Min Novell

Jag har en novell som jag skriver på svenskan i min skola som dock inte handlar om HP, men som jag gärna vill dela med mig av.
Ni kanske inte pallar läsa hela, men den är väldigt bra så gör det! Den är inte heller färdig, men det kommer mer på ferdag, då det är deadline.
Vill gärna ha kritik, här är den:


Boom!
En öronbedövande smäll ljöd över hela Manhattan, New York, USA. Alla på 13:th Street, inklusive alla på hela Manhattan, var vettskrämda och oroade. Vad var det som hade låtit så högt? Vad var det som hade fått marken att skaka så häftigt? Vad var det som hade fått alla på den lilla gatan, att falla omkull av den häftiga rörelsen i marken? Det låg en skum, orolig, lite panikslagen stämning över den stora staden. Plötsligt rörde sig marken igen. Den skakade, mer och mer för varje sekund. Sedan bildades en liten spricka i marken. Den sträckte sig långsamt, långsamt längre och längre gatan nedåt. Den nylagda asfalten runtom sprickan bröts försiktigt upp och bildade en klyfta. Nu var nästan hela gatan uppriven. Allting var tyst som natten, det enda man hörde var det konstanta muller, som skickade oroväckande vibrationer från underjorden. Det enda som fanns kvar av gatan nu var en avlång hög av asfalt; den såg mer ut som en byggarbetsplats där allting hade fallit ihop i en naturkatastrof; än den gata den för bara några få minuter sedan hade varit. Men nu slutade mullret. Varför då? Hade det hela bara varit en konstig jordbävning?

Så småningom började människorna bli lite lugnare. De stod där, bara stod där, och lyssnade på tystnaden. Men så rörde sig marken igen, men den här gången inte som förut. Nu kom det liksom stötar då och då. Sedan rörde sig något i sprickan. Samtidigt som sprickan blev bredare och bredare, kunde man urskilja något svart, hårigt som såg ut som ett rep, röra sig i sprickan, och då hände det. Det som fick hela New York att flämta till av förvåning. Marken på gatan exploderade och varelsen som det svarta, håriga ”repet” hade tillhört flög upp från marken och landade med fyra ben på ena sidan av sprickan och fyra på den andra. Först nu såg alla vad det var. ”Repet” hade inte varit något rep, det hade varit ett ben! Det var en gigantisk jättespindel, svart som kol, med ögon lysande i blodrött! Plötsligt bröt paniken ut på riktigt. Man hörde kvinnor skrika, barn som grät, män som skrek och i ett desperat försök att hjälpa och skydda sina familjer, leta efter små rum och håligheter i husväggarna.

I mitten av allt detta tumult, stod en ung, rödhårig flicka och bara tittade ut ur sitt fönster. Hon hette Rose och var tretton år. Hon vände sig om mot en mycket gammal kvinna som satt i en gungstol och sa, med en liten ton av sorg, men ändå målmedvetenhet i rösten:
"Mormor, tiden är inne... De kommer."
"Jag vet, min flicka. Jag vet.", sade mormorn. Sedan drog hon en djup suck, blundade och lutade sig tillbaks i sin gungstol. Med fortfarande stängda ögon sa hon:
"Du måste berätta för dem, det vet du, va?"
"Ja, mormor, jag vet. Det kommer inte bli lätt, men jag måste. För allas bästa."
Mormorn log smått och andades djupt.
"Jag är stolt över dig, min flicka."
För en kort stund bara stod de där. Stod där och njöt så mycket de kunde av det lilla lugn som fanns kvar. Plötsligt hördes en andra smäll, och en till spindel hoppade upp från marken någon annan stans. Och så en till, och en till. Nu hade kriget börjat. Flera bilar med poliser och soldater hade redan anlänt till platsen där den första spindeln hade kommit upp ur marken, och nu kom det fler och fler till alla andra platser där det fanns spindlar. Nu hade omkring etthundra stycken av de gigantiska monstren brutit sig upp från underjorden för att krossa planeten Jorden.

