Emmi
Prefekt
|
Välkommen till Halloween-Kreativitetstävlingen: Kreativt skrivande!
Den officiella tråden för Höstfestens KREATIVT SKRIVANDE TÄVLINGEN!
Nu när det börjar bli kallt ute, det regnar och blir grått ute - vad är då inte mysigare än att kura ihop sig inne i värmen, ta med sig sitt favorit snacks, något varm att dricka och bara skriva?
I denna tävling är det din uppgift att göra en valfri text om hösten, halloween eller kanske något höstligt minne du har? Stilen på texten är fri, låt kreativiteten flöda!
Bidraget postas i den här tråden tillsammans med ifylld mall;
Namn på texten:
Inspiration eller bakgrund:
mallen är inte obligatorisk, men om du vill berätta något så är ordet fritt!
Alla bidrag får elevhemspoäng och alla deltagare får ett pris - med lite finare priser till de som fått flest röster!
Endast ett bidrag per person!
Den 5e november 23:59 stänger tävlingen och under den 6e november går det att rösta på de bidrag som du gillar mest! Röstningen sker via ugglepost till mig, Emmi! Skicka följande ifylld mall:
Skicka följande ifylld mall till mej i uggla:
Överst i meddelandet skriver du “[b]Röstning till KREATIVT SKRIVANDE”.
“ Min röst går till: (namn på användaren).
Man får bara rösta EN gång, på MAX 3 st bidrag (alla dessa röster ska finnas med i SAMMA meddelande) och man kan dock INTE rösta på sig själv.
Lycka till!
28 okt, 2022 13:02
|
Elinaey
Elev
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Ravenclaw!
Namn på texten: Historien om hur jag satte skräck på ett helt land
Inspiration eller bakgrund: Halloweenigt? nej. Höstigt? nja. Höstminne som kommer vara för alltid? definitivt.
Kära dagbok,
Här kommer historien om hur jag en höstdag bestämde mig för att ge mig ut på äventyr. Inte kunde väl jag veta att det skulle engagera ett helt land? Jag antar att mina giftiga tänder satte skräck i hela bunten.
Jo, såhär ligger det till. Jag är en riktig päzare. Och vart päzer man bättre än i värmen? Jag brukade ligga under min lampa och bara päääzzzza. Ni vet så det riktigt bränner på fjällen? Man kan ju tycka att en ståtlig kille som jag borde få mysa i värmen så mycket jag vill. Men en dag, typ förra veckan? jag vet inte, har ingen almanacka. Då kom det iallafall en såndär människa in i mitt paradis. Hon tvingade bort mig från min lampa, alltså what? The audacity. Men människor kanske också behöver sola, vad vet jag? Men ni kan inte gissa vad hon gjorde!!! Hon tog bort min fina, varma lampa! Istället satt där nu en hypermodern skitgrej. Ingen värme för fem öre. Hur tänkte hon?!
Jag tänkte att jag fick ge denna nya mackapär en chans, kanske var den päzvänlig om jag slingrade mig lite närmare? Jag sträckte och sträckte på mig för att nå upp. Och vet ni vad? Inte varm för fem öre. Men jag hittade något annat. Om jag gjorde mig så smal jag bara kunde, nästan lika smal som en daggmask, så kunde jag slinka igenom lampan. Hur häftigt var inte det? Kanske fanns det sådana dära varma lampor på andra sidan? Man är ju ingen fegis, så man måste ju titta efter va.
Men på andra sidan var det mörkt, och faktiskt ÄNNU kallare än i mitt paradis. Hur är det möjligt? Dessa människor måste vara EXTREMT känsliga. Men jaja, den som väntar på något gott, tänkte jag. Samtidigt började min mage kurra. Hur långt var det egentligen till gnagarnas hem?
Jag ringlade runt ett tag i mörkret och kylan. Oj, vad jag saknade min lampa. Men så hörde jag svaga röster. Jag slingrade mig närmare, och kunde kika ut genom en liten springa. Tur att jag är så otroligt bra på att se, jag har faktiskt väldigt många talanger. Jag kan föresten slingra jättesnabbt också. Iallafall så såg jag två människor där nedanför mig, och till min förvåning pratatde de om… MIG! Det verkade som att jag blivit lite av en kändis. Människorna skulle sätta upp kameror för att fånga in mig.
