Döm aldrig boken efter omslaget[Novell]

Prolog

När man frågat människor vilken uppfinning de tycker varit viktigast är den första svaret hjulet. Detta kan väl anses rimligt då vi inte skulle tagit oss fram på samma sätt idag utan hjulet. Tänk er hur bilarna skulle sett ut om de haft ben, som spindeln? Och givetvis skulle inte punktering finnas men vad skulle hänt om ett av dessa ben knäckts? Vad som är mer intressant är när man kommer längre ner på listan. Listat som nummer fyra är internet och är då före både penicillinet som kommer på plats sju och frysen som kommer på plats 14. Nummer åtta på listan är iPhone som kommer både före toaletten på plats nio och ppillret på plats 11. Detta skulle betyda att tonåringar hellre har internet än är friska och tonårsgraviditeter gärna får existera; sålänge vi har våra iPhones.

Om du frågar mig, vilket du förmodligen inte gör men ändå får veta nu, vilken uppfinning som är viktigast är det varken penicillinet eller toaletten. Min uppfinning finns inte ens med på listan över de 100 mest viktiga uppfinningarna; enligt mänskligheten. Det jag tycker är viktigast är boktryckarkonsten.

Boktryckarkonsten uppkom enligt västvärlden på 1300 av en tysk. Han skar då ut bokstäver som han doppade i färg för att trycka på sidor. Efter ett tag började man skära ut även vanliga ord. På detta viset slapp munkarna i klostren sitta och skriva hela dagarna, då de annars var de som skrev böckerna. Nu blev även alla bokstäver likadana och man slapp slänga en sida eftersom man inte gjorde fel.

Det som de flesta inte vet dock är att boktryckarkonsten faktiskt är mycket äldre än så. I Kina började man med rörliga boktryckerier redan på 200talet när man tryckte olika verser på tyg. Efter några hundra år utvecklades såklart tekniken och den äldsta tryckta bok som vi känner till är från 868 och heter Diamantsutran.
Utan boktryckarkonsten skulle ni inte sitta och läsa det här nu. Vi skulle inte ha något nobelpris i litteratur, Harry Potter och hans underbara värld skulle aldrig ha blivit nerskriven och att skruva ihop IKEAmöbler utan beskrivning, det kan ni ju tänka er själva hur kul det hade varit. Om vi nu skulle ha beskrivningar skulle det betyda att någon stackare var tvungen att sitta och rita alla dessa små muttrar och skruvar hela tiden och skicka ut. Dock vore det bra med arbetstillfällen…

Det finns faktiskt fler anledningar till att jag tycker att boktryckarkonsten är så viktig. Inte bara för att jag skall få läsa skvallertidningar och kunna kommunicera. Anledningen till att jag tycker att det är så viktigt är för att jag inte skulle veta vem jag var utan boktryckarkonsten. Inte bara att jag inte skulle kunna lära mig samma saker utan för att jag faktiskt inte skulle veta vem jag var.

Utan boktryckarkonsten vore jag Charlotta. Mer vet jag faktiskt inte eftersom det aldrig hänt. Med boktryckarkonsten är jag Lisen, flickan som ändrar personlighet efter boken. Inte så att jag blir ledsen om jag läser en sorglig bok utan att jag antar personens roll i boken.

Allt började med när mamma läste sagor för mig och min bror när vi var små. Han slutade väl lyssna sen men jag hade alltid tyckt om det. Den första boken jag minns att jag ändrade mig efter är [lutande]Lisen kan inte sova[/lutande], det är faktiskt därifrån jag fick mitt smeknamn. När mamman i boken lade en boll i Lisens säng gjorde min mamma också det och när Lisen senare säger att hon inte kan sova för det var för mycket i hennes säng var det ju samma sak i min säng vilket betydde att även min mamma fick bädda ner bollen och lejonet, nallen och lammet och alla de andra under en filt på golvet.