Soldaterna stred tappert och höll stånd mot spindlarna i många timmar, men det verkade inte räcka till.
"Steve!", sade soldaten Peter, som just höll på att döda en av spindlarna.
"Jaa?"
"Vi kommer inte klara det här själva, det förstår du va?"
Ja, jag har börjat inse det. De här monstren är starka. Och inte nog med det, det kommer bara fler och fler hela tiden."
De båda soldaterna stod och tänkte en stund.
Sedan, bokstavligt talat, flög Steve upp från sitt gömställe och strålade som aldrig förr.
"Jag vet! Jag vet precis vad vi ska göra!"
"Vadå, vadå?!"
"Jo, vi åker till Amazonas regnskog och ber shuarindianerna om hjälp!"
Först sken Peter upp på nästan samma vis som Steve, men sedan slocknade lågan i hans ögon och han satte sig ner och tänkte.
"Jaa, fast jag vet inte.”, sa han.
"Vadå, vad är problemet?"
"Jo, de krymper ju deras döda fienders huvuden, du vet?"
”Va?!” Steve såg ut som om han precis hade varit med om något väldigt hemskt.
”Vad är det du säger?”
”När de har dödat sina fiender liksom stoppar de in salt i deras huvuden så att de krymper...”
”Ehh... Speciellt...”
”Mmm, eller hur?”
”Du, Peter?” sa Steve lite oroligt.
”Jaa?”
”Vad hände med den där spindeln som du just höll på att döda?”
Peter log först, som för att visa att det var lungt, men sedan förvreds hans ansiktsuttryck till en mer förfärad, rentav skräckslagen min.
”AAAAAAHHHHHH!” skrek de båda i kör.
De vände sig om och där var den, bara några centimeter från deras ansikten med sin enorma gadd.
Steve slog mot gadden med sitt maskingevär, men missade. Då kom Peter och kastade sig framför honom och sköt ett skott med sin pistol mot ögat, och träffade.
Monstret skrek och föll till marken. Sakta började det sippra gult blod från insektens öga.
”Puh, det var nära ögat! Tack.” sa Steve.
”Jaa, nära ögat bokstavligt talat.”
De båda pustade ut en stund.
”Jag tror att shuarindianerna är vårt enda hopp nu. Vi kanske borde söka upp sandfolket i Patagoniska öknen också, när vi ändå är i Sydamerika.”
”Mmm.” höll Peter med.
”Jag tror att de har större förtroende för oss om det bara är en av oss som åker dit.”
”Ja, jag kan åka. Jag tar första bästa flyg.” sa Peter.
”Nå, vad väntar vi på då? Jag följer dig till flygplatsen!”
Och så börjar den ensamma soldatens långa resa till Sydamerika.

Rose hade precis tagit på sig skorna och sprungit ut, när Steve kom och frågade henne:
”Varför gömmer du dig inte som alla andra? Det är livsfarligt att bara stå här, det kan ju komma en spindel och hugga dig i huvudet bakifrån och vips, så dör du på fläcken!”
Rose tittade djupt in i soldatens ögon för en sekund, sedan drog hon en suck och sa:
”Jag vet något som ni inte vet.”
”Nej, men nu får du väl allt ta och sluta upp med de här dumheterna! Gå in i din lägenhet och stanna där tills kriget är över! Fattar du vad följderna kan bli av sån här galens...”
”LYSSNA PÅ MIG! Jag har någonting att säga er!”
Steve ryggade tillbaka med ett litet skrämt ”Woah.”
”Ja... Men i så fall är det nog bäst att du följer med mig. Kom så går vi till polisstationen! Där kan du berätta vad det är för våran chef, och jag hoppas verkligen att det är viktigt. I såna här krigstider måste så många som möjligt vara ute och kriga, de som inte är det sitter vid datorer och övervakar och analyserar krigshändelser.”
Rose skrattade till och sa:
”Du kommer inte att bli besviken, det kommer ingen av er.”
Sedan log hon ett hemlighetsfullt leende och följde med Steve till polishuset.