“Han kommer inte klara sig utanför huset, han vill tillbaka till sitt terrarium snart,” sa en av dem. Pfft. Jag klarar vad som helst.
Så nu var det bara att hålla ut. Man kan väla päza i izkyla också? Jag sligrade runt i mörkret i flera dagar, och flera gånger var de nära på att hitta mig. Men att gömma sig är självklart också en talang jag har. Visste ni föresten att jag är superlång också? Och snygg såklart. Snyggast i hela världen faktiskt. Det var nog därför människorna ville hitta mig.
Men så igår så hade människorna klantat sig, nån hade nog lämnat ytterdörren på glänt. Vill de att jag ska bli en isglass eller? Så jag fick svälja min stolthet. Sent på natten ringlade jag mig tillbaka till den kalla, kalla lampan. That was it, mitt äventyr var över. Nu hoppas jag bara att jag får tillbaka min varma, sköna lampa, annars kommer det ta år att få upp värmen igen!
Päziga hälsningar,
Sir Väs
31 okt, 2022 10:40
|
Atira
Elev
|
Elinaey Omg jag älskar din novell haha!  ♥
31 okt, 2022 16:17
|
Twix
Elev
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Hufflepuff!
namn på texten: fredligt bergstroll
inspiration eller bakgrund: historien om ett stackars troll vars högsta och enda önskan är att i lugn och ro få käka ostbricka med sin käresta. det är en låttext som sjungs till melodin av astrid lindgrens "fattig bonddräng".
♫ jag är fredligt bergstroll, men jag jagas ändå
höstfest är nu kommen, vinkar frihet hejdå
snorar, snyftar, springer, duckar klubbor, det tär!
snälla, låt mig vara, jag bjuder på camembert!
jag är fredligt bergstroll, och jag gör inga bus
och när klubban kommer, blir min syn rätt diffus
snurrig, rädd och ledsen hur ska jag komma loss?
drömmer om min kärlek Knut och ett glas calvados
sen när jag lyckats smita från klubbans arrest,
försöka hitta styrkan, ingen vila härnäst
vapen svingas flitigt om och om igen
därför fredligt bergstroll må’ alltid va’ på helspänn
så går hela veckan, får fler och fler sår
gömmer mig på markna’n, blitt av med två tår
jag kubbar järnet, ändå är jag för slö
de är allt för snabba, det blir jag som får spö
står där, fredligt bergstroll invid forumets port
mugglis måste vara den mest hjärtlösa ort
låt intresseklubben veta att jag för min sak slåss
jag ej i ert spel mer ska vara en kloss
men, då säger Erfa: fredligt bergstroll, kom hit
jag har sett din bävan och ditt eviga slit
därför, fredligt bergstroll, är din frihet nu här
därför, fredligt bergstroll, är det slut på misär
åh, ja, fredligt bergstroll står med blåmärk’ på hud
vad är det nu jag får för nå’ bud?
nu du, säger Erfa, är ditt arbete slut
nu du, fredligt bergstroll, nu får du gå till Knut ♫
1 nov, 2022 14:13
|
imok 
Elev
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Ravenclaw!
Namn på texten: Daniel
Inspiration eller bakgrund: Har nog tagit lite undermedveten inspo från Jeffrey Dahmer-serien på netflix, och från random "scary reddit stories" på youtube.
(om den inte är tillräckligt höstig för att kvalificera så förstår jag, jag har ett reservbidrag isf)
I höstas gick det utför. Sedan Daniel flyttade in med oss har stämningen sjunkit något enormt, men alla låtsas som ingenting. Förr skrattade vi på riktigt, men nu känns allt påtvingat. Den enda som inte håller med om det är mamma, som säger att “ni är bara lite småskeptiska mot er nya bonuspappa. Det är ju helt naturligt, men ni kan väl försöka att inte göra en så stor grej av det?” Hon har irrat bort sig helt i kärleksdimman, helt bortom räddning.
För räddning behövs, det är ett som är säkert.
Daniel sköter all matlagning i hemmet nu, lagar bara rätter vi aldrig hört talas om. Säger att de har grekiskt ursprung. Eller turkiskt eller något. Alltid något kött, lite segare än nöt och mycket äckligare. Jag har aldrig varit något i närheten av en köttfantast, så det blir att jag bara tar en, två tuggor varje gång vi äter. Daniel säger ingenting, låtsas som att han inte märker. Men jag ser blickarna han slänger på min knappt rörda tallrik. Verkligen tokstirrar, som att han försöker smälta sönder allt på den, göra magsyrans jobb. Min magsyra, som det aldrig nådde fram till.
Bara någon vecka efter att han flyttade in började det lukta på vinden. Daniel gav sig på jobbet direkt, kom ut med en ihopknuten svart sopsäck svärmad av flugor, och sedan försvann lukten efter någon dag. För att sedan komma tillbaka någon dag senare igen. Samma ramsa där, Daniel for upp med tom sopsäck, och kom ner med full sopsäck svärmad av flugor. Sen hände det igen. Och igen. Inte ens två månader, och fler döda djur på vinden än under de fjorton åren jag bott här.
En natt vaknade jag och kände mig sådär otroligt törstig, snustorr långt ner i svalget. Jag hade inget vattenglas på rummet, och för att komma till toan måste man passera mammas och Daniels rum. Jag begav mig ut på den korta resan till handfatet, och halvvägs dit hörde jag röster, från rummet i fråga.
“Barnen då? Ella och Jonathan, de är väl inte alltför jobbiga mot dig?”
“De är jättefina barn, Karro. Lite synd att Ella inte verkar så förtjust i maten, jag försöker verkligen.”
“Ja, jag får ta ett snack med henne.” Jag hörde mamma gäspa stort.
“Men Daniel älskling, kan vi inte släcka nu? Jag jobbar tidigt imorgon.”
“Absolut, jag ska inte hålla dig uppe.”
Jag såg hur det blev mörkt längs dörrens kanter, med ett klick från lampknappen inne i rummet. Mamma snarkade redan, hon har en tendens att falla till sömns något otroligt snabbt. Jag fortsatte resan mot badrummet, men kom inte längre än tre steg innan sovrumsdörren svängde upp och Daniel fäste en tom men skarp blick på mig.
“Vad gör du här?”
Känslolöst och barskt. Som om jag var en inkräktare. Som att det inte var meningen att han skulle vara min farsa, utan min överordnade. Inget “Hej Ella”. Inget leende. Bara rakt på sak.
“Badrummet. Törstig.”
“Mhm”
Han fortsatte stirra på mig, och jag började känna mig som tallriken vid middagen. Jag tog några steg bakåt.
“Godnatt”
Som svar gled dörren långsamt igen, han släppte inte blicken från mig förrän klicket hördes. Det blev som en signal att andas ut, och jag märkte hur jag hade blivit ännu torrare i halsen, hur det nu var möjligt.
Jag sov inte en blund till den natten.
1 nov, 2022 15:46
|
Nordanhym
Elev
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Hufflepuff!
Här kommer mitt lilla bidrag 🥰🍁
OVERWHELMING PUMPKINS
Har placerat mitt bidrag i en spoiler nedanför, det du behöver veta innan du öppnar spoilerna är att det är xGN!Muggle!Reader (Könsneutral mugglar läsare som huvudpersonen) fanfic om Snape på engelska som nämner ångest och OCD tendenser - mycket fluff och det förkommer även kyssar i denna fic. Jag sätter ingen grad på läsarens OCD då det är väldigt individuellt men för mig personligen så är det milda tvångstankar/beteenden.
PG13.
🦇🎃🍁🎃🦇🎃🍁🎃🦇🎃🍁🎃🦇
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Title: OVERWHELMING PUMPKINS
Pairing: Snape x GN!Muggle!Reader
POV: Second, Reader
Setting: Spinners End
A/N: You’re in an established relationship with Severus but you struggle daily with your OCD and when he brings home pumpkins for you to carve you get overwhelmed by your own incapability to carve it perfectly.
Tags/TW’s: Fluff, Care, OCD, Anxiety/Overwhelmed, Kissing
Accro.: Y/N - Your Name
━━━━━━━ ••●•• ━━━━━━━
Some catchy muggle song was playing on the old radio in the kitchen as you were clearing the kitchen table of the week's mail, the morning's cups and plates, the odd utensil as well.
You felt a little tired after having spent the past three days cleaning the whole house in preparation for Severus to come home for a short moment. I’ll never get used to being away from him for such long stretches of time.
You sighed as you began with the washing up. Why you always had to use two cups and two plates you’d never quite understand. But you could just not reuse them. It felt wrong and your brain would throw a fit if you tried to pour the second cup of (tea/coffee/etc) in the same cup as the first one. It was just not possible.
Merlin forbid you should have your sandwich and your warm foods on the same plate too. No that was just not happening. One does not mix sandwiches and bacon, or eggs, or beans, or sausages - or anything of the sort. If that meant that you had to do more dishes, so be it. Besides, when one was alone most of the time it really wasn’t that much washing up to do after a meal.
You glanced towards the clock, it was nearly eleven and you needed to get going with lunch before Severus was to arrive. You wanted it to be all done and ready for him since he had so little time to spend at home with you. Always stuck at Hogwarts. What kind of name is that even for a school? The warts of a hog? That’s just stupid.
You set about getting a lasagne ready to be put in the oven, with extra cheese on top as Severus seemed to like that. And it made you feel oddly satisfied when it came out all crispy and golden. the crunchy sound of slicing through it was delicious as well. A win-win really.
About an hour later the door opened just as you put the sizzling lasagne on the table. It was perfectly golden.
“Sev?” you happily called out as you removed the oven mittens from your hands and walked towards the hallway.
“Here,” he called out as you stepped through the doorway.
You stilled for a second as he was levitating three grand pumpkins before him. “Whoa,” you said with an appreciation for the extremely orange and marvellously round pumpkins he had brought. They looked almost identical and you knew he must have spent quite some time finding three so perfectly matched. You are too kind...
Severus smiled at you, one of those small little smiles that were barely noticeable but were certainly there; if one simply looked. He sat the pumpkins down on the clean floor covered by the newly washed rug and a second later you were in his arms. Right where you wanted to be.
“I missed you,” he breathed out and you smiled widely.
“I missed you too,” you replied with warmth to your voice. “I made lasagne.”
“With extra cheese?” he murmured by your ear as he seemed occupied by inhaling your scent. You nodded and he chuckled, “Sounds perfect.”
••●••
After the lasagne was cleared, all the dishes were done and Severus had taken a quick shower (in cold water since you had used all the hot water for your cleaning, but he hadn't complained at all) he levitated the pumpkins into the kitchen.
“Oh these are gorgeous!” you squealed as you had a moment to really look at them.
“Glad you are satisfied, love.”
“Oh, Sev, I adore them!” you said and reached up to plant a kiss on his cheek. “Which one do you want?” you asked and a moment later you had picked a pumpkin each to carve out a scary face out of as you had done the past three years.
“Ah-ah-ah! No magic, you cheat!” you scolded as Severus was about to whip out his wand after having grunted irritably for a little while.
“It will turn out much better,” he muttered and you shook your head as you rolled your eyes while you continued scooping with a metal spoon.
“No, magic.”
After a few more moments passed you had scooped out all the seeds from inside the pumpkins and it was time for the actual carving. You clapped your hands and reached for one of the knives laid out.
“Careful now,” Severus chided as you were all giddy with excitement.
“You better be careful Mr magic wielder,” you threw back at him and he chuckled.
“We will both be careful,” he conceded and kissed your forehead.
“Deal.”
You were trying to carve out a detailed face with sharp teeth and evil eyes but it wasn’t turning out any good and it was starting to bug you. It was uneven and not aligned properly. Your skin crawled slightly with the need to fix it, make it right, make it proper.
You bit your bottom lip, a bit too harshly perhaps, as you tried to hold the knife as steady as possible. Come on, a little more, just a little straighter. You thought with a slight twang in your gut at how the pumpkin was turning out.
Severus was working quietly, methodically, beside you and you knew that he was skilled with a knife. Knew he had years upon years of experience from all his potion brewing and whatnot. You had seen him brew during the summer holidays and his skills were clear even to a muggle like yourself. You, however, only did carvings during Halloween and it showed.
Why does this always happen? I can’t even enjoy this when I feel so icky underneath my skin. You wanted to wring your hands and shake them out but you knew it wouldn’t help. The problem wasn’t under your skin, the problem was the damn pumpkin and your knife skills.
“Easy, love,” Severus murmured from beside you, “Take it slow and steady.”
“I am taking it slow and steady,” you whispered as the creepy, icky feeling grew stronger. “I just-, I can’t-, it won’t go straight.”
You bit down on your lip again as you tried to calm the unease in your stomach. It’s not straight, it’s not straight, it’s not straight, echoed in your head but the thoughts weren’t entirely in your own voice.
