Hur kunde ni göra så mot mig? [Novell]

Titel: Hu kunde ni göra så mot mig? (nyligt ändrat)
Språk: Svenska
Rating: Beror lite på.. Den kan bli väldigt sorglig..
Kapitel: 1 (2)


Ni kan få första kapitlet/Stycket/inledningen


Mitt namn är Ella. Jag är 15 år. Jag har ganska normalt svenskt utseende. Blondt hår som når en bit nedanför axlarna, blåa ögon. Jag är normallång och normalviktig. Min familj består av mig och min lillasyster, min mamma och min pappa. Vi är bara en vanlig familj. Mamma jobbar på kontor, pappa är snickare. Min lillasyster är 13 år och väldigt lik mig. Vi bor i ett rött hus med vita knutar. Ingenting med min familj har någonsin stuckit ut ur mängden. Inte förut iallafall. All skit började i våras, mina föräldrar kom med beskedet att dom skulle skiljas. Jag och Clara hade båda blivit väldigt förvånade, men samtidigt var det som att jag hade känt på mig det. När jag senare pratade med Clara sa hon att hon också hade känt på sig det. Sen, en vecka senare, så hade min allra bästa vän, Emma, varit ute och kört med sin nya moped. Det låter kanske ganska kul. Men när hon skulle svänga i en korsning så kom det en ambulans körande i hög fart, den var på väg till en person som jag senare fick reda på hade fått en hjärtinfarkt, och varken Emma eller Ambulanschauffören hade sett den andre och dom hade krockat. Ingen i ambulansen hade blivit skadad, men värre var det för Emma. Hon hade flugit en lång bit och sedan slagit huvudet i en sten och svimmat av. Hon hade vaknat igen då en ambulansman höll på att lyfta upp henne på en bår. Det var inte samma par som dom hon hade krockat med, dom hade varit tvungna att fara till personen med hjärtinfarkten. På väg till sjukhuset så hände det ofattbara. Ett fyllo hade varit ute och kört bil och sen krachat in i ambulansen, PRECIS där Emmas huvud var hade den träffat. Emma hamnade i koma som hon fortfarande inte har vaknat upp ur.

Jättebra! (som du redan visste x))
Nu måste du skriva mer!!

Let´s wait for someone more to find it

*och ge mig tid på tredje stycket*

Awesome

SUPERBRA!!! BEVAKAR SÅKLART!♥

Jag har läst andra/halva andra stycket (det har inte ni ) OCH DET VAR TOTALLY AWESOME, OK HANNA?
DU SKRIVER JÄTTEAWESOME!!!!!!!

WHOOP!! REdan fyra som hittat hit *i mina ögon är det mycket*


En till och ni får nästa stycke

Jättebra!

HAHA NU FÅR VI DET!!!!!

Okay
*men egentligen gills hon inte för hon har redan läst det XD*

I början lär det komma många men korta senare lär dom bli längre och komma mer sällan

*inse en sak* *POFF saganda*




Jag hade blivit så chockad och samtidigt ledsen när jag fick veta det. Det var väll inte så oväntat i och för sig, vi har varit bästa vänner sen dagis. Veckan efter olyckan klarade jag inte ens av att fara till skola, och än mindre äta. Det var bara Emma i mina tankar. Jag saknade henne redan så mycket. Jag funderade över hur det är att vara i koma. Är man fortfarande kvar med samma medvetande? Att man fortfarande hör och kan tänka, och känna, att man bara inte kan röra en enda muskel i kroppen? Eller kunde man inte tänka alls? var det bara kroppen där? Utan några tankar eller något annat? Eller försvann själen till ett annat, bättre ställe medans kroppen stannade kvar? Jag hade så många frågor och fick inga svar. Men sen bestämde mamma att hon inte ville ha mig hemma, i mitt rum, gråtandes längre. Så hon gav mig ett val. Antingen fick jag lydigt gå till skolan, eller så skulle hon skicka iväg mig till ett fosterhem, för hon orkade inte ha mig så längre. Det fanns bara ett alternativ för mig. Att gå tillbaka till skolan och måsta förklara för alla varför jag inte klarat av att gå till skolan för att Emma hade hamnat i koma. Jag visste hur min klass var. Dömande. Dessutom var det ingen av dom som visste om att mina föräldrar skulle skiljas.