Hejsan, svejsan alla mugglisar! Jo, nu är det såhär att i 6:an skrev jag en berättelse och nu tänkte jag lägga ut den. Publicera den heter det kanske. xD Men iallafall.
Titel: Livet för oss.
Språk: Svenska.
Typ av text: Berättelse/novell. (Jag är osäker.)
Antal kapitel: Inga egentliga kapitel men den är uppdelad i 11 stycken. xD
Färdigskriven: Japp.
Rating: PG-13 eftersom det finns
grov misshandel i den. Enligt mig.
Handling: Lilly och Rick är tvåäggstvillingar. Lilly och Ricks pappa kommer ofta hem full och misshandlar sin fru och barn när han kommer hem, Lilly och Rick bor i källaren och lever i scräck för sin far. I skolan gömmer dem sig och under rasterna blir syskonen ofta måltavlor för mobbning och ,även i skolan, misshandel.
OBSERVERA!
Berättelsen innehåller våldsamheter som kan, kanske, ge läsaren mardrömmar eller dylikt. (Jag fick iallafall det, men jag är ganska rädd av mig ibland.) Bara så att ni tänker på det och inte skyller på mig och säger att jag inte varnade, för jag gjorde det! Jag skrev den dessutom för att förmedla budskap och väcka känslor, inte för att vara fientlig eller liknande!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Livet för oss...
Lilly
Pappa kom hem, man kunde höra på honom att han var full. Han sluddrade någonting om hundkopplet och sedan kommer han ner för trappan med det i högsta hugg. Han gick fram till mig och Rick som satt ihopkrupna bakom tvättmaskinen.
-Va’ ä ni barn? Kom fram, kom fram! Lockade han och välter omkull våra tältsängar och tvätttunnan i jakten på oss. Han hittade vårt gömställe och piskade framför oss med det hårt knutna läder-kopplet.
-Så vem av er barn ska vi börja me’ då? Frågade han och hans andedräkt luktade alkohol.
Ingen svarade på hans fråga.
-Då kan vi ta’ damerna först då! Pappa tog tag i min smutsblonda fläta och släpade ut mig till mitten av källaren. Rick ställde sig upp och hans blåa ögon var glansiga.
-Släpp Lilly. Han försökte dölja sin rädsla men han röst darrande till och pappa släppte min fläta, jag kröp in i tvätttunnan som låg omkullvält brevid. Pappa närmade sig långsamt Rick med hundkopplet framför sig, Rick backade tills han slog i väggen bakom honom.
Pappa hade nog aldrig misshandlat någon så brutalt förr. I början skrek inte ens Rick, han hade ett tyst lidande sedan började han skrika och gråta pappa slet i hans hår som hade samma färg som mitt. Has taniga kropp blev kastad ned mot det hårda, kalla stengolvet flera gånger om. Far började slå honom och Rick började i sin tur att blöda. Jag skrek förtvivlat och kunde inte göra något åt det. Mitt skrik verkade väcka pappa ur misshandlen för han slutade och gick uppför trappan. Jag sprang fram till Rick och ställde hans tältsäng brevid vattenberedaren, den varmaste platsen i källaren.
-Li…Lilly, må…mår du b..bra? Stammade Rick när jag hjälpte honom fram till hans säng.
-J…ja jag mår bara fint. Snyftade jag. Men du? Dina sår? Jag…förlåt mig jag borde gjort något! Jag började gråta.
-Ne..nej det är okej… ja…jag är ändå din storebror. Rick log sedan kollapsade han på tältsängen.
Rick
Jag vaknade av att någon lade något kallt på min panna, det var Lilly. Det tog ett tag för mig att uppfatta den andra rösten i källaren, mamma var också här. Jag mindes lite halvt att jag blivit medvetslös när pappa misshandlat mig med hundkopplet, Lilly hade skrikit.
-Jag är ledsen, Lilly. Sa mamma.
-Kan vi inte sätta en dörr för källaren? Snälla, annars kommer pappa, jag lovar! Svarade Lilly och snyftade.
- Du vet att pappa kommer döda mig då, nåväl här är salvan, lägg den på hans sår och reta inte upp pappa mer. Jag trodde inte mina öron. Hon visste mycket väl att vi aldrig retar upp pappa, när han är full så tar han ut all dåligt som hänt under dagen på oss. Jag hörde hur mamma försvann uppför trappan
-Li…Lilly, Ja…Jag lov…lovar a…att skydda dig. Stammade jag och Lilly tittade ängsligt på mig. Vi var tvåäggstvillingar så vi var rent av läskigt lika, båda var blonda, långa, gängliga och båda hade ljusblå ögon. Mamma var också ljushårig. Fast varken mamma eller pappa hade blå ögon.
