En Natt I December [Novell]

Den här novellen tänker jag satsa allt på! Och kommer troligtvis inte att läggas ned. Den kommer få ett slut, även om jag inte vill lova för mycket.

Titel: En natt i December
Ratning: PG 11. (Blod och mord förekommer. Bedöm själv.)
Språk: Svenska
Huvudperson: Cilla, flickan utan efternamn.
Handling: Cilla hittades som liten i snön, blev omhändertagen och väl behandlad av hennes låtsasmor Eztra och lever nu med de andra tjänstefolken, och blev som femåring en av dem.
Men helt plötsligt börjar saker att hända, saker som hon aldrig drömt om.
Saker som förändrar.

Prolog ~


Den iskalla snön låg som ett täcke över den ståtliga herrgården. Året var 1927 och stora vackra snöflingor singlade långsamt ned och landade mjukt i den ljusa snön. Det såg ut att bli en synnerligen vacker vinterdag i slutet av december.
En liten Natthingstfågel drillade glatt på en liten melodi som fyller hela den vackra herrgården med ekot av den lilla sång som den försöker göra sig hörd med.
Träden gnistrade som kristall när solens kalla strålar snuddade vid frosten som vilade över träden.
Ett tunt lager snö täckte varenda lite gren i dem stora träden och om någon skulle betraktat dem nu, så skulle denna någon inte kunna slita ögonen ifrån det vackra grenverket som bredde ut sig över marken.
Ett par lätta fotspår avtecknar sig i den djupa snön.
Vems kan det vara?
Om man följde fotspåren så slutade dem vid en kvinna i snön. Om man gick närmare såg man att hennes rödbruna kappa gick i harmoni till bärarens hårfärg. Hennes porslins vita hy var fyllt med små snöflingor som landat där, istället för i snön runt om henne.
De ljusblåa ögonen såg tomt upp mot himlen. Ögonen tittade ut i oändligheten, blicken tog aldrig slut, ingen skulle någonsin kunna veta vart den där blicken slutade. För det gjorde den aldrig.
Hennes bleka läppar var blåa, och svagt öppen.
Om man tittade ännu närma såg man att hon bar på ett litet bylte, försiktigt inlindat i gråa filtar.
Det lilla barnet sov lugnt i sin mors frusna famn, lyckligt omedveten om att hon aldrig mer skulle få se sin mor som fött, och älskat henne.
Men det lilla barnet hade gråtit av hunger och köld. Trotts att snöflingorna som landade på hennes röda kinder fortfarande smälte, skulle de snart bilda ett täcke över henne när hennes lilla kropp fick slut på värme. De torkade tårarna frös till is. Precis som hennes mor hade gjort.
Barnet hade slutat gråta efter de timmar som gått, blivit för trött för att orka skrika.
Och därefter inte längre hålla sig vaken.
En skugga drog sig över den olycksbådande synen.
Mannens varma och starka händer kände på moderns hals. Ingen puls, hon var död.
Hans blick drogs till knytet som säkert satt fast mot hennes bröst.
Han vände byltet så att huvudet tittade upp mot honom. Men ögonen var slutna. Han kände på barnets hals, ja. Pulsen fanns där. Men var mycket svag.
Han tog det lilla barnet från hennes famn och slöt den dödas vidöppna ögon.
Om man såg på henne nu, kunde man tro att hon lagt sig ned för att sova, och för att aldrig vakna ingen.

Åh herre min gud i himlen vad grymt bra o.o jag läser och bevakar stenhårt! :3♥

Okej, här kommer Kapitel 1 !

1. Thirteen years later

Den stora guldklockan skrällde den tidiga decembermorgonen. Den stora herrgården låg i en behaglig tystnad, men om bara några minuter skulle tjänstefolket vara i full gång med frukosten.
Kling, klong, kling, klong!
Hördes dess starka tonerna eka i korridorerna. I en avlägsen liten gång började Cilla skruva oroligt på sig. Hon slog upp sina mörkblåa ögon och reste sig kvickt upp. Hon tog av sig sitt tunna linne och tog på sig sina arbetskläder. Hon borstade ut sitt ljusbruna långa hår och såg sig omkring.
Hennes blick drogs till Mandey som fortfarande låg och försökte somna om.
Cilla drog på munnen och skakade henne försiktigt.
”Upp med dig! Herr Herolnd ska ju ha julbord idag!” sa hon ivrigt och reste sig igen.
Mandey gäspade stort, men reste sig tillslut upp.
Hennes sömndruckna blick vandrade över skrubben och fann sina kläder.
Cilla tittade lydigt bort när Mandey tog på sig dem och borstade sitt rufsiga platinblonda hår. När hon var klar kunde Cilla knappt slita blicken från henne – Mandey var alltid så vacker! Hennes blonda hår föll som ett vattenfall över hennes axlar och rygg. Det glänste i det svaga ljuset av stearinljuset som stod vackert på den slita lilla byrån.
De satte upp sina hår i långa hästsvansar och började gå mot det varma köket.
Mandey var väldigt blyg, precis som de andra flickorna i Herolnd House. Det kunde bero på att det var många av springpojkarna som bestämde sig för att ha lite skoj med flickorna i köket. Mandey hade varit nära att bli våldtagen en gång, men lyckats smita undan i sista sekund under pianot.
Cilla hade aldrig varit nära, kanske för att pojkarna fortfarande, efter tretton år såg henne som ”Flickan som hittades i snön.”
Hon hälsade glatt på Eztra, hennes matmor.
Eftersom hennes egen.. dött. Så hade Eztra fått ta hand om henne, med hjälp av Mandeys mor Stella.
Stella hade varit gravid i nionde månaden när Cilla hittats av Vernand Orgel. Men det hade alltid varit Eztra som varit som en mor.
”God morgon Cilla, Mandey.” hon nickade åt flickan med det platinblonda håret.
Hon nickade tillbaka och satte igång med ostronkakan som skulle serveras om lite mer än en timme.
Herr Herolnd hade bjudit in de allra förnämaste i området, och det var tjänstefolkets uppgift att se till att allt gick väl.
Cilla själv satte igång med att göra tomatsoppa med lingonbröd. Hon hade gjort receptet själv, och herr Herolnd var lite förtjust i den smöriga soppan.

Herrgården låg på en liten ö, bara några meter från fastlandet. Men utan den stadiga bron skulle ingen kunna ta sig därifrån.
Cilla hade aldrig lämnat ön, det var bara Eztra och Hera från köket som då och då, fick lämna ön.
De få gånger Eztra åkt ned till byn hade hon frågat ut henne med oändliga samtal.
Cilla minns tydligt hur hon suttit på bordet bakom henne, kammat hennes hår och frågat;
”Mamma, hur är det på andra sidan?” med klar stämma.
Eztra slog igen receptboken med en irriterad smäll, men rörde sig inte.
”Cilla, hur många gånger ska jag berätta detta för dig, det är som här, fast större.” hon log lite, fast det såg inte Cilla.
”Men Mamma, vad fanns där?” frågade hon och borstade ut hennes bruna hår än en gång.
”Skogar, det bor massor av fåglar där. De låter så fint, ska du veta Cilla. Men byarna är inte vackra, de är fattiga förstår du.”
”Vad är det, mamma?”
”När människor inte har tillräckligt med pengar för att ha det bra, du ska inte bry dig om det.” svarade Eztra undvikande.
”Kan man hjälpa dem?” frågade Cilla.
”Ja, kanske..” Eztra funderade ett slag.
” Fast då måste du själv vara rik.”
”Var min andra mamma rik?” frågade Cilla efter en stund.
”Nej, Cilla lilla.”
”Lever hon?”
”Ja”, svarade Eztra snabbt.
”Då ska jag hjälpa henne när jag blir stor.”
~~


Ja! Det är kul med engelska titlar ^^

Awesome! ♥

Super.

Tackar! :3 Ikväll kommer ett till ;}

Well, nu blev det inte så -.-"

Nu kan du!

Kommer det inte mer?

Ofcöz

Jag bara.. gick in i en deppfas xD
---

2. The world stops breathing

Cilla nynnade obekymrat på en melodi som hon hört för länge sedan.
En ekande sång som i början tyckts ha sjungits av en fågel. Hon smälte smöret i pannan och hackade tomater och pressade citroner samtidigt som några oroliga själar kastade irriterade blickar på henne.
”Behöver hon verkligen sjunga hela tiden?” fräste en dam i början av femtioårsåldern åt Eztra. Eztra log lite smått och såg kallt på damen. ”Seville, om det stör dig kan du alltid fråga henne själv, istället för att klaga hos mig. Om du vågar.” hon lät sig kasta en ond blick på damen innan hon återvände till sin limpa.
Tanten muttrade någonting om skamlöshet, men rörde sig inte mot den unga varelsen som började nynna på en ny vers, en vers som till och med fick Seville att lyssna med sitt goda öra.

Efter några timmar anlände Dr Ashton, en professor som brukade uppträda som både budbärare och läkare. Som liten hade hon ofta fått gå upp till honom med skrubbsår och blåmärken som behövdes plåstrats om. Hon tyckte mycket om honom, han hade så många berättelser att tala om för henne. Så många mediciner att visa henne.
Ibland hade hon till och med hittat på ursäkter åt att få gå och besöka honom, som att helt plötsligt få jätte ont i magen, eller slå sig med flit eller bara gå fel.
Men hans mystiska aura var inte bara vad som lockade dit Cilla, det var nämligen han som hittat henne för tretton år sedan i snön.
Den som tagit henne hit, gett henne ett liv och därmed gett henne ett hem att alltid vända sig till.
Numera gick Cilla allt mer sällan upp till Dr Ashton, inte för att hon inte tyckte lika mycket om honom längre, det var bara att hon inte hade tid. Och för att varje gång hon faktiskt försökte ta sig dit kom någonting i vägen.
Ibland kändes det nästan som om världen inte ville att hon skulle gå upp dit.
Han såg sig med en road glimt i ögonen på Cilla, som glatt vinkade lite diskret åt honom.
Han väntade ett ögonblick på att alla skulle tystna, innan han tog fram en pergamentrulle.
Han harklade sig och läste med stark och hög röst ”Idag är det en stor dag, en dag som sällan förekommer, endast någon gång per år, om knappt.
Därför önskar jag, och befaller, att allt går väl. Om det så ligger en kniv för lite på bordet om..” Dr Ashton såg på sitt guldiga armbandsur.
”.. om två timmar, och trettiosju minuter, ska jag bokstavligen se till att ni ska bli nära behandlade med den.
Men om allt går väl, och inte ett enda misstag genomförs ska jag ge er alla en dag ledigt.
Er Herre.” avslutade han och såg smått plågad ut.
Som om han egentligen inte vill någonting heller än att säga att han bara skojade, eller att det undertonade hotet naturligtvis inte skulle genomföras.
Men då skulle han ljuga, och det visste alla i köket.
Alla i hela slottet faktiskt, och även de ute på gården.
Dr Ashton bugade sig lätt och gick därifrån, troligen fullt medveten om att han lämnat rummet med en aura tusen gånger dystrare, än innan han kom.

Herregud! Otroligt! Älskar den! Längtar efter nästa del! Snälla dröj inte denna gång