Hungerspelen 74 - Cato Hutcher

Hallojsan
Jag tänkte börja skriva en liten FF om Hungerspelen. Dvs. de 74 Hungerspelet om man nu vill vara exakt. Huvudpersonen är ingen mindre än....CATO!
Han har fått sig ett efternamn i den här också, han heter Cato Hutcher. Jag tyckte det passade ok, om ni tänker efter så kan ni kanske komma på vart det kommer ifrån.
Jag är fortfarande inte riktigt säker på om det blir en lite mer påhittad historia eller en som följer det ”verkliga” Hungerspelet det året. Ni som har läst boken kan kanske ana vad som kommer att hända i så fall, men det kanske kan bli aningen intresant ändå?
Eftersom det är en fanfic så kommer den (om jag nu skriver som det sistnämnda) inte att följa boken helt heller.
Jag tror inte att jag rekomenderar att man läser den om man är under 11, dels för att själva storyn i grund och botten inte alls är barnvänlig. Och sen för att det kan bli lite...obarnvänligt i vissa kapitel. Så om du är känslig, läs inte.

Enjoy!
Skulle vara kul att få ett par läsare också ;D

Titel: Hungerspelen 74 – Cato Hutcher
Raiting: pg 13
Kapitel: 2 hittills
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nopp
Tror det var allt...

Har ett litet första kapitel här som är ganska kort, kommentera om du tycker det är bra/dåligt eller om jag ska lägga upp ett kapitel till

Epilog
Det var under våren när det 74 Hungerspelet snart skulle ta sin början. Slåtterdagen närmade sig, och Cato Hutcher var snart färdig med sin träning. Han hade fyllt 18, och hade totalt med 6 lotter i dragningen. Sex chanser att bli Spelare. Men det här året skulle han inte bry sig om de där sex små lotterna, det här året skulle han vara färdigutbildad.

Kapitel 1
Cato Hutcher lever i Distrikt 2, ett trivsamt liv tillsammans med sin pappa. Han har inga vänner, och ägnar hela sin vakna tid åt att träna. Han tränar inför det 74 årliga Hungerspelen. Just det 74 har han sett fram emot i hela sitt liv, för nu är han färdigutbildad. Han har gått igenom den livslånga träning som erbjuds för pojkar och flickor i Distriktet sedan de fyllt 5 år. Idag är han en äkta Karriärist.
Morgonen börjar som vanligt med en och en halv timmes uppvärmning. Cato bryr sig inte om de andra tränande, utan springer, lyfter vikter, klättrar och övar på att kasta spjut ensam medan de andra går igenom grunderna för överlevnad. De andra som tränar idag är pojkar och flickor i åldrarna 5-18 år. När de andra äntligen är klara med överlevnadssnacket är det dags för vapen övningarna för dagen.
Cato väljer ett av de större, bättre balanserade svärden som står i hörnet av vapenförrådet. Clove är också där och hämtar knivar. Clove är flickan som också är färdigutbildad det här året. Hon är ganska kort, har långt brunt hår och har ägnat hela sin barndom åt att kasta knivar åt alla håll. Ungefär som Cato har ägnat hela sin åt att öva med svärd. Det har gjort de båda till mästare. Clove flinar mot honom och han flinar tillbaka genom rummet, det är den sortens elaka flin som de brukar ge varandra när det är dags att öva med vapen De andra deltagarna har inte en chans känns det ibland som det betyder. Fast det bryr han sig egentligen inte om. Han är ju överlägsen de andra deltagarna iallafall.
Cato slår sönder träningsdockorna lika effektivt som vanligt den dagen, medan han fantiserar om sig själv som spelare, och inte minns vinnare av Hungerspelen det här året. Han tittar roat och överlägset på de som inte fått någon träning, de som fått ägna sitt liv åt att försöka fixa fram material och bra övningar åt de nuvarande Karriäristerna. De verkar inte gilla att han redan gjort de nya träningsdockorna oanvändbara. Det är ert jobb att skaffa nya.

Klicka gärna på tummen om ni tycker den är bra

(Yay, hungerspelen!)
Wow, jättebra! Kul med Cato som pov. Jag vill defenetivt läsa mer!

VAD KUL!!!
Visste inte om nån skulle vara intreserad alls Jobbar på kapitel två, kan kanske lägga upp det imorron eller så, för de kommer att bli ca ett a4 per kapitel

Awsm! (Y)

So, vad tycker du om efternamnet? O.o

Det är iaf klart varifrån det kmr, haha
Tycker det passar Cato, låter lixom lite elak, "köttande" haha

Haha, tyckte det passade ganska bra också ;D
Btw, har kapitel 2 klart nu...

yay, ska du posta det nu?

Kapitel Två
Slåtterdagen

Cato klämde motvilligt på sig de töntiga Slåtterdagskläderna. De fick honom verkligen att känna sig värdelös. Han kände sig nästan som alla andra små satar som oroade sig för att bli dragna.I år skulle iallafall ingen av dem få en chans. Inte ens den som VILLE vara med skulle få en chans i år. I år var det Catos år. Hör alla det? CATOS ÅR!!
Nere vid slåtterceremonin på Torget var det förståss fullpackat med folk. Han armbågade sig fram genom trängseln till första raden. Då skulle det bli lättare att gå upp på podiet sen. Han vara nära att slå ner en stor kille som stod i vägen och inte verkade vilja flytta på sig. Du vet inte vem du har att göra med! Jag är årets spelare och vinnare! Han nöjde sig med att slå till honom i ryggen så att han vek sig dubbel, kanske bruten ryggrad? Man kunde ju alltid hoppas. Han riktigt längtade till att komma in på arenan, de andra karriäristerna skulle också bli roligt att se. Nästan lite synd om dem i år, de skulle såklart också besegras av Cato till sist, men tills dess behövde han dem.
Lilla Effie Trinket dansade upp på scenen i sina högklackade skor och rosa koftor.
Hennes sedvanliga ”Damerna först!” ljöd genom mikrofonen efter den gamla filmen om upproret.
Han bryde sig inte ens om att lyssna vilken av flickorna som ropades upp, utan såg sig om efter Clove. Med ett stridslystet leende hoppade hon fram som frivillig. Effie Trinket såg inte alls förvånad ut, det var inte alls ovanligt med frivilliga från Distrikt 2. Nästan varje år (förutom vissa år när några karriärister hade hoppat av sin träning eller inte var modiga nog) var det minnst en frivillig karriärist som blev årets spelare. Och nästan varje år kom denne hem som segrare. Clove lor triumferande där hon stod på podiet och tittade ut över mängden. Effie tassade nu vidare till pojkarnas lottning. Hon han inte mer än läsa upp deltagarens namn förens Cato kastade sig fram som frivlíllig. Självklart kunde ingen invända något. Med ett leende lika triumferande som Clove´s gick ha upp på podiet. Nu hade det äntligen hänt. Det han hade längtat efter i hela sitt liv. Nästa gång han såg dessa människor skulle han komma hem som segrare av Hungerspelen. Det var nästan för bra. Och ja, att stå där och njuta gick inte an. Snart kom två töntar till fredsväktare och förste iväg dem mot ingångarna av spelarnas tillfälliga rum. Löjligt att de måste ha sådan bevakning, som om någon skulle vilja fly?
När han kom in i rummet såg han sig först omkring. Det var inte mycket att komma med, men det var ju bara en tillfällig bostad. Han skakade på huvudet och sjönk ner på soffan med armarna under huvudet. Precis mitt emot honom stod ett stort, brunt träskåp. Förutom den hemska gula soffan så var det de enda som fanns i rummet. Han funderade på att gå fram och titta i det, men det var bara meningslöst.
Han förbannade högt de som fixat det här rummet år honom, eftersom hans fötter stack ut utanför soffans kanter. Var det såhär de behandlade en Spelare? De skulle väl få se när han kom hem.
Han kände sig ortoligt rastlös. Kunde de inte bara få åka snart? Han hade ingen familj som skulle komma och ta avsked av honom, hans pappa var väl enbart glad över att få huset för sig själv. Cato brydde sig inte ett dugg om det egentligen. Han hade lärt sig att aldrig utveckla en starkare relation med folk och folk, eftersom han visste att det bara ställde till problem. Framför allt just nu, när han ändå förr eller senare skulle bli tvungen att döda dem. Att döda folk var något han var bra på, det hade han övat på, och gjort också för den delen hela sitt liv. Det var ingenting nytt. Eller skrämmande.
Han förstod inte varför folk sörjde när de lämnade sina familjer. Det kanske berode på att han inte visste vad sorg var, han hade aldrig kännt medlidande med någon, eller tyckt om någon, så varför i hela fridens namn vara ledsen för att han skulle få lämna sin pappa? Äntligen hände ju det han hade väntat på hela sitt liv.


I OpenOffice är det lite mer än ett A4, men det blev litet här...
Enjoy!

nice va jä'tte bra