-Ja…Jag lovar att skydda dig också Rick. Snyftade Lilly och lade lite salva på ett av mina sår.
Jag log och hon log tillbaka. Jag började tänka på vad pappa gjort, jag visste att jag hade ont i ryggen, benen och armarna, antagligen hade han slängt mig i golvet efter att jag tuppat av. Lilly var tyst och jag upptäckte att hon somnat på golvet brevid min säng. Det var kallt på golvet.
Trots att jag hade väldigt ont i mellangärdet ställde jag mig upp. Jag flämtade till av den totala ansträngningen det tog av min mörbultade kropp. Lilly sov lätt och vaknade.
-Nej, ligg ner, förlåt för att jag somnade! Hon såg panikslagen ut
-Nej det gör inget! Jag… Jag kunde inte fortsätta prata utan föll bakåt ned i sängen igen och somnade.
Lilly
Rick låg nerbäddad i sängen när jag skötte om hans sår. Ögonlocken var tunga.
-Läxorna… Mumlade jag och kröp fram till min och Ricks väskor.
-Läxorna var slarvigt gjorda därför fick Rick utstå det här… Mumlade jag vidare, jag öppnade matteboken och började räkna, fast jag var så trött och orolig för Rick kunde jag göra både hans och min matteläxa. Sedan rättade jag dem. Ögonlocken for igen lite då och då.
Ett högt pipande väckte mig. Det var väckarklockan. Jag reste mig och stängde av den.
-Nej, jag somnade! Flämtade jag och tittade runt i rummet. Rick låg kvar och andades normalt.
-Tack och lov, Rick du måste vakna nu, snälla? Sa jag och ruskade på honom. Han vaknade och log.
-Jag går och fixar frukosten, vilken lunch vill du ha idag? Frågade jag.
-De..Det vanliga, tack. Svarade han och kämpade sig upp i sittande ställning. Jag nickade och smög uppför trappan. Snarkningarna från övervåningen avslöjade att pappa fortfarande sov, bra. Jag smög fram till kylen och tog fram det jag och Rick brukade äta.
Oftast åt vi inget alls till frukost för pappa brukar sova på kökssoffan så då får mamma ge oss varsin macka med smör och en påse med två andra smörmackor till lunch. Men idag kunde jag slå på stort! Rick kom uppför trappan och såg till sin förvåning att pappa inte låg på kökssoffan. Han sjönk ner på den och höll sig för magen.
-Har du jätteont? Frågade jag försiktigt. Jag visste att jag såg orolig ut men Rick höjde huvudet och log mot mig.
-Nja det är inte så farligt, och skulle du kunna ge mig leverpastej? Frågade han i samma ton som jag. Jag log och nickade jag gjorde klart lunchen och vår frukost. Vi satt och åt i kökssoffan, vi slappnade av. Det var då snarkningarna upphörde, pappa hade vaknat. Jag kröp ihop mot Rick och han drog med mig till hörnet av soffan.
Rick
Lilly kröp ihop mot mig när pappa slutade snarka och jag kunde svära på att jag hörde steg som började gå mot trappan. Lilly såg på mig och jag såg allvarligt tillbaka. Stegen kom närmare och Lilly sprang ljudlöst och tog våra lunchpåsar. Stegen var för lätta för att det skulle vara pappa. Mamma tittade in i köket hon höll i en svart liten rufsig hund, han hette Rufsen.
-Klä på er kläderna och gå till skolan pappa är på väg att vakna! Jag säger till honom att jag gjorde mackor till honom men att Rufsen tog dem, gå! Sa hon och hon smetade på lite leverpastej på Rufsens nos där han inte kunde få tag på den. Jag fick hjälp ut i hallen av Lilly och vi sattte på oss kläderna. Lilly öppnade dörren och vi stapplade ut, det var kallt fast det var april. Snön hade inte riktigt smält och isen låg blank på marken. Stadens gator bredde ut sig framför oss, vi gjorde som alltid och svängde höger för att komma till skolan. Mellangärdet gjorde fruktansvärt ont men jag måste fortsätta gå. Den vita enplansbyggnaden syntes på håll den var rektangulär och för många tolvåringar en ren plåga att vistas i. Men för mig och Lilly var det en fristad i alla fall när inte Skräcken var där, oftast skolkade han. Egentligen hette han Rasmus Carlsson, alla lärares plåga enligt honom själv. Lärarna hade till och med börjat kalla honom ’Skräcken’ för rektor Bitte var hans far och Skräcken hade beordrat lärarna att kalla honom det. Vi gick in genom den svarta järngrinden in till skolan, Lilly och jag satte oss ner på en bänk. Vi pratade om allt möjligt, om skolan, om leksakerna vi önskade oss, jag berättade några berättelser jag hittade på. Lillys favorit var min version av ’rödluvan’ där vargen aldrig äter upp någon och den enda som tror på att han är snäll är Rödluvan. Jag kunde berätta den om och om igen fast Lillys ögon blev lika stora varje gång jägaren jagade vargen och skotten yrde förbi vargens öron.
