Escape [Sv]

Titel: Escape
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: prolog + 4 kapitel
Rating: PG/PG-13 (Alla är ju olika känsliga, för mig är detta som G kanske.)
Handling: Det händer Matthew något och han tvingas att bo hos en annan familj. Men han vill bara därifrån tills det händer något. (fin förklaring)
Annat: Jag äger inte Muse. (Dominic, Matthew, Chris + Thomas/Tom)
Sen är detta en shipping, eller var det nu kallas, med Dominic och Matthew (Belldom)

Och detta är första gången jag skriver en fanfiction, denna är inte klar och det är inte ens säkert om jag kommer att skriva klart den, så det beror ju på om ni gillar det. Mitt språk är kanske inte heller det bästa på grund av det.


Är jättenervös för att lägga upp detta nu, haha. Men ja, kommentera, kritisera, gilla eller vad ni brukar göra!
Kritik vill jag gärna ha, både positiv och negativ. Det är eftersom jag vill förbättra mitt språk c:

EDIT: Skulle behöva någon beta-läsare också, så om någon ställer upp så får den gärna vara det! :]


~~~~~~~~~


Prolog
Why be such a monster?


Jag går snabbt mot skolan med väskan på ryggen. Det är fortfarande lite kyligt och frosten ligger kvar på marken efter den kalla natten. Det började närma sig vår nu, äntligen, min vinterjacka börjar bli sliten efter att ha haft den i några år nu. Det är också mycket är i mina tankar nu, helt kaos för att förklara det bättre. Massor av problem som min hjärna försöker reda ut men som inte går. Vart ska jag ta vägen?

Jag ser skolgården när jag svänger höger efter ett hus. Jag avskyr skolan. Läxorna, människorna och miljön, men ändå är det min frihet. Skolan är ändå något som jag längtar efter, konstigt nog. Jag har många vänner eftersom jag har väldigt lätt med att skaffa nya vänner och jag är social och populär om jag får tillägga. Jag är helt enkelt den där människan som nästan alla vill vara. Tidigt på morgonen kommer jag alltid till skolan och jag åker hem när skolan stängs (fast det vill nog inte så många), jag är rätt så bra i skolan och sköter mina läxor och sådant. Du kanske tycker jag lever ett perfekt liv, men nej. Det gör jag inte. På utsidan verkar jag en väldigt självsäker person med bra självkänsla och självförtroende, men allt det där en lögn. En stor lögn.

I verkligheten mår jag väldigt dåligt, psykiskt. Mitt så kallade hem är ett helvete. Min far är alkoholist och han dricker så fort han får tag på alkohol. Vår familj är nog mer åt det rika hållet vilket gör att min far lätt får tag på alkoholen dessutom. Min far är också väldigt våldsam av sig och han blir väldigt aggressiv så fort han blir full. Han har hotat mig och min mamma med pistoler, knivar och annat. Jag är rädd att han ska använda yxan vi har i garaget. Livrädd, jag har tidigare funderat på vart jag ska gömma men det är svårt när pappa alltid är hemma. Man vet aldrig riktigt vad han kan få för sig. Min mamma vill vara perfekt och därför berättar hon inget om sin make hur han egentligen är för andra för det vore skam tycker hon. Hon skäms över min far, mig med om jag måste tillägga. Eftersom mamma är kristen är hon väldigt troende och efter att jag hade kommit ut med att jag var homosexuell till mina föräldrar har de alltid varit emot mig, de sätter stränga regler mot mig. De är rädda att andra ska misstänka saker när jag är med en som har samma kön som mig. Löjligt, eller hur? De är mina vänner och jag vill bara ha dem som vänner. Inget mer.

Jag kommer in i skolan och går direkt mot mitt skåp och hänger av mina saker, mina ögon letar på schemat efter vad vi ska ha för lektion. Matte i sal sjutton. Jag tar mina saker och går upp för trappan som leder till andra våningen och sätter mig på några av sofforna som finns där och väntar, skolan börjar om en halvtimme men jag älskade att vara tidig. Man behöver inte stressa och sen på morgonen har man mer tid att prata med sina vänner.

Mitt emot mig ser jag en klasskamrat till mig, vi har inte pratat så mycket med varann, han och en till brukar alltid dra sig undan. "Hej Chris". Jag tittar på honom och ler lite snett. Han tittar upp från sin bok som han läste ur och hälsar på mig och tittar sedan ner i boken. Jag tycker känna igen boken han läser ur. "Pluggar du?"

Han tittar upp ännu en gång och ler lite. "Ja, vi har ju prov snart och jag har inte börjat plugga ännu så tänkte att jag kunde börja lite nu på morgonen." Jag nickar som svar och ler lite.

Jag hör en dörr öppnas och ser sedan en av mina vänner kommer fram. Han har hörlurar i öronen och går i takt till musiken och gör lite dans rörelse på vägen till sofforna. Jag skrattar åt honom, han bjuder alltid på sig själv och det är det som jag gillar hos honom. Inte på det sättet om det är det du tror. Han kastar sig över mig och soffan som jag sitter på och ett "ohff" lämnar mina läppar när han landar på mig.

Jag väntar några sekunder på att han ska flytta på sig men eftersom inget händer puttar jag ner honom på golvet. "Eeeey" säger han och reser sig upp och borstar bort smuts på sina svarta åtsittande byxor och sätter sig sedan bredvid mig. "Varför gjorde så där?"

Jag himlar med ögonen på skoj. "Du ska alltid vara så nära inpå alla Alex."

"Jaja" får jag som svar och vi sitter sedan och tittar ner i våra telefoner tills fler kommer.

Tiden rinner sedan iväg och sedan sitter nästan hela min klass och trängs och slappar i sofforna. Vi ser vår lärare passera oss och går till salen som är på första våningen så alla reser sig upp och går efter honom. Alla sätter sig ner vid sina bänkar när vi kommer in i salen läraren har just låst upp och läraren sätter sig ner vid katedern och antecknar lite. Samtidigt sitter vi tysta och börja räkna i våra matteböcker. Vi känner lärarens ögon kolla på oss och sedan ner på pappret och bockar av oss att vi är här.

Vi hör läraren fråga efter en person vart han är och alla tittar upp på läraren och rycker på axlarna. Någon säger att han inte vet. Läraren skakar på huvudet och ska precis stryka för något på pappret när dörren öppnas. Allas blickar vänds sedan bakåt i klassrummet och tittar personen som kommer in.

En ganska blyg kille, eller jag har alltid uppfattar han som blyg, i vår klass kommer in. Han brukar umgås med Chris ibland men annars är han den som är mest ensam. Ingen känner honom riktigt väl, han är som en främling för mig. Han är den klasskamraten som nästan alltid blir glömd, vars namn nästan alla glömmer.

Han går in och stänger dörren efter sig och bryr sig inte om allas blickar. Han var helt andfått. 'Sprungit?' tänker jag och fortsätter att titta nyfiket på honom som alla andra. Han har fortfarande på sig sin jacka och han har väskan över sin axel.

"Förlåt för att jag kom försent, lite saker kom i vägen." Allas blickar fäster sig sedan på läraren som ser fundersam ut men nickar sedan och bockar av killens namn på listan. Han går och sätter sig på sin plats som är ganska långt fram till vänster. Han drar handen genom sitt hår innan han öppnar matteboken och häftet och tar sedan pennan i handen.

Alla börjar arbeta igen men jag tittar lite kort upp på killen som sitter några rader framför mig. Killen knackar med pennan i bordet lite tyst med skaftet, med sudd, nederst så man hör bara ett svagt duttande. Jag kommer på mig själv att jag har stirrat på honom så jag tittar snabbt ner i boken och börjar arbeta som de andra.

Dagen går snabbt som vanligt. Så ännu en gång sitter jag i skolbiblioteket efter skoldagens slut och håller på med läxor. Mina ögon tittar snabbt upp och kollar ut ur det stora fönstret. Det börjar mörkna. Just nu sitter jag och läser om kroppens nervsystem och hormoner, ganska intressant egentligen, men jag har inte lust att plugga längre. Min plugglust har försvunnit nästan helt och hållet den senaste tiden. Efter att pappa hade blivit av med sitt jobb har det varit ännu mer bråk i familjen då han anser att den är min mors och mitt fel. Många sömnlösa nätter har gått och jag är för trött för att koncentrera mig.

"Vi borde nog gå nu, skolan stängs snart." Jag tittade upp på min vän efter att ha stirrat tomt i boken ett bra tag. Han lägger ner sin sönder bitna penna pappret som ett tecken på att han har gett upp. Min ögon styrs mot väggklockan som visar att det är halv sex. "Jag har lite bråttom hem, måste hjälpa min lillasyster med läxorna" Jag nickade försiktigt som svar och började samla ihop alla papperna och tittade sedan upp mot min vän efter att känt hans ögon titta på mig. "Mår du bra? Du verkar så dyster och du säger knappt något längre"

Sant. Även om jag har många vänner så är det ändå bara min vän Thomas som skulle märka något och fråga mig hur det var.

Jag skakar på huvudet och lägger papperna slarvigt i väskan. "Det är okej, lite stressigt nu i skolan bara. Mycket prov och sådant." Lögn.

Thomas tittar misstänksamt på mig ett tag men ger upp tillslut. "Jo, jag förstår inte varför lärarna ger oss ännu mer läxor varje dag. Väskan har ju inte plats med mer" Jag ler lite med mina läppar och nickar som svar och vi reser oss och börjar bege ge oss ut. "Om det är något så berätta för mig." Han ger mig en vänskaplig kram som om han visste vad som hade hänt och vi säger adjö till varann och han börjar gå sin väg.

Jag suckar en gång och börjar sedan gå min väg hemåt. Det går ganska snabbt då jag bor väldigt nära skolan. Efter att ha gått upp de första trappstegen för att låsa upp dörren hör jag skrik på andra sidan dörren och att glas krossar och saker som välter. 'Åh nej'. Jag öppnar dörren snabbt och kliver in och låser bakom mig. Framför mig ser det ut som katastrof, stökigt, allt är förstört. Familjefotona på väggarna har kastats ner på marken och splittrats.

Jag kliver ur mina skor snabbt och hänger av jackan och försöker smyga upp till mitt rum. Men precis när jag sätter foten på första trappsteget känner jag två händer gripa tag i mitt hår och drar mig bakåt från trappan. Jag skriker till men en av händerna i mitt hår förflyttar sig istället ner för att tysta min mun.

"Vart ska du någonstans? Nu ska du berätta för mig vart du har varit och vad du har gjort! Från och med nu måste du vara hemma innan halv fem!" Hör jag en mörk arg röst bredvid mig. Spritlukten som jag känner av får mig att vilja spy.

"Låt honom vara!" Hör jag en kvinnlig röst skrika. Jag vänder huvudet, det lilla jag kan, och ser min mor gråtandes och helt förstörd.

De stora händerna kastar in mig i väggen hårt och jag slår huvudet i tavlan som sedan spräcks bakom mig. Jag tittar skräckslaget på mina föräldrar och jag känner adrenalinet pumpa i mig och jag kan nästan höra min hjärtslag för att de dunkar så hårt. 'Vad ska jag göra?' Jag tittar stressat omkring mig och får syn på en bit av hemtelefonen på köksbordet i rummet bredvid. 'Ta den och ring polisen, du måste. De har aldrig bråkat såhär mycket innan'

Jag springer för mitt liv in till köket och tar telefonen och gömmer mig i ett av skåpen. Ett pistolskott hörs och sedan ett skrik, jag känner tårarna börja falla ner för mina kinder. "Mamma" viskar jag för mig själv samtidigt som jag knappar in numret för nödsamtal. I bakgrunden hör jag min mor be min far att sluta men han säger bara att hon ska hålla tyst. Jag trycket på knappen för att ringa och pressar telefonen mot mitt öra och det går knappt en signal innan jag hör en lugn röst på andra sidan svara.

~

Jag hör ytterdörren sparkas in av dem. Jag hör min pappa protestera men de tar honom ut ur huset. Jag hör dem fråga efter mig "vart är er son?". Jag hör dem också be ambulansen om hjälp för att ta hand om min mor.

Det blir tyst en stund och jag hör sedan de ropa på mig. Tårarna faller fortfarande ner för mina kinder och jag har svårt att andas för att jag har gråtit så mycket. Efter att jag hade hört mamma bli skjuten hade han slagit henne mer och sen börjat leta efter mig. Men polisen hann komma innan han hittade mig.

Jag kliver ut från skåpet, som jag hade gömt mig i, och möts av en polis som kommer precis in i köket. Han kommer fram till mig och hukar sig för att komma i min höjd och lägger sedan en hand på min axel

"Vad heter du?"

Jag blundar hårt och försöker lugna ner mig, sedan öppnar jag dem igen och tittar allvarligt på honom med mina klarblå ögon.

"Matthew"

Det var ju jätte bra!

ska helt klart bevaka!

Azzum!

Tacktacktacktack!! *-*
Betyder jättemycket! :3

Du skriver på ett jättebra sätt och det är lätt att hänga med i texten
Bevakar!

Tack så jättemycket! :')

Nu kommer kapitel ett! Det är lite kortare än prologen ^^

Kapitel ett

Jag hör ringklockan gå igång och jag letar blint efter den i mörkret och lyckas stänga av den tillslut. Efter att ha gäspat en gång och kollat hur mycket klockan är, sträcker jag på mina armar upp mot taget och försöker nå den men misslyckas såklart. Jag reser mig sedan upp och går försiktigt mot fönstret och drar sedan bort persiennen.

Man kan se himmelen försvinna bakom de mörka regnmolnen som börjar sprida sig mer och mer. Jag har alltid varit förtjust i regn, det är så lugnande och ger en speciell känsla i kroppen jag inte kan förklara. Att få springa ut i spöregn i t-shirt och jeans, och att sedan ha ansiktet och händerna mot himmelen är så underbart, men det var ett tag sedan då jag åkte på en influensa efter det, så mamma släpper inte ut mig sådär igen. Det andra bästa med regn är när man får höra regnets knapprande mot fönstret, det finns nästan inget lika mysigt som det.

Det var mitten på veckan nu, torsdag för att bli exakt, och jag räknade in dagarna till att helgen skulle börja. Jag gör alltid det, skolan är inte riktigt min grej och det är nog en förklaring varför jag inte har lust att komma i tid på morgonen. Varje dag är jag alltid lite försenad men jag ber såklart om ursäkt och kommer på en förklaring som inte är sann. Men lärarna går på det varje gång, antingen är jag bra på att ljuga eller är det lärarna som är helt korkade. Annars är skolan ett fängelse, det enda jag gillar är bildlektionerna, det är då man kan lämna skolans värld och komma in i sina egna tankar och föra ner det på en bild.

Jag kommer tillbaka från mitt lilla dagdrömmande och drar på mig mina pyjamasbyxor och en lite större vit t-shirt och lämnar mitt rum med lite slappa steg. Jag knackar på alla dörrar i hallen för att väcka de andra och går med dunsande steg ner för trappan till första våningen där vi har bland annat vardagsrum och kök. Jag går in i köket där min mor befinner sig, hon har redan börjat fixa frukosten och hon tar ut en limpa bröd ur ugnen hon har precis bakat.

”God morgon sötnos” säger hon lugnt men ändå med en glad ton i rösten.

Jag ler åt henne, jag har slutat att bli generad varje gång hon kallar mig det för hon tänker inte sluta oavsett om jag inte vill att hon ska kalla mig det. ”God morgon mamma” Jag ger henne en kram och börjar ta fram flingpaketen och sedan några skålar och mjölk. Eftersom mamma redan hade fixat brödet och tagit fram pålägg så börjar jag att värma vatten och mjölk till téet och varm choklad.

Men den glada stämningen dör ut när jag hör tysta steg från trappan. Jag tittar upp och ser på den dystra flickan närma sig bordet. Jag förstod direkt vad som var fel.

”God morgon Hannah” säger jag och ler lite försiktigt.

”God morgon Dommie” svarar hon och sätter sig vid bordet och tittar ner i den tomma skålen framför henne. Eftersom som hon tittar neråt så döljer den lite för långa mörkbruna luggen hennes bruna ögon.”Jag är så himla trött” klagar hon. ”Och jag vill inte vara på detta humör egentligen, jag borde vara glad och njuta av den lilla tiden idag jag har kvar med er.”

Juste ja, jag kan inte glömma att jag måste berätta för dig att mina föräldrar tar hand om barn som inte har det så bra i sina riktiga hem. De kan bo hos oss från knappt någon månad till flera år, det beror på hur länge de behöver, får eller vill bo hos oss. Hannahs mamma dog för några år sedan och hennes pappa kunde inte ta hand om henne tillslut så vi tog emot henne med öppna famnar och lät henne bo hos oss. Hon har bott hos oss i ett halvår nu och hon är nästan som en syster för mig. Fast okej, nästan alla som bor här blir antingen som en bästa vän eller ett syskon. I alla fall, nu vill hennes pappa att hon ska flytta tillbaka till honom, det kanske du kunde lista ut. Detta vill hon eller inte eftersom hon trivs mycket bättre här.

”Jag hade nog också varit lite ledsen om jag var i din situation” svarar jag henne och tar bort kastrullerna från spisen med kokande vatten och mjölk i. ”Vill du ha té eller varm choklad?” frågar jag henne och jag får te som svar. Jag häller upp en kopp till henne och ställer den på bordet framför henne. Tillbaka får jag ett litet tack, som lät lite gladare nu.

Nioåriga Felicity kommer ner, nästan springandes framför sin storebror. Hon har en gul fluffig klänning som passar henne perfekt till hennes mörkbruna axellånga hår. Efter att mamma hade köpt den där klänningen till henne har hon nästan använt den varje dag. Adrian, som är hennes bror och är ett år äldre än mig så han är sjutton år, går bakom henne. Han frågar mamma efter en huvudvärkstablett då han oftast vaknar med huvudvärk.

”Har Viv vaknat Dom?” frågar Felicity som redan sitter vid bordet och dinglar med fötterna, eftersom hon inte når ner till marken, och tar samtidigt en brödskiva från brödkorgen och lägger den på sin tallrik. Jag skakar på huvudet och säger att jag inte har sätt henne än så länge. Hon tittar snabbt på mig, mamma och sedan Adrian. ”Jag ska hämta henne!” säger hon och reser sig fort och springer mot och sedan upp för trappan.

Adrian sätter sig vid platsen bredvid Felicitys. ”Jag förstår inte hur hon kan vara så pigg på morgonen.” Han tar lite flingor och te och börjar äta. När han sedan ser Hannah tittar han bekymrat på henne. ”Hannah, du kan ju alltid komma hit och hälsa på.” Hon nickar lite och ler åt honom.

”Jo, men jag måste ta tåget och det kostar” svarar hon och suckar, hennes leende försvann direkt.

”Jag vill sno dig och gömma dig här så att din pappa inte skulle hitta dig.” Alla i rummet skrattar lite åt Adrian. ”Men han skulle ändå misstänka att du var här.” fortsätter han och har sedan en osäker min och tittar ner i sina flingor.

”Jag vet” Hon blev lite dyster igen och fyller sedan den tomma skålen framför henne med mjölk och müsli.

”Förlåt, Hannah” säger Adrian osäkert.

”Det är lugnt Adrian. Jag är bara ledsen över att jag måste flytta härifrån.” svarar hon och ler lite åt honom. Men hon säger sedan inget mer under frukosten.

Felicity kommer ner igen med Vivian hack i häl. Hon har plattat sitt hår och hon har redan hunnit sminka sig. Jag himlar lite smått för mig själv. ’Varför måste hon sminka sig hela tiden, hon ser bättre ut utan smink. Glad att jag inte är intresserad av sådant där.’ tänker jag men säger ingenting. Vivian sätter sig vid bordet och säger god morgon till oss alla. Felicity börjar bre sin macka men Vivian tar upp sin mobil och håller istället på med den.

”Vivian, du måste äta frukost.” säger mamma strängt och sätter sig också vid bordet. ”Åtminstone något litet.”

Även om vi välkomnar andra barn så har vi ju regler som gäller alla. Du kanske tycker att det låter som om vi är perfekta familjen. Men det finns de som kommer hit för att de måste, de kan inte välja det. Kanske för att de inte lyssnar på sina föräldrar och det har slutat med att det har blivit kaos. Så vi har många regler för att alla ska sköta sig, och många av ”bråkstakarna” blir oftast bättre personer när de sedan flyttar ifrån oss.

Min pappa kommer och sätter sig vid bordet och han brer sin macka och börjar läsa tidningen som vanligt.

”Jaja” svarar Vivian eftersom hon inte vill tjafsa emot mamma när pappa är där. Hon tar något litet och lägger på sin tallrik tittar lite äcklat på det innan hon tar en tugga.

~

Efter frukosten går jag upp till mitt rum och gör mig i ordning. Jag tar på mig mina favoritbyxor, gula och som sitter åt väldigt mycket, och sen en svart tröja till det. Sedan fixar jag till håret lite och kollar i spegeln att jag ser någorlunda bra ut. Jag kan ju inte gå till skolan och se ut som ett troll i alla fall.

Jag slänger mig på min obäddade säng som jag vet att jag måste bädda och tittar på klockan. För första gången på jättelänge kommer jag att komma i tid till skolan, normalt brukar skolan redan ha börjat när jag har gjort i ordning mig.

Jag bäddar sängen så jag slipper min mamma klaga på mig när jag kommer hem från skolan, och tar min väska och går sedan ner till hallen och tar på mig ytterkläderna. Även om nästan alla barnen i huset går i samma skola tar vi aldrig sällskap tillsammans konstigt nog. Det har aldrig blivit så, sen är jag ju alltid lat på morgonen så då hade de behövt bli försenade också. Jag går ut i regnet och beslutar att ta cykeln för att i stället behöva gå i tjugo minuter till skolan. Efter att ha torkat bort allt vatten på sadel börjar jag cykla iväg.

När jag kommer till skolan ser jag eleverna som tog skolbussen kliva av utanför och jag låser min cykel i ett av cykelställena som finns på gångvägen bredvid. Nu kan jag gå i lugn takt till mitt skåp, innan fick jag springa den sista biten direkt till klassrummet. Jag hinner gå en bit innan jag stöter på Christopher som kommer ut från ledet med busselever för att hälsa på mig.

”Hej Chris” hälsar jag på honom och ler.

”Du är tidig idag! Fick du skjuts?” säger han samtidigt som vi går tillsammans in i skolbyggnaden.

”Faktiskt inte, jag var pigg i morse och sen kan det också ha att göra med regnet.” svarar jag honom.

Vi låser upp våra skåp och tar ut våra saker och sedan där vår klass brukar samlas. När vi kommer in genom dörren tittar alla förväntansfullt upp men blir sedan besvikna när det bara var oss.

”Vart fan är Matt? Han har varit borta hela veckan och jag får inte tag på honom.” säger en från det så kallade ’populära’ gänget. Någon suckar och en annan mumlar något irriterat. Man märker helt klart att stämningen påverkas att Matthew.

Matthew dyker inte upp på hela dagen och inte dagen därpå heller.

bra! azzum!

Taack! :')

Jätte bra!

Jättebra! Om jag ska ge lite kritik också: försök att inte ha så långa meningar ibland. Annars bra, ser fram emot kapitel 2!