Berättelsen utan namn![berättelse]

Detta är en berättelse som jag och Alicia Spinnet turas om att skriva. Vi har bestämt oss för att fortsätta skriva den här istället för att muggleposta varandra, så att alla andra Mugglis-medlemmar kan njuta av vår fantastiska "författar-kunskaper"
Detta är vad vi hittills har skrivit:

Det var en gång ett land på andra sidan jorden. Det var ett jättestort land vars yta var täckt med sand. Det bestod endast av öken och öken. Det var kokheta dagar och iskalla nätter, och hungriga vilddjur som strök omkring. Man kan knappt tro att det gick att överleva där, men det gjorde det. Det fans flera folkgrupper, de flesta var nomader. Ibland kunde man stöta på en stad någonstans bland sanddynorna. Städerna var stora och livliga med köpmän och stånd och vakter och palats. Men nu till saken.
Den här historien handlar om en särskild folkgrupp, kallade Harenieas. De var som vilka nomader som helst, men bland dem fans världens ända äkta magiker! Hon hette Hareniea. Hennes föräldrar visste att hon skulle bli något speciellt för Harenieaerna, så dom döpte henne som namnet på folkgruppen. Än så länge var hon som ett barn, fylld av liv och bus, trots att hon faktiskt var 16 år. Hon var inte så bra på att ta ansvar, men hon kunde magi till viss del. Något hon inte kunde, än så länge, var den djupa magin som kallades den svarta magin från Gau. Gau betyder natt och de få som kände till äkta magi visste att detta var den farligaste typen. Men eftersom ingen med magiska krafter hade fötts på ett tag var det inte heller någon som behärskade den. Senast någon sätt till den starka magin hade den varit under styre av en av de kraftfullaste magikerna i historien. Hennes namn var vida känt, alla pratade om den store Mayhem. Mayhem hade stor makt under många år tills hennes styre äventyrades av en stor stams uppror. Hon beslutade att förgöra den vilket hon gjorde, men den siste av dem, stammens shaman, sägs ha uttalat en formel över henne innan han stupade. Ingen minns hans ord, men efter den blodiga dagen försvann häxan för gott. Ingen vet var hon nu befinner sig.
Många år och legender senare i stammen Harenieas nyligen uppresta läger satt några ungdomar runt elden. Hareniea Satt bland dem och lyssnade spänt på Aursatas berättelse. När kvällssolen gick ned var det alltid Aursata som redan satt vid elden. Han berättade allt möjligt, men just idag var det den spännande legenden om Himalia, härskaren över de goda krafterna. Himalia var den mest godhjärtade, klokaste och mäktigaste magikern som någonsin funnits, iallafall tills Mayhem hade gjort slut på henne för många tusen år sedan. Det var efter det som Mayhem började styra. Under Himalias tid som ledare var det fridfullt och lungt. Hon andvände sin magi till att hjälpa andra, till exempel de som var svårt sjuka, eller de som inte hade tillräkligt med mat eller vatten. Men det var inte bara det som gjorde så att folket tyckte att hon var en bra ledare, det var nämligen så att hon hade en särskild förmåga, en som inte hade något att göra med hennes magi. Himalia var särskilt bra på att få folk att må bättre. Om någon var ledsen gick han bara till Himalia för uppmuntran. Om man var arg kunde Himalia stilla ilskan. Om man var deprimerad fick Himalia en att se de ljusa punkterna. Det hade varit ett stort bakslag för alla levande varelser när deras hjälpare dog. De allra flesta hade varit förvånade. Hon av alla med sin starka magi kunde väl inte dö för någons hand bara sådär?

Just den här kvällen berättade Aursata om dagen då Himalia bekämpade den fruktansvärda Lord Manfred! Denna berättelse hade Aursata aldrig berättat förut, inte vad Hareniea visste iallafall. Alla andra ungdomar som satt på den mjuka sandmarken lyssnade spänt när Aursata började berätta: "Lord Manfred heter iäntligen inte Manfred, hans riktiga namn är så fruktansvärt att ingen nu levande människa har vågat säga det, vilket betyder att ingen nu levande människa heller vet vad det är för ett mystiskt namn. Lord Manfred är ingen människa, som ni kanske tror, med tanke på namnet, han var en så kallad transmutar, det är någon som kan ta vilken skepnad som helst! Men nu ska jag berätta om hur det gick för Himalia i kampen mellan henne och Lord Manfred. Till en början så det illa ut, men efter ett litet tag vände det, och Lord Manfred förlorade lite av sina krafter, men det slutade illa" några av lyssnarna hajade till, andra lyssnade så insentivt att det såg ut som att de skulle sprängas av nyfikehet. Efter en kort tystnad fortsatte Aursata: "Följderna för Himalia efter den dagen blev hennes fortsatta fiendeskap med transmutarerna. Vilket inte var bra, eftersom transmutarer har väldigt stor makt och lätt kan ställa till trassel."
Hareniea ryste. Tanken på att vem som helst kunde vara någon annan läskig varelse var skrämmande.
"Berätta mer!" ropade lille Tiwa, den yngsta av ungdomarna runt elden. Aursata log och skakade på huvudet.
"Ledsen Tiwa, men du vet att vi alla måste vara utvilade tills förberedelserna för imorgon, den stora festivalen för månsolen! Som du vet uppträder den bara en gång var hundrade år! Det är viktigt att vi är utvilade imorgon, så att vi hinner få se den" sa han, tog Tiwa i handen och gick med honom till deras tält, dom var nämligen bröder.
Harenia hade, konstigt nog, ingen aning om vad månsolen var, så hon frågade Sapientia, som var närmast.
"Sapientia, vad är månsolen för något?" Sapientia såg smått överraskad ut.
"Vet du inte det? Nåja, jag ska förklara" sa hon och satte sig ner med Hareniea. "Månsolen är, när månen gar lika mycket ljus som solen, men den ändå är samma måne. Detta sker mitt på natten, när månen står som högst. I exakt en timme lyser månen så starkt att man måste kisa när man tittar på den, vi har tur som får uppleva det" sa hon, reste sig upp och gick till sitt tält, Hareniea gjorde samma sak.
Nästa morgon när Hareniea vaknade kände hon sig pirrig, hon hade nog aldrig varit så här pirrig förut. När hon öppnade tältöppningen blev hon helt chokad, detta på grund av...

Nu är det Alicia Spinnets tur att skriva!
Hoppas någon vill läsa denna, och ni som så småning om kommer att läsa kan väll tipsa andra om att också läsa, så blir det roligare

Trevlig läsning!
//Alicia Spinnet och ernin!

...Det stora kaoset som rådde utanför. Alla sprang omkring som tokiga och Hareniea Stirrade förvirrat omkring sig.
"Där är du ju!" Sade Amaiera som just sprang förbi tältet. Hon skulle vara den som organiserade Månsols-festivalen, men hon var ändå Harenieas bästa vän.
Hon drog ut Hareniea ur tältet med en bestämd min.
Vi hade möte för två stjärnfall* sen! Du sov bort hela!
Hareniea drog förnärmat handen ur Amaieras grepp.
"Det gjorde jag visst inte! Jag ööh..."
"Det kvittar, din uppgift är ändå...

(*Stjärnfall är ett tidsbegrepp som representerar ca en kvart, det fins inget begrepp för halvtimme men en timme kallas stegtid. Typ två stegtider sen.)

Nu ska jag (äntligen) skriva fortsättningen!

...att göra klart alla festivalhattar, det finns ungefär 150 stycken kvar" Hareniea fattade först inte varför det var 150 hattar kvar att göra, men sedan kom hon att tänka på att Hareniaerna hade som tradition att, vid varje firande, alltid klä sina djur i festivalhattar.
"Men varför just jag?" stönade Hareniea.
"Därför att någon måste göra det" sa Amaiera och satte armarna i kors.
Hareniea suckade.
"Okej då, men endå; varför just jag!?"
"Du försov dig, så alla andra uppgifter blev upptagna" sa Amaiera och drog med sig Hareniea ut ur tältet, mot en ensam sittplats, som låg precis bredvid en stor hög med någon sorts "skinnmössor". Några var små(för att passa på t.ex hönor, katter, ankor, m.m), några var stora(för att passa på t.ex hästar och kossor), och några var normalstora, för att passa på vanliga människor. Bredvid "mösshögen" låg en massa bitar med pulchrastenar (en sorts vit sten som sägs bli självlysande i månsolens sken).
"Det du ska göra är enkelt, hugg bara ut små bitar ur pulchrastenarna och fäst dom på mössorna i form av en halvmåne. Lycka till!" sa Amaiera och gick iväg.
Hareniea såg två verktyg på marken, en sak hammare och någonting som hon skulle hugga med. Hon satte sig ner, tog en mössa, en bit pulchrasten, och båda verktygen. Hon la stenen på marken framför sig och mössan på sidan om.
Några timmar senare var alla mössor klara, och Amaiera gick precis förbi.
"Vad bra att du är klar, men jag måste berätta en viktig sak som jag tror är viktigt att du får veta" sa Amaiera.
"Vad?" undrade Hareniea, och hoppades att det inte var något dåligt.
"Jo, det är nämligen så att...

