Berättlese [PG-13]

Jag tänkte lägga ut min berättelse här på mugglis så att ni kan få läsa den.

Innan ni läser vill jag varna om att det kommer förekomma svordomar och texter om självskadebeteende som kan vara triggande, därav rating PG-13. Om du vet att du lätt blir triggad eller känner dig för ung bör du inte läsa.

Åh, jusste, berättelsen har inget namn... Om ni har förslag på titel får ni gärna skicka ett meddelande till mig




Jag sitter på klippan, så nära havet att jag får vattenstänk i ansiktet när vågorna slår som högst. Klippan är kylig och lite skrovligt mot mina bara fötter. Vinden blåser och får min blus att glida upp en bit och visa min underarm. Den är full av ärr och sår. Jag blundar och vänder ansiktet mot den grå himlen. Tårarna rinner nerför mina kinder nu. Det blir små blöta prickar på min kjol, perfekt runda. De urskiljer likt mörka regndroppar mot det torra tyget och bildar ett mönster. En, två, tre droppar. Fjorton... Trettiotvå… Jag tappar räkningen, börjar om på nytt. Jag vet inte om jag ska sitta kvar eller göra det jag var här för. Jag tar upp skalpellen ur kjolfickan och skär mig tre gånger på vänster handled, ganska långt ner mot handen. Blodet droppar ner och hamnar som små blodpärlor på den mörka stenen. Jag lägger mig ner och blundar igen.
När tårarna har torkat och vinden avtagit drar jag upp ärmarna på blusen. Först tvekar jag, men när jag har konstaterat att det bara är jag här viker jag upp dem, långsamt, lite i taget. När överarmarna är blottade granskar jag mina handleder noggrant. Varje litet sår, varje skråma har en historia bakom sig, en historia som berättar varför jag just den gången satte kniven mot huden. De allra blekaste ärren var från För Länge Sedan…


Ska jag fortsätta?

linnvendela vara duktig på att skriva.

Jag läser gärna vidare! ♥

Tack så jättemycket ♥



Jag fortsätter nu då...

Jag hör någon ropa från nedervåningen. Det är mamma. Hon har en klar och ljus stämma, men hon låter lite orolig och svajig på rösten.
”Vendela!”
”Jaa, vad är det?”, ropar jag tillbaka.
”Kan du komma ner ett tag?” Jag går långsamt nerför trappan, ett steg i taget. Solen lyser in genom fönstret och bildar en kvadratisk solfläck på väggen. Just där solstrålarna har träffat tapeten hundratals gånger tidigare har väggen en ljusare nyans av beige än resten av väggarna. Jag går in i köket. Där sitter mamma på en stol vid köksbordet och försöker lösa ett sudoku. Hon har en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. När hon märker att jag står där lägger hon ifrån sig pennan och tittar upp på mig.
"Hej älskling!"
"Ville du något?" Mamma tittar på mig med den där hur-jag-ska-säga-att-jag-är-orolig-utan-att-hon-blir-misstänksam-blicken.
"Hrm... Hur har du det i skolan nu?". Så patetiskt.
"Bra.", svarar jag med en lätt ryck på axlarna och inser genast att det var överdrivet.
"Och... Klasskompisarna då? Är de... Snälla mot dig?" Jag känner hur tårarna börjar bränna under ögonlocken men sväljer hårt för att det inte ska synas.
"Ja, varför skulle de inte vara det?"
"Jo, jag tänkte bara... Eller, det var ingenting förresten. Ingenting alls." Jag nickar kort och går upp till mitt rum igen, springer uppför de sista trappstegen. Först när jag har stängt dörren ordentligt om mig och lagt mig i sängen med huvudet i kudden kan jag börja gråta fritt. Efter ett tag känner jag hur huvudet bli tugnt och världen omkring mig långsamt tonar bort...

När jag vaknar kollar jag på klockan som hänger på väggen. Jag har ömsom gråtit, ömsom sovit i nästan två timmar, inte konstigt att jag har ont i huvudet. Jag går till badrummet för att ta en huvudvärkstablett. När jag kommer in i det svala rummet sätter jag mig på toalettlocket och andas djupt för att inte börja gråta igen. Då ser jag dem. Mammas rakblad. Plötsligt vet jag precis vad jag ska göra. Jag ska bara pröva. En gång kan inte skada. Jag stäcker mig fram och greppar ett av de vassa metallföremålen, håller upp det framför mig, vrider långsamt på det. Jag ser hur det blänker till i skenet av den starka badrumslampan. Långsamt, långsamt drar jag upp den vänstra ärmen på min långärmade tröja, blottar handleden. För rakbladet mot armen och blundar. Andas. Drar, hårt. Jag öppnar ögonen igen och ser hur blodet sipprar fram ur det öppna såret, droppar ner på golvet och bildar en pöl.
Åh, smärta. Men det är smärta jag förtjänar.

Åh.. Blev helt fast!
Kommer verkligen följa den! ♥

Tack älskade vän, jag lägger nog upp på fredag, då jag kommer hem. Om någon har kommenterat efter mig vill säga ♥

Det var jättebra, Linn ♥
ska definitivt läsa vidare när du lägger upp mer!

Jag sätter mig upp igen, tittar på ärret. Då vär jag nästan stolt. Det var första gången. Men inte sista. Om jag hade vetat det då, då hade jag verkligen inte varit stolt.

"Skolan. Helvetet. Platsen med en oskriven lag om att alla ska vara så elaka som möjligt mot allt och alla. Du är antingen populär eller mobbad. Jag är det andra alternativet."
Jag slår igen dagboken, lägger den i min väskaoch kollar på klockan. Lektionen börjar om tre minuter.
Jag ser mig omkring på den nerklottrade toaletten. "070-6642459 - Ring mig! ♥" står det med blekblå tusch-bokstäver. Undrar hur många gånger man har försökt tvätta bort det. Den somm skrev det har antagligen gått ut högstadiet. Kanske gymnasiet också...
Jag tittar upp. På dörren framför mig, i ögonhöjd står det "HORA" med slarvig stil. Det är ganska nyskrivet och den svarta färgen ser lite oljig ut i skenet från lampan. Det står inget mer, bara fyra bokstäver. Och ändå är jag säker på att det är menat till mig.
Skoldagen segar sig fram. Matte, SO, musik, engelska... Jag blir inte fälld. Eller skrattad åt. Eller tafsad på. En helt okej dag, den första någorlunda bra dagen på länge faktiskt.
Tills skolan slutar och jag går till toaletterna för att kolla att håret ser okej ut innan jag går hem.
Där står Victor. Och Martin. Och Gustav. Jag tänker att håret får se ut hur fan det vill, men snälla någon, låt inte killarna göra något. Jag går snabbt vidare.
"Ey, tjockis!". Jag stannar till och ångrar mig genast när jag hör deras målbrottsskratt.
"Åh, så du lyssnar till ditt nya smeknamn? Duktig flicka", säger Martin med ett hånflin. De andra två skrattar instämmande. I alla filmer är alla onda dumma, korkade. Men Victor och hans gäng är allt annat än korkade. Dumt nog.

Åh, vad bra du skriver!