring inte kan känna så. Hon kunde. Hon gjorde det. Men smärtan som både flickan och Ace kände när de inte längre kunde vara tillsammans var som att bryta alla ben i kroppen. Hur som helst kände han värmen från stenen och hoppet blev större inom honom. Han skulle fälla Dwight. Oavsett vad det skulle kosta.
Dwight som ridit iväg direkt efter tågkapningen slutade inte fly. Hästen som varit i full galopp längre än den borde snubblade snart till och föll ihop av matthet. Dwight som hann hoppa av innan blev sittandes på knä. Känslan inom honom var näst intill outhärdlig, allt han hade makt att göra var att skrika, skrika och skrika. Han kände efter med ena handen på låret. Den var där, han kunde använda den, men ville han verkligen det? Ville han verkligen lämna den värld där han var så lycklig? Ja, han slets mellan två verkligheter. Olidligt? Både ja och nej. Han övervägde det starkt. Att all smärta bara var en .42 LeMat iväg kändes så lättande. Ingen mer smärta, ingen mer sorg, ingen mer ångest, ingen mer förvirring. Allt detta hade orsakats av en enda organism, en enda person och på så kort tid som en vecka. Men hennes hår, hennes leende, hennes värme, hennes skratt, hennes kyssar, hennes färgskiftande ögon... Det fick honom att vilja kämpa för ett bättre liv, en bättre situation och en bättre personlighet. En enda människa fick ett monster att krympa och bli rädd. Så svårdefinierat, så svårkontrollerat. Kärlek var ett helvete. Änglar på jorden var ett helvete. Allt var som ett hål mitt i solen. Det hade inte heller fungerat.
De lätta flingorna samlades i kanten på hennes hatt. Hon brydde sig inte om att den blev blöt utan blev sittandes där, stilla i snön. Hon frös, det gjorde hon, men just då var det enda som fanns drömmar. Drömmarna som inte fick existera på grund av all smärta det skulle föra med sig. Att slitas mellan två saker, likadana men ändå olika. Att bli avskydd för något som är synonymt med det första. Ingenting men samtidigt allt.
Han kollade på medan hästarna drack, det var ointressant men det är vad man behöver för att inte tappa koncentrationen på sina egna tankar. Det var någonting han var så van vid, men samtidigt något som var så svårt att han kände sig som en nybörjare under hela tankegången. Hur skulle han klara det här om han inte ens orkade tänka igenom situationen i det läge den nu befann sig i? Han tog upp ännu en cigarr ur fickan, satte den i mungipan och tände den samtidigt som han fortfarande var helt försvunnen in i tankarnas virrvarr av lokig och lösa pusselbitar. Ingenting gick ihop, någonting kändes väldigt märkligt och en annan sak var för svår att tänka på. Leendet. Det där leendet... Var hade han nu sett det, hade han sett det eller ville han bara att det skulle vara så? Frågor utan några egentliga svar flög genom nervtrådarna utan att fästa sig. Det var bara ett enda kaos.
En natt i öknen. En dag. En natt. Ännu en dag. Och så en natt till. Hur lång tid hade det egentligen gått? Inte föratt han egentligen ville veta, det var inte relevant. Fortfarande kvar i ett enda velande och inget begrepp om det bästa. Allt hade varit bra innan, varför skulle det raseras så snabbt? Som en blomma i öknen gladde hon omgivningen med att utstråla värme och lycka. Hon behövde inte ens yttra sig för att han skulle tappa andan av kärlek till henne. Älskar? Nej, det är ett alldeles för litet ord. Det här gick inte att beskriva, det fanns inte i den här världen. Änglahypnos var nog bättre, men hon var för bra för att vara en ängel. En önskan om att ha henne där, men ändå inte. Vad skulle han säga? Vad skulle han göra? Inget var tillräckligt för något som henne. Vad skulle man erbjuda och offra till något som är större än alla gudar och högre makter som antingen existerar eller inte existerar? Något som egentligen är för stort för att få existera hade honom i sitt starka, kvävande grepp. Varje sekund utan att se, höra eller känna henne var som att bli uppäten inifrån. Men revolvern låg fortfarande framför honom.
Hopp. Styrka. Kärlek. Tro. Lycka.
Behövdes mer än de fyra orden? Nej, jo, ja. Det kunde inte beskrivas på ett bättre sätt. Alla dessa saker förmedlade hennes leende. Han glömde det aldrig, trots att det var så pass många år sedan. Men leendet hos Accalia förmedlade exakt samma känslor. Vilken hemsk verklighet. Läskigt sammanträffande. Irriterande sanning. Cigarren hade brunnit ned till grunden, men han hade den kvar mellan tänderna. Försiktigt raspande mot den speciella ytan på den nu kalla, fransiga cigarren.
Allt hon gjorde var perfekt. Till och med en sådan oviktig och obetydelsefull sak som att hålla hennes hand var som att upptäcka en ny stjärna på natthimmelen. Ingenting kunde mäta sig med hennes kyssar, kramar eller kärlek. Hennes ansikte var perfekt, hennes kropp var perfekt, hennes röst var perfekt och hennes obeskrivligt perfekta peronlighet... Men allt detta tillhörde endast en man och han kände på sig att han inte var den enda i tävlingen om att fånga perfektionen. Men hoppet var uppe, han borde bege sig hemåt. Rycka upp sig, om inte annat. En man som Dwight kan inte ligga och gny ensam mitt ute i öknen.
Kapitel sex - Kapitlet utan namn
Trots detta bortsåg hon från det och kände att han var värd en chans. Hon hade fått en chans, trots allt.
Ace hoppade ned från vagnen han satt i och beordrade folk att hjälpa människorna inne i vagnen.
"Ta't lugnt, detta fixas lätt. Han är kanske vass på det han gör men vi är överlägsna på det vi gör. Glöm inte det, Ace." Pix gick in i stationsbyggnaden och började skriva ned uppgifter angående händelsen med tåget. Hon kände att det tog emot lite eftersom hon så gärna hade velat ta Dwight där och nu, inte jaga ett tomt spår i öknen. Det var näst intill omöjligt att hitta någon som är ute och villar i öknen när det gått så pass lång tid, det måste fixas direkt med en jävligt snabb häst. Men hon visste att Ace alltid hade rätt i det han gjorde. Hans magkänsla kunde oftare vara bättre än en lögndetektor. Yeah, this will be just fine.
Ace fortsatte med att direktera folk åt olika håll, hålla reda på alla deras uppgifter och samtidigt fundera ut hur de skulle göra. Dwight skulle komma fram igen, det var ingen tvekan om den saken men det tog fortfarande emot att han inte hade någon aning om vart han var för stunden. Men varför ge upp hoppet? Han skulle, som sagt, komma tillbaka. Det hade han alltid gjort, i huvudsak för att han aldrig skämdes för sina dåd. Delvis för att han hade en kärlek här.
Han hade kommit tillbaka till sitt hus som, tur nog, låg en bit utanför själva staden. Han såg henne direkt, det bleka ansiktet och det långa, blonda håret som fladdrade försiktigt i vinden. Hon såg fundersam och lite ledsen ut. Men han var överlycklig över att få se henne igen. Hennes slående skönhet, hennes mjuka röst med så mycket pondus bakom... Allt med henne hade han saknat! Hon lyfte huvudet och såg honom, det verkade ta ett tag för henne att faktiskt greppa att han var där. Att han fanns, att han levde. Men när hon verkligen fått in dessa faktum i huvudet sprang hon i och ned för trappan för att kunna komma ut och krama honom.
"Du luktar krut, eld och svett. Vad är det du gjort? Har du skadat någon?" hon mötte Dwights blick, hennes mörkblåa ögon blänkte inte lika mycket som de brukade. Lyckan var som bortblåst, som om det bara fanns sorg kvar inom henne. Eller som att hon faktiskt var helt tom.
"Döm mig inte, vackra prinsessa, döm mig inte. jag ahr gjort så mycket ont att Gud inte för en sekund skulle överväga att ta mig till himmelen när döden kallar. Alla de synder jag begått har alla varit tillräckliga för att knäcka den mest onda. Jag ångrar vad jag gjorde nyss, jag ville inte att du skulle känna till vad jag faktiskt gjort. Jag önskar att jag vore ett helgon som Ace, jag önskar att jag var stadens under och beskyddare. Istället fann jag nöje i att förstöra hundratals människors liv. Men snälla, döm mig inte, Gud har redan gjort det själv." han kramade om henne för att undvika att se in i de helt förstörda små ögonen.
"Jag älskar dig, Dwight."
"Ace! Kom hit! Jag måste prata med dig!" Pixen hade sett en sak som den perfekta, jävla bruden glömt att städa undan. Ett papper från hennes överordnade.
"Vad är det? Jag har massor av arbete där ute att sköta." Ace tände sin cigarr som han än så länge bara haft i mungipan.
"Jag vet vad hon är för typ. Hon är inte den ängel du tror att hon är. Hon är en högt utbildad läkare vad jag fått fram, eller mer av en obducent, tror jag. Hon är här för oss, för Dwight och för alla i hela staden." Pixen sköt upp hatten längre upp på huvudet eftersom den halkat ned när hon läst. "Hon är en riktigt falsk jävel, faktiskt."
Mugglarportalen