Hjälp!: Namn till novell

Det är en uppgift som ska lämnas in imorgon men jag kommer inte på någon titel:

______________________________________________________________________________________________

På bordet stod en stor låda. Sofie stirrade på den med stora ögon. Hon ville gärna ta och vrida om nyckeln i det stora mässingslåset, men vågade hon? Det kunde väl egentligen finnas vad som helst därinne. Hon satte örat mot locket försiktigt men det kom inga ljud från lådans inre. Det var egentligen en medelstor kista men i lådformat kunde den nog räknas som stor. Mörkt trä med gavlar i metall och sniderier runt låset. Den var vacker, väldigt vacker. Hon tog och vred om snabbt, på så sätt skulle hon inte behöva sega sig fram. Det var som när man drog av ett plåster. Hon ryckte upp locket och blundade. Hon hann bara undra om det var sant det hennes farmor sagt innan hon åter öppnade ögonen och fick se att så, så var det.

Nästan två veckor tidigare:

Ring, ring, ring, lät telefonen. Sofie såg sin storasyster torka bort tårarna och resa sig för att svara. Riiiiiiiiing…
”Lina Johansson.” Hon lät samlad även fast hon visste vad som troligen väntande. ”Finns det inget vi kan göra?” frågade hon. Sofie suckade. Det här var exakt vad hon hade fruktat, exakt vad som inte fick hända. ”Ska vi dit nu? Med en gång?” Lina la på och kom och satte sig i deras vita soffa igen.
”Farmor är död, eller hur?” frågade Sofie sin syster.
”Nej. Eller inte än i alla fall, men de tror inte att hon klarar natten. De vill att vi kommer dit och får en chans att… Säga adjö.” Lina böjde sig framåt för att ta ytterligare en av pappersnäsdukarna som var samlade i burken på bordet. Sofie hade inte låtit en tår komma fram men hon visste att hon inte skulle klara det länge till.
Hon svepte sin jacka runt sig på vägen neråt i trapphuset för att klara av det kyliga novembervädret utanför. Sofie rörde sig med hastiga steg mot Wivalliusgatans busshållplats utan att märka att Lina var långt efter henne. När hennes storasyster också kommit fram till busshållplatsen så hade ytterligare en etta precis passerat.
”Lugna dig, vi hinner”, svarade Lina på Sofies hopbitna min. ”Jag gjorde mackor med Kalles randiga.” Sofie bara nickade och fortsatte att titta bort mot Essingeöarna för att få en första skymt av bussen. ”Kom igen, jag vet att det är din favorit.”
”Jag är bara inte hungrig”, hade hon svarat.
”Du måste, det kan vara en lång natt vi har framför oss.”

Nu:

Sofie såg förbluffad på kistans innehåll. Personerna på de gulblekta sepiafotografierna log mot henne. Det var bröllopsfoton, skolfoton, vanliga foton föreställande glada människor, ja alla möjliga typer. Det fanns till och med ett tidigt färgfoto i väldigt bleka nyanser. Hon började bläddra bland fotona men hennes hand stötte ganska snart emot något hårt och kallt. Det var något av slät metall. Sofie började lägga upp de gamla fotografierna i högar runt lådan. Tillslut så kunde hon se den lilla glansiga biten längst ner på botten. Det klirrade till lite när hennes oklippta naglar snuddade vid låsmekanismen och asken öppnades med ett klick. Hon hade inte varit lika rädd för att öppna den här asken som för att öppna kistan, nu visste hon redan vad som skulle finnas där inne.
”Det finns en stor låda hemma hos mig i villan”, hade hennes farmor sagt. ”Den står på övre skohyllan. Öppna inte den förrän du är ensam. Inte ens Lina får vara med.” Sofie hade bara nickat och försökt komma ihåg så gott hon kunnat. ”I lådan finns det massa foton. Men i lådan finns det också en mindre låda. I den hittar du en liten bit pergament. Läs det och…” Den gamla kvinnan hade blivit avbruten av sina egna andetag. Hennes inandning hade blivit skrovligare och skrovligare tills hon nästan var helt tyst och de glasklara ögonen stirrade mot taket. Sofie hade fått panik.
”Mamma! Lina! Hjälp!”

Hon kunde fortfarande se sin farmors döda ögon i sömnen, de kom och gick som de ville helt utan förvarning. Det var därför hon tillslut gjort det här. Det kanske skulle få henne att må bättre, komma över förlusten lite mer i alla fall. Hon rullade varsamt upp den spröda pergamentrullen och började läsa den snirkliga handstilen som bildade ett gammalt meddelande, helt i svart bläck. Hennes ögon granskade det tydliga buskapet innan hon greppade den lilla rullen hårt i handen, tog sin vinterjacka och sprang ner för trapphuset utan att låsa dörren efter sig.

I andra änden av Stockholm satt Lina, mitt i en timmes lång fiollektion med sin äldre privatlärare. Lina hade långt svart hår till skillnad från sin lillasyster där den bruna nyansen kunde benämnas som kola eller kanske kastanj. Den sextonåriga flickan hade också djupblå ögon som just nu var riktade mot noterna i det komplicerade stycket. Lina var lång, vilket inte direkt syntes när hon satt ned. Dörren slogs upp och ett notställ åkte i golvet innan varken hon eller läraren hunnit vända sig om.
”Lina!” Sofie var röd i ansiktet och andades skakigt. Hon hade cyklat hela vägen och tagit i ordentligt. I handen höll hon fortfarande den lilla pergamentbiten.

