Home is where your heart is

Hey! Jag har skrivit en liten berättelse och skulle gärna vilja ha repsons och lite goda råd Tänkte lägga upp kapitel lite då och då. Här kommer de första två ♥

Del I 1995 - 1996

”Tears are just a proof that you have loved”

För en sekund svartnade det och hela världen snurrade runt. När Jack öppnade ögonen var det som att bli pånyttfödd. Han hade inte förstått det förut, men han hade levt sitt liv i svartvitt och nu hade färgen kommit. Träden var grönare och blommorna vackrare, majsolen lyste starkare och människorna runt omkring honom skrattade och log.
Om allt var som vanligt hade han genast tagit fram målarduken ur axelväskan och försöka fånga allt det vackra och underbara. Men ingenting var som vanligt. Jack ägnade inte en tanke åt den väntande målningen. Det enda han hade ögon för var kvinnan under det stora äppelträdet. Hennes mörka hår dansade i vinden, den mönstrade långklänningen fladdrade och de stora bruna ögonen granskade parken. På hennes perfekt formade läppar lekte ett leende.
Alla Jacks tidigare drömmar försvann när han mötte hennes blick. Han var inte längre säker på något, utom att han inte skulle överleva utan den tjejen vid sin sida. Utan att vara medveten om vad han gjorde rufsade Jack till sitt blonda hår. Ingen morgondag fanns när han sneddade över gräsmattan fram emot henne.
Den lite tillbakadragna person han varit i hela sitt 18-åriga liv var försvunnen. I vanliga fall skulle han aldrig gjort det han gjorde nu, i vanliga fall alltså. Han svävade emot henne, han kunde inte stanna. Det var som att en osynlig kraft drog honom. Nej, inte en osynlig kraft, det var självaste universum. Det stod skrivet i stjärnorna att det skulle bli just de två. Jack hade aldrig trott på sådant trams innan. Visst var han lite flummig men inte på det sättet. Han hade aldrig trott på själsfränder och ”den rätta” – nu fanns det inget tvivel. Jack hade bara ögon för tjejen; han märkte inte att folk hade stannat upp och börjat titta undrande på honom. Flickan under trädet hade fortfarande inte märkt att någon var på väg mot henne. Hon dansade runt under trädet med blicken fäst på den ljusa himmelen.
”Hej där”, sa Jack, som nu stod rakt framför kvinnan med ett självsäkert leende – inte alls likt det mystiska leende som egentligen brukade speglas på hans läppar.
”Eh, hej”, sa flickan, som med ens slutat att le och nu bara tittade frågande på den blonda killen framför henne.
”Vad heter du?” undrade Jack, fortfarande med samma högmodiga leende.
Sliskigt var vad det var. Någon i parken gav upp ett hånfullt litet skratt och vinden kändes plötsligt hård och molnen som tornade upp vid horisonten hade blivit hotfullt mörka.
”Chelsea. Men du jag måste gå nu.”
Chelsea log åter och dansade mot grinden. En man stod där. Han såg ut som en sådan som alltid fick vad han ville ha, serverat på guldfat. Det var han som fick dra Chelsea till sig i en varm omfamning. I det ögonblicket förstod Jack att han inte hade en chans. Det var en så stark insikt att han var tvungen att ta ett steg bakåt för att inte ramla omkull. Om han nyss åkt raka vägen från jorden till himlen, var han nu där han hörde hemma. I helvetet. Varför skulle han vara värd en tjej som Chelsea? Han som bara var en fattig konstnär med en alkoholiserad familj.
Jack visste inte hur han kommit ut parken och hem till sin lilla vindsvåning. Han kände inte de våta tårarna mot kinderna, kände inte de nyfikna och medlidsamma blickarna. Det enda Jack kände var elden som obarmhärtigt brann inuti honom.