-Nej men se vem som sitter här? Sa en grov röst, Skräcken hade kommit till skolan idag den 1 maj 2001.
Lilly
Den långa, kraftiga gestalten tornade upp sig över bänken som jag och Rick satt på.
-Hejsan blondies what’s up? Frågade Skräcken och hans gäng omgav bänken, ingen lärare var inom synhåll. Alla var inne och tog fram deras klass arbeten för dagen, gick igenom dem och låtsades som att det regnade.
En kraftig örfil träffade mig på kinden. Rick hade redan fått ett slag så han blödde näsblod.
Någon skrek, antagligen jag. Jag hade aldrig klarat av att se blod. Rick och jag hade försökt ta skydd bakom bänken. Men Skräcken och hans gäng hade omringat bänken.
- Va’ hefa fviden vibb nwi? Sa Rick genom näsblodet.
- Inget speciellt. Sa Linus Lövgren i Skräckens gäng. Linus var minst lika lång som Skräcken, men var knappast lika bred.
- Swick hävi fwån! Sa Rick och måttade en spark mot Linus, som träffades.
- Skitunge! Skrek Linus och sparkade Rick i magen, Rick tappade andan.
Linus slog till honom över käken och Rick sjönk ner i liggande ställning.
Jag mindes löftet jag lagt till Rick om att skydda honom.
-Rick, stick! Sa jag och ställde mig upp.
-Vöm dwe! Sa han genom blodet som forsade.
-STICK! Skrek jag igen och sparkade Skräcken mellan benen vilket gav Rick sin öppning.
Rick kröp ut ur ringen, stannade och reste sig ett par meter bort. Hans ögon var ångerfyllda.
-STICK! Upprepade jag än en gång och Rick vände sig om och sprang.
-Vi brukar normalt inte klå upp tjejer vet’tu men vi gör ett undantag för dig, din käftiga unge! Sedan började dem slå, jag försökte skydda ansiktet och ,i väntan på att det skulle ta slut, slöt jag ögonen.
-Jag ska skydda dig Rick, jag ska. Sa jag och allt blev svart.
Rick
Jag sprang, sprang för att inte höra Lilly om hon skrek, jag hade lovat att skydda henne. Jag sprang till närmsta toalett och tvättade av t-shirten, t-shirten var från början svart så blodet syntes inte. Lillys tröja hade varit blå, där kommer det synas. Jag sjönk ned på toalettringen och grät, tårar brände mer än blod. Jag hade lämnat henne, jag låter henne lida, jag stoppade in ett papper i näsan som nästan omedelbart blev rött. Blodet slutade forsa efter ett tag. Klockan ringde in.
-Lilly, förlåt. Viskade jag och gick ut ur toaletten. Korridoren var full med folk, flickor och pojkar i åldrarna sju till femton. Dom gick där och låtsades som att ingenting hänt där utanför. Jag kunde inte låta bli att gå ut och titta om Lilly låg någonstans. Jag stod utanför klassrummet, ögonen riktade mot platsen där den förödande händelsen hänt. Bänken stod där den skulle, under eken som stod rakt fram från klassrumsdörren på framsidan av den vita byggnaden. På bänken låg någon eller något, fast antagligen var det Lilly. Jag satte på mig mina skor och gick ut i det stundande solskenet. Jag passerade basketkorgarna och skulle snart se om det var Lilly eller inte.
-Rick Eriksson kom in hit! Skrek en kvinna på fyrtiofem år, en hård nackknut och gammeldags klänning med spets, detta var min fröken Lillemor Wolk. Jag hade inget annat val än att lyda, annars skulle jag väl antagligen få uppskrivning.
-Lilly! Tänkte jag uppgivet när matten började. Lilly tyckte om matte, hon hjälpte mig med allt som jag inte förstod. Klockan var 8:15 när ett ljud ute i hallen avslöjade att någon kom. Den gula dörren öppnades och in kom Lilly haltande med blodig tröja och en stor blåtira.
-Men vad har hänt? Frågade fröken och granskade Lillys sår och öga.
-Jag föll i trappan. Ljög Lilly.
-Säg sanningen, Lilly! Sa fröken. Lilly gick och satte sig brevid mig, hon log och jag uppfattade ett: Jag är okej, fröken oroa dig inte. När hon fröken vände bort blicken såg jag hur hon andades och sedan tog handen för bröstkorgen. Jag tittade på hennes sår, jag räckte upp handen. Lillys sår, blåmärken och smärta var mitt fel, mitt ansvar.
-Ja, Rick? Sa en förbryllad fröken och tittade på mig.
-Det var Rasmus och hans kompisar. Blickarna gänget gav mig var ovänliga, hatiska.
-Jag vill prata med er efter lektionen. Sa fröken och pekade på Skräcken och hans kompisar. Efter det förflöt en timme med matte, sedan ringde det ut. Lunchen var inte så illa, jag slöade mycket. Men det gick inte att undgå misshandeln på rasten. Jag och Lilly tillbringade en halvtimme hos sjuksyster. När vi kom tillbaka så sa vi att vi varit hos skolsyster för att få en spruta vi missat. Sedan hade vi en dubbeltimme i engelska och sedan blev jag och Lilly tvungna att skynda oss hem. Att jag haltade bättrade inte precis på att Lilly och jag skulle komma hem exakt klockan tre. När vi svängde runt hörnet såg vi den mörkblå volvon med registeringsnumret: JIP 149. Pappa var hemma och klockan var snart tre. När vi kom fram till dörren till vårt gula hus med vita knutar och öppnade dörren tittade vi snabbt upp mot klockan och insåg att vi missat deadlinen med bara en enda ynka minut.
Lilly
Klockan tickade fortfarande och vi hade missat pappas deadline med en enda minut, denna minuten kunde avgöras om han var på bra humör eller dåligt. Om pappa var på bra humör kunde vi komma undan, men om han var på dåligt humör kunde han slänga ner oss för trappan till källaren eller ta hundpiskan. Pappa kom ut från köket.
-KLOCKAN TRE SKA NI VARA HEMMA! Skrek han och tog tag i oss
-Filip! Skrek mamma fast pappa släpade oss till källardörren, sparkade upp den och slängde ned oss. Vi tumlade runt och slog oss överallt. Källaren var lika mörk som när vi lämnat den. Något varmt pulserade sakta ut från ett skrubbsår på knät. Jag tog mig sakta fram till lampan vi fått av mamma för att vi skulle se någonting i källaren. Trots att det var kallt, mörkt och det fanns spindlar var källaren en slags fristad. Om pappa stängt in oss här visste man att han inte skulle bli störd på ett tag, ibland fick vi vänta till morgonen innan mamma öppnade dörren och gav oss dagens lunch och frukost. Lampan gav tillräckligt med lyse för att man skulle kunna se halva källaren, resten låg försänkt i skummigt mörker. Jag tog lampan och drog ut den så långt man kunde. Rick satt lutad mot väggen, han blonda hår var rött på ett ställe.
-Herregud! Rick du…du… blod! Sa jag chockat. Jag tog av mig min tjocktröja och slet av den ena ärmen.
-Det gör inget, det är bara ett sår. Svarade han och log.
-Ja, ett sår som blöder sjukt mycket! Sa jag och virade min avslitna tröjärm runt hans huvud.
-Sluta! Det är inte så farligt! Sa han och knuffade mig lite lätt.
-Ja det är lika ofarligt som att bil kraschat in i dig och du har troligen en hjärnskakning! Sa jag och strök salva över hans och mina sår.
-Jaja! Svarade han och skrattade, det var ett fridfullt ljud enligt mig. Jag hade glömt dagens händelser och allt som gällde var att vi båda levde, andades och fortsatte kämpa. Kämpa för friheten.
Rick
Lilly lade om mina sår och jag var vagt medveten om smärtan i huvudet. Jag hade inte varit så lycklig sen vi börjat skolan. Första dagen på skolan hade varit en fröjd för oss två. Pappa kunde inte nå oss där. Han kunde inte skada oss när vi var i skolan. Fast sedan förstod vi att Skräcken fanns och han såg genast osss som offer.
-Hallå!? Jorden anropar! Rick! Ropade Lilly. Jag hade varit helt försjunken i tankarnas värld. Lilly verkade tro att min tillfälliga tystnad var av smärta.
-Gå och lägg dig! Sa hon strängt. Jag visste att jag aldrig skulle vinna om vi diskuterade ämnet. Jag gick till sängen. Lilly började sjunga, precis som mina berättelser fängslade henne stoppade hennes sånger tiden och man gick förlorad i hennes röst. Lillys stora dröm var att bli sångerska, att toppa listorna med hennes underbara röst, hon ville att jag skulle bli hennes låtskrivare eller författaren som skulle vinna nobel-priset i litteratur. Jag ville inte somna men till Lillys sång var det oundvikligt, jag somnade och drömde bara om hur vi skulle leva om pappa inte fanns.
Lilly
Jag slutade sjunga efter att Rick somnat. Jag undrade vad han tänkte göra av sin talang. Mamma väckte mig ur mina tankar.
-Filip! Mamma skrek på pappa, varför? Hade pappa gjort något? Druckit? Nej, mamma skulle inte bry sig om det. Tunga, släpande steg drog sig sakta mot källardörren, en nyckel vreds om i låset.
-Rick! Skrek jag och försökte väcka honom. Han vaknade inte.
-Nej, Rick snälla vakna! Gastade jag vidare.
-Sluta swika flickunge! Sa pappa som kommit ner till källaren. Han stank av alkohol och rök.
Något blänkte till i hans hand, det fanns ett skaft och ett långt blad, en kniv!
Tänkte han döda mig? Nej, inte nu, inte här. Pappa gick fram mot Rick.
-Nej! Pappa! Skrek jag. Han vände sig om och kom mot mig, han trängde in mig i hörnet. En smärta trängde djupt in i benet och det gjorde mig oförmögen att springa, jag var fast, dödsdömd.
Rick
Jag vaknade av ett ogenomträngligt skrik. Pappa hade Lilly inträngd i ett hörn, hon blödde.
Min kropp agerade av sig själv, Lillys gråt var något varken kropp eller själ klarade av. Smärtan blockerades av det enorma hatet som steg inom mig, rent och svart dök det upp ur mitt inre. Pappa hade inte märkt mig. Kniven höjdes och stacks in i Lillys arm, än en gång skrek hon.
Lilly talade, fast det lät bara som ett mummel i mina öron. Vädjande försökte hon trycka sig mot väggen, rymma från honom. Jag tänker ge henne chansen, samma chans som hon gett mig på rasten.
Jag gick fram mot dem, höjde näven och slog till pappa med all den styrka min taniga kropp kunde uppbåda.
-Lilly, rym till moster Anita, Stick! Sa jag och hjälpte henne upp.
-Ne..nej! svarade hon och såg på mig med tårfyllda ögon.
-Jag kommer efter, jag lovar. Mitt löfte kändes falskt, hur ska jag veta om jag klarar mig eller inte?
Lilly nickade och försvann uppför trappan, i just den sekunden förstod jag att jag aldrig skulle få se henne igen.
Tio år senare…
Lilly
Jag skyndade ned för gatan i hopp om att köpcentret inte stängt än, jag behövde köpa mjölk och bröd.
Hundra lappen prasslade i handen när jag äntligen kom fram till köpcentret. Dörrarna gled isär och jag steg in. Upptagen med min lista märkte jag inte mannen som gick åt det andra hållet med kundvagn. Jag krockade in i honom och urskuldade mig.
-Jag är så ledsen, förlåt. Ursäktade jag. Jag höjde blicken för att möta två ljusblåa ögon. Mannen var väldigt lik min ,antagligen, döde tvillingbror.
-Det var mitt fel. Svarade han och log, samma leende som min bror hade haft.
-Ursäkta, men vad heter du? Frågade jag.
-Rick Eriksson, vad heter du? Frågade han vidare. Chockad sa hasplade jag ur mig ’Lilly Eriksson’ och hans ögon spärrades upp av förvåning.
-Lilly? Frågade han.
-Du är min bror? Du lever?? Han skrattade åt min chock och kramade mig. Han levde, andades. Han var här. Tårarna kom utan att jag kunde stoppa dem. Vi stod där i köpcentret som snart skulle stänga och var de lyckligaste människorna på jorden.
Kommentera gärna och säg om jag lyckades uppväcka känslor. XD
.