”Nu får du förklara”, sa Lina och ställde ner den fylliga chokladmuffinen på glassbordet. De hade gått och satt sig på Espresso Houses uteservering så fort de hjälpt fiolläraren att ordna upp allt Sofie rört till där.
”Det är farmor. Hon lämnade ett meddelande till mig, tror jag i alla fall.” Sofies blick sökte sig bort, hon visste inte hur hon skulle förklara allt. Hon var inte ens själv säker på allt hon skulle behöva berätta för att få sin storasysters hjälp. Lina tog en klunk av sitt varma kaffe innan hon sa något igen.
”Men, hur vet du det? Jag menar, vad var det för meddelande?”
”Ett gammalt meddelande. Med svårläst handstil och bläck, den typen av brev.”
“Vad stod det då?”
“Kolla här”, sa Sofie och räckte fram den lilla lappen hon hela tiden haft i handen. Lina lät ögonen följa de två enda raderna på pappret.
“Sofie, vad sa du att det låg mer i lådan?”

Dörren till lägenheten var fortfarande olåst när de kom tillbaka en dryg halvtimme senare.
“Så vi har en faster? Och flera kusiner?” Sofie tyckte fortfarande att det lät konstigt men inget annat lät aningen logiskt. I lådan hade det funnits både gamla och ganska nya foton, foton på både barn och vuxna. Lina hade med hjälp av ett gammalt fotoalbum kunnat konstatera att det var deras farmor som ung på flera bilder och slutsatsen hade kommit ganska snart efteråt.
“Tror du att pappa vet om det här?” hade Sofie frågat sin storasyster.
“Ja, om han inte gör det så lär han nog bli rätt förvånad. Vi måste berätta för honom”, svarade Lina med en gång. “Och för alla andra.” Hon gick fram till den röda telefonen och började knappa in numret till deras pappas jobb.

Tre månader senare:

Solen höll på att gå upp längst bort där man inte kunde se att motorvägen slingrade sig på marken längre. De hade behövt åka hela natten för att komma fram till det lilla huset de hyrt längst ner på Skånes västkust. Vinden fick lönnarnas löv att åka fram och tillbaka i en aldrig slutande takt. Det plaskade till varje gång ett av de fyra bildäcken åkte över en liten vattenpöl vilket var ofta, det hade regnat hela natten.
“Tänk att vi äntligen får träffa dem”, sa Sofie upphetsat. Hon hade längtat efter att få träffa sin jämnåriga kusin enda sen de fått bekräftelsen om att de fanns, och vilka det var. Deras pappa hade inte vetat någonting om sin äldre syster vilket bara gjorde det ännu mer äventyrligt.
“Jag är så glad att farmor lämnade lådan efter sig. Annars hade det här aldrig hänt.” Sofie var glad, hon strålade av lycka. Att förlusten av en släkting kunde föra med sig fyra nya, det hade ingen av dem väntat sig.

______________________________________________________________________________________________

Den fick inte vara så lång tyvärr så jag fick inte med allt så bra
Rätta gärna andra fel också, jag behöver hjälp!

Du skriver awsome jue! Är så dålig på att komma på titlar men...
Meddelandet? Ålltså näe...
Glöm bort vad jag sa...

BRAA

Tack ♥ Min hjärna håller på att sprängas när jag tänker x)

Jag märkte att du skrev glassbordet istället för glasbordet. Den skulle kanske kunna heta Farmors hemlighet.

Är också väldigt dålig på rubriker och så vidare till saker som jag skriver (det är en anledning till att jag väljer rubrik först och skriver sedan).

Tänkte på en sak i texten förresten;
“Tror du att pappa vet om det här?” hade Sofie frågat sin storasyster.
“Ja, om hon inte gör det så lär hon nog bli rätt förvånad. Vi måste berätta för henne”, svarade Lina med en gång. “Och för alla andra.” Hon gick fram till den röda telefonen och började knappa in numret till deras mammas jobb.
Borde det inte vara han där på det som Lina säger? Eller pratar hon om någon annan än deras pappa just där...?

I övrigt så reagerade inte jag på något annat i alla fall. Den var fin, det påminner mig väldigt mycket om min farmor. För hon höll det hemligt i 43 år att min pappa hade en annan pappa och att personen som jag har kallat "farfar" i hela mitt liv egentligen inte är min farfar. Min riktiga farfar är tydligen död, och jag har aldrig ens träffat den personen (och min pappa har inte heller träffat honom, han har bara träffat sina andra halvsyskon efter att det kom fram att han hade en annan pappa).

Tack! Jag tänkte fel och tänkte att det var mamman de skulle berätta för där ett tag... Så ändrade jag tydligen bara tillbaka lite av det.

Döda ögon? Fotona på skohyllan?
Eh jag är nog usel på titlar, men det var bra skrivet!

Bra skrivet!

Den var jätte bra! Hemlig släkt, kanse, nej jag,är oxå dålig på titlar...