Novell

HAde tänkt publicera min novell här...
Den handlar itne om HP, så det passade inte in i det forumet :<
Såååå... Ja.
Läs gärna.
Vill gärna ha konsturktiv kritik! ^^


Jag stirrade med brännande ögon ner på den blankpolerade kistan. Även om jag visste att prästen mässade, alla runt mig grät och regnet som smattrade mot kyrktaket, kunde jag inte lägga märke annat än kistan.
Min lillasyster Clare tittade på mig med orolig blick. Jag såg på henne också, och tänkte på vad som skulle hända med henne efter det här. Då kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna som fina societetsdamer skulle göra. Men för att Clare inte skulle se det vände jag bort ansiktet.
Tårarna var varma och rullade sakta ner för mina parfymerade kinder och förstörde min skräddarsydda klänning. Det var en sådan sak som jag fått en utskällning för av vår mor, men det kunde hon inte länge. Inte inifrån kistan. Min morbror la armen om min axlar, eftersom han satt på andra sidan och såg mina tårar. Men jag upptäckte efter några sekunder att det inte bara var jag som skakade av trasiga snyftningar.
Någonting drog i min klänning och jag försökte att torka bort tårarna innan jag vände mig om. Clares blanka ögon var stirrade på mig. Hennes pupiller var stora av chock.
"Är dom verkligen borta?" Frågade hon med en tom, ekande röst.
"Ja" mumlade jag tonlöst.
Jag omfamnade min lillasyster hårt. Hon skulle inte likt våra föräldrar få försvinna. Jag skulle aldrig släppa henne. Aldrig.

Rosor kastades längst mittgången när kistbärarna bar ut kistan. Jag höll kvar min så hårt i handen att det började blöda. Allt eftersom började de vackra människorna i salen resa sig och följa efter kistan. Clare och jag reste oss först.
Regnet hade avtagit, men de mörka molnen var kvar och skvallrade om att det snart skulle börja igen. Jag kände en kall vind mot min kind, och en rysning av obehag ilade längst min ryggrad.
En liten bit ner på kullen där kyrkan var lagd, fanns en liten, naturlig ficka i jorden. Där växte en urgammal pil, som kastade skuggor över resten av sluttningen. Under pilen skulle våra föräldrar begravas. Groparna var redan grävda och gravstenarna var på plats.
Flera av våra föräldrars bekanta började först nu snyfta bakom sina spetsnäsdukar. Men jag visste mycket väl att det inte var på riktigt. Det var en gest. Det var så societetsfolk skulle agera när någon dött.
Men ingen var ledsen över detta egentligen, utom min morbror, Clare och jag. Resten av dem hade velat ha våra föräldrar ur vägen. Det var alltid dem Londons skvallertidningar skrev om. Det var bara en slump att de dött av matförgiftning… Om det ens varit det som tog deras liv.

När kistan sänktes ner i graven blev låtsassnyftningarna högre, men ännu mer falska. Alla trängdes närmre runt kistan. Jag lossade osäkert greppet om den röda rosen. Den föll enkelt ner och landade på kistan. Vinden tilltog igen, och snart fanns det bara tre blad kvar på rosen. Var och ett lämnade de sakta stjälken, utom ett, som löst satt fast.
Det fick inte försvinna. Om jag varit stjälken skulle jag hålla kvar det sista rosenbladet för alltid. Skulle aldrig släppa det.
Det var ett tecken. Clare skulle inte försvinna.
Vinden blåste hårdare och tvingade med sig Clare.
Det var det andra, och sista tecknet. Clare skulle lämna mig.
Det brände i ögonvrårna igen och fler tårar föll ner för mina kinder.

Nåja, någon verkar ha sett forumet iaf. x)

Wie, fler har sett det XD

Det känns lite mer som ett kapitel i en bok än som en novell enligt mig, och sådant har jag lite svårt för. Även om jag tycker det var fint skrivet har jag svårt att ta till mig det, då man inte vet något om karaktärerna eller så. Och det är lite för mycket detaljer för att man inte ska reagera, man tror liksom att man hamnat mitt i en bok och missat början, som om något beskrivits innan.

Och så skriver du "dom" vilket även om det är korrekt enligt grammatiklagar nu ändå stör mig XD

Men det jag läste nu var fint! Men som sagt, lite svårt för mig att se som novell

Tack ^^

Det är faktiskt början på en berättelse jag tänkt skriva... x)

Då är det ju mer förklarligt

^^3

Jag tyckte den var jättefin!
Du är duktig!

Tack, min dröm i livet är att bli författare ^^
Behöver nog öva mycket mer isf, men har ju ett par år på mig x)