Berättelse 1150-tal (PG-13)

Det här är en berättelse utan namn.
Den kan anses olämplig för yngre medlemmar, men jag kan så klart inte hindra någon från att läsa den.
Vissa ord och benämningar kan vara lite svårförstådda då den utspelar sig år 1157 i ett svenskt munkkloster. Så det är en del latin och dylikt. Jag tror att vem som helst kan uppskatta den...
Syftet med att jag lägger upp den här är att få kritik, jag ska lämna in den snart. Men jag vill hemskt gärna ha pointers. Var helt ärliga. Jag blir bara glad när folk är det.

Del ett.

Anno domini 1157 just efter det att biskop Hendriks och Erik IXs korståg gick österut för att kristna Tavasterna. Då budet nådde Alvastra var vespern i full gång. Fader Gerardus fick avlägsna sig för att ta emot bullan från biskop Bengt. Skrivelsen hade sänts från skara endast minuter efter det att budet nått dess port.
Biskop Bengt uttryckte sin oro över hur vidare dekretet om korståg tagits mer hastat än det borde. Och föreslog ett framtida möte för att diskutera saken. Fader Gerardus iakttog hur de vackert präntade bokstäverna förlorade sin charm mot slutet och hur den sista hälsningsfrasen ”Dei Gratia” med Guds nåde, biskop Bengt nästan gränsade till oläsligt.
Bröderna strömmade ut ur kyrkan med huvudena böjda och blickarna stint fästa i stengolvet. Tonsurerna blänkte i augustisolen gjorde bilden aningen komisk. Fader Gerardus nickade emot bröderna och lät dem passera. Därefter tog han ett djupt andetag och klev in i kyrkan. Vid altaret sjönk Gerardus ned på knä och knäppte händerna. I sin bön förmedlade han sin tacksamhet över att gud hade låtit vägleda Biskop Bengt genom övertalningen av Erik Eriksson.
När det var dags för Mautin bad Fader Gerardus fortfarande. Kyrkgolvet var kallt och hade bidragit till ömheten som hållit i sig genom åren. Fader Gerardus reste sig med kvidande och kände hur knäna knakade tillbaka på sin plats.



Öster om Alvastra färgade den sjunkande solen myren röd. 60 alnar åt varje väderstreck bredde den ut sig, fyra dödliga alnar djup. Mitt i myren låg en bruten figur.
Kol kände knappt det kalla vattnet runt sig. Hans fingrar var oanvändbara på grund av kölden men all känslighet för triviala saker som temperatur hade försvunnit med ett yxhugg i axeln.
De hade stympat honom, med starka armar kastat ned honom på marken och med otillräcklig kraft skurit av hans lemmar. Kols högra arm bar mest märken av försöket, hugg på hugg med vad som nu i efterhand måste ha varit ett slött svärd men som i stunden hade känts som en spikklubba. Armen var delvis avhuggen men ett av de vita benen var definitivt fortfarande på plats. Kols ögon ringde fortfarande efter sparken mot tinningen. Den blonda taniga mannen ansvarig för den hade endast betraktat spektaklet från avstånd innan han själv deltog. Sparken hade bedövat hans ansikte och delar av vänster skuldra.
Hur hela bygden hade reagerat så starkt på synden begrep han inte, husfolkets underliga syn på handlingar hade han aldrig begripit. Deras gud tycktes ständigt vara ute efter att straffa människorna och var gärning vändes emot dem.
Det hade varit dumdristigt att ens närma sig Benetikta. Men Kol hade varit oförmögen att göra något åt de känslor som flammade upp inom honom vid tanken på henne.
Att hans far i sin tur hade begått köttsliga synder med trälinnor hade lämnat ett märke. Men inte så stort att han själv ville avstå från den förälskelse som tagit honom till den här situationen.

Du skriver otroligt bra!

Nej men tack så jättemycket.

Haha! Nejmen, det är fantastiskt det du skriver ;-)
Kommer det mer?

Nelly1513
Det finns ett helt "perspektiv" till och ett som är nästan klart.
Jag postar dem två tillsammans.

Och sen så ska jag ju avsluta berättelsen på något sätt. Och det måste jag göra idag. Så det kommer väl idag om allt går som det ska.

Okej!

I klosterträdgården samlade Broder Lektar ihop de sista av de tämligen skadade liljekonvaljbären täcka av regndroppar. Lektar insåg att han nog skulle behöva ett par rediga handskar om dessa bär skulle hanteras igen. En skråma på pekfingret brände och stack som en eldflamma.
Där stod Lektar med sina bryderier kring alldagliga ting när en novis kom jäktade ut ur auditorium in i trädgården. Gossen rusade förbi Lektar och slog omkull honom. Konten med örter och bär landade med ett plask i brunnen. Lektar hastade sig upp från den leriga marken och jäktade fram till brunnen. Det här fick bara inte ske, vad skulle han utsmycka nattvardsbordet med utan den sköna Arabellan?
Han fick med stor ansträngning upp konten men det enda som fanns kvar var en torftig kaprifol, inte duglig till någonting.
Lektar vände och gick in i Lavatorium för att tvätta av leran som fläckade munkkåpans rygg.

#

Fader Gerardus hade knappt slagit sig ned på bänkarna i norra korsgången efter en ovanligt lång Ters förrän en novis kom skyndandes emot honom med andan i halsen. Pojken såg både skärrad och nyfiken ut på samma gång. Gerardus iakttog forskande hur han nästan hoppade upp och ned av iver och bävan. Med en nick gav Gerardus gossen lov att tala.
”Fader, det står en kvinna vid porten men ett djävulens barn på armen. Hon begär tillstånd att stiga in inom klostrets murar”
”En djävulens avkomma säger du” Gerardus gjorde ett uppehåll och andades in luften som nu kändes mycket tung. ”Är du förvissad om detta, min son?” frågade han sedan.
”Ja Fader, ungen har ett enda glasartat öga och bumlingar till fötter.” Novisen såg nu förlägen ut som att han undanhöll något. Gerardus lät det passera och bad istället pojken att ackompanjera honom till porten.

#

Barnet var så vackert, Benedikta tittade henne djupt i ögonen. Eller ögat rättade hon sig själv, krakens huvud var så intryckt att det högra ögat inte utvecklats där det satt en bit ifrån näsan. Hon tog tag i den lilla handen. Den perfekta späda kalla handen. Benedikta tittade upp emot den regnvåta portgången, hon väntade.
I sitt inre öga såg Benedikta dörren öppnas gång på gång. Hon föreställde sig hur abboten skulle se ut, sliten, vid och måhända även lättretlig. Hon tänkte igenom hur hon skulle säga det, hur hon skulle gå emot honom och hålla ut barnet. Visa resultatet, bevisa att barnet inte alls var illasinnat.

Spännande... Du skriver jättebra!

Du skriver jättebra!!

Tack så mycket!