Örnflickan [SV, Vargbröder]
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Örnflickan [SV, Vargbröder]
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Den här ff:en har ingen speciell åldersgräns, men för att förstå vissa saker kanske man behöver vara 11+, dock så är det inget måste, och man kan bara fråga om det är något man inte förstår.
Det här blir en fanfiction på Vargbröder, men ni som har läst Jean M Auel's bokserie Grottbjörnens folk kommer att finna en del likheter med de böckerna också. Fanfictionen utspelar sig för ungefär 6500 år sedan, precis som Vargbröder och handlar om en ung flicka vid namn Runa från Havsörnarnas klan som i nästan hela sitt liv levt avskilt i en grotta tillsammans med sin adoptiv mor, men när hon hittar en vit varg unge förändras hennes liv för att aldrig bli detsamma. Det ena leder till det andra och innan Runa vet ordet av befinner hon sig mitt ute på havet, tillsammans med en ilsken Viträvspojke och en helt främmande klan. Någon som är intresserad? C: 6 jan, 2013 12:31 |
Chokladkort
Elev |
I am! Det låter jättespännande
Nobody can take Luna from my heart! <3 Louis William Tomlinson <3! 1D <3! 6 jan, 2013 12:42 |
Borttagen
|
Tack så mycket! C: Här kommer första kapitlet!
Kapitel 1. Runa sträckte på armarna och suckade förnöjt medan hon steg ut i solljuset. En sval bris rufsade till hennes korta, bruna hår medan hon såg ut över den dal hon kallade sin egen. Skogshästarna betade fridfullt av det långa, vajande gräset, eftersom de visste att den underliga varelsen som beslag tagit den forna björngrottan, inte skulle skada dem. Runa betraktade de betande hästarna en stund och gick sedan in i grottan igen för att ta rätt på sin pilbåge och sitt koger. Det var en perfekt dag för jakt, vädret var klart och det blåste bara lite lätt. Vinden skulle inte besvära henne om den inte ändrade riktning, efter som hon alltid såg till att gå i motvind. Hon hade redan ett litet förråd av torkat kött, men hennes vattensäck hade gått sönder några dagar tidigare och hon hade varit utan kok säck i flera månvarv. Runa njöt av att vara ute i friska luften, nästan lika mycket som hon njöt av att sätta en pil i skåran på pilbågen, som var gjord av en gren från hennes favorit träd, eken. Pilen ven genom luften, och innan renkon han uppfatta faran föll hon till marken, träffad av ett dödande skott mellan de främre revbenen. Runa tjoade till och rusade fram mot sitt byte. Hennes skicklighet och förmåga att vänta hade lönat sig den här gången också. Kon var ung, men ändå fullvuxen, och hade troligtvis skiljts från flocken under dess vandring norrut. Runa höll hennes huvud mellan sina händer på ett lugnande sätt och såg livet rinna ut ur de mörka ögonen, samtidigt som den första bloddroppen trängde fram ur såret där henens pil hade träffat. Hon lirkade loss pilspetsen ur den tjocka, starka huden som klädde renens kropp och stack tillbaka den i kogret igen, sedan lyfte hon upp ren kon på axlarna och började i maklig takt att traska tillbaka till dalen och grottan. När Runa äntligen kunde släppa ner djur kroppen på stenen utanför grott öppningen värkte hennes axlar värre än någonsin och hon önskade att hon kunde gå och lägga sig, men ett nedlagt byte krävde arbete, och när hon levde ensam kunde hon inte turas om med någon. Fram tills förrförra våren hade hon bott tillsammans med sin adoptivmor, Idiah. Idiah hade varit en framstående läkekvinna och schaman och hon hade lärt Runa allt hon kunde. Vintern före hennes bortgång hade hon tyvärr drabbats av en lungsjukdom, och tillslut, när vintern äntligen släppte sitt iskalla grepp om dalen, dog Idiah. Runa hade varit sjuk av sorg och nästan svultit ihjäl, eftersom hon inte orkade jaga. Sedan, när en flock skogshästar flyttat in i dalen återfann Runa sin livsgnista. Hon hade älskat att se de långbenta fölen busa med varandra och att se deras mödrar gnägga uppmuntrande åt dem när de gjorde något