Oneshots. [Trezzan™]

Jag skriver väldigt mycket saker när jag är ledsen, och de brukar bli "vackra" eller vad man nu ska kalla det. Jag har fyra stycken som jag verkligen älskar att jag skrivit.

Rating på alla fyra: PG
Svenska
och de är oneshots allihop.

Första.
Snöfall och en blomma.


Snön yrde ner från den mörkblåa natthimlen, långt bort kunde man se månen på himlen och stjärnorna lysa. Snön la sig tunt på den redan frusna marken. Natten fortsatte sin gång och allt eftersom det blev mörkare så blev snön tjockare. Ett tunt islager formades som magi från sidorna till mitten på en bäck, isen glänste vackert och starkt, det såg ut som om månen speglade sig mot den genomskinliga isbiten. En ek som fortfarande inte mist alla sina löv stod uppför en kulle bakom bäcken, stammen var tjock och en liten öppning gick rakt in i trädet. Snön hade bara lagt sig tunt på marken bredvid eken och nyfiket tittade en harunge ut genom trädet. Troligtvis fascinerad av den vita snön skuttade den långsamt fram och luktade på snön som for in genom näsan, den nös till och all snö som lagt sig virvlade omkring haren. Snön som glittrade och föll såg nästan ut som magi. Haren spetsade öronen och skuttade framåt,ut i den tjocka snön, den föll genast någon decimeter ner i marken där den grävde små tunnlar som den gled lätt genom. Hade någon sett harungen så hade det synts att den var glad. Harungen tog sig upp till ovanpå snön lite senare och så fort den skulle hoppa högt upp i luften fick den syn på en smal skepnad som viktlöst lunkade förbi på snön några meter bortåt.

Räven luktade på marken, troligtvis också fascinerad av att snön var sen. Utan att märka harungen fortsatte den lunka viktlöst på snön. Dess mage knorrade igen, den var hungrig. Den började springa långsamt och kom snabbt fram till en äng utanför skogen. På ängen gick det säkert ett femtiotal får. För svårt att fånga tyckte nog räven och fortsatte tyst fram och runt hagen. Fåren märkte inte räven där den tassade förbi i sin tysthet, snö yrde fortfarande ner och stjärnorna lyste fortfarande klart. Mörkret hjälpte räven mycket med att smyga. Den kom fram till ett litet rött hönshus och en ensam röd höna gick omkring i snön lite vilse och letade efter havre på marken. Räven la sig nästan mot marken och kröp framåt, musklerna spände sig samtidigt som den var avslappnad, ögonen vidgades och när den var drygt en meter från hönan hoppade den fram och högg tag i hönan. Hönan gav till ett tyst kluck innan den tappade andan. Räven hade ett fast tag om halsen på den och började dra den mot skogen.

Där barrskogen började stod en hjort och blickade upp mot himlen. Den böjde sig ner mot bäcken och skulle försöka dricka då den upptäckte isen. Hjorten slickade på isen och till sin förvåning så smälte den sakta. Vattnet porlade tyst under isen och hjorten blundade då den förde mulen mot det iskalla vattnet, den drack nöjd i någon minut innan den reste huvudet igen. Den kollade sig omkring för att försäkra sig om att den kunde gå iväg utan att bli attackerad. Den spände musklerna och var beredd på att ta ett språng rakt in i skogen då den fick syn på räven släpandes på hönan. Men den var intelligent. Räven skulle inte kunna döda hjorten ändå. Hjorten vände sig nöjd om och traskade försiktigt in i skogen och hoppade lätt över ett träd som hade fällts av vinden. Den upptäckte ett vitt skimmer som spred sig varmt ut från bakom två träd som växte tätt ihop. Hjorten blev nyfiken och gick försiktigt framåt med spetsade öron. Det vita skenet blev mindre och mindre ju närmare den kom. Snön yrde fortfarande ner och hjorten var nästan helt vit över ryggen. Den klämde sig emellan träden och upptäckte till sin förvåning en lavendelfärgad blomma med fyra blomdblad växa från snön, flera skott började långsamt växa uppåt medans hjorten tittade på. Ljuset spred sig mer och mer utåt och precis under hjorten hoppade den lilla harungen in och luktade på blomman. Blomman vände sig om och till sin förvåning fick hjorten syn på att den lilla blomman levde. Den klappade haren på huvudet och över öronen och haren stängde ögonen och njöt. Räven traskade in på andra sidan med en fjäder ur munnen. Den verkade också vara fascinerad av blomman.

De tre djuren stod där och tittade på blomman som växta sig längre och längre. Till slut så hade blomman växt nästan en och en halv meter. Stjälken var tjock och delade sig i två ner till, de lila blombladen fördes bakåt och ett diadem fästes över det nu långa lavendelfärgade håret. Nymfen som stod där skrattade till och klappade haren igen. Djuren verkade inte vara rädd för nymfen, även om den var mycket lik en människa. Den dansade omkring i natten och flera stycken nymfer i andra färger anslöt sig till dansen, ju mer och ju vackrare och snabbare de dansade steg en vit kula som spred sig som ett ljus, uppåt. Kulan spred värme och snön smälte på marken där nymferna dansade. Det kunde inte bli mer magiskt.

______________________

Andra.
(Storm kom och jag försvann)
Procella venit, et ego evanuit. <--- Latin.

Jag satt på baksidan av trädgården i vårat lusthus, som egentligen inte alls såg ut som ett lusthus. Det var mest glas runt det och golvet var av ek. Fem, kanske åtta pelare höll upp glaset och gjorde det vindfritt. Jag tog en paus från min bok som var inslagen i rött silke. Jag lutade mig bakåt i de färglada kuddarna och kollade ut på alla löv, både på träd och mark, de orangea, bruna, och höstfärgade löv som gav så mycket färg. Bäcken som slingrade sig genom skogen och sedan kom till den lilla damm med lila näckrosor fortsatte porlande ut genom trädgården och under den vita bron. Gräset var intill dött på varje sida och här och där låg det löv som egentligen hörde hemma i högar på sidorna. I lusthuset på det femtio centimeter höga bordet stod en ljusgrön kopp som det ångade mjukt från. Den var fylld av läckert varmt te som verkligen värmde i det kalla höstvädret. Det började regna mjukt och regnet studsade lätt mot glaset och utgjorde ett skönt ljud. Jag drack en slurk av teét och återgick sedan till min bok.
Boken gick i tretton delar och handlade om att hitta rätt i livet. På något sätt så tilltalade det mig. Tretton var förvisso ett otursnummer. Men för mig betydde det något helt annat. Det betydde lycka, men samtidigt något ont. Jag brukade stanna upp när jag läste och tänka. Kan man älska en och samma person livet ut? En okänd människa som man börjar träffa. Kan man älska den personen föralltid? jag tycker det låter lite, jobbigt. Om inte konstigt. För visst måste det var jobbigt att inte kunna kolla åt någons annans håll en endaste gång. Tankarna virvlade omkring i mitt tomma huvud och jag blundade och lutade mig bakåt i den mjuka, men samtidigt hårda, vita tygsoffan, och somnade.

Då jag vaknade var det mörkt ute. Regnet piskade mot glaset och näckrosorna i dammen hade flutit iväg. då jag reste mig upp så vände jag mig om. Regnet flöt som stilla vattenfall nerför kanterna på lusthuset. De fjärran ljusen i centrum några kilometer bort syntes knappt och de var suddiga och då jag fokuserade min blick på glaset istället. Såg det ut som jag grät. Min spegelbild försvann en sekund då ett högt brak och en ljus orm slingrade sig nerför på himlen. Blixten kom och försvann så snabbt. Liksom min lycka av att se de färggranna löven. Mina händer klistrade sig om tekoppen i hopp om att känna värme. Men den var iskall. Precis som min hy. Ensam och skräckslagen då solen försvann snabbare än blixten.
Det slog en av mina tankar mig igen. Hur kunde man sova i över tolv timmar utan att tycka att det är extremt lång tid? För visst känns det som att man sover i någon minut, om vi inte tänker på undantagen. Exakt så kändes det nu, fast att jag sovit i någon miljondel av en sekund. Jag tänkte inte heller klart i huvudet och ville helst sova bort sorgen på mina kinder. Jag kröp in under en av kuddarna på soffan och kom sedan på att i en av korgarna under soffan borde det ligga en filt. Jag reste mig skakigt upp på det kala golvet. Det kändes som hela jag skulle spricka av den isande känslan som for upp genom mina tår. Jag drog fort fram lådan och till min stora förvåning, men glädje låg där också värmeljus, och såklart tändstickor. Jag tog upp dem och satte ut dem i ett hjärta på bordet runt det kalla teét i hopp om att när jag vaknade upp skulle det finnas något varmt. Jag lade mig sedan ner på soffan med den stickade svarta filten om mig.