...det är lite problem i ditt tält och..."
"I mitt tält?!" skrek Hareniea och sprang iväg mot tälten. Amaiera försökte ropa henne tillbaka, men Hareniea hörde henne inte. Hon sprang bara rakt igenom den stora folkhopen som stod samlad vid huvudlägret. Men sedan var hon tvungen att stanna. Hon vände sig om och tittade på de totalt främmande människorna.
Snart gick det upp för henne att det var en annan nomadstam, som hette Gahlayneras. De kom ofta långt ifrån för att fira Harenieas högtider. De red inte på Pacham-lamor ens, utan på höga, fläckiga djur med läskigt långa halsar.
En lång man stod framför de andra Gahlayneras och pratade upprört med Yassil, Harenieas ledare. Då och då utstötte han höga rop på ett annat språk, och Hareniea Blev genast nyfiken.
Hon makade sig långsamt fram mot de båda männen och spetsade öronen (Hareniea råkade ha en särskild fallenhet för att tjuvlyssna på folk). Nu hörde hon vad de båda sade.
"Det här är ju galenskap!" spottade mannen ur sig.
"Att ställa till med festligheter nu! Du hörde ju själv profetian..."
"Lugna dig Garrloch." Sade Yassil. "Det finns ingen anledning till den här uppståndelsen. Dessutom vet vi inte om det är sant."
Mannen, som tydligen hette Garrloch, fräste som en ilsken katt innan han svarade.
"Du vet att det är sant, Yassil! Jag vet inte om det var någon bra idé att ta hit min stam."
"Ni kan lika gärna stanna nu när ni är här. Vad finns det vi kan göra? Det finns ingen anledning till att skapa panik och förhindra ett traditionsenligt firande"
Garrloch skulle just svara när han tystnade. Plötsligt vände han sig om och tittade rakt på Hareniea. Där Hareniea Hade stått altså, för hon hade redan satt iväg mot tältet (jag sade ju att hon var duktig!).
Hon stannade flåsande utanför sitt tält, men hon hann inte tänka igenom det hon hade hört, för när hon tittade upp såg hon...

Nu ska jag äntligen skriva!!!

...Tiwa, som log stort.
"Vad var det för profetia dom pratade om? Hörde du det?" sa Tiwa ivrigt.
"Öh... Jag... Var du där också?" svarade Hareniea förvånat.
"Jag såg dig stå där, så jag smög mig dit också. Jag trodde att du såg mig! Men berätta nu, vad var det för profetia dom pratade om?"
"Jaha... Jag hörde inte profetian, tråkigt nog. Men vad gör du här?"
"Jag misstänkte att du skulle gå hit, så jag gick hit också" Tiwa log stort och lät som om han tyckte att han var väldigt smart.
"Jaså" sa Hareniea.
Plötsligt såg hon Amaiera komma ut ur tältet med en vild manducareråtta i sina händer. Manducareråttor är enorma råttor som kan äta nästan vad som helst.
"Problemet löst!" sa Amaiera. "Det var den här som var problemet. Den här lyckades rymma från de andra och smet in i ditt tält som någon glömde stänga" Amaiera gick iväg med råttan till det stället dom "förvarades".
Plötsligt hördes ett skrik någonstans ifrån, Hareniea vände sig mot Tiwa, men han var borta.

Jättebra!

Lite längre bort stod en grupp Gahlayneras. De betedde sig mycket underligt, de liksom utförde någon slags dans med viftande armar och en massa små studs. De var tydligen en av dem som hade skrikit. De är riktigt underliga, de där människorna, tänkte Hareniea. Men så såg hon att det inte alls var någon dans, utan Tiwa sióm satt ungefär fem meter bort uppflugen i ett högt träd och skvätte vatten på Gahlaynerarna.
"Tiwa!" ropade Hareniea förargat och gick bestämt fram till trädet. Tiwa hoppade ned.
"Små men många droppar, det är det som är knepet. Då räcker vattnet längre. Och det ser roligare ut!" Den sista meningen följdes av ett högt skutt och Tiwa var borta igen.
Hareniea suckade och tittade upp mot himlen. Tiden hade gått förvånansvärt snabbt och det kunde bara vara någon stegtid kvar tills festligheterna skulle starta.
Månsolsfirandet startade så fort solen helt skymdes av sanddynerna. Det var musik och dans och mat, och alla skulle stanna uppe till midnatt. Till och med de allra yngsta var tvungna att vara vakna då, för det var då som månen stod som högst och månsolen visade sig.
Under den stegtiden (alltså timmen) utförde alla de samlade en ritual. Någon slags dans, efter vad Hareniea visste, men tyvärr hade hon lyckats "må lite illa" alla genomgångar. Det oroade henne lite att hon inte visste hur man gjorde, men hon sköt hela tiden bort tanken. Vad skulle kunna gå fel?

Sedan var det äntligen dags. Solen hade gått ned helt och folk började samlas i mitten av det stora lägret. Alla kom.
Yassil, Amaiera, Aursata och även lille Tiwa.
Sedan kom en massa andra som Sapientia, Aursatas bästa sagolyssnare, de tre skickliga jägarbröderna Ourdie Aurin och Pippolin, en av stammens bäste jägarinna, Vrukhani, Harenieas föräldrar Shega och Tipall, Yassils dryga bror Prevond, Harenieas två systrar Kika och Zlosna (som alltid vaknade före henne och därför ännu inte har setts till i denna historia), sedan var det hennes kompisar Qwikkok, Halleu och Bendorsm.
Det var alla de som Hareniea verkligen uppmärksammade. Men med tanke på att Harenieas är som en stor, omkringflyttande by och därför en väldigt stor stam, så var det bara någon liten procent av alla som kom.
Hareniea skuffades bara runt ett tag tills hon kom till rätta och började njuta riktigt av festen. Maten var god och hon var hungrig efter dagens slit. Matlagarna hade verkligen ansträngt sig!
Vilken tur att månsolen bara inträffar var hundrade år. Annars skulle vår stam vara urfattig nu! Tänkte Hareniea medans hon knaprade på en honungskaka.
Stegtiderna flög förbi och snart var det bara ett halft stjärnfall tills midnatt. Hareniea hade slutat äta. Tvärt om kändes det som om allt snart skulle komma upp igen. Hon stod tyst och väntade. Och så!
Klong, klong, klong lät det när Hriboo slog på sin Gonbolknocm (ett särskilt instrument som låter väldigt väldigt högt). Det var bara lite innan midnatt. Precis tillräckligt så att alla hann inta sin position. Harenieas och Gahlayneras hand i hand, så att det bildade två cirklar. En stor och en liten. Den större omslöt den mindre. Sedan kom ett starkt ljus.
Det var möjligt att månsolen till och med sken starkare än solen. I vilket fall så blev Hareniea så överrumplad att hon knappt märkte att de andra började röra på sig. Det började med ett försiktigt gung och musiken satte igång. Men sen ökade takten och dansen blev mer komplicerad. Det blev bara krångligare och krångligare och Hareniea försökte allt hon kunde att följa med. Men trots att svetten dröp ned för ryggen på henne av alla hopp och krångliga steg hörde hon hela tiden Kalli och Petim, som fanns på hennes båda sidor, gnälla och muttra.
Sedan saktade musiken ned och dansen blev till ett stilla lunkande igen. Konstigt, tänkte Hareniea. Det kan omöjligt redan ha gått en hel stegtid? Då mindes hon finalen. Men försent.
Plötsligt började alla skutta och springa som tokiga. Hareniea var allt annat än beredd, så hon föll på Kalli. Som föll på Amaiera. Som föll på Tiwa. Och som såklart föll på någon annan. Det hela var som en jätteverision av spelet domino. Hareniea låg som förlamad på den hårdpackade sanden. Snart började ilskna och ledsna rop och röster genomljuda natten. Garrloch reste sig upp ur människohögen. Han var kritblek av rädsla och ursinne.
"Vem var det?!" Röt han. "Vem var det som förstörde sermonin och gav oss hundra år av olycka?!"
Hundra år av olycka? Den delen måste Hareniea missat. Hon reste sig, mycket skamset, upp. Alla tittade på henne.
"Din slarver", morrade Amaiera där hon låg under Kalli. "Att du aldrig kan göra något ordentligt?!"
Hareniea kände gråten komma upp i halsen. Månen återvände till sin vanliga skepnad. Det var över. Hon hade förstört allt.
Hon skulle just till att springa tillbaka till tältet när månen började lysa på nytt, men den här gången med ett starkt rött sken. Det hände något konstigt med molnen också. De började virvla ihop sig uppe i himlen och snart började de också att sträcka sig mot marken. Nästan som en orkan. Men det var helt vindstilla.

I mitten av de två nu ihoprasade cirklarna av människor nådde molnvirveln tillslut marken. Alla stirrade som förstenade på undret.
Plötsligt började något röra sig inuti molnvirveln. Genom en slöja av moln klev det fram en kvinna. Hon var lång och vacker, men med ett brutalt utseende. På hennes högra pekfingertopp lekte en liten grön låga. Hareniea hade inte svårt att gissa vem det var...

(Det blev jättelångt i jämförelse mad vad vi brukar skriva, men lite kul också )