bra. Hon hade också njutit att se ett möte mellan föl och unga hingstar, vilket oftast slutade i en vild lek mellan hästarna. När hon snarat sin första hare efter Idiahs död, hade hon lovat sig själv att aldrig tappa greppet så där igen. Hon hade inte glömt sitt löfte eftersom hon varje dag fick bevittna livscykeln för de ståtliga djuren som levde nedanför grottan hon bodde i. Runa skar ett snitt i ren kons buk och började noggrant och försiktigt dra av huden. När hon var klar lade hon den åt sidan i skuggan från grott mynningen. Hon skulle ta hand om den senare, men just nu var det viktigare att ta vara på köttet och inälvorna. Hon fortsatte sitt arbete med att stycka köttet och lägga det i två olika högar. Det mesta av det skulle torkas och läggas i stora, flätade korgar av vass och djurhudar. Det skulle hon ha som sitt matförråd i vinter, i fall att det blev ont om bytesdjur. Det som blev kvar skulle hon steka så fort hon arbetat klart med sitt byta, och äta som kvällsmål. Hon tog vara på allt hon kunde, för om man hade dödat ett djur var man tvungen att ta vara på varenda del av kroppen, annars kunde det föra otur med sig, inte mara för den som bröt mot lagen, men också för alla andra. Många, många timmar senare, när solen gått ned över trädtopparna kunde Runa äntligen avsluta sitt arbete med att bland annat tvätta tarmar, tvinna senor, torka kött och hjärta och förbereda en gammal och stel hud för tillverkning av kok och vatten säck, bar hon in skelettet i grottan och placerade det så långt bort från sin sovplats hon kunde uti fall att det skulle börja lukta illa. När hon hade hittat en plats att förvara skelettet på plockade hon upp köttbitarna som hon lagt undan till kvällsmålet. Hon var hungrig som en varg och ögonen värkte. Hon satte tre av köttbitarna på tunna stickor som hon tillverkat av björkkvistar och lade den fjärde vid sidan om. Hon skulle låta kolen glöda under natten och lägga på den sista köttbiten så att hon skulle kunna äta en snabb frukost innan hon började tillverka saker av skelettet. När köttet var färdigstekt slukade hon det hungrigt och lade den sista biten på kolen, sedan lade hon sig på sin mjuka bädd och kurade ihop sig till en boll. Hon somnade ganska snabbt och gled in i en djup och drömlös sömn. Nästa morgon vaknade Runa i gryningen, och trots sin korta sömn var hon utvilad och mer än redo för ännu en dag av hårt arbete. Hon skulle börja med att göra nålar och sedan skulle hon sy en kok säck och efter det skulle hon göra en vatten säck och några andra förvarings påsar om tarmarna räckte till. Hon släpade ut ren skelettet i solljuset och slet loss det sista köttslamsorna som hon kastade in i skuggan. Med hjälp av kniven hon fått när hon av sin fostermor började hon karva i höftbenet på renen och formade det till en synål. Hon tyckte, till skillnad från de flesta andra hon vuxit upp med, att det var lättare att arbeta direkt i benet när man gjorde mindre saker, som tillexempel nålar eller pilspetsar, istället för att skära av en liten stump och arbeta med den. Några timmar senare hade hon fått till två perfekta nålar som var anpassad efter storleken på senorna och hade redan börjat göra ytterdelen av kok säcken. Hon brukade alltid trä insidan med tarmar som hon vidgat och arbetat på ett speciellt sätt för att inget skulle läcka ut genom stygnen. Det gjorde även att kärlet höll längre och då slapp hon göra detta besvärliga arbete särskilt ofta. När hennes fingrar började värka beslutade hon sig för att ta en paus från arbetet och gå ner till floden för att dricka. Hon satte sig på huk vid flodmynningen och kupade händerna. Hon skulle just ta en klunk av det friska vattnet när hennes tränade jägaröron uppfattade ett ljud. Hon stannade genast upp och spetsade öronen. Där var det igen! Det lät som om någon grät, eller gnällde, men det lät inte mänskligt. Runa reste sig upp och började försiktigt röra sig mot det håll där