Märklig Magi[Berättelse, SV]

Hej!
Nu tänker jag lägga ut en novell. Den handlar lite om magi, Men inte riktigt "Harry Potter-Magi" eller vad man ska säga. Inga trollformler, inga trollstavar... Ja. Här nedan kommer lite info om denna lilla berättelse jag kommer skriva:

Namn: Märklig Magi.
Författare: cikki, jag!
Färdigskriven: Ja, i skrivbok. Håller på att skriva in den i datorn.
Handling: Iris är en helt vanlig elvaåring. Halt plötsligt så kommer någon och kidnappar henne. de tror hon har en särskilld förmåga...Helt plötsligt befinner hon sig i ett fartfyllt äventyr man inte kan förutse hur det slutar!
Rating: Hm, det beror på vad man tål. Jag som skrivit den är ju 12, men det är blod på vissa ställen. så... 11-12-13?

Jag kommer skriva första kapitlet när något visat intresse!

låter bra skriv!

låter det intressant, någon mer?

skriv nu ;D

OK, här! : )

______________________________________________
Jag faller. Snabbt ,snabbt faller jag. Jag ser det kusliga mörka vattnet under mig närma sig. Jag försöker skrika men inget ljud lämnar mina läppar. Mitt långa, svarta hår för ansiktet på mig, men jag ser ändå att det är flera hundra meter kvar till vattnet. Jag vänder mig om i luften, och ser upp mot klippan de tvingade ner mig ifrån.
Jag inser att jag kommer drunkna. Jag kommer dö.
Jag försöker skrika igen, men det gör bara ont att kämpa emot. Varför, varför just jag?
Jag går beslutar mig för att ta allt från början.

”Iris, vakna! Frukosten är klar!”
Jag vaknade av att min lillebror Isak skrek i mitt öra. Han fyllde tre i förrgår, men det hindrade honom inte från att vara en liten pratkvarn.
”Vakna då!” Jag öppnade ena ögat försiktigt. Där satt han på min mage, och hans vitblonda hår var rufsigt och de grå ögonen lyste. Vi var så olika, Han så ljus och jag så mörk. Våra föräldrar hade porslinsvit hy, vitblont hår och grå ögon, som Isak. Många undrade om jag är adopterad eller något, eftersom att jag har kolsvart långt hår, mörkbruna ögon och mörkbrun hud.
”Kom igen Iris, upp och hoppa!”
”Okej då”, sa jag och hävde mig upp ur sängen. Jag började kittla honom, och han skrattade tills han tjuter. Jag slutade kittla honom och började klä mig. Han sprang ut ur rummet, skrattandes.
Jag tog på mig en mörkgrön långärmad tröja och jeans. Sedan så borstade jag snabbt håret.
När jag kom ner till frukostbordet så satt mamma och pappa och drack kaffe, och jag såg resterna av Isaks korvmacka på bordet.
Jag hörde Isak titta på TV i rummet intill.
”Godmorgon”, sa pappa och log trött. ”Han kom och väckte mig klockan halv fem och insisterade på att vi skulle titta på Byggare Bob tillsammans.”
Jag skrattade, och satte mig och hällde upp päronyoghurt i en skål. Jag åt upp yoghurten och sköt skålen åt sidan. Jag åt upp Isaks halvätna macka och ställde in min skål i diskmaskinen.
Jag tittade ut genom fönstret. Strålande sol och klarblå himmel. Jag tog en bok, och en filt och gick ut och satte mig i trädgården. Jag lade filten i gräset och lade mig på den. Jag tog boken och läste:

I skolan hade Harry ingen. Alla visste att Dudley och hans gäng avskydde den där Harry Potter.

Sedan kände jag någon lägga en hand framför munnen på mig.
”Tyst med dig, flicka,” väste en en röst i mitt öra,när jag höjede händerna mot handen. ”Annars...”

Denne någon mumlar någonting, och jag hör mig själv skrika in till till familjen:
”Jag går på promenad”, skriker jag. Men det är inte jag som skriker. Jag styr inte. Styr inte min röst. Jag skriker inte. Någon annan gör det. Med min kropp.
”Okej!” hör jag mamma ropa ut till mig. Därefter så reser jag mig. Utan att jag vill det så går jag ut på vägen, ner för backen. Jag känner paniken stiga. Vad händer? Jag bestämmer inte över min kropp längre.
Jag upptäcker att jag är själv. Ingen som håller för min mun. Men jag kan ändå inte skrika, inte vända mig om.
Jag fortsätter gå. Det svider att gå på grus med bara fötter, och jag får småsår överallt under fötterna.
Plötsligt stannar jag. Svänger vänster, och går in på en tomt. Där, mitt i en stor trädgård med grönt gräs, fontäner och blommor står ett stort, vinrött hus. Jag går in, utan att knacka på den stora, mörka porten.
Jag hoppas att jag någon gång kommer ut härifrån.

Mer kommer efter två komentarer!

mer o:

Mer kommer kanske snart.

yay ;D

Nu kommer en till bit.
____________________________________
Inne i huset är det mörkt, men jag kan i alla fall se att möblerna är lyxiga, och att någon knackar på en dörr. Jag tror att det var hon som täckte över mina ögon. Hon har kraftigt byggd kropp, mörkrött glänsande hår ner till knävecken samlat i en fläta, och ser ut att vara i 30-års åldern. Hon ägnar inte mig en blick.
”Kom in!” hör jag en ljus, flickaktig röst säga bakom dörren. Jag börjar röra mig igen, och går in genom dörren. Rummet är upplyst av ett fönster. Där inne sitter någon i skuggdelen av rummet. När hen kliver fram, ser jag att det är en liten flicka, kanske 6 år. Hon har ljusbrunt, lockigt hår uppsatt med ett mörkblått hårband, och stora, gulliga snälla grågröna ögon. Hon är kort och smal, klädd i en liten mörkblå klänning. Hon är lite fräknig runt en söt uppnäsa.
”Välkommen,” säger hon och tittar forskande på mig. Det är ljusare nu, eftersom att någon tänt en lampa. Jag vill det inte, men jag sätter mig på en liten trebent pall, medan flickan sätter sig mittemot i en stor, röd sidenfåtölj.
”Mitt namn är Minna. Kalla mig M. Du är här för att vi tror du kan ha magiska krafter, som jag har rätt att utnyttja. ”
Va? Magiska krafter? Jag? Minna kanske menade på skoj. Hon är så liten och söt...
”Du ska nu svara på några frågor jag kommer ställa. Jag råder dig, var ärlig, jag vet när du ljuger. Okej, Susanne, du kan släppa henne nu.” Hon nickar åt den rödhåriga kvinnan.
Plötsligt kan jag röra mig själv igen, och jag reser mig ur fåtöljen, redo att springa till dörren.
Men då så tar den där Susanne över igen, och jag sätter mig.
”Du kommer inte härifrån, bara så du vet,” säger Minna stilla. ”Så försök inte.”
Det släpper igen, och den här gången sitter jag kvar.
”Okej, första frågan; Gillar du att vara utomhus?”
”Ja,”s varar jag helt ärligt.
”Andra frågan; har du lätt för att somna?”
”Ja,” svarar jag helt ärligt igen.
”Okej, sista frågan; Tycker du att jag är söt?”
”Eh... Ja,” svarar jag igen, helt ärligt.
”Bra! Okej, sätt på dig den här hjälmen.”
Hjälmen hon håller fram är gjord av silver, med en stor grön sten på. Annars är den väldigt lik en hockeyhjälm. Jag tar på den, fast jag inte vill. Susanne har tagit över igen.
Jag ser bara Minnas stora, grågröna ögon, sedan försvinner jag in i dem. Det känns som om jag har fått feber, och vandrar omkring i en grågrön massa. Sedan är jag tillbaka i rummet igen, och har hemskt ont i huvudet.
”Synd,” säger Minna besviket. ”Du har visst inga krafter. Döda henne!”Sedan går hon ut ur rummet.
Jag blir alldeles kall. Minna, lilla söta Minna, ska döda mig.

Bra bra, *bevakar*