“There,” Severus said, “Mine’s done.” You glanced at his pumpkin as he turned it towards you so you could see. It made the icky feeling beneath your skin and the unease in your stomach ease a bit as it was carved perfectly. Not a line out of place and no uneven shavings or nicks. A perfectly carved face even if it were perhaps a bit too scary looking for the youngest children. Not that many passed by or dared to come and knock. It was a shame really, since you always had a bowl of candy ready. Just in case.
“It’s beautiful,” you said as you smiled up at him tightly.
“Thank you,” he replied and leaned forward to kiss your forehead again before he grabbed the pumpkin to move it out of the way so he could start on the one that was left.
You turned back to your own carving and the discomfort that spread through you from it made your gut hurt a little. I can fix this, it will be fine, I can fix it, it will be fine. It’ll be fine, just fine.
But no matter how hard you tried the pumpkin refused to behave and your hands began to tremble while your foot began to tap in frustration. The most annoying thing though, was not that you couldn’t fix it. No, it was the fact that you were unable to stop before it was fixed. Your skin crawled, you felt frustrated and anxious as the ickiness just kept on spreading.
“Love, calm down,” Severus suddenly said from right beside you as he gently took a hold of your trembling hand that held the sharp knife in a vice grip.
“I can’t fix it, I can’t fix it. Sev, I can't fix it,” you whispered in a hushed choke of a near cry.
“It is alright,” he said gently, soothingly. “We can do it together. you are doing great, love.”
You glanced up at him and despite the fact that you knew you were on the verge of tears and probably were behaving less than lovely he looked at you with care, patience and love. He wasn’t annoyed as everyone else became after a little while. He wasn’t angry for the irrationality of your thoughts or feelings. He wasn’t irritated by your whimpering or flustered movements. He just loved you.
“No magic, no magic, please,” you said with a hint of desperation in your voice.
“I know, love, no magic.” You nodded, he knows. He understands. The feeling won’t go away if it’s done by magic. It’s okay, it’s okay, we can fix this, we can fix this, we can fix this. It’ll be fine. It’ll be just fine.
Severus stepped up behind you, it soothed you to have him pressed against you. Even if the unease came from within he somehow protected you from it. With him, you knew you were okay. You knew it would be alright.
“Steady now,” he said and you focused on the knife. You held it as he held you and together you slowly, methodically, began to chisel away at the things that were making your skin crawl and your foot tap. Cut after cut, slice after slice.
As the pumpkin turned more and more straight, looked more and more proper, you began to relax. Your skin didn’t feel so horrible and your gut didn’t knot itself as harshly. Severus’ steady breathing and the slow beating of his heart against your back helped to soothe you further. It had always been like that. He was so even in his ways that it calmed you to just be near him.
“That’s it, good, now slowly,” he praised and warned at the same time as you were working on the last tooth. “It’s going good, you are fixing it, love.” The words ‘you are fixing it’ soothed you further. It was not his terms, he never used them unless you needed him to, but he knew when to say it. When it really was needed and when it was okay to utter them.
“We’re fixing it,” you breathed out as you sliced off the last little piece that had bugged you.
“There, all done,” he said and kissed your temple. You smiled widely as you looked at the beautiful pumpkin perfectly carved and even. It was properly done, rightly done.
“Thank you,” you breathed out and turned around to face him.
“Knife first,” he chided with a bit of an arching of his brow.
You looked over your shoulder and placed the knife on the counter before you snaked your arms around his waist and hugged him tightly. “Thank you, Sev,” you whispered out with a relaxing breath following the words. He held you close and hugged you right back. How lucky I am to have you. When everyone else would get mad, you help me instead.
“I love you,” you said gently as you leaned back to look up at him.
“I love you as well,” he said with another small smile across his thin lips. You reached up and kissed him deeply. He hummed into your mouth and reached a hand up to cradle your head on one side as he deepened the kiss further.
When you parted, your stomach held butterflies rather than unease and your skin felt warm rather than icky. You smiled at him and he stroked your cheek with his thumb. It felt wonderful to be held and cared for by him. You couldn’t quite find the words for it really.
“May I use magic for the light?” he asked with that deep rumble of a voice set in a low tone, you nodded. You allowed him that each year but you adored that he still asked your permission, especially when you had been in a rough spot just a moment ago. Like every year.
“Thank you,” he continued and granted you a quick kiss.
“No, thank you, darling,” you replied and the smile he granted you was priceless.