”Numbing the pain for a while will make it worse when you finally feel it”

Jacks ögon virvlade runt i rummet utan att hitta något att fästa blicken på. Panoramafönstret som var Jacks stolthet vittnade om att det var mitt i natten, på ljuden var det omöjligt att avgöra. Staden sov aldrig, bilar tutade och polissirener tjöt, människor skrattade hejdlöst och skrek i panik – eller om det var av lycka?
Jack hade aldrig gillat storstaden, i hemlighet drömde han om ett lugnt liv på landet eller vid havet. Bara han, naturen och tavelduken med dess livfulla färger. Han såg det så tydligt framför sig, den lilla gården, trädgården där han satt, Chelsea som kom ut med fika. Smärtan rev till igen, tillsammans med hungern. Han visste inte hur länge han legat avdomnad på sängen, avskärmad från allt och alla.
Mer än en gång hade han tänkt tanken, det som aldrig hade varit ett alternativ för honom, det som han lovat sig själv och Jin dyrt och heligt att aldrig göra.
Jin – utan henne skulle han inte ha några lyckliga minnen. Hans barndom hade varit ett svart hål. Mamma som drack, pappa som sakta drogs med, som förlorade fotfästet. Alla bråken, det var dem han mindes tydligast – och att se föräldrarna sakta skrumpna ihop.
Jacks äldre bror Charles tog det hårt. Han var nio år äldre och kom ihåg en tid då mamma hade arbetat och skrattat, hur pappa sjöng och målade. Charles tacklade sorgen genom att festa, dricka lika mycket som föräldrarna. De lade sig aldrig i. Charles blev full första gången tolv år gammal, det var mamma som köpte spriten till honom. Jack hade knappt hört av honom på sju år. Två gånger för att vara exakt, och man kan knappast kalla det ”höra av”. En gång var det en notis om en rattfyllerist, nästa gång var det ett samtal från en läkare på ett behandlingshem.
Jin var annorlunda; hon var modig, inte alls som resten av familjen. 14 år gammal stod hon på tröskeln med väskan packad och förklarade att hon inte tänkte finna sig i deras drickande, gräl och trakasserier. Föräldrarna hade aldrig varit på Charles och Jack, de hade blivit ignorerade. Men Jin hade de varit på hela tiden. Till skillnad från Charles och Jack hade hon inget sinne för konst eller musik. Jack var nio år gammal när hon stack. Han hade bönat och bett om att hon skulle stanna; hon var den som lyssnade och pratade med honom, den som älskade honom. Hon hade lett sorgset och sagt att hon inte kunde stanna. Hon hade lovat att de skulle träffas snart igen, och Jin bröt aldrig ett löfte.

Jin var 23 år nu. Hon drack alldeles för mycket och visste om det. Jack hade sett hela sin familj full. Jin var den enda han inte var rädd för då. I Charles, mamma och pappa tog alkoholen fram det värsta. I Jin tog den fram det bästa – hon blev gladare och roligare. En gång hade hon anförtrott honom att enda anledningen att hon drack var glömskan: att för en gångs skull få vara en tjej utan ett problem i världen.
Mest av allt önskade han få träffa henne nu direkt, men han visste att hon inte skulle vare sig hjälpa honom eller acceptera det. Högst upp på hennes lista stod det att hon till varje pris skulle hindra sin lillebror från att dricka eller knarka. Tidigare hade hon aldrig behövt oroa sig; redan från barnsben hade Jack bestämt sig för att aldrig bli sådan. Istället hade han vänt sig bort från alla i skolan. Han hade bara två han kunde kalla vänner, Jin och Mary. Ingen av dem kunde hjälpa honom nu.
Han sträckte ut en blytung arm och slet tag i telefonen, numret kändes ovant, fingrarna ville inte lyda. Han var rädd men detta var den enda utvägen för att dämpa smärtan. Han hörde signal efter signal gå fram, den där entoniga signalen som skär i trumhinnan. Hoppet rann av honom ju fler signaler som gick fram utan att någon svarade.
”Jaa?”
Den välbekanta, sömniga rösten skar nästan lika mycket som telefonsignalerna, rösten han hoppats aldrig behöva höra igen. Jack tog ett djupt andetag och stålsatte sig.
”Det är jag, Jack.”
”Vad behöver du?” sa Charles och lät plötsligt vaken.
”Hur visste du…?”
”Det är mitt jobb”, avbröt Charles. ”Vart kan vi träffas och överlämna den?”
Hans ton var affärsmässig, han visade inte med ett tecken att de inte pratat med varandra på åratal. Egentligen fanns inte ett enda spår av igenkänning i den kalla rösten.

Väldigt bra skrivet! Den var verkligen jättebra! Kommer det mer?

