Vad kommer hända med mig?

Titel: Vad kommer hända med mig?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: inte än
Rating: PG
Beskrivning: Efter att Chris och Sheva räddade Jill från att vara under Weskers kontroll åker de hem till New York. Jill flyttar in hos Chris och deras kärlek blommar åter upp. Men Chris är tvungen att åka på ett nytt uppdrag och han känner ångest över att lämna Jill ensam kvar.Hon försäkrar honom att hon kommer klara sig och Chris åker. Men vad händer när någon från deras förflutna återvänder?

Korridoren låg tyst och öde. Hon försökte tända lyset men inget hände när hon tryckte på knappen. Hennes vanliga otur. Hon höll pistolen framför sig, hon försökte hålla handen stadig. Korridoren verkade aldrig ta slut, för varje steg hon tog verkade korridoren bli längre. Hon kände på dörren, låst. Hon gick förbi dörren men stannade när den slog upp bakom henne. Hon vände sig snabbt om. Långsamt gick en man emot henne, hon såg hur halva hans ansikte var bort hackat. Han sträckte ut armarna efter henne, hon höjde sin pistol men skotten missade. Hon försökte få loss kniven men den fastnade. Mannen tog tag i henne och hon försökte sparka bort mannen, men hon kände plötsligt mannens tänder tränga in i hennes nacke. Hon viftade med armarna och skrek till.

Hon kände hur hon landade på något hårt. Hon såg sig omkring och märkte att hon var kvar i sitt rum.
”Jill?” hon vände sig om när en skugga föll över henne, Chris skugga. ”Jag hörde ett skrik”
”Jag var tillbaka Spencer Manison” sa hon lågt och Chris nickade förstående. Han satte sig ner på golvet bredvid henne.
”Det var bara en mardröm” sa han och la en arm runt henne. Han precis som hon visste att mardrömmen hade varit värklig men det var många år sedan nu. Jill lutade sig trött emot Chris och det blonda håret for ner över ögonen. Hon var fortfarande utmattad sedan åren hon tvingats tjäna Wesker. Ärren på bröstet hade inte läkt än, men hon tog en dag i taget. Nätterna var jobbigast, då kom minnena tillbaka, minnen över det som hon upplevt de senaste åren.
”Jag är ledsen om jag väckte dig, du skall upp tidigt i morgon” sa Jill ursäktande och såg på Chris.
”Jag sov egentligen inte” sa han och Jill visste att han ljög men sa inget. Hon tittade på honom och ville inte ens tänka på vad som kunde hänt om han inte räddat henne. Hade hon dödat både honom och Sheva? Antagligen hade hon det. Wesker hade även levt nu. Hon tänkte på sin förra kapten, hur han hade lurat in dem i mansion:en och nästan fått dem dödade. Känslorna hon hade för Wesker var blandade, men det spelade egentligen ingen roll han var död nu i vilket fall som helst.
”Jag känner mig skyldig för att jag lämnar dig i morgon” sa Chris och såg sorgset på henne och hon kunde inte låta bli att le svagt. Chris var inte lika hård och kall som folk ibland kunde tänkas tro, han var en av de vänligaste människor hon kände. Men Jill visste att han kunde stänga av när han behövde, han precis som hon hade fått lära sig det den hårda vägen. Om man är på uppdrag kan man inte låta känslorna ta över. Hon tog hans hand och gav honom en allvarlig blick.
”Du har ett uppdrag och du vet lika väl som jag att du måste åka.” sa Jill och Chris såg oroligt på henne.
”Jag kan säga att jag fått förhinder, det var ingen som förväntade sig att jag skulle finna dig levande” sa Chris och Jill log mjukt emot honom.
”Vi vet båda att de inte kan ersätta dig och oroa dig inte för mig, jag klarar mig. Jag har överlevt så här länge och jag är säker här i lägenheten” sa Jill men Chris verkade inte säker. ”Du kan inte oroa dig för mig hela tiden! Du har ett eget liv”
”Jag vet det, men jag är rädd att förlora dig igen” sa han och Jill placerade en lätt kyss på hans läppar och han drog henne närmare sig. Hon hade saknat honom också. Hans värme, hans omtänksamhet och hans kärlek, hon ville inget annat än att hålla honom kvar här men hon visste att han var tvungen att åka. Jill visste att hon inte kunde vara självisk, de slogs för att stoppa biterroismen och de hade vigt sina liv åt det. Hon tänkte fortsätta när hon blivit frisk. Hon hade varit en av de bästa, ja hon och Chris. De hade varit ett oskiljaktigt par. Hon tänkte se till att bli frisk så hon åter kunde stå vid hans sida. Hon ångrade inte att hon offrat sig själv för att rädda honom, hon kunde inte låta Wesker döda honom. Även om hennes liv blev som det blev efter det, hon ångrade allt hon gjort under Weskers kontroll, men Chris levde i alla fall. Hon hindrade honom när han försökte kyssa henne igen.
”Jag vill inte förlora dig heller, men jag tänker inte se till att du sitter instängd med mig här tills jag blir frisk, om du ger dig av så ger det mig motivationen att bli frisk snabbare så vi kan ses igen” sa hon och log uppmuntrande emot honom. Hon reste sig upp från golvet och han ställde sig bredvid henne.
”Du behöver sova, du skall upptidigt i morgon” sa Jill och Chris nickade och gick emot dörren, han hade sagt att han inte vågade sova bredvid henne rädd för att han inte skulle kunna kontrolera sig själv. Jill hade lett roat åt honom men inte sagt något.
”Väck mig i morgon innan du åker” sa hon innan han stängde dörren och hon åter la sig i sängen för att försöka sova.
Chris hade väckt henne vid fyra, strax innan han skulle ge sig av. Hon hade önskat honom lycka till och han hade lovat att be Barry komma över och se till att hon mådde bra. Han hade också fått henne att lova att ringa om det var något. Jill log över hur nojig han var. Det var som om han trodde att zombierna skulle attackera henne här i New York. Det var en storstad och hon visste att hon var illa ut om människor skulle börja förvandlas till zombies här, men hon var inte helt chanslös. Hon hade bekämpat dem förut, visst hon var inte lika stark längre men inte försvarslös. Jill stod vid fönstret som hon stått den senaste timmen och stirrat ut igenom. Hon hade sett Chris försvinna bort längs vägen och hon saknade honom redan. De hade varit vänner sedan länge och tillslut hade deras vänskap övergått till kärlek. Att vara ifrån honom var svårare än hon trott, men hon hade varit tvungen att få honom att ge sig av. Hans uppdrag var för viktigt för att kunna ignoreras.
Jill hoppade skrämt till när någon knackade på dörren. Hon slängde en blick på klockan, dess visare stod på fem. Vem kom på besök klockan fem på morgonen? Kanske var det någon av Chris vänner från armén, det var trotts allt hans lägenhet. Jill tog upp en kniv för att kunna försvara sig i fall det var någon som ville skada henne. Hon förbannade Chris för att han inte hade något kikhål i dörren. Långsamt låste hon upp och öppnade dörren. Hon stannade mitt i rörelsen och bara stirrade på personen framför henne, hon blinkade ett flertal gånger. Hon måste inbilla sig, det här kunde inte vara möjligt. Hennes hjärna så åt henne att genast stänga dörren och söka skydd, men hennes kropp lydde inte.
”Long time, no see” sa Wesker och log emot henne.

Bra skrivet, intressant och awesome! Go for the next chap!

Naw tack ♥

och nu kan jag posta nästa bara för att du skrev

Tillslut lydde Jills kropp henne och hon stängde dörren framför Wesker och reglade den från insidan. Hon visste att det inte skulle hålla honom ute men hon hoppades på att hon skulle hinna fly innan han hann komma in. Chris hade visat henne en flyktväg han hade bakom en av bokhyllorna och hon rörde sig snabbt emot den.
Hur kunde han vara vid liv? Hon hade sett honom dö i en vulkan! Inte ens Wesker kunde ha överlevt det, det hade hon varit säker på ändå stod han här nu. Jill var förvirrad, var det ett trick? Var det någon som såg ut som Wesker? Eller hade han aldrig dött?
”Jill” hon hörde Weskers röst på andra sidan och vaknade upp från sina tankar. Hon stannade mitt i steget när han tagit till ordaö
Strunta i honom, jobba! Rör dig snabbare för att komma undan, sa hon till sig själv och till hennes förvåning lydde kroppen och hon var snart framme vid bokhyllan.
”Jill jag behöver din hjälp” sa Wesker och hon stannade åter. Det var något med hur han sa det som fick henne att reagera, han lät så hjälplös, som om han faktiskt ville ha hennes hjälp. Det var bara ett trick intalade hon sig själv.
”Jill svara” sa Wesker och hon stod åter stilla. Vad ville han henne? Han kunde knappast behöva hennes hjälp. Men det var något som fick henne att bli oroad för honom, hon hade känt honom precis som Chris i flera år, även om hennes och Weskers förhållande var allt annat än kärleksfullt. Men under de åren hon känt honom hade hon aldrig hört honom be om något, inte ens hjälp. Hon tänkte tillbaka på tiden då hon fortfarande jobbat för S.T.A.R.S., hon hade sett upp till honom och han hade varit ett enormt stöd för henne. Inte hade hon anat att han redan då jobbade för Umbrella. Hon mindes deras flyktiga förhållande innan han försökt döda henne och hon honom. Jill kunde nästan skratta över hur det förhållandet hade slutat. De flesta människor försökte inte döda varandra när de bröt upp. Hon hade sett Wesker dö oräkneliga gånger, det var i alla fall så det kändes. Hon suckade, trotts det han gjort hade hon på något underligt sätt kvar vissa känslor för honom. Den starkaste känslan var dock oro och sorg. Hon var alltid oroad över vad han kunde tänkas göra, man visste aldrig med Wesker och sedan kände hon sorg över det han blivit. Över att han hade förlorat sig själv.
”Jill är du kvar?” frågade Wesker och hon gick närmare dörren förvånad över att han inte försökt bryta sig in.
”Ja jag är kvar” sa hon lågt och hörde till sin förvåning en lättad suck. Jill visste inte vad hon skulle säga, hon önskade att Chris var här och kunde hålla om henne, hon kände rädslan över att Wesker stod på andra sidan dörren. Samtidigt som hon var lättad över att Chris inte var där, hade han varit det visste hon inte hur det skulle sluta, de båda männens hat gentemot varandra var obeskrivligt. Wesker verkade dock aldrig ha lika starkt hat gentemot henne.
”Får jag komma in?” frågade Wesker och Jill undrade vad som skulle hända om hon sa nej? Skulle han putta upp dörren ändå? Skulle han döda henne? Skulle han döda henne om hon öppnade frivilligt. Jill stirrade på dörren medan hon funderade, hon hade fortfarande kniven i handen och hon la ner den på byrån som stod bredvid dörren. Jills nyfikenhet tog över, hon var tvungen att veta vad Wesker ville och hon var inte säker på att hon skulle leva om hon sa nej, om hon ändå skulle dö så ville hon veta vad Wesker ville henne. Jill lyfte långsamt bort regeln och öppnade långsamt dörren. Wesker nickade och gick långsamt in. Hon granskade honom, han var fortfarande muskelös, lång och blek. Han tog av sig solglasögonen något som förvånade Jill, Wesker hade alltid glasögonen på sig även om det var mitt i natten. Jill såg att han höll en hand över magen och han tog långsamt bort den och hon såg blodet som täckte handen. Hennes modersinstinkt tog över och hon gick genast bort till köket och tog fram första förbandslådan. Hon log lite roat över att det hade varit Rebeccas första present till henne sedan hon kommit tillbaka. Den unga kvinnan hade haft ett långt föredrag för henne över hur hon skulle ta hand om sina sår och sedan hur man tog hand om andra sår. Rebecca verkade ha glömt över att hon fått samma sjukvårdsutbildning som henne när hon gått med S.T.A.R.S. men Jill hade inte sagt något utan lett tacksamt när Rebecca pratat, men hon hade varit mer lättad när Billy avbrutit henne. Jill hade varit förvånad över att se att Billy Coen levde. Rebecca förklarade allt som hade hänt när de möts och Jill hade accepterat honom, de alla verkade veta att han levde och hon förstod hur mycket hon hade missat när Wesker hållit henne fångad. Hon vände sig ut mot hallen där Wesker fortfarande stod och väntade på henne. Hon gick ut till honom och öppnade lådan.
”Ta av dig tröjan” sa hon och han drog långsamt av sig tröjan och hon såg på såret, det var värre än hon trott. Hon misstänkte att viruset han brukade ta började avta och hans läkarförmågor inte var lika bra längre. Jill började rengöra såret och hon märkte hur han bet ihop tänderna, det måste göra ondare än vad hon trott. Hon tittade på det långa jacket som fortfarande blödde allvarligt. Jill tog fram nål och tråd.
”Det här kommer göra ont” sa hon och väntade inte på att han skulle svara utan började genast sy ihop såret, Wesker svor till men Jill log bara elakt, hon brukade inte vara långsynt men efter alla smärta Wesker orsakart henne förtjänade han att lida lite. Hon sydde klart och la sedan på en salva och lindade såret för att se till att han inte kunde dra upp stygnen lika lätt. Jill reste sig sedan upp och slog ihop förbandslådan och gick för att lämna den i köket igen. Hon såg i ögonvrån hur Wesker drog på sig tröjan.
”Du kan skölja av händerna här i köket” sa hon och Wesker gick emot köket och där hon stod. Hon höll honom hela tiden under uppsikt medan hon kokade te. Men han verkade inte ha några planer på att skada henne, men hon var inte säker. Man kunde aldrig veta med Wesker och hon tänkte inte sänka sin gard. Hon tog fram två koppar och hällde sedan upp te ifrån tekannan. Hon gav den enda koppen till Wesker och tog själv den andra.
”Jill” sa han lågt och hon tittade bara på honom som om hon förväntade sig att han skulle göra ett utfall emot henne. ”Jag vet inte ens vad jag skall säga eller vad jag gör här”
Jill var förvånad över att hans röst var så låg och ursäktande. Hon undrade om det här verkligen var Wesker? Jill drack av teat i stället för att svara. Hon visste inte ens vad hon skulle göra nu när hon släppt in honom, hon skulle inte kunna få ut honom ensam om han sa emot. Wesker ställde ner tekoppen på bänken och gick emot henne, Jill backade genast bakåt och Wesker stannade och log svagt emot henne innan han gick snabbt fram emot henne. Jill tittade på tekoppen och övervägde att slänga den på honom, det skulle inte stoppa honom särskilt länge men det var det enda vapnet hon hade till hands. Men Wesker tog koppen ifrån henne och ställde ner den på bordet. Jill spärrade upp ögonen när Wesker slog armarna om henne. Hon kände hans välbekanta doft, hans hjärtslag och hur han drog in henne i sin famn. Jill stod helt stilla, hon var förvånad något annat kunde hon inte säga. Hon var tillsammans med Chris men ändå protesterade hon inte när Wesker kramade om henne, på något sätt kändes hans famn trygg som den gjort innan allt hänt. För ett ögonblick kunde hon låtsas att inget av det som hänt för flera år sedan var verkligt, att hon fortfarande bodde i Raccon City, att hon fortfarande jobbade för S.T.A.R.S., hon slappnade av i Weskers famn log emot honom. Men det varade bara ett kort ögonblick innan hon insåg vem det var som stod framför henne. Hon backade undan och gav honom en örfil. Till hennes förvåning böjde Wesker på huvudet.
”Jag förtjänade antagligen det där” sa han och Jill kunde inte göra annat än att skratta kallt.
”Du förtjänar att brinna i helvetet” sa hon kallt och stirrade kallt på honom. ”Du borde gå nu!”
Hon pekade ut emot hallen Wesker började gå emot dörren och Jill följde efter honom, hon kände hur hon vacklade till och hon tog tag i en bänk som stod i hallen.
”Jill?” sa Wesker oroat och hon höjde handen för att hindra honom från att säga något, plötsligt vek sig benen och allt blev svart.

Jätte bra skrivet ^^

Jag minns när jag var jätte rädd för det här spelet när jag var liten xD

haha det var jag med så det är chill xD