”Åååå! Det är så varmt här.” sa Peter irriterat för sig själv. Han befann sig i Amazonas regnskog, där luften var fuktig och varm. Just nu är jag så lävla bajsnödig att jag skulle göra vad som helst för en toalett! Tänkte han. Plötsligt såg han någonting flimra till inne bland träden. Han hoppade till och skyddade ansiktet genom att korsa händerna framför det. Nu såg han det igen, det där röda som rörde sig. Plötsligt kände han någonting vasst mot sin hals. Han släppte sitt gevär och höll upp händerna. När han vände sig om såg han någon stå och hålla ett spjut mot honom.
”¿Quién es usted?” (Vem är du?) sa den okända mannen. Peter förstod att de här nog var de indianer han letade efter, och att det var spanska de talade.
”Yo soy un soldado de los EE.UU.” (Jag är en soldat från USA) sa Peter. Som soldat var han tvungen att kunna några olika språk.
”Necesitamos su ayuda en una guerra.” (Vi behöver er hjälp i ett krig.)
Indianerna tänkte en stund, men sa sedan:
”Únase a nosotros en nuestro campo.” (Följ med oss till vårt läger.)
De tog bort spjutet från hans hals och tog honom i stället om hans armar och ledde honom till deras läger. Där berättade han om allt som hänt sedan den första smällen hade ljudit, ända tills han hade givit sig iväg för att hitta dem. Shuarindianerna var goda lyssnare, det lysnade noggrant och utan att avbryta. Men när Peter berättat klart så hade de så många frågor att det nästan tog lika lång tid att besvara dem som det hade tagit att berätta hela historien. Efter att de fått svar på alla dessa frågor tänkte folket en stund, men beslutet föll snabbt. De ville hjälpa till!

“Så du menar alltså att du har vetat det här hela tiden?” sa polischefen till Rose medan han gick omkring i det lilla fikarummet och kliade sig på hakan.
Steve, Rose och polischefen befann sig på polisstationen.
“Ja. Ända sedan dagen då jag fyllde fem år har jag vetat om sägnen om att det ska komma jättespindlar till jorden för att ta över planeten.”
“Om du verkligen talar sanning så finns det ju en förklaring till detta...”
“Jaa, om du menar att de vill hitta guld här, som de sedan fryser i -200 000 grader så att det smälter av kylan och blir till små atomer som de kan bygga atombomber av, så att de sedan kan ta över världen?
Chefen suckade djupt och sa sedan:
“Ja, det är det jag menar.”
I samma sekund knackade det hårt på dörren, och innan någon av dem hann öppna slogs dörren upp. Peter stod i dörröpningen och flinade. Bakom sig hade han alla shuarindianerna som tittade sig omkring.
“Peter! Vad trevligt att ha dig tillbaka!” sa Steve.
“Jag ser att du lyckats få med dig en del vänner, soldat.” sa polischefen.
“Ja, men tyvärr har jag inte åkt till Patagoniska öknen. Du förstår, när jag fått reda på att de här ville följa med mig så tyckte jag inte att det var någon idé att söka upp sandfolket också.”
“Nej, det behövs nog inte. De här indianerna var så många.
“Amigos, vamos a derrotar a estos insectos una vez por todas.”(Vänner, låt oss besegra dessa insekter en gång för alla.) sa polischefen.
Indianerna skulle just ge sig ut i kriget, när Rose sa:
”Vänta!” Allas ansikten vändes mot henne.
”Det behövs inte.”
”Va?” sa Peter.
”Eftersom jag har vetat det här så länge, har jag i hemlighet konstruerat ett hemligt vapen. Det kan döda alla spindlar med ett skott, och det är tur, eftersom det bara finns ett skott.”
Alla, förutom indianerna som inte förstod engelska, stod med vidöppna munnar och bara stirrade på henne. Efter en lång stund sa Peter:
”Du menar alltså att jag rest till Amazonas helt i onödan!?”