En till blixt som följdes av ett tjugotal blixtar, lyste upp himlen en bit bort, hela åskvädret med dödande krafter var påväg hit. Ännu ett dunder som varade i minst en halv minut, och det var ändå en mil härifrån. Värmeljusen började ge värme och kylan drogs ut ur lusthuset. Jag försökte somna, men mina gröna ögon hade fastnat på en särskild punkt i taket. En fjärilslarv rörde sig försiktigt framåt till ett ställe där en annan var inpuppad. Jag drog bort mitt mörka röda hår från den kliande ryggen och så fort jag lagt mig med händerna in mot soffryggen och en sista blixt lyst upp himlen somnade jag.

Stormen kom, och jag försvann.

Då jag kollar ner på min uppbrända kropp och med familj runt omkring den undrar jag hur lusthuset kunde börja brinna, var det värmeljusen och filten eller en blixt som slog ner?
Tja, en sak vet jag, jag kommer aldrig få reda på det.

Nu står jag här med min vita, lysande gloria runt huvudet, jag svär på att den inte är gjord av materia. Den liksom bara lyser. Intet lyser upp mitt tankspridda huvud. Mina mörkt röda lockar vilar mot ryggen och den vita klänningen med långa svarta, krokformade linjer och detaljer. Ett långt släp fångas upp av vinden när jag flyger fram till min katt som jag är säker på. Absolut kan se mig.

Katten spann. Det gjorde den. Det lutade sig mot mig, och till min förvåning kunde jag känna det. Ett vitt ljus lyste upp rummet ur fönstret. Det lockade mig på något sätt. Katten började gå emot det, och då gick det upp för mig. Det var inte bara jag som var död.





_______________

Tredje

Död och Hat.

(Överkänsliga för mord bör inte läsa)

En lång smal kvinna iförd en pälskappa hängandes över axlarna gick genom en kylig tundra. Just som hon hoppats på varmare klimat började det snöa. Hon bar två dolkar av silver på vardena sida av hennes midja. "Vänta," bad en röst bakom henne. En flicka förlamad i båda hennes ben. "Jag tänker inte vänta längre, du ska dö nu." Svarade kvinnan och genomborrade flickans hjärta med hjälp av de två dolkar hon bar. "Du vet att jag inte känner någon smärta över vad jag gör, jag dödar bara." Sa hon då hon vände sig om, beredd att lämna denna tundra för alltid. De berg och de frusna träd som omgav den."Du gör inte rätt." Viskade en röst ur skuggorna plötsligt. Hon såg endast en gestalt av den rosiga röst hon hört men såg till sist den skugga som tillhörde, eller hon var säker på att det var hennes mor. "Mor?..." Hon stod still några meter framför en lika smal människa som henne själv. Förutom att hennes mor bar en lång vit kappa av silke. Hennes gröna ögon lyste upp mörkret ur skuggan och hennes ljusrosa läppar syntes lätt. En snöig bris for förbi och flera snöflingor fastnade i kvinnans hår. "Varför dödar du? Du vet felet idet. Gåvan du har kan glömmas. Om du bara försöker, och du borde försöka. Du kan visa den goda sidan av dig själv och glömma den mörka." Kvinnans mor backade sakta in i skuggorna igen. "Gå inte!" Skrek kvinnan. Rösten ekade flera gånger över den snöiga tundran. På något mystiskt sätt hade förmågan att älska grävt sig tillbaka in i hennes hjärta igen. Hennes blick fördes sakta mot den döda flickan vars blod hade runnit ut på hennes vänstra sida och fortsatte rinna nerför den lilla kulle de stod mot. Flickans huvud var lutat mot ett stort svart, klippigt berg och hennes kinder hade redan förlorat sin färg. Ett par tårar gled fortfarande ner för hennes kinder utan att frysas till is. Kvinnan släppte dolkarna i hennes hand. Vände sig om med kappan fladdrandes bakom henne. Ur vinden som drog förbi fortare och fortare hördes en viskning. "Jag vill ha dig tillbaka nu min vän." Kvinnan gick snabbt och smidigt därifrån och hennes fotsteg som knappt syntes, var snart igensnöade. Hon drog upp en svart huva för hennes huvud då hon kände på sig att vinden snart skulle förvandlas till en storm. Hon gick in mot fastlandet då hon visste att det inte var någon idé att försöka segla hem över de kyliga haven.
________________________________________

Fjärde.

Hallelujah

Du verkar inte bry dig särskilt mycket nej, flickvän efter flickvän. Jag undrar om jag är den enda som hade äkta känslor för dig. Du krossade mig totalt, men det är konstigt för jag har inte gråtit över det. Kanske för att jag inte är personen som gråter lätt. Jag verkar så glad när jag ler, men glädjen fattas.

Nu går en flicka mitt i natten i munktröja och händerna i jeansfickorna genom de prasslande höstlöven och lyssnar om och om på samma låt. Hon ler glatt när låten Hallelujah ljuder genom huvudet. Tankarna virvlar och hon lägger sig ner bland löven. Ser upp mot himlen mellan de orangealövade träden och ser en fullmåne. Det är som om månen talar med henne. ”Don’t worry ’bout a thing, because everything is going to be alright.” Viskar den i en vindpust. En stjärna faller och hon önskar sig att vad som än händer kommer hon se livet på den ljusa sidan. Som om en ängel stod vid hennes sida och fick allt att lysas upp. Löven begraver henne då de blåser starkare då som natten blir mörkare.Hon reser sig upp och går en bit till. Ställer sig mitt på en äng och sjunger med i låten hon lyssnar på. Hon fortsätter gå medan hon nynnar på låten och hon kommer till en stor ek med en gammal trägunga som hängde i en gren. Hon hoppar på gungan och svingar sig upp till en fart. Hon tappar bort sig själv i intet, stänger ögonen och det enda som existerar verkar vara musiken i hennes öron och vinden i hennes hår. Men så ramlar hon av gungan och slår i backen en meter under sig. Men ont får hon inte. För finns det något som gör ondare än ett krossat hjärta?

Flickan går igenom skolans korridor. Runt omkring ser hon ansikten hon känner igen men inte riktigt kan placera. Hon sätter sig på en bänk utanför sitt klassrum och med den vanliga låten i öronen skriver hon denna text i sin skrivbok.

Flickan är jag. Borttappad i allting och jag visar mer glädje än vad jag är glad.
Tur att jag har en ängel vid min sida. R.I.P



Ville dela med mig av dessa då jag älskar det jag fått fram av ord här. Jag är stolt över mig själv och jag hoppas att du som läst det tyckt om det.

ÅH, vad fiint du skriver ♥ ♥
du kommer bli nåt stort med det du skriver ♥

Tack så himla mycket, får höra det rätt ofta, men det är ju trots allt så att om man själv tycker något annat så tycker man inte att man skriver bra.

Sen antar jag att du också skriver otroligt bra och vackert.

nja... det skulle jag inte påstå

Om du har fantasi så kommer du bli bra isåfall.

tack tror jag

Det låter taskigt, som man säger att du är dålig men du kommer bli bra x.x

??? *trög som vanligt*

Vad fina de var! ♥

Tack sanna1324567 det värmer väääldigt mycket!

La för övrigt till en fjärde, som jag skrev alldeles nyss. :]