hon tyckte ljudet hade kommit från, medan hon fortfarande lyssnade intensivt. Hon gick in i en dunge av pilträd, och på marken framför henne låg ett tovigt bylte. Hon petade försiktigt på det och det pep till. Runa ryckte åt sig fingret och gick närmare. När hon tittade närmare såg hon att det var en vargunge. Hon plockade upp den utan att tänka efter och började undersöka den. Ögonen var matta och nosen torr och när hon rörde vid det högra frambenet skrek den till. Runa insåg snabbt att benet var brutet och behövde spjälkas. Hon tog ungen i famnen och pratade lugnande med den. När hon kom fram till grottan hade ungen slutat darra och hängde matt i hennes famn. Runa tänkte inte på att det skulle uppfattas som konstigt i klanerna att man tog med sig ett rovdjur till sin sovplats, men Runa visste inte det, eftersom det liv hon levt med Havsörnarna varit kortvarigt. Hon hämtade sin medicinväska som hon fått av Idiah och började plocka fram allt hon kunde tänkas behöva. Varg ungen gjorde inte mycket väsen av sig, utom när hon rörde vid det brutna benet, då gnällde den och försökte ta sig loss. Runa blev alltid lika lättad varje gång ungen rörde på sig, den visade allt för små tecken på liv annars. När solen gått ned var hennes arbete äntligen klart. Hon hade arbetat outtröttligt i flera timmar och behövde verkligen få sova. Hon bar in varg ungen i grottan lade den bredvid sin egen bädd på ett stycke kanin skinn som hade håren kvar. Hon kurade sedan ihop sig och somnade med ögonen på den smutsgrå pälsen. Ge gärna kritik! Och bara så att du vet, kommer att byta medlem, där kommer jag att heta ANcientDarkness99, fortsätter att skriva där ifrån xD 6 jan, 2013 12:57 |
Borttagen
|
Here I am C:
6 jan, 2013 13:13 |
Writteninthemoonlight
Elev |
7 jan, 2013 14:41 |
LunaLovegood1
Elev |
7 jan, 2013 21:39 |
Borttagen
|
Kapitel 2.
Runa vaknade tidigt på morgonden, innan solen hunnit gå upp, av att någon pep. Hon försökte strunta i det, men pipen utvecklades snart till en klagosång, vilket gjorde det helt omöjligt för henne att fortsätta sova. Hon såg sig runt om i mörkret för att försöka få en uppfattning om vad som pep. En blöt nos puffade på hennes hand och minnena från gårdagen kom tillbaka till henne. Hon reste sig upp och sökte reda på en bit fnöske hon förvarade i en korg och slog ett par stenar mot varandra tills en gnista föll ner i svamptickan och den började glöda. Runa placerade den på kolen och blåste försiktigt på den tills elden blossade upp. När hon kunde se bättre gick hon tillbaka in i grottan och lyfte upp varg ungen. Den gnällde lite och sprattlade för att komma loss, men Runa tog det bara som ett bra tecken. Hon satte sig ned vid elden och började undersöka den. Ögonen var fortfarande matta och benet var förstås inte bättre, men en god natts sömn hade ändå gjort underverk. Hon släppte ned ungen på sten plattan, men fångade snabbt upp den igen då hon kom på att den skulle kunna halta ut i skogen och försvinna. Om den gjorde det skulle den antagligen bli uppäten eller dö av svält. Runa skulle behöva bygga ett staket runt grott öppningen om hon ville hålla kvar ungen tills den tillfrisknat. Hon funderade en stund och beslöt att det bästa skulle vara om hon släpade dit ett par lagom tjocka trästockar som hon sedan formade med hjälp av sin yxa, men innan hon kunde gå ut var hon tvungen att göra ett koppel åt den lilla så att den inte sprang bort. Hon tog upp ett ganska långt rep som hon hade flätat med hjälp av tre tunna hjortskinns stycken och lyfte sedan upp den gnällande varg ungen i famnen igen och pratade lugnande med den medan hon försökte knyta en sele runt bröstkorgen och magen på den ilskna lilla vargen. När hon var klar knöt hon fast den andra änden av selen i en liten björk som lutade in över grottan. Runa tog med sin yxa in i skogen och började leta reda på några träd med lagom tjocka stammar som hon skulle kunna ta hem, utan att de blev för tunga eller var för små. Hon hittade ett par unga björkar som hon fällde med ett par väl riktade hugg, och släpade dem sedan tillbaka till grottan. När Runa kom inom synhåll började varg ungen att skälla åt henne och hon klappade den på huvudet. ”Vi måste ge dig ett namn!” utbrast hon. Den tittade oförstående på henne och hon började fundera på ett namn som skulle passa en varg. Det var uppenbarligen en hona, men de enda namn Runa kunde komma på passade bättre till handjur. Ungen morrade lekfullt och nafsade efter hennes tumme. ”Ylva…” sade hon högt för sig själv. Varg ungen slutade med att tugga på hennes hand. Runa lade märke till det och berömde henne genom ännu en klapp på huvudet. ”Ylva får det bli!” Det hade nu gått två månvarv sedan Runa hittat den skadade varg ungen, och Ylva hade växt så mycket att hennes manke nu nådde upp till Runas knä. Ungefär tre dagar efter hon hade döpt Ylva så hade Runa tagit med henne till floden där hon brukade hämta vatten, och badat henne. Det hade visat sig att Ylva egentligen var snövit, inte smutsgrå. ”Det förklarar varför din mor hade lämnat dig alldeles ensam, och varför jag hittade bit märken i din päls.” sade Runa högt för sig själv en kväll när hon och Ylva satt och vilade efter en lång dags jakt. Det enda ljus som fanns i den kolsvarta natten, var skenet från elden och ljuset i varg honans ögon. Vintern var på väg och Runa hade bara en tanke i huvudet; Att skaffa ett riktigt stort matförråd som skulle räcka hela vintern. Hon hade förväntat sig att Ylva skulle sticka direkt Runa tog bort spjälkningen från hennes ben, men till henens förvåning hade vargen stannat kvar, och trots att hon inte ville erkänna det för sig själv så var hon väldigt glad att inte vara ensam. Varg honan hade ganska nyligen lärt sig att fälla mindre villebråd alldeles själv, men hon var fortfarande beroende av att få kött av Runa. Det gjorde att Runa fick jaga dubbelt så mycket som förut, och när hon dessutom hade vinterförrådet att tänka på slutade det oftast med att hon bokstavligt talat ramlade i säng varje kväll. ”Vi har nog fortfarande ett par dagar kvar innan den första snön börjar falla, men jag tycker ändå att vi borde sätta ut några extra fällor innan de sista fåglarna blir otillgängliga.” Runa reste sig upp och släckte elden. Hon kunde inte se speciellt mycket, men efter så pass många år kände hon grottan och området runt den så pass bra att det inte var särskilt svårt att hitta in. Ylva såg efter den konstiga varelsen som hon älskade så högt. För henne spelade det ingen roll att Runa var av en helt annan art, hon hade tagit hand om Ylva när hon behövde henne som mest, matat henne när hon var hungrig, daltat med henne när hon hade ont, lärt henne att jaga och det gjorde henne till Ylvas mor. Ylva kände en stickande känsla i nacken och vände sig om. Mörker. Hon vände sig om igen och gick in i grottan efter Runa. 10 jan, 2013 17:08 |
Borttagen
|
Bra skrivet, men om jag ska ge någon negativ kritik så är det framför allt att historian känns lite väl lik vargbröder än så länge. Bara byt kön, klan och namn så har vi din historia istället. Hoppas att du inte tar alltför illa upp, själva texten är fantastisk! Bra ordförråd och praktiskt taget inga fel.
10 jan, 2013 17:17 |
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Bra skrivet, men om jag ska ge någon negativ kritik så är det framför allt att historian känns lite väl lik vargbröder än så länge. Bara byt kön, klan och namn så har vi din historia istället. Hoppas att du inte tar alltför illa upp, själva texten är fantastisk! Bra ordförråd och praktiskt taget inga fel. Ja, jag har också tänkt på det, men jag är väldigt tacksam att du tog upp det, jag ska fundera lite på hur jag kan få berättelsen att skilja sig lite mer från böckerna! Tack så hemskt mycket för kritiken! C: 10 jan, 2013 18:05 |
Nadja_Gryffindor
Elev |
10 jan, 2013 18:22 |
Du får inte svara på den här tråden.