Ush! Läste de 4 första styckena, sen klarade jag inte mer =S
Den är ju urläskig! Läser nog mer imorgon, när jag INTE ska sova...
heh, men den är verkligen bra

Ni får gärna kommentera om ni har läst historien. Skriver mer just nu. Den blir nog klar ikväll.

Åh, den var bra! Påminner mig lite om Power of the Five ♥

Btw, "vem är du?" på spanska heter "¿Quien eres usted?" och inte ”¿Quién es usted?” som betyder "vem är han/hon?"

Tack för tipset. Då ändrar jag det innan jag lämnar in den imorron. Kul att du gillar den!

uj! den var verkligen bra och läskig/spännande.

Bra skrivet!

Tack alla som kommenterat! Kommentera gärna aven det här. Lägger nu upp fortsättningen och slutet:

”Du menar alltså att jag rest till Amazonas helt i onödan!?”
Rose fnissade till.
”Om man nu vill kalla det i onödan. Det kommer att behövas många män för att bära ut kanonen, jag hann tyvärr inte bygga hjul på den.”
Peter muttrade något i stil med: ”Småbarn. De har så mycket skit för sig.”
”Men Peter! Om det inte hade varit för Rose här, så skulle det bara vara en tidsfråga innan vi var döda!” sa polischefen.
”Apropå tid, borde vi nog börja röra på oss nu.” sa Steve.
”Ja. Låt oss nu gå till Roses lägenhet och bära ut kanonen.”

De gick alla i samlad trupp mot flickans lägenhet. Steve och Peter gick längst fram för att skydda de andra, indianerna bakom dem, och bakom indianerna gick polischefen brevid Rose.
”Här är det.” sa hon.
En av indianerna, troligen ledaren, sa på dålig engelska med spansk brytning:
”Jag ska er hjälpa bära stora pistolen.”
Alla stirrade på honom, och Peter var mest förvånad av dem alla.
”Kan du prata engelska?” sa han.
”Ja. Jag och mina vänner kunna lite. Det ofta kommer människor från USA till skogen.”
”Det var ju en trevlig upptäckt, men nu måste vi hämta vapnet.” sa polischefen.
Alla gick in i lägenheten, där Roses mormor satt.
”Hej killar. Och tjej förstås.” sa hon med ett leende på läpparna.
”Vem är detta?” sa Peter skarpt.
”Det är lugnt, hon är min mormor. Hon har hjälpt mig med konstruktionen av vapnet.
”I såna fall vet du kanske var det är, frun?” sa polischefen.
Mormorn skrattade till.
”Ja, det vet jag. Men varför så bråttom?”
”Frun, ni måste förstå att de här gigantiska insekterna håller på att ta över! Om vi fortsätter ta det lika lungt som vi gjort hittills, kommer vi dö inom bara några minuter! Tänk bara vad som skulle hända om alla männi...” sa Steve, men blev avbruten mitt i allt.
”Såja, såja. Ta det nu lungt, herrn. Ni förstår, med detta vapnet har ni ingen anledning att ens tänka tanken att människorna skulle förlora detta krig. Den är utformad som en vanlig gammaldags kanon, fast mycket, mycket större. Den innehåller 150 000 liter insektsmedel, men som inte är farligt för människor. Man skuter den rakt upp i luften så att hela klumpen med medel flyger upp, ramlar ner på marken och sprids över hela Manhattan. Då dör alla spindlar på fläcken.”
”Men frun, det är ju genialt!”
”Jag vet.”
”Då går vi ut med den då! Var är den?” sa polischefen, som hade blivit lite trött på allt snack och ville få det här överstökat.
”Den är i Roses stora sovrum.”
Indianerna och de andra stod på 13:th street. De hade precis burit ut kanonen.
”Vill du ha den äran?” frågade polischefen Rose.
”Gärna.” sa hon, medan hon plockade fram en tändare ur sin bakficka.
Alla drog en djup suck, och Rose tände på. De få sekunder mellan att hon gjort det och innan kanonen avfyrades, kändes som en evighet. Alla var så förväntansfulla! Att de kanske äntligen skulle få slut på allt det här eländet. Och så sa det boom och maskinen sprängdes i tusen bitar, samtidigt som det flög en stor, vit klump flera kilometer upp i himlen. Precis när alla återhämtat sig från explotionen så landade insektsmedlet igen. Allting blev blött och vitt. Men det hände något annat också. Allting blev tyst, tyst som natten. Samma stämmning som människorna hade känt när första lilla sprickan öppnade sig fyllde nu luften. Så småningom började fler och fler titta sig omkring. När en enda människa upptäckte att alla spindlar nu hade jämnats med marken, började snart jubelropen höras.
”De är döda!” ”Vi är fria!” sa folket.
”Rose, utan dig hade detta aldrig hänt.” sa Steve.
”Jag vet. Jag vet.” sa hon.
Men alla var inte döda. Precis bakom Rose började en ensam, relativt liten spindel ställa sig upp på skakiga ben.
”Rr..rrose?” sa Steve nervöst.
”Vad är det?” sa Rose i glad, mild ton.
”Ddd...dee...det äär...är nnånti...nåntingg...”
”Vadå?”
Men längre han de inte, förän spindeln satte sin enorma gadd i flickans hals. Hon ryckte till och det kom vitt skum från hennes mun. Hon föll till marken som en sten, medan det kom allt mer blod från hennes hals. Blodet bildade en pöl brevid henne.
”Rose, Rose! Oh my god! Du måste skämta. Hon kan ju inte dö nu!”
Men längre hann inte heller han. Han hade helt glömt bort spindeln, som nu satte gadden i honom också. Men längre hann inte heller han. Han hade helt glömt bort spindeln, som nu satte gadden i honom också. Någon såg de två liken och skrek förfärat.
”Nej! Neeej!” hördes det. Folket runtomkring platsen började förstå att det inte var slut än, men de kunde inte hitta spindeln. När fler och fler stupade blodigt och brutalt utan synlig anledning, började man förstå att det fanns något skumt med denna spindeln. De var säkra på att den fanns, (några hade ju sett när Rose och Steve blev dödade), men nu kunde de inte se den längre. Fler och fler dog och oron växte, åter igen. Gatan började mer och mer likna en blodig likhög. Polischefen fick som så många andra lida av den osynlige spindelns galenskap, men Peter och några indianer var fortfarande i livet.
”Det här måste få ett slut snart!” sa Peter, som var trott på det här nu.
”Instämmer gör vi!” sa indianerna. Utan att tänka sig för rusade de skrikande mot platsen där det senaste offret dött.
”Aaaahhhrrggggggg!” skrek de i rasande ton.
När de kom fram så höjde de sina svärd och sa:
”Visa dig, onda varelse!”
”Det kan jag inte, lilla skitunge. Ert dumma medel har gjort mig så här, tror jag. Det har i alla fall aldrig hänt innan.” sa en stor, sträv röst.
Peter och indianerna ryggade förbluffade tillbaka, men efter ett tag fick han modet åter tillbaks.
”Jaha, så ni kan prata nu också?”
”Det har vi alltid kunnat, skitunge. Tänk efter lite: Om vi nu är så smarta att vi kan ta över er planet, borde vi då inte kunna tala ert lilla, futtiga språk?”
”Mmm... joo.” sa Peter förargat. Han hatade att ha fel.
”Så, nu är det dags för även er att dö.” sa spindeln.
Utan att de kunde hindra det, blev också de stuckna av den giftiga gadden, en efter en.
Det var inte svårt för denna spindeln att ta över världen, även om det fanns starka arméer i andra länder som gjorde motstånd. Trots dem blev ändå denna ensamma spindel envåldshärskare över planeten jorden.

Så slutar denna historia, denna planet. Ja, så slutar världen

Slutet var inte bra. Men du har skrivit bra och intressant. men jag får en känsla i början att det är lite 2012-wannabe
Annars var den bra=)

Jag diggade slutet! Tyckte först att det gick lite för fort fram, allting var lite för bra med kanonen och allt. Alltså var det nice med en vändning, imo C: