I ögon av silver. [SV]

Titel: I ögon av silver.
Språk: Svenska
Kapitel hitills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Pollux Breckinridge bär på mörk hemlighet. Han kan se andar.
När mystiska mord inträffar bestämmer sig Pollux för att ta reda på orsaken till morden. Men sanningen är farligare än han någonsin kunnat ana.

KAPITEL 1
POLLUX

Små snöflingor dalade ned från himlen, träffade mig i ansiktet och smälte till pärlor på min hud. Kylan bet i min och jag hade tappat känseln i fötterna och händerna. Läpparna var spruckna, antagligen blåa. Att ligga stilla, djupfrusen i snön fick ilskan att välla upp inom mig. Jag var inte vek och absolut inte döende. En låg röst i mitt huvud sa att jag skulle dö, frysa ihjäl. Men det vägrade jag tro så jag försökte resa mig upp, men jag var alldeles för utmattad. Så jag förblev liggande i snön, kall och utmattad. Jag orkade inte längre kämpa emot, snart skulle det vara slut med mig. Den kallaste vintern på många år ville ha mig ur vägen. I ett förtvivlat försök att tänka på något annat kom jag att tänka på Enrique, min taniga, bleka och rödhåriga vän som alltid delade med sig av sina tankar, åsikter och hemligheter. De forskande blåa ögonen, som jag inbillat mig kunde se igenom mig. Se min egen själ, mitt ”mörka” jag som jag ofta dolde. Men sanningen är att han bara försökte lära sig läsa personer och att han är för blyg för att prata rätt ut. Undrar hur han skulle få det om jag försvann. De mörka tankarna tvingade sig på, jag blockerade dem så gott det gick och gav upp. Jag slöt ögonen och inväntade mörkret.

ARIA

Med klumpiga steg försökte jag ta mig igenom den djupa snön. Då och då råkade jag röra vid en snöig trädgren och fick snö i nacken och i håret. Jag svor en lång rad med ord som skulle få mamma att svimma och pappa att ge mig utegångsförbud resten av mitt liv. Bäst att passa på då ingen av dem kunde avlyssna en. Det var då jag fick syn på honom, liggandes orörlig i snön. Ansiktet var bortvänt och snöflingor låg som ett tunt nät över honom. Snöflingor i det svarta håret, isiga ögonfransar blek och vagt blålila läppar. Snabbt plumsade jag fram till honom och sjönk ner på knä i snön, alldeles intill honom. Var han död? Nej, jag lyckades urskilja att hans bröstkorg höjdes och sänktes då han andades. Det fick mig att behålla lugnet. Men jag visste inte vad jag skulle göra, om jag nu skulle göra någonting. Men jag kunde inte gå, även om jag helst ville fly. Jag kunde inte lämna honom här, och om han dog skulle det säkert bli världens ståhej, så här kunde han inte stanna. Jag gick runt honom och tog tag i hans axlar, lyfte lite på honom och krokade fast mina armar under hans. Med all min kraft drog jag upp honom i sittande ställning. Han var tung så jag skulle inte klara av att bära honom hela vägen till min bil. Så jag släpade honom dit. Han verkade inte bry sig, kanske för att han var medvetslös. Då jag var framme vid bilen var det tomt på parkeringsplatsen, bortsett från en gammal skåpbil som alltid stod på parkeringen. Men den stod alltid tom och det ända den gjorde var att rosta, och ta upp en ruta. Jag lutade killen emot bakdäcken, öppnade dörren till baksätet och lyfte in honom i bilen så gott jag kunde. Om jag blev stoppad av polisen skulle detta sluta illa, riktigt illa. Jag smällde igen dörren och satte mig bakom ratten och snart var jag på väg ifrån skolparkeringen. Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta honom, jag visste inte vad han hette än mindre vart han bodde. Jag hade bara sett honom på biologin, i korridoren eller i andra lektionssalar. Jag hade inte ens pratat med honom och nu låg han i baksätet i min bil. Det var ju rent av knäppt. Jag kom på mig själv med att stirra på honom i backspegeln och rodnade. Nervöst såg jag på vägen, svängde in på vägen som ledde hem. Tanken slog mig att han kanske hade en plånbok, ett körkort. Men jag ångrade mig då jag började sakta in, trampade på gasen och snart svängde jag upp på uppfarten som stod tom. Ingen var hemma, inte ens Cosmos cykel syntes till. Jag blev genast lättad. Med nervösa rörelser öppnade jag bildörren steg ut och gjorde mig redo att få grannarna att undra om jag inte var klok.
Sakta tryckte jag ner dörrhandtaget och klev in i den mörka källaren. Rummet var varmt och jag sneglade emot madrassen på golvet. Han hade inte rört sig vilket fick mig att börja undra om han verkligen levde. Jag lutade mig tveksamt emot honom och då slog han upp ögonen. Av ren chock skrek jag till, slog handen för munnen och ryggade tillbaka. Han blev minst lika förvånad som jag och ryckte till. Han rynkade sedan pannan, satte sig häftigt upp och lutade sig emot väggen bakom sig för att inte falla ihop. Hela tiden stirrade han på mig, som om jag var ett djur på zoo. Generat bet jag mig i läppen.
”Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig.”, sa han och rösten lät raspig. Försiktigt såg jag på honom, som om han skulle slå ihjäl mig.
”De… det gör ingenting. Jag blev bara … förvånad.”, svarade jag, utan att riktigt tänka på vad jag egentligen sa. Det spelade ingen stor roll nu efteråt. Han fortsatte att se på mig, men han stirrade inte chockerat på mig, vilket jag var grymt tacksam för. Jag blev bara generad då någon stirrade på mig.
”Förlåt för det … här.”, sa jag och gjorde en gest ut över rummet vilket fick honom att dra på munnen. Han kanske tyckte att det var lustigt, att jag just räddat hans liv och sedan satt och ursäktade mig. Generat såg jag ner i golvet. Han sa ingenting, bara såg på mig med en fundersam min.
”Ångrar du dig?”, frågade han efter en stunds tystnad. Jag såg upp på honom, såg in i hans ögon, mossgröna mystiska ögon. Jag var ytterst förvånad, ångrade mig? Vad menade han egentligen?
”Vad menar du?”, frågade jag lågt och ett leende spred sig över hans ansikte. ”Är jag som du ville att jag skulle vara? Jag menar, varför lät du mig inte… frysa ihjäl?”, han lät tveksam såg bort emot dörren. Jag kände skuld, det hade inte varit meningen att få honom att tänka så. ”Jag kunde inte…”, började jag men var tvungen att avbryta mig då tårarna började välla nedför mina kinder. Nu var det hans tur att bli förvånad. Någonstans inom mig blev jag generad och ville helst springa och gömma mig. Men jag kunde inte rå för det. Min morbror hade stått mig nära, han hade varit som en äldre bror för mig och han hade slutat i en snödriva alldeles stel av köld och helt klart död. Att hitta honom själv var det som var mest plågsamt. Jag kände en hand på min axel, torkade bort tårarna och såg rätt in i hans ögon.
”Förlåt, jag borde inte ha sagt något.”, han drog sig undan och reste sig. Gick utom räckhåll. ”Nejdå, be inte om ursäkt. Det är bara det att…”, jag svalde gråten men klarade inte av att berätta för honom. Dessutom, bara för att jag räddat hans liv betydde det inte att jag kunde lita på honom. Han verkade speciell på något sett, men det kanske bara var jag som inbillade mig.


POLLUX

Att se henne gråta fick min värld att rasa. Hon var sårbar, skör och alldeles för lätt att driva till gråt och hejdlösa snyftningar. Att stirra tomt emot väggen kändes som en plåga, ett tvång. Men jag kunde inte längre visa mig svag, inte i hennes sällskap. Ryggen värkte liksom nacken och benen, men jag försökte ignorera den pulserade smärtan som jag utsatts för på grund av två hänsynslösa idioter som ofta gjorde som de ville. Det störde mig med jämna mellanrum. Jag vände mig om och såg på henne. Hon satt ihopkrupen på madrassen med ryggen emot den kalla väggen bakom. Benen var uppdragna och hon lutade huvudet emot knäskålarna, såg bort från honom. Sårbar, skör och lättstött. Det var det intrycket hon gav då hon satt lutad emot väggen. Men jag hade fel, bakom den fasaden fanns det styrka och beslutsamhet. Men jag hade bara inte sett det än.

Sekunder blev till minuter och minuter blev till timmar. Ingen av oss hade sagt någonting, eller rört sig efter det som hänt. Jag var ganska frustrerad av att sitta orörlig och tyst medan tiden gick. Men jag skulle inte bli den som bröt tystnaden, och det var så det blev. Efter ungefär två timmar harklade hon sig och tvingade sig att se åt mitt håll.
”Vem är du egentligen?”, frågade hon, nyfiket. Tonfallet fick mig att tveka, jag brukade inte besvara nyfikenhet. Men det här var väl annars, hon försökte småprata.
”Pollux Breckinridge.”, svarade jag och såg ointresserat ner på mina grova svarta kängor. I kanten av mitt synfält lyckades jag se att hon fingrade på en halskedja.
”Det är meningen att du ska svara.”, svarade jag lågt. Hon fnös och jag kunde känna hennes blick. ”Aria Harber, är det vad du ville höra?”, rösten var kylig, men jag kunde ana att hon var väldigt road. Lampan blinkade till och slocknade, Aria pep till och jag hörde hur hon snabbt kom på fötter.
”Det där var inte kul, Pollux!”, hörde jag henne ropa ifrån andra sidan rummet. Jag reste mig upp och gick fram till henne. Hon stod med ryggen emot mig, så hon märkte inte att jag var där förens jag grep tag i henne och lyfte upp henne från golvet. Hon skrek till och bad mig att släppa ner henne. Men det räckte. Snart hördes klampande fotsteg och dörren rycktes upp. Någon stormade in i rummet. Jag satte försiktigt ner Aria på golvet och vände mig emot personen som just kommit in i rummet och hamnade öga mot öga med ingen mindre än Frank Strivahkotski. Jag svalde hårt, hade jag hamnat i Frank Strivahkotskis källare. Tanken fick det att snurra i huvudet. Jag backade undan och det fick Frank att höja på ögonbrynen.
”Vad händer här då?”, frågade han vasst. Aria bet sig generat i läppen och såg på mig som en oskuldsfull liten valp. Det störde mig. Hon kände Frank bättre än mig. I alla fall så var det vad jag trodde. Aria harklade sig och bet sig i läppen, men hon sa ingenting.
”Är det vad du vill veta?”, frågade jag och log, oskuldsfullt. Frank sköt envist fram hakan och blängde på mig, såg rätt in i mitt ansikte.
”Ja.”, svarade Frank kyligt. Han var väl van vid att vara trevlig, men artigheten var väl avsedd för någon annan. Jag förväntade mig inte att han skulle vara snäll emot mig, jag var ju trots allt hans fiendes son.
”Så synd, för du kommer aldrig få veta.”, sa jag med ett flin. Att vara otrevlig emot en som Frank stod inte med på min ”att göra” lista. Men vissa gånger måste man faktiskt göra någonting som man egentligen inte skulle göra annars.
”Ut.”, var det ända Frank svarade. Jag protesterade inte, men jag gjorde heller inte som han sa att jag skulle göra. Aria stod tyst och orörlig vid väggen och tuggade på underläppen. Hon såg nervös ut. Som om hela hennes värld skulle rasa samman och hon skulle börja gråta igen. Frank tog mig i armen och jag lät mig utan motstånd dras med uppför trappan och fram till ytterdörren. Dörren öppnades och Frank knuffade ut mig och drämde igen dörren bakom mig. Med en suck började jag gå längst gången, emot vägen. Snön knarrade under mina skor då jag gick. Vägen lystes upp av gatlyktor men jag var ändå noggrann med var jag satte ner fötterna. I en av lyktornas sken kunde jag urskilja en liten flicka, hon stod orörlig och stirrade tomt framför sig. Men ingen lade märke till henne. Det var då jag förstod.
Hon var död.

Kommentera vad ni tycker, tål kritik. ;3

Supermegafoxyawesome bra, Annie.
Något utav det bästa du skrivit, absolut. *bevakar*