Jag tror att vi läste Lisen kan inte sova varje kväll i två månader. Efter det var jag fast. Om jag var Lisen i boken, varför skulle jag inte kunna vara Nalle Puh i en annan bok? Mamma har frågat mig även nu efter varför jag blir personen i boken och jag kan inte svara. Det var samma sak som när jag ville hon skulle bädda ner alla i sängen och hon sade
”Men min älskade Charlotta, du vet ju att du inte får plats i sängen om jag bäddar ner alla djuren?”. Detta var under perioden som jag började blir Lisen och inte Charlotta, men mamma ville väl fortfarande ha kvar sitt barn och in te den som jag skulle bli sen, men det hör inte till den här historien. Istället för att rycka på axlarna hade jag istället svarat henne, med tumme i munnen
”Jag vet inte om jag får plats den här gången!” och kanske var det så. Att jag på den tiden inte visste svaret. Nu tror jag snarare att det är så att jag tar en annan roll för jag inte längre vet vem Charlotta är. Nu är jag bara Lisen. Lisen som ändrar personlighet efter böckers karaktärer.

Ditt skrivarspråk är något av det mest fantastiska jag läst. Är fast!

Du skriver AWW!

Jättebra!

Tack! Fortsättningen är på g. Väntar hellre två dagar extra och får den bra än skriver ut något dåligt..

Klokt tänkt xD

Kapitel 1
Susanne
När mina barn föddes gratulerade alla mig. Det var inte bara att de gratulerade för att de var de vackraste ungarna i världen, inte heller att de var de första tvillingarna att födas 1993. Anledningen till att alla gratulerade var för att det äntligen var vår tur.

Martin och jag träffades när vi båda var 27 år. Eller jag var 27 och två veckor och han skulle precis fylla 27. Alla skrattade och sade att han var lammkött för mig. Skall jag vara ärlig tror jag inte att någon av oss tänkte att det skulle bli långvarigt. Jag hade precis läst klart och fått mitt första jobb som lärare i Svenska, psykologi och filosofi på en gymnasieskola i Kalmar. Martin var å andra sidan redan etablerad inom finansvärlden och hans ansikte prydde redan framsidan av både Veckans affärer och Dagens Industri.

Jag kan faktiskt inte säga vad som hände men vi insåg väl att vi var de rätta för varandra och ett halvår senare flyttade jag ifrån Kalmar och jobbet och in i hans exklusiva takvåning i Göteborg, hjärtat av Sverige som han alltid sade. När jag tänker efter är det kanske just det som gjorde att jag föll så pladaskt för Martin, han pratade göteborgska. Bakom den där bjässen på två meter fanns en mjuk och go’ famn som visade sig i hans dialekt.

Att vi skulle ha barn var självklart för både honom och mig. Det var till och med så att efter tre år började Martin skola om sig till ambulanssjukskötare efter tre år för att kunna vara hemma mer. Vi visste att det skulle bli kvällar, nätter och helger men samtidigt slapp vi de 235 resdagarna som han hade när det var som värst. Visst, vi tjänade absolut inte lika mycket pengar men tiden vi kunde lägga på varandra var viktigare.
När Martin jobbat några år och vi ändå inte lyckades bestämde vi oss för att om vi inte lyckas kan vi istället förbereda oss på att få barn. Vi sålde takvåningen i Göteborg, vi hade ändå inte råd med den men ens första kärleksnäste är ändå speciellt, och flyttade ner i landet och bosatte oss utanför Lund. Martin fick jobb på sjukhuset och jag började undervisa på en av de stora gymnasieskolorna där istället.

På min 35 födelsedag och vi än en gång fick negativt besked om att jag inte blivit gravid sökte vi hjälp. IVF och allt vad det är var definitivt inte lika stor för 20 år sedan som det är nu men eftersom Martin jobbade på sjukhuset kunde vi få hjälp ändå.
När jag fyllde 38 fick vi beskedet att jag äntligen var gravid och den 2 januari, 1993 föddes äntligen våra älskade barn. Vi hade redan tidigt bestämt vad vårt barn skulle heta om det blev en pojke eller flicka. Nu fick vi både en Charlotta och en Karl.
”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” hade barnmorskan sagt när hon svept in de båda lintottarna i två filtar. Den ena hade mormor virkat och den ena hade farmor stickat. Charlotta hade fått den gröna och lagts i Martins famn medan jag fick Karl i den gula filten.

Vi hade bett om könsneutrala färger eftersom vi inte vetat könen i förväg. Visst kunde man få reda på det, men vad var sporten med det?

Jag hade vetat redan då att mina barn var ämnade för något speciellt. Inte bara så att de var släkt med mig, skämt åsido, utan för de var perfektion. De var precis likadana och de flesta kunde inte se skillnad på dem utan var tvungen att lyfta litet på filten för att se vem som var vem.

Mina små lintottar som skulle ta hand om varandra. Då visste jag bara inte att Charlotta var mer speciell än andra barn och att Karl skulle bli den som fick ta hand om henne på ett vis som ingen skall behöva ta hand om sin syster.

Jätte bra!!!

Kapitel 1


Karl
Ibland önskar jag att min syster var handikappad på riktigt. Misstolka mig rätt nu men det är faktiskt rätt irriterande att hela tiden få frågor likt
”Vad är det för fel på din syster?” som att jag skulle veta. Jag kan väl inte veta varför Lisen måste vara så jävla unik? Varför min syster som föddes helt normal med namnet Charlotta, plötsligt vid fyra års ålder fått för sig att hon var Lisen. Allt sedan mamma läste sagor för oss och den där förbannade boken om Lisen som inte kunde sova lästes upp hela tiden.

Då tyckte båda mina föräldrar att det var så sött med Charlotta som trodde att hon var Lisen. Skall jag vara ärlig tror jag att förvandlingen från Charlotta till Lisen började redan första gången och mamma lekte att Charlotta var Lisen. Jag tänkte inte skylla på mamma men nu när jag berättar det här förstår jag ju också att det låter som att det är hennes fel. Det är det inte. Det är inte pappas fel heller. Jag tror det är en kombination av uppmuntrande och något fel på Lisen.

Allvarligt talat, jag vet inte hur många psykologer hon har pratat med genom åren – med början på min mamma. Inte för att mamma är en riktigt psykolog, bara lärare inom psykologi. Jag vet dock ingen som är så insatt i detta psykologiska fenomen som Lisen verkar lida av dock som mamma.

Hon började prata med Lisen redan i första klass då fröknarna börjat uppmärksamma att Lisen kastat äpplen på de andra klasskamraterna efter att någon i deras läsebok gjort det på några. De hade inte hunnit så långt i boken så att de berättade att de var fel att kasta äpplen på dem, det enda jag vet är att Lisen varit galen och skrikit och gråtit i vild panik när lärarna fått lyfta in henne i klassrummet. Jag var sjuk den här dagen, annars hade det varit jag som fått ta hand om henne.

Hur mamma lyckades få Lisen lugn den gången vet jag faktiskt inte. Jag vet bara att efter 12 timmars skrik i vårt rum kom mamma ut med näsblod och ett stolt leende på läpparna om att det var över.

Innan detta var Lisen normal. Hon hade inte visat något konstigt alls, förutom att vilja bli kallad Lisen då. Givetvis gjorde hennes namnbyte att jag inte kunde kalla mig Kalle. Kalle och Lisen, vilken kombination. Istället förblev jag Karl den duktiga. Efter det med läsboken började mamma prata med Lisen om att man inte får vara elak, även om folk i böcker är det. Lisen hade väl nickat och inte brytt sig mer förrän det blev läggdags och de hade läst Snövit. Den natten låg Lisen och skrek för att hon inte ville att mamma skulle mörda henne med ett förgiftat äpple.

Det var första gången som det var jag som räddade Lisen från hennes mardrömmar. Efter att ha legat i timmar i hennes säng efter sagan så tog jag upp Lisen kan inte sova och hackade mig igenom den för Lisen. Jag gjorde samma sak som jag sett mamma göra när vi var små och lade bollen i hennes säng. När jag kom till sidan som Lisen inte kunde sova så sade min syster precis samma ord, fast