Japp


”It´s the little things that makes life big”

Mörkret omslöt honom, tätt intill. Han kunde inte andas, inte tänka. Det fanns ingen framtid, bara mörker. Han försökte ta ett andetag och blev intensivt medveten om smärtan i tinningarna – det här var värre. Jack försökte ta sig tillbaka till den avdomnade rymden av mörker. Istället upptäckte han vita prickar långt borta, de vita prickarna blev fler och större, de delade sig och ändrade färg.
”Mr Smith.”
”Mr Smith, hör du mig?”
Den lena rösten trängde sig på. Den tvingade Jack att försöka öppna ögonen. Det kändes som om ögonlocken vägde ton men rösten fick honom att fortsätta kämpa. Han blev överväldigad av ljuset och slogs av en plötslig misstanke. Tänk om han var död? Han hade hört att man kunde se ett ljussken när hjärnan slutade fungera. Eller var det kanske ögonen?
Jack ville inte dö, vad som än hänt igår. Han hade saker värda att kämpa för. Jin och Mary. Konsten. Han behövde inte någon jävla tjej, även om det värkte i hjärtat. Jack gjorde en kraftansträngning, han försökte greppa någon materia. Något som kunde visa att han inte var död.
När han kände någonting kom lättnaden direkt och han grävde in naglarna i det varma. Sinnena kom tillbaka, ett efter ett. Han kände den typiska sjukhusdoften, rengöringssprit. Han hörde ett svagt surrande och mumlande röster. Han såg den vitmålade tapetväven och de stora bumliga maskinerna. Jack hade bara varit på sjukhus en enda gång tidigare. Det var när mormor dog; enda sedan dess hade han undvikit dem. Han orkade inte höra skriken och se de vita rockarna; men han hade bara sig själv att skylla. Det hade varit underbart att kunna anklaga Charles eller…Chelsea, men Jack visste att han inte kunde tänka så.
”Mr Smith”.
Det var samma underbara röst som tidigare. Jack kämpade för att fokusera blicken på kvinnan. Han såg henne bara vagt; bilden gled hela tiden in och ut ur fokus. Långt brunt hår, vit rock såklart, de stora bruna ögonen. Jack lyckades fokusera blicken, bara någon sekund men det räckte. Han slöt snabbt ögonen och försökte utplåna bilden han sett. Det kunde inte vara sant, det var inte sant. Men Jack visste att det var det; han hade sett henne så tydligt – det var Chelsea.
”Mr Smith”, sa rösten igen.
Chelseas röst, men den var inte längre mjuk utan hård och opersonlig. Han visste att han inte hade något val, han kunde inte blunda för evigt. Han stålsatte sig och samlade mod i en sekund innan han oändligt långsamt öppnade ögonen.

*****

Huvudet hade slutat snurra. Han hade på sig sina egna smutsiga jeans och en vit t-shirt som han fått från sjukhuset. Jack ökade på stegen förbi receptionen; han ville bara komma iväg så snabbt som möjligt. Tyvärr satt det en väldigt välkänd person och läste bakom disken; en person som fick Jacks hjärta att hamra mot bröstkorgen. Jack ansträngde sig för att gå så tyst som möjligt i hopp om att kunna smyga förbi obemärkt. Jack var nästan förbi när han kände kliet i näsan av en ankommande nysning.
”Åh nej”, tänkte han och började springa. Chelsea tittade upp och mötte Jacks näst intill desperata blick.
Med tanke på hur han uppträtt första gången de träffades så väntade han sig nästan en utskällning. Allra minst väntade han sig ett varmt leende, det var knappt så att Jack kunde tro det.
”Förlåt”, sa han skamset och kände sig som en olydig treåring. Chelseas leende dog ut och när hon svarade så var det med tyst och försiktig röst.
”Jag var också dum”.
Jack blev förvånad. Varför var hon ledsen? Hon reste sig upp från skrivbordsstolen så att hon stod mitt emot Jack.
”Vänner?” frågade hon.
”Visst”, svarade Jack så neutralt han kunde, men när Chelsea log ett varmt leende sprack hans fasad.
Hon tog ett steg framåt och kramade honom lätt. Det var inget konstigt med det men Jack kunde svära på att han smälte.
”Här”, sa hon och gav honom en skrynklig papperslapp innan hon snabbt försvann in i rummet bredvid.