Spöket i min själ...

Titel: Spöket i min själ...
Språk: Svenska
Antal kapitel hittills: 0 (men det ändras ju)
Färdigskriven: ehhh... nepp!
Rating: PG-13 (Typ, kan förekomma allt ifrån svärord till mord...)

När Emmony var 6 år hände det en lite mystisk sak när hon var på väg hem från sin farmor. Ända sen dess har hon hört röster i huvudet och ingen vill tro att hon talar sanning.
En dag blir hon galen och flyr...

ska jag börja?

Visst! Låter spännande Men du ska helst skriva rating (för vilken ålder berättelsen är för) också i första inlägget

jag glömde det...

Prolog
Hon går längs grusvägen på väg hem från sin farmor. Hon är bara sex år men hon kan alla vägar här ute på landet. Även om hon vet vart hon ska och går med bestämta steg så är hon ett lätt offer för mer än mördare och våldtäktsmän.
Han betraktar henne med ett leende på läpparna. Han har hört av andra spöken att det är kul att göra folk galna. Men han har en annan idé; han tänker dra ut på tiden och göra henne medveten om honom steg för steg. Han ler och träder fram ur skuggorna.
Flickan stannar till när himlen plötsligt lyses upp. Ett klot av ljus har kommit fram ur skogen hundra meter bort. Mörkret dras till den, sluter sig runt den och bildar en skepnad. Den rör sig mot henne och snart ser hon att det är en pojke i 16 årsåldern.
”Har du gått vilse?” frågar hon när han kommer fram.
”Nej”, säger han och sätter sig på huk framför henne. ”Vad gör du ute så här sent?”
Hon ler. ”Jag har varit hos farmor.” Hon pekar mot öster.
”Och nu ska du hem.”
”Ja…” Hon ser på honom. ”Du är väl ingen pedofil va? För mamma har sagt att jag ska akta mig för sådana…”
Han skrattar. ”Nej. Du har ett välutvecklat språk för att vara så liten.”
Hon rynkar pannan. ”Är det bra?”
Ett hånleende som skrämmer henne sprider sig över hans läppar. ”Ja, det blir enklare för mig att komunsera då.”
Lika plötsligt som han kom försvinner han. Det ända som finns kvar är klotet av ljus som kastar sig in i flickans bröst. Hon spärrar upp ögonen som lyser vitt och faller sen ihop på marken.
Du är min nu Emma. Du kommer alltid att vara det.
Hon reser sig upp och springer med ett doft skratt i bakhuvet. Du är min marionett nu. Jag kan göra vad jag vill med dig. Ett öronbedövande tjutande utbryter i Emmas huvud och hon faller ihop.
”Stäng av det!” skriker hon med händerna tryckta mot öronen.
Tjutandet avtar och hon kommer på fötter igen. Snart framme. Hon faller ihop utanför husets grindar.
”Emma? Emmony!” En man springer ut ur huset och tar sin dotter i famnen. ”Emma? Emmony svara!”
Flickan spärrar upp ögonen vars regnbågshinna är kritvit. ”Han har mig pappa.” Hennes röst är mekanisk och vuxen. ”Han kommer inte släppa mig.”
Från skogen hörs ett viskande skratt. ”Ni kan inte göra nåt åt det…”

Jättebra *Bevakar*

AWESOME! SPÄNNANDE! GAAAAAH!!!!!!!!

Kapitel 1 – Hundra år senare
Jag ser äntligen tillräckligt gammal ut för att börja Gymnasiet och slippa gå om 7, 8, 9 hela tiden. Men det känns ändå konstigt… Mina föräldrar dog i en bilolycka för 40 år sen och då var jag (utseendemässigt) 9 år (min värkliga ålder då var 40). Jag blev omhändertagen av ett snällt par som nu har adopterat mig. När jag inte förändrades i utseende och längd på tre år så tog de mig till docktorn.
”Vi tror att det kan bero på hennes sjukdom”, hade de sagt. Vilken sjukdom? Inte vet jag…
”Emmony Hawk, sitt inte och dagdröm under mina lektioner!”
Jag tittar upp och ser Leo stå med blixtrande ögon framför min bänk.
Jag sänker huvudet. ”Förlåt.” Säg inte förlåt till sådana som han
Försvinn!
Varför Lillen? Gillar du mig inte?
Jag himlar med ögonen och ignorerar honom. Varför är han där? Det är mitt huvud!
”Emma, jag ställde en fråga.”
Jag tittar upp. ”Va?”
Leo ler. ”Vad är det för formel som står på tavlan?”
Jag tittar på tavlan och sväljer hårt:
f(x)=a_0+∑_(n=1)^∞▒(a_n cos⁡〖nπx/L〗+b_n sin⁡〖nπx/L〗 )
”Ehh…..” Jag biter mig i läppen. ”Fourieserie?”
”Bra, Hawk.” Leo vänder sig om och fortsätter sin lektion.
’Bra, Hawk.’ Du har många smeknamn Lillen.
Varför är du fortfarande kvar?!
Han skrattar. Du är min, Lillen, och kommer alltid att vara det. Du kan inte kämpa imot.
Jag känner rädslan komma krypande. Vad menar du?
Jag får ett doft skratt till svar.

När jag kommer hem har jag fått över hundra mail. Alla med samma innehåll:
Tja ditt freak! Kan du hälsa rösten i ditt huvud från mig? :*
Varför finns jag?
För att jag ska kunna ha kul…
Haha….
Skulle inte du säga nåt till mig? Han ler… Jag kan höra det…
Nej! De är idioter ok? Jag skakar av vrede. Jag vill bara slippa dem.
Rym då.
Jag suckar. Nej.
Jo…
Plötsligt rör sig min kropp av sig självt. Den går fram till min pengaburk och stoppar ner den i ryggsäck. Den stoppar ner lite kläder och en filt. Sen går den ut i hallen, tar på sig skor och hänger en jacka över armen. Den går ut, ner till busshållplatsen och när bussen kommer kliver den på.
SLUTA!!!
Haha. Nej. Sov så sköter jag detta.
Och så svartnar det för ögonen…
-------------------------------------

AWESOME!

Leo.. Får mig att tänka på Leo Valdez... ♥

Sjukt bra! *bevakar*

Jättebra!

Super bra!!!!!!!! Ny läsare!!!