De levande döda (bok/novell)

Jag kommer börja skriva en bok om de levande döda.
Detta låter ointressant därför ska jag försöka få er att inse att det kanske kan vara nåt spännande!

Intro

Mitt namn är Mirno. Jag är bara femton år. Jag är inte alls redo för att dö. Inte nu, inte så ung.
Det hände bara för några månader sedan. Alla kände att något skumt var pågång. När de började promenera in på gatorna så blev det kaos. Regeringen kunde inte göra annat än att fly. Fly från döden. Lämna tusen människor till att dö. Nu undrar ni säkert vad jag egentligen pratar om. De levande döda. De är ute efter oss. Vi kan inte göra annat än att bara invänta döden. Men varför skulle jag göra det? Varför ge upp. Låta sig plågas av döden när man kunde försöka. Det skulle bli en lång och svår resa. Men jag skulle inte vara ensam...

Kanske inte världens bästa intro men ni kanske får en liten uppfattning om vad det handlar om.
Jag kommer skriva det första kapitlet inom två veckor. Har mycket med skolan så vi får se!
Hej sejs

Verkar bra❤

Taack!!

Varse

Kapitel 1

"Faan också!" skrek mamma och började genast försöka sig på att rädda den stackars överkokta pastan. "Fan också" härmade min lillasyster Mimi och log nöjt. "Håll käften, jag försöker jobba!" Skrek jag och mamma gav mig en arg blick. "Okej, nu är det middag" sa mamma och ställde den överkokta pasten med de brända köttbullarna på bordet. "emm... Jag är inte hungrig. Ska dra till Paulina. Hejdå" Sa jag hastigt så att hon inte skulle hinna säga emot. Jag kastade på mig min jacka och krångla på mina converse, sedan satte jag av mot Paulinas hus. Vi hade varit vänner sedan vi började trean. Hon är alltid min ursäkt till att gå hemmifrån, bara för att det är min ända kompis som mamma åtminstonde "gillar". Något kändes annorlunda när jag gick på gatan. Det var ovanligt tyst och det syndes inte en männsika. Alla gardiner var igendragna i fönsterna och alla lampor var släckta. Kanske ska jag gå tillbaks, tänkte jag. Men näe jag hade ingen lust. Min mobil började ringa. "Mamma" stod det på displayen. "Aaa palla" mumlade jag och tryckte bort samtalet. När jag väl var framme hos Paulina, vars hus såg ut som alla andras, knackade jag på. Inget svar. Jag knackade igen. Inget svar. "Men vaafan Pau! Det är jag, Mirno! Öppna för i helvete!" Skrek jag. Den lilla brevlådsluckan öppnades sakta och jag såg Paulinas stora ögon. Gå tillbaks. Du kan inte vara här. Vafan gör du här. Förvinn. Fattar du inte? DEM KOMMER MIRNO. DEM KOMMER!" Jag fattade ingenting. Men sedan förstod jag. Jag började springa med gråten i halsen. Tiden var inne nu. Vi alla visste att dagen skulle komma. Men inte nu. Inte såhär. Jag närmade mig mitt hem. Jag slet upp dörren och skrikgrät min mammas namn. "MIMMI!!! MAMMA!!! MIMMI!! SNÄÄLLA KOM FRAM MAMMA MIMMI!! DET Ä'R MIRNO!! HALLÅ!!" Inget svar. Inget svar alls. Vad händer. Det kan inte vara sant, det är sant. Men det får det inte vara. VI är fast. Dödsdömda. Viruset är här nu. Vi har väntat i mer än 60 år, varför just idag. Fan också. Fan.

Det var kapitel 1. Kommentera gärna vad ni tycker , hoppas ni gillade den! Hej svejs!

Bra

Tack så mkt! ^.^

Skall du säga, det är vi som läser som borde tacka!!!

Awww tack så snäll due!

Bra