“I know you struggle, I see you struggle through daily tasks and if I can help, I always will. But you, love, are not weak. Sometimes all you need is to be granted a little patience and steadying.”
You blushed at his words as your eyes watered. He stroked your cheek once more and kissed you yet again. His words lingered in your mind and chased away the aftermath that always came when you struggled. The guilt, the shame, the anger and fear. He chased it all away and it helped, tremendously, to be loved by such a man as Severus.
🦇🎃🍁🎃🦇🎃🍁🎃🦇🎃🍁🎃🦇
Ville bara bidra med något och visa mitt stöd för höstfesten när administratörerna håller igång festen så bra här på mugglis 🥰
 
4 nov, 2022 19:22
|
Medi
Elev
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Ravenclaw!
Namn: Denise
Insperation: Hade tänkt det här som ett filmmanus först.
TW: död
Spoiler:
Tryck här för att visa!Hans ögon hade blivit klotstora när insikten sköljde över honom. Hur hade han tappat kontrollen så hårt? Vid hans fötter låg Denise med bruten nacke. Hon hade bara frågat honom en sak och i hans fylla blivit rasande och knuffat henne i den lilla hytten så hårt att hon låg nu vid hans fötter.
”Shit. SHIT HELVETE!” Skrek han till och tog ett par stapplande steg tillbaka. Mot hytten, mot friheten. Eller hur mycket frihet en färja nu har. Inte vågade han släppa sin livlösa flickvän med blicken och han fumlade med handtaget bakom ryggen innan han lyckades ta sig ut.
Hans ben ville vika sig, han ville kräkas men magen vägrade lyssna på hjärnan.
”Jesper?” Rösten var så låg att han knappt hörde den. Återigen blev hans ögon klotstora och han började ta sig fram genom korridoren. Genom halva korridoren såg han över axeln och skrek till. Denise verkade sväva några centimeter från golvet. Huvudet var i fel vinkel och hennes armar var utsträckta mot honom.
”Jesper..” Hennes röst var som en viskning och hon kom allt närmre. Så fort han kunde tog han sig genom båten. Då och då såg han över axeln. Ibland såg han henne och ibland inte men hennes röst verkade eka över hela båten. Ändå var det bara han som verkade höra och se Denise.
Han märkte inte när han hade gått in i en kvinna som arbetade på båten. Hon gav honom ett svagt leende men ändrade sedan minen.
”Men hur är det? Du ser blek ut?” Hon lade en hand om hans arm och försökte leda honom mot en bänk men Jesper drog sig loss.
”Ser du henne inte?!” Han pekade mot en folkmassa och sedan såg han tillbaka till kvinnan.
”Ser vadå?” Fortfarande hade hon lugnet hos en professionell person och ledde honom till en bänk.
”Sätt dig så kommer jag med vatten. Du ser ut som du sett ett spöke...” Just då sjönk det in hos Jesper. Såklart att Denise var ett spöke. Han vaknade till lite ur sin berusning innan han reste sig. Något sa honom att om han endast gjorde av sig med kroppen skulle även hennes spöke försvinna.
Trots detta tog han en omväg tillbaka till hytten ifall han skulle möta spöket av sin nu före detta flickvän. Med en skakig hand fick han fram nyckelkortet och öppnade dörren.
Så fort han klivit in genom dörren så stängde han dörren efter sig och gick fram till den livlösa kroppen. Sakta böjde han sig fram för att greppa tag om hennes ena arm. Han hann inte blinka för så fort hade kroppen spratt till liv. Med de iskalla fingrarna greppat tag om hans arm.
Skriket fastnade i hans strupe när Denise kastade sig över honom.
Deras kroppar hittades omslingrande när städarna låst upp dörren. Denise med sin brutna nacke mot Jespers bröstkorg. Hans ansikte var för evigt fast i en skräckslagen mask medan Denise verkade ha ett kärleksfullt leende på läpparna.
Huset Bloodthorn
☽
Boken - Från min värld till din
6 nov, 2022 11:14
|
Ellpotter09
Elev
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Ravenclaw!
Namn: Spökernas höstmöte
Bakrund: Jag tänkte att det skulle vara roligt att skriva om spökerna på Hogwarts!
berättelsen utspelar sig på Hogwarts ett år före Harry Potter börjar där.
(Det kan vara lite grammatikfel och sådant i texten eftersom att jag skrev det mesta i slutet av höstfesten)
Spoiler:
Tryck här för att visa!På Hogwarts var det pumpor och höstlöv i varenda vrå. Hagrid hade i månader odlat pumpor och de var nu så stora att en elev skulle kunna få plats i dem. Lärarna hade lagt förtrollningar över rustningar och trollat dit annat pynt. Filch hade skrubbat och städat och skrubbat och städat och skulle fortsätta med att skrubba och städa eftersom elever grisade ner nu när det var så lerigt ute. Prefekter och lärare hade arbetat så hårt de kunde för att få till en höstig och känsla på det gamla slottet.
Men på slottet var det inte bara levande som förberedde sig. Spökena var också delaktiga och hade i år liksom alla år ett stort möte om förberedelserna.
“Kan jag be om största möjliga tystnad?”, Den Tjocke munkbrodern hade tagit på sig rollen som ordförande.
Mumlet som hade ekat i salen tystnade. Det var natt och spökena kunde då hålla till i stora salen. Med tillåtelse från professor McGonagall förstås.
“Som ni vet är vi här för att diskutera några saker om allhelgonaafton och halloween, jag har som ni snart kommer att se fixat en lista med lite punkter att ta upp och-” Den Tjocke munkbrodern blev avbruten just när han skulle fortsätta meningen.
“Ursäkta mig” Sir Nicholas de Mimsy-Porpington, även kallad Nästan Huvudlöse Nick tog ett steg fram för att ställa sin fråga:
“Kommer vi andra att få lägga till punkter på listan?”
Den Tjocke munkbrodern såg djupt förorättad ut.
“Såklart att det inte bara är jag som ska bestämma, jag har bara skrivit en lista och ett protokoll för att mötet inte ska gå överstyr”, vid det sistnämnda spände han blicken i Gryffindors elevhemsspöke.
Sir Nicholas de Mimsy-Porpington snörpte på munnen och vände sig om. Sedan så svävade han iväg till längst bort i salen. Han hade nämligen varit ordförande förra året vilket det mötet slutade i allmänt kaos.
Den Tjocke munkbrodern suckade. Hans vänskap med Nästan Huvudlöse Nick hade börja svikta på senare år. Men det kunde icke störa mötet.
“Om jag får lov att fortsätta så har jag skrivit en lista som jag tänkte läsa upp och första punkten är:”, Tjocke munkbrodern sträckte sig mot bordet för att greppa pergamentrullen som han hade spenderat lång tid med att skriva. Men den var borta.
“Men vad nu-”
“Letar du efter något?” Peeves svävade runt uppe i taket bland alla ljus och natthimlen som speglades i taket. I handen hade han pergamentrullen…
Den tjocke munkbrodern suckade och bad en snabb bön innan han talade:
“Peeves, är du så snäll och ger tillbaka den där?”
“Varför då?”
“För att vi måste fortsätta det här mötet, snälla Peeves”, Den Tjocke munkbrodern lät desperat.
Den enda som kunde få Peeves att lyssna var Blodige Baronen och han var av någon anledning inte på mötet så Peeves fortsatte vara krånglig och det tog på spökenas tålamod. De flesta svävade upp och försökte få tag på poltergeisten trots att det var nära på omöjligt.
Den Grå Damen och många andra drog sig närmare väggarna för att hindra att bli indragna i kaoset, Missnöjda Myrtle surade för att någon gått igenom henne, Nästan Huvudlöse Nick klagade på mötet och menade att han hade kunnat göra bättre och den Tjocke munkbrodern försökte samla ihop alla. Kaoset fortsatte och det var rena turen att inget gick sönder.
“Exakt vad är det som pågår här?”, ett rop från andra sidan rummet hördes.
Alla spöken tystnade och vände sig mot dörren.
“Nå?”, professor McGonagall stod vid dörröppningen och stampade missnöjt med foten.
“Jag lät er vara här inne för att ni skulle planera, inte stöka ner, Munkbrodern, är du så vänlig och förklarar detta?” professor Mcgonagall snörpte på munnen och krävde ett svar.
Hufflepuffs elevhemsspöke såg besvärad ut över frågan, ty han gillar inte att skvallra. Istället försöker han visa med blicken mot taket där Peeves tidigare har svävat omkring men nu har stannat. McGonagall tittar upp och suckar. Det är inte första gången detta händer.
“Jaha, då förstår jag, jag får kalla på Dumbledore”, McGonagall vände på på sig för att gå ut men innan hon ens hinner förbi dörren susade något förbi henne. Peeves hade lämnat sin plats i taket för att tränga sig ut ur salen.
“Lämna tillbaka listan!”, något spöke som hade blivit avrättad på 1400-talet ropade efter poltergeisten.
Peeves svarade med att kasta in den i rummet så att den landade på Tjocke Munkbrodern. Han låtsades inte bry sig och lyfte upp listan som hade gått rakt igenom honom.
När Peeves äntligen var borta kunde mötet äntligen fortsätta.
”Så ja, första punkten: spökuppträdandet”
Varje år den 31 oktober hade spökena nämligen ett uppträdande som för det mesta ”De huvudlösa jägarna” hade ansvar för. Den Tjocke Munkbrodern ville få igenom att några andra skulle uppträda för att få lite variation i det hela. Församlingen satt tyst. De flesta tyckte ändå att det var bra idé med att fortsätta låta Sir Patrick Delaney-Podmore(ledare för De huvudlösa jägarna) hålla i framträdandet. Munkbrodern suckade men lät majoriteten vinna. Sir Patrick Delaney-Podmore såg väldigt självbelåten ut. Det gjorde dock inte Nästan Huvudlöse Nick som stod och tjurade i sitt hörn. Han hade försökt få igenom ett förslag med poesiuppläsning vilket inte fått många röster.
”Punkt nummer två: pyntet, alla lärare och prefekter har varit jätteduktiga och fixat det fint men vi spöken måste också vara delaktiga! Vilka är med och pyntar?” spökena satt tysta och ingen svarade på frågan.. Pynta? Det lät ganska jobbigt.
Även om ingen förutom Munkbrodern tyckte det lät så jätteroligt att pynta lyckades de ändå sätta ihop en liten grupp med frivilliga. Tjocke Munkbrodern såg nöjd ut när han gick vidare till punkt tre:
”Nu har vi kommit till den sista punkten: övrigt. Är det någon som vill tillägga något om förberedelserna?”
Nästan Huvudlöse Nick steg fram ännu en gång.
”Ja, det skulle jag vilja. Som ni alla vet infaller min dödsdag under detta firande och jag tänkte att vi skulle planera inför det, det är trots allt ett av årets stora event.”
Alla spöken stirrade på honom men det var bara sir Patrick Delaney-Podmore som svarade honom:
”Väldigt trevligt att din dödsdag är snart men varför ska vi planera det på det här mötet?”
Nästan Huvudlöse Nick såg ställd ut.
”Jag tänkte bara att det är något trevligt som vi kan diskutera, alla här är trots allt inbjudna!”
”Men att vilja planera det här var väl väldigt själviskt?” ledaren för De huvudlösa jägarna fortsatte att provocera Nick.
”Nu tycker jag faktiskt att du är väldigt orättvis!”
”Men du får hålla med om att det inte är det viktigaste under hösten”
”Men det där var väl onödigt!” den Tjocke Munkbrodern tyckte inte om hur samtalet började låta.
“Det är lugnt, Nästan Huvudlöse Nick är bara avundsjuk”, sir Patrick Delaney-Podmore betonade “nästan” väldigt starkt.
Precis när Nästan Huvudlöse Nick skulle svara öppnades dörren till stora salen för andra gången på mötet. Var det Peeves eller McGonagall som kommit tillbaka? Alla spöken vände sitt huvud dit. Men det var varken Peeves eller McGonagall. I dörröppningen stod två stycken identiska rödhåriga gryffindorelever. Alla var tysta och Fred och George stod som fastfrusna.
“Hej på er, ärade spöken” George tog till orda efter några sekunder.
“Vi menade inte att störa ert lilla möte eller vad ni gör” Fred fortsatte och sedan försvann båda från dörren med ett “Hejdå!”
Den Tjocke Munkbrodern stirrade på dörren. Att de aldrig kunde få ha ett lugnt möte.
6 nov, 2022 21:11
|
scarhead
Lärare
|
vi har valt att förlänga röstningen för kreativitetstävlingarna! så nu är torsdag den 10/11 sista dagen för att rösta.
ni röstar genom att uggla Emmi enligt mallen som hon har skrivit i första inlägget i trådarna, så sätt igång och uggla henne nu!!!!
8 nov, 2022 11:31
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen