Sorgliga dikter lättare?

Jag har alltid förundrat mej över att det är så mycket lättare att skriva dikter om sorgliga och svåra saker än att skriva en lycklig dikt! Åtminstone är det så för mej, för någon annan kanske det är helt tvärtom... Men är det någon av er som känner igen sej, vad tror ni det här fenomenet beror på?

Jag känner igen mig i detta, och jag kan ärligt säga att jag tror att det beror på känslomässiga låsningar, som helt enkelt gör det svårare att beskriva glädje, vilket räknas som ett inlärt beteende. Om man är van att alltid ha skrivit ledsna dikter, när man själv har varit ledsen, blir det tillslut ett inlärt beteende att man förknippar dikter med sorg, och har svårt för att skriva någonting lyckligt. Då kommer vi tillbaka till det med: Känslomässiga låsningar. Men kreativitet brukar ofta komma när man har ett behov att uttrycka sina känslor, vilket man har störst behov av när man är ledsen. Jag hoppas det hjälpte!

Ja, du har säkert rätt, tack så mycket! Stämmer alldeles bra in på mej i alla fall, har faktiskt aldrig skrivit en dikt för att uttrycka mej då jag varit på gott humör

Precis! När man är på gott humör vill man ju
lägga sin energi på att bara må gott