"Massor av liknande tävlingar finns, men här dömer vi inte bara hur duktig du är på att skriva, utan även din kreativitet i skrivandet."
En skrivartävling för både unga och lite äldre, låt din fantasi flöda!
Vi kommer att skriva prologer, noveller, fanfictions och mycket mer!
Om du är intresserad, kontakta
Lunah~!
Här är de nya reglerna inför tävlingen:
*Minst en deltagare åker ut efter varje omgång (tyvärr måste det bli så eftersom jag inte hinner läsa allas bidrag annars)
*Om man inte lämnar in i tid åker man ut, då åker ingen av de som lämnat in ut.
*Resultatet kommer att komma en dag efter sista inlämningsdatumet, då kommer man först utnämna den bäst skrivna och sedan den som måste lä]mna tävlingen.
Skriv i kommentarerna eller skicka en uggla om du vill anmäla dig!! FULLT (Men plats som domare finns)
MVH
Lunah~
Domare:
NellieGranger
Lunah~
Deltagare:
AlexZz *hoppade ur*
Matizze
Ms.Markus
Adrasthea
Nelly1513
Ingis
reckless *skickade ej in bidrag*
EllenMai
liiiinneaa
themarauder
LauraTree
sanna1324567
Omgång ett:
Nedan finns en mall (personbeskrivning) och ni ska följa den och med hjälp av den ska ni skriva en novell. OBS! novellen får max vara 2A4 sidor, och minst 1A4 sida lång. alla deltagare måste sriva med storlek 12.
Alla som har läst mallen (alla deltagare) skall omedelbart skicka en uggla till mig, och ni kommer då att få välja mellan två händelser som ska ske i berättelsenn. Alla händelser har en sak gemansamt. Död.
Eran mall.
Namn: Alex Birch
Ålder: 12-17 år
Utseende: Mörkt hår, smaragdgröna ögon. längd: 170cm
Kön: vafritt
Djur: Alex har en hund vid namn Wiggo, hunden är en Collie i rasen. Han har även två katter (en norsk skogskatt och en bengalkatt)
Vinnare:
Matizze
Bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!”Låt henne vara!” ”No way in hell rövhål.” En smutsig känga trycker ner Alex’ huvud i gruset och Alex spottar ilsket ut det grus som har kommit in i munnen. Helvete! Varför hade det slutat så här? Innerst inne vet Alex precis varför, och det är hans eget fel. Den som har gett sig in i leken få leken tåla – visst var det vad han hade fått höra ända sedan dagis? Fan! Varför just i kväll?
”Ey, Alex, fan vad du ser nere ut då! Dagdrömt så mycket att du hånglade med en snigel eller?”
”Käften, jag är inte lika desperat som du”, flinar Alex och slår igen sitt skåp med ett högt skramlande.
”Fan dig, ta tillbaka!” fräser Ash och hoppar för att försöka få tag i Alex nacke. Alex flinar brett men gör ingenting för att stoppa Ash, det behövs inte. Alla vet att Ash inte når upp till Alex, Ash är trots allt den kortaste i hela klassen bortsett från hon i rullstolen och, tja, Alex räknas som en av de längsta.
”Åhå, bråkar ni igen?” En röst lika len som sammet och lika lugn som en flod får både Ash och Alex att stelna till, och det dröjer inte länge innan röstens ägare visar sig. Nick – en lång och ljus kille med seniga armar och fyrkantiga glasögon - går rätt fram mot Alex och Ash med ett litet leende lekande i ena mungipan. Första gången Alex hade mött Nick hade Alex tagit honom för en harmlös nörd, en sån som det var fritt fram att jäklas med, men redan andra rasten hade Alex fått ångra detta antagande. Nick hade kommit i slutet av sjuan, och Alex hade bestämt sig för att visa nörden vem det var som bestämde innan Nick blev för självgod. Ett dopp i toaletten skulle räcka, hade Alex fastslagit och tillsammans med Ash och några till hade de smugit upp bakom Nick och tagit ett strypgrepp på honom. Bara några minuter senare hade Alex och resten av hans gäng legat nedslagna på golvet med flera brutna fingrar. Sedan den dagen hade ingen bråkat med Nick och han, Alex och Ash hade börjat hänga med varandra. ”Kärlek vid första ögonblicket” brukade Nick skämta om. ”Han är så jäkla självgod!” klagar Ash och pekar anklagande på Alex. ”Jag tänkte banka skiten ur honom för att se om det tunnade ut hans ego, men det enda ställe som man kan få in en snygg träff på är hans uppsvällda huvud!”
”Vad säger du om att jag hjälper dig då?” erbjuder sig Nick och tar utan vidare tag i Alex huvud för att leverera en saftig gnuggis. Alex skriker högt när Nicks knytnäve skoningslöst vrider om i Alex’ axellånga svarta hår och önskar att han aldrig hade berättat för Nick att han är håröm - då kanske han hade sluppit det här! ”Hörni, var lite snälla mot honom!” utbrister en tjej som kommer skyndandes mot dem i gympaskor med medelhög klack och det blonda håret fladdrandes bakom sig. ”Jag vill faktiskt ha kvar min pojkvän om det inte är för mycket begärt?”
”Shit Nick, vi glömde Vanessa! Bäst att dra innan hon klämmer sönder oss med sina bröstimplantat!” retas Ash och skrattar rått.
”Åh? Jag är i alla fall inte en bortsprungen sagofigur från Snövit”, kontrar Vanessa elakt. ”Tror du att Snövit är ute och letar efter sin lilla bortsprungna dvärg? Det tror inte jag, hon är nog jäkligt glad över att ha ’tappat bort’ dig!”
Innan Ash ens har hunnit öppna munnen har Nick tagit ett fast tag om honom och börjat släpa iväg honom. ”Glöm inte bort att vi börjar om några minuter bara”, påminner han Alex som nickar kort, lättad över att äntligen få bli ensam med Vanessa.
”Alltså, jag fattar inte hur du kan hänga med honom!” utbrister Vanessa upprört. ”Han är en sån… en sån skitstövel!” spottar hon ur sig. ”Lugna dig Nessie, han är inte så farlig som du tror”, försöker Alex, men Vanessa bara fnyser.
”Jag har aldrig sagt att han var farlig, han är bara så irriterande. Som en fluga som man gång på gång viftar bort men som envisas med att komma tillbaka, fattar du vad jag menar?” undrar Vanessa och Alex nickar leende. ”Hur som helst, gör du något i kväll?” ”Vet inte, men det gör jag säkert. Nick sa något om att killarna som jag slog ner igår är ute efter hämnd och att vi måste få dem att fatta att det inte spelar någon roll hur många gånger de kommer tillbaka med svansen mellan benen – vi kommer att slå ner dem varje gång!” Alex skrattar rått och Vanessa suckar igen.
”Fan Alex!” fräser hon och ger honom ett hårt slag på ena kinden. ”Du har aldrig tid med mig, fattar du hur jobbigt det är? Fattar du hur jobbig du är?”
Alex sänker förvånat huvudet. Var han jobbig? Kanske, han hade inte varit med Vanessa på jättelänge... Var det det hon menade? Alex tar ett djupt andetag och hans smaragdgröna ögon glimmar svagt när de möter Vanessas blå. ”Du har rätt”, säger han. ”Jag har inte haft tid med dig. Du måste ha känt dig ensam, förlåt. Kan vi inte göra nåt ikväll?”
”Bara en lektion kvar, sen kan vi banka skiten ur de där jävlarna från igår!” utbrister Ash glatt och Alex suckar.
”Det går inte ikväll, okej? Jag har lovat Vanessa…” börjar Alex men hinner inte avsluta meningen innan Ash har avbrutit honom.
”VA?! Är du dum eller? Vad ska du och Nessie göra som är viktigare än att lära idioter att inte sätta sig upp mot oss?” Alex hör den fientliga tonen i det som Ash säger och snurrar sin blyertspenna mellan fingrarna.
”Jag känner inte för det ikväll, gör det själv om du nu är så jävla sugen”, säger Alex bitskt och klottrar ner ett svar på ett rutigt papper i sitt block. Som vanligt är det ingen som bryr sig om ifall man pratar, och som vanligt surrar klassen av prat istället för att arbeta. Skolklockan ringer högt för att kungöra att skolan är slut för dagen och Ash är en av de första att resa sig.
”Det här ska du få ångra, att sätta henne före oss”, hotar Ash innan han vänder sig om och går ut ur klassrummet. Alex sitter förvånat kvar, och det är först när Ash svarta, rakade bakhuvud har försvunnit ut ur sikte som Alex huvud börjar fungera igen. Idag var tydligen ingenting bra hur han än gjorde…
När Alex kommer fram till den vandaliserade lekplatsen är Vanessa redan där. Hon sitter på en av de slitna däckgungorna och hennes röda gympaskor ritar mönster i det lösa gruset. Vanessa lyfter på huvudet och ler mot Alex, och Alex ler brett tillbaka mot henne.
”Tja!”
”Åh, hej”, svarar Vanessa och stoppar händerna i fickorna på sin ljust grå munkjacka. Alex hoppar smidigt upp på den sida av den runda däckgungan som Vanessa inte sitter på och sätter sig så att de sitter rygg mot rygg med varandra. Både Alex och Vanessa sitter tysta, och det enda som hörs är surret från en gatlykta i närheten.
”… Alex?” Det hörs att Vanessa tvekar.
”Mm?”
”Jag… jag är sjuk”, börjar Vanessa och Alex hajar till. ”Eller alltså, jag menar, jag var sjuk. Jag är inte sjuk… längre.” ”Nähä?”
”Nej… Fan! Varför ska det vara så svårt!” fräser Vanessa och Alex snurrar med stor möda runt på däckgungan och lägger sina händer på Vanessas axlar. ”Det är ingen fara, okej? Du behöver inte berätta om du inte vill, vi gör något annat istället”, säger Alex med ett leende och ställer sig upp på gungan.
”Vänta…! Vad gör du?!” skriker Vanessa panikslaget och Alex börjar flinande ta fart på gungan.
”Slappna av”, säger han och flinar ännu bredare.
”Jag kommer att ramla!” skriker Vanessa ännu mer panikslaget och tar ett krampaktigt tag om gungans kedjor. Alex släpper kedjan med ena handen och sätter sig i hukande ställning på gungan samtidigt som han lutar sig framåt och lägger sitt huvud på Vanessas ena axel. ”Tror du verkligen att jag skulle låta dig ramla?” mumlar Alex mjukt i Vanessas öra.
”N-nej, men…” börjar Vanessa.
”Då finns det väl ingenting att vara rädd för? Faller du så tar jag emot dig.”
”Lovar du?” frågar Vanessa svagt.
”På hedersord. Kan jag slå ner ett helt gäng killar måste jag väl kunna skydda en enda tjej som betyder mer för mig än alla andra? Vad skulle jag vara för man annars?” mumlar Alex och ser att Vanessa ler svagt. ”Släpp taget om kedjan, okej?” Vanessa nickar och släpper långsamt taget om kedjan med ena handen. Alex reser sig upp igen och tar mer fart på gungan som gungar far högre och högre upp mot den stjärnklara himlen ovanför. Vanessa släpper taget om kedjan med den andra handen också och sträcker ut armarna samtidigt som hon lutar huvudet bakåt och skrattar. Alex kan inte låta bli att skratta han också. Vad höll de egentligen på med? Två femtonåringar, och de lekte som om de gick i tvåan istället för i slutet av nian. Men han måste erkänna att det kändes härligt! Skenet från gatlyktan får gungställningen bakom Alex och Vanessa att kasta mörka skuggor på den slitna bänken som de sitter på. Vanessa lutar sitt blonda huvud mot Alex’ axel och blundar leende.
”Alex?”
”Mhm?”
”Minns du det jag sa förut? Det om att jag var sjuk?” Vanessa tar ett djupt andetag, men hon öppnar inte ögonen. ”Jo, jag har haft depressioner.”
”Är… är det farligt?” frågar Alex oroligt. Sjukdomar är inte ett av hans expertämnen.
”Nja, jag vet inte… Det är inte smittsamt i alla fall, men jag mådde så otroligt dåligt, och jag försökte ta livet av mig flera gånger…” trevar Vanessa och suckar.
”Men det är över nu, eller hur?”
”Typ, jag behöver inte ta medicin längre och jag mår mycket, mycket bättre. Jag ville bara säga… tack”, mumlar Vanessa och Alex både ser och känner sig förvirrad.
”För vaddå?”
”För att du finns. För att jag mår så mycket bättre när jag är med dig. För att du orkar med mig, och för att du lovade att skydda mig… okej, det där lät som en dålig film”, säger Vanessa och skrattar. ”Du måste tycka att jag är jättedum nu…”
”Nejdå”, skyndar sig Alex att säga. Det Vanessa precis har sagt har verkligen gjort intryck på Alex och det känns som om han kommer förstöra allt genom att säga något. Vad skulle han förresten säga?
”Det är klart att jag orkar med dig, du är ju min tjej!” utbrister Alex för att bryta tystnaden. Vanessa ler och ger Alex en lätt puss på kinden.
”Tack, det var snällt sagt. Det är just det som jag gillar med dig Alex, du verkar så otroligt tuff och stark, men när man lär känna dig bättre är du verkligen gullig och snäll.” Applåder hörs bakom Alex och Vanessa och båda vänder snabbt på huvudet, precis i tid för att se de hånfulla leendena från ett par killar som Alex känner igen från kvällen innan. Det var de killar som han hade lämnat hängande i diverse soptunnor igår kväll, och inte bara det…
”Ash?” Alex låter som om han inte tror sina ögon, och det gör han inte heller. Ash flinar brett mot Alex.
”Tja!”
Varför just nu? Varför just ikväll?
”Alex!” Vanessas skräckslagna röst skär i Alex’ öron där han ligger, nertryckt och försvarslös, med ansiktet i det vassa gruset.
”Gör det, och se till att han ser det!” befaller Ash och en kille tar tag i Alex hår och drar upp hans huvud ur gruset för att han ska se vad som händer. Vanessas händer och fötter är fastbundna i varandra och hon sitter på knä med vitt uppspärrade ögon. Alex försöker ge henne ett lugnande leende, försöker säga att allt kommer att bli bra, men det enda han lyckas åstadkomma är en plågsam grimas. Han ligger på mage i gruset, oförmögen att ta sig upp, med halsen blottad så pass att han knappt kan andas och än mindre tala. Fan! Något blixtrar till i skenet från gatlyktan och det tar inte många sekunder för Alex att inse att det är en kniv. Nej! Vanessa skriker av smärta och panik när kniven skär ett djupt snitt i hennes kind och fläckar hennes grå munkjacka röd med hennes eget blod. Fan! Hade inte Alex precis lovat att skydda henne vad som än hände?
”Det här borde lära dig en läxa, eller hur Alex?” hånar Ash vars mörka hud och ögon nästan glänser i det konstgjorda ljuset. ”Det här borde lära dig att inte sätta dig upp mot mig igen, eller hur? Hur känns det förresten att titta upp på någon? Se upp till mig, var rädd för mig, för annars händer det här igen.” Alex ger Ash en blick av djupaste avsky och lyckas med stor möda spotta på honom. Ash ser ursinnig ut men rycker sedan åt sig kniven från killen som höll i den och hugger Vanessa i axeln. Blodet forsar och killarna ser panikslagna ut. ”Vad fan gjorde du! Du kan ju fan inte hugga där, hon förblöder ju för helvete!”
”Säg sånt innan era arslen! Vad gör vi?!” skriker Ash panikslaget.
”Spring för helvete!” utbrister en av killarna och de rusar därifrån. Ash ger Alex en blick som inte kan vara mer tydlig. Tjalla, och du är DÖD! Alex sväljer hårt och rusar fram mot Vanessa som har antagit en sjukligt blek färg och vars läppar är blå under lagren av läppbalsam. Hennes ögon är febriga och glanslösa, och hon rör sig inte alls. Alex ser direkt att det är för sent. Det finns ingenting han kan göra. ”HELVETE!!” vrålar han rätt ut, och för första gången på flera år väller tårar fram ur hans ögon. En man gråter inte, men just nu är Alex inte en man. Han hade inte kunnat skydda den enda tjej som hade betytt något för honom. Den tjej som precis efter att ha återfått viljan att leva dog. Alex slår ilsket näven i gruset, vad i helvete skulle han göra nu?
Omgång två:
Ni kommer att få skriva en prolog till en fanfiction! Alla ska ha olika fanfictions, någon har t.ex. Harry Potter, någon annan har Hungerspelen osv osv!
Vinnare:
Matizze och
Ingis
Bidrag:
Ingis (Cirkeln)
Spoiler:
Tryck här för att visa!”Herregud, vad hände?”
Rebecka tittar upp från läxboken igen. Hon orkar egentligen inte titta på mamma. Så här arg har hon inte varit sedan hon var liten. Men mamma låter så förvånad, så Rebecka bara måste fråga vad som hänt.
”Vad?” säger hon lätt irriterat och försöker låtsas som om hon egentligen inte är särskilt intresserad.
”Hela lampan! Bara… kraschade!”
Rebecka, som egentligen fortfarande är arg, får som en stöt i magen. Den är inte orolig, inte ledsen, inte arg. Det var jag, tänker hon. Jag ingen aning om hur, men det var jag. Hon reser sig upp. Går fram till sin mamma.
”Gjorde du illa dig?” Det var inte meningen, tänker hon. Jag var bara arg. Snälla, säg att ingenting hänt mamma.
”Nej då” säger Rebeckas mamma och ler svagt. ”Tack, gumman.”
Rebecka suckar lättat och slår sig ner vid köksbordet igen.
Det är en sjukt jobbig läxa som ligger framför näsan på henne. Nu när hon börjat gymnasiet är allt mycket jobbigare, men det går bra.
När hon är klar med den sista läxan går Rebecka in i sitt rum. Hon får syn på ljusstaken som står i fönstret. Hon går fram till den och stryker fingret över ett av de tre stearinljusen. Hon bestämmer sig för att gå och hämta tändstickor, för att tända ljusen, men precis när hon tar bort fingret från ljuset flammar veken upp. Rebecka skriker till och drar i sista stund bort det rödblonda håret från elden. Elden sprider sig inte på något sätt, utan brinner bara på de tre ljusen, lugnt, på ett mysigt sätt.
Det var jag, tänker hon en än gång. Jag håller på att bli galen.
Matizze (Fullmetal Alchemist)
Spoiler:
Tryck här för att visa!En smärtfri läxa är en utan mening. Ty ingen kan något erhålla utan att offra något annat.
En blond pojke som inte kan vara mer än femton, möjligtvis sexton, år lutar sig bakåt på kyrkbänken och lägger ena armen ovanpå ryggstödet samtidigt som han lägger sitt vänstra ben över det högra och flinar.
”Hur var det nu igen? Den där myten om hjälten… han skapade vingar av vax så att han skulle kunna flyga, men när han kom för nära solen… för nära gud… så smälte hans vingar och han föll ner på jorden och kraschade.” Det går inte att undgå att höra bitterheten i hans ord. Kyrkfönstren av färgat glas släpper in svaga stråk av sol som får kyrkans dekorationer och utsmyckningar att glänsa i olika färger, men killen och mannen i rustningen som sitter bredvid honom är för djupt nedsjunkna i tankar för att märka det.
”Hur sjutton kan man göra sånt där?”
”Överstens handskar är av flintatyg. Friktion på dem bildar gnistor, sen är det bara att justera syrehalten runt brännbara föremål och…” den kortklippta, mörkblonda mannen knäpper med tummen på sin tändare så att en låga bildas och höjer tändaren mot sin cigarett ”POOF!”
”Otroligt!” utbrister soldaten lågt i skräckblandad respekt.
”Vad som är ännu mer otroligt är den korta, blonda killen bredvid översten. Han kan inte vara mer än femton… kanske sexton. Han är statlig alkemist redan.”
”… De är inte mänskliga!”
”T-tom…?” Tjejen med den enkla, vita klänningen och det långa bruna håret med rosa luggs ögon är vitt uppspärrade och hennes haka darrar lätt.
”Det här är straffet för att vi klev in på guds heliga domän. Roze… titta noga, det här är vad det innebär att återuppväcka ett liv! Roze, begå inte samma misstag oss!!”
”Titta bara!” hörs en luggsliten man med glasögons röst och han ler i det svaga ljuset som har lyckats leta sig in genom de fördragna gardinerna. ”Den är klar: en chimär som förstår tal!” Mannen drar upp gardinerna och en varelse som liknar en vit hund med långt, brunt hår som hänger ner över ögonen och hela ryggen stirrar tomt på den blonda killen med fläta och den stora rustningen som står bredvid honom.
”Han där borta heter Edward”, säger den luggslitna mannen till chimären och pekar på den blonda killen.
”Edd…vad?” säger chimären långsamt och trevande med en monoton röst och den Edward böjer sig ner mot chimären och klappar den försiktigt. ”Eddvad… Edvad… bror… fläta.” Edward rycker till och hans guldgula ögon vidgas.
”Tucker, när var det du fick din titel för att ha skapat en talande chimär?” frågar Edward långsamt.
”Hmm… få se, det var två år sedan”, svarar den luggslitna mannen och stryker sin skäggstubb med ena handen.
”Och… när var det din fru försvann?” frågar Edward och stirrar tomt framför sig med ryggen mot Tucker.
”Två år sedan.”
”En fråga till… var är din dotter Nina och hennes vita hund Alexander?” frågar Edward skarp och vänder på huvudet för att stirra på Tucker med vitt uppspärrade ögon som lyser av förakt.
En kvinna med mörkt lockigt hår står uppe på en balkong tillsammans med en kort och tjock man och en man med ansikte som en liten pojke med långt svart hår som hänger ner i testar blickar ner över massakern nedanför. Upproren rasar och döda kroppar ligger överallt.
”Människan är en dum varelse”, konstaterar kvinnan tankfullt. ”Några rykten, några ord… människan är så lättstyrd… så simpel, och hur många gånger det än upprepas så lär hon sig aldrig. Människan är nästan tragisk.”
”Och just därför kan vi göra som vi vill!” utbrister den långhåriga pojken och skrattar hånfullt.
”Ett par bröder som desperat försökte känna värmen av en mors famn igen… en förlorade hela sin resterande familj och den andre förlorade förmågan att känna något över huvudtaget. En kvinna som ville få tillbaka sitt kära barn blev tilldelad en kropp som aldrig skulle kunna få barn igen, och… en man med den stora visionen att rädda sitt land förlorade synen – för alltid oförmögen att se vad hans älskade land kommer att utvecklas till. Alla fick sitt rättmätiga straff, blev satta på sin plats, berövade på sin stolthet. Det här är vad som händer er smutsiga människor när ni försöker bli mer än vad ni är!”
”Vad ska jag hoppas på nu? Vad ska jag leva för nu?!” tjejens ögon är fyllda av tårar som rinner längs med kinderna och blöter ner de rosa slingor av lugg som hänger ner i hennes ansikte.
”Det får du ta reda på själv”, svarar den blonda killen och hans löst uppsatta fläta glänser svagt i solen. Hans röda resmantel är slängd över ena axeln och han vänder ryggen mot tjejen. ”Res dig upp och gå. Ta nästa steg... Du har dina två ben.”
”Varför… varför kan jag inte få ta del av din kraft gud?! Jag ville bli komplett! Jag ville förstå allt som det fanns att förstå om gud! Jag ville lära mig allt i hela världen… varför hindrar du mig? Vad är du?!” skriker en röst förtvivlat och en mörk skugga ler ett brett, hånfullt leende.
”Jag är vad ni kallar världen. Jag är rymden. Jag är gud. Jag är sanningen. Jag är allt. Jag är ett. Och jag är du.”
”Varför lät hon mig vara kvar? Så mycket oro som jag hade kunnat orsaka… jag ställde henne faktiskt mot väggen…”
”Vad är det där för dum fråga? Ras, folkslag, kön, status, etcetera… I krig leder fördomar till en enda sak: fler förluster. Det här är Briggs, och Briggs får inte falla. Jag förväntar mig av varje enskild soldat att i alla lägen vara stark och smidig, lyda order ända ut i tåspetsarna och vara en fast kraft som inte viker för något.”
”Och om jag inte kan förlåta vad armén gör med mitt folk?”
”… Kom an, när du vill. Som arméns representant tar jag emot alla utmaningar!”
En man med vitt hår och mörk hy går långsamt och med nedböjt huvud ut ifrån rummet där Tucker och hans chimär har suttit inspärrade. Han lämnar två blodiga kroppar efter sig. Två blodiga kroppar som aldrig skulle röra på sig igen.
”Min fader. Vår fader som allt här på jorden har skapat…” mumlar mannen tyst och tar tag i ena bågen på sina mörka solglasögon. ”Jag sände två själar till dig. Emottag dem i ditt hjärta och förbarma dig över deras arma själar.” Och med de orden tar mannen av sig sina solglasögon och blickar med sina röda ögon upp mot den grå himlen ovanför.
En smärtfri läxa är en utan mening. Ty ingen kan något erhålla utan att offra något annat... Men om du kan övervinna den smärtan och nå ditt mål… då kan du nå något oersättligt.
Omgång tre:
Denna gång ska ni skriva riktigt korta berättelser! Eran berättelse måste vara minst enhalv a4 sida och max en hel. Den får handla om vad som helst, deadlinen är 20 juli.
Vinnare: -
Omgång fyra:
Ni får välja mellan tre olika uppgifter, eftersom alla skriver på sina egna sätt.
Nr 1: Ni ska skriva en fortsättning på följande början:
- När är vi framme? frågade han.
Joshua tittade på sin mamma, hon gav honom ett varmt leende som svar.
- Snart hjärtat, svarade hon sedan.
De log mot varandra.
De hade åkt bil i flera timmar nu. De var på väg till en djuraffär som låg utanför stan. Joshuas mamma hade lovat att köpa en katt till honom på hans 14-årsdag.
Och äntligen var det dags, äntligen var han 14 år.
Han tittade framåt, och där stod en flicka. Hon höll en smutsig nallebjörn i handen. Hennes hår var mörkbrunt och hängde i två långa flätor ner till midjan. Plötsligt sprang hon över gatan, omedveten om hastigheten som bilen Joshua satt i hade.
- Mamma, akta! skrek Joshua.
Plötsligt hörde han bilar som tvärbromsade och hans mamma som tutade.
Ett gällt skrik hördes, och i nästa sekund låg de i diket. Glasrutorna på bilen hade krossats och en stor skärva hade skurit honom vid tinningen.
Men just nu brydde han sig inte om det. Det fanns viktigare saker än lite blod i ansiktet - hans mamma.
Hans mamma fanns bredvid honom, men ändå inte. Hon låg där, men hon fanns inte mer, hon var borta. För alltid.
- Mamma?! utbrast Joshua förskräckt, men han visste att det redan var försent.
Han tittade ut mot gatan och såg flickan. Hon tittade skräckslaget på bilen. Hennes klarblåa ögon var lika blåa som himlen.
Texten ska vara max 2 A4 sidor lång med texts. 12.
Nr 2: Ni ska skriva en dikt, på max 12 rader (minst 4 rader) med inspiration från denna bild:
OBS: Dikten behöver inte rimma.
Nr 3: Ni ska skriva en kort låttext (max 1 A4 sida) som får handla om vadsomhelst - bara det är realistiskt. Om ni har möjlighet så får ni gärna spela in när ni sjunger låten (Om ni gör det kommer jag inte lägga ut den någonstans utan er tillåtelse). En bra sida för inspelning är: http://soundcloud.com
Lycka till!
senaste inlämningsdatum: 7/11 (7 November)
OBS: Bidragen skickas till mig.
Mugglarportalen