Allie & Annie [Novell]

Okej, nu har jag suttit mig ner och skrivit en liten novell igen. x)
Läs och njut.
Åh, just det. Den Sneda texten är från Annies minne.

Jag satte mig ner och såg på Allie. Hade hon alltid haft den där skrattgropen där? Antagligen inte. Och om jag så mycket som att nämnde hennes andra skrattgropar skulle hon säkert börja kasta kuddar på mig – vilket hon gör ofta.
Det var en lördag kväll, och Allies föräldrar hade rest bort och därför skulle Allie nu sova hemma hos mig. Det var såklart inte första gången, men det var lika roligt och spännande varje gång. Varje gång såg vi på en film, smyg ringde till någon, pratade (Killar, skvaller, ni fattar) och varje gång lyckades vi alltid komma på något de måste göra nästa gång. Som de alltid lyckas glömma sedan.
”Så vad var det vi skulle göra den här gången då?” frågade jag och fnissade.
Allie tittade fram från tidningen och började fnissa hon med. Hon vände på huvudet och tänkte djupt.
”Var det inte den här gången vi skulle spruta vatten på folk som går förbi?” frågade hon och skrattade ännu mer. Hon gick fram till mig och satte sig brevvid mig på sängen.
Jag stämde in i hennes skratta.
”Antagligen” svarade jag och höjde handen. ”Undrar vem som blir den lycklige att passera vårt hus”.
Efter det tog det en lång tid innan vi kunde sluta skratta. Allie tittade på filmen vi hade valt. Det var Mean Girls 2, både Allie och jag beundrade huvudkaraktären. Hon vågade ju vara sig själv i alla väder. En gång hade jag sagt till Allie att hon liknade på henne (Allie bryr sig aldrig om vad någon tycker om henne) och då hade Allie endast börjat skratta.
”ANNIE!”
Det var min lillasyster Cornelia nu igen. Hon envisades alltid om att komma in i mitt rum utan att knacka. Och alltid störtade hon skrikande in varje gång jag hade några kompisar på besök.
Jag kommer fortfarande ihåg när hon kom in genom dörren när jag hade ”mini pyjamas party”. Och skämt ut mig totalt. Hon hade nämligen kommit in och sagt att min nallebjörn hade kommit från tvätten (Jag ÄLSKADE min nallebjörn på den tiden) bara för att skämma ut mig.
Hur nallebjörnen hade hamnat i tvätten var också Cornelias förtjänst. Hon hade kastat ner den i hästskitet i ladugården – vid hennes egen häst. Och där hade hon bara gjort det för att min storebror Hendrik hade lovat henne 10 euro då.
”Jag vill ha tillbaka min dagbok NU! Mamma sa att du måste ge den!” sa Cornelia - fortfarande i en skrikande ton, kanske lite panik i tonen också. Antagligen för att hon skrivit en massa om hennes favorit idol Justin Bieber.
Cornelia kasta ner en hög kläder från min säng och skrek: ”NU! GE DEN NU!”. Själv hade jag ingen aning om vad hon pratade om, så jag hade svårt att förstå vad det var jag skulle ge. Men när jag förstod att det var någon som tagit hennes dagbok tittade jag anklagande på Allie.
Det var hennes speciallitet att ta privata grejer som dagböcker. En gång hade hon till och med tagit min, men hon hade inte hittat något speciellt eftersom jag redan berättat allt som stod i den.
”Vadå?” Allie hade ett konstigt leende på läpparna när hon sa det. Vilket fick mig att tror att det var hon ännu mer. ”Jag har inte tagit den. Jag har inte ens varit inne i ditt rum” fortsatte hon och gav Cornelia en sådan där ”du vet att jag har rätt”-blick.
Med en arg spark i min dörr försvann sedan Cornelia. Men innan hon helt gick ut ur rummet vände hon sig om för att studera oss i några sekunder. Sedan gick hon ner för att gnälla på mamma.
”Var det du som tog den?” undrade jag genast. Inte för att jag hade något intresse om Cornelias dagbok, utan undrade när Allie kunde fått chansen att ens ta den (visst skulle jag kunna ta den när som helst, Cornelia har alltid de värdefullaste sakerna i skrivbordslådan).
”Men jag har inte tagit den!” sa Allie lite argt. Men sedan pekade hon mot dörren, och jag såg att Cornelia fortfarande stod på översta trappsteget – skulle säkert lyssna på vad Allie hade att säga. Eller om jag skulle erkänna att det var jag som tagit den.
När Cornelia hade störtat ner från trappan cirka 5 minuter senare, tog Allie fram en rosa bok och skrattade.
”Lär hon sig aldrig att snygga tjejer alltid har hemligheter?”

Bara tanken på Allies klingande skratt skar genom mig, och det var inte det värsta. Nej, det värsta var att jag var osäker på om jag någonsin kommer att få höra det igen.
Efter att hon sovit över hos mig hade vi börjat bråka. Bråka om något så dumt och korkat som en cykel. Vem skulle cykla med den där finare cykeln? Och vem skulle bli tvungen att ta den dåligare?

Vi ville båda ha den bättre cykeln såklart. Vi skulle cykla hem till Allie och se om hennes mamma hade kommit hem. Och hemma hos mig hade vi bara 3 cyklar, en som var Cornelias (alldeles för liten för båda oss), mammas (Det var den ”dåliga” som någon var tvungen att ta) och min som var splitter ny.
”Men jag kan nog ta den dåligare då” mumlade jag och tittade blygt på Allie. Hon bara suckade hon log.
”Nej, Annie. Du måste inte alltid stå upp för mig som om jag inte kan ta emot de verkliga orden du vill säga till mig. Säg det bara, jag tål nog att höra några ord” avslutade hon och höjde ögonbrynen. Hon uppmuntrade mig faktiskt att skylla lite på henne – eller egentligen inte direkt skylla – utan mer som att jag skulle säga som jag tänkte.
Och det jag just nu – eller för några sekunder sedan – hade tänkt var: ”Varför är det alltid jag som måste ge upp och låta henne ha de bättre sakerna? Kan hon inte bara inse att det inte är en bra egenskap att vara envis ibland?”
Så utan att tänka efter öppnade jag munnen och sa det jag just hade tänkt.
”Kan du inte bara ge upp? Det finns andra här som också vill ha det bra ibland! Varför känns det som om det alltid är jag som låter dig få det bättre, fast det är min sak och jag borde bestämma över det? Kan du inte ens låtsas att du inte är ett stort ego någon gång?”
Jag spärrade förskräckt upp ögonen när jag insåg vad jag just hade sagt. Jag hade skyllt väldigt mycket på Allie, och förstås förstod jag att inte allt jag sagt var sant. Men det var försent. Till min förvåning log Allie bara sorgset mot mig.
”Det är faktiskt rätt sorligt, att du inte kunnat säga det här tidigare – menar jag” började hon. ”Du skulle kunna blivit som jag – självsäker och stark – men nu när jag vet vad du tycker om mig kanske vi inte borde umgås längre. Du kanske inte tycker att det passar. Så om du ursäktar mig så ska jag nog gå hem nu” Hon vände ryggen till mig och bara gick därifrån.
Det här var inte den Allie jag alltid beundrat – det här var bara en mörk kopia av Alison i Pretty Little Liars – serien. Och jag hade aldrig ens gillat serien, den hade bara skrämt mig om kvällarna, minst av allt hade jag gillat Alison i serien, hon verkade så omänsklig.

Efter det hade inget varit som förr. Allie hade börjat vandra omkring med Lily, jag hade blivit vän med en tjej i trakten som hette Mimmi och Allie och Annie var inte de populära tjejerna i skolan längre. För Allie hade förvisat mig från gänget och tagit in Lily och Fiona i stället.
Jag var inte så hårt förkrossad, för så snart som jag och Mimmi blev närmare vänner hade hon stöttat mig och varit med mig varje rast. Mimmi var rena motsatsen till Allie, hon gjorde allt hon kunde för att få mig att må bra, och hennes pappa var så rik att hon kunde köpa mig ett spa - veckoslut om hon så skulle – bara för att få mig att må bra ibland. Och jag älskade henne som jag aldrig älskat Allie. Hon puttade mig aldrig ner för stupet som jag ofta stod vid utan Allie. Hon bara fanns där som om hon alltid varit där. Jag berättade ALLTID ALLT till henne, och hon lyssnad till punkt utan att avbryta mig som Allie alltid gjorde.

Den var BRA!

Åh, tack

jätte bra!, älskar hur du skriver ♥

Tack! ♥