En fågelsång (Novell)

Titel: En fågelsång
Språk: Svenska
Färdiskriven: Ja (en skoluppgift)
Typ av novell: Fabel

Inledning:

I den grönaste av granskogar, bland tunna grenar, rötter och mossa föddes jag. I en tät ganska ung gran omgiven av grenar låg jag innesluten i ett ljusblått ägg i tretton dagar innan jag med en kraftansträngning tog mig ut från tryggheten och synade min mor för första gången. Hon var blekare till färgen än jag med en ljusbrun fjäderdräkt som bytte av till svart mot huvudet. Skrålande burrade hon upp sig framför mig samtidigt som hon sträckte fram en vinge för att röra vid min omtöcknade kropp. I näbben hade hon en färsk mask som hon frenetiskt började tugga på innan jag fick hälsa på mina syskon. Av en kull på fem ägg var jag den enda hanen och sist ut ur ägget, något som jag ofta fick påpekat för mig genom pikar och annat. Tillsammans med mina syskon låg vi dagarna i ända och fantiserade om världen bortom grannskogen och hur det skulle bli den dagen vi skulle få lära oss att flyga. Vi fick nämligen inte, under några som helst omständigheter, lämna boet förrän femton dagar efter äggkläckningen. Det var en oskriven lag för oss domherrar. Tiden i boet kommer jag dock alltid att minnas, var och varannan dag dök det upp släktingar till oss som berättade historier om hur det var förr i världen. Särskilt minns jag en sliten, ganska medfaren domherre som kom en dag. Han var nästan sjutton år men kände sig inte äldre än ett ägg sa han. Den dagen lärde han oss om människan. Det var första gången jag hörde ordet ond. Efter en incident i ett Tyskland under 1700-talet då människorna bestämde sig för att börja bura in domherrarna för sin egen vinnings skull då de är väldigt bra imitatörer av melodier. Vi fick också lära oss att människan levde tätt ihop med vår värsta fiende katten. De var tydligen snabba, vildsinta varelser som aldrig visade hänsyn. Enligt gammelfågeln hade en katt setts till bara tvåhundra fot norr om vår gran för drygt två timmar sedan. Denna information tog vi inte så hårt på då detta säkerligen var någon slags skrämselteknik för att försäkra sig om att vi verkligen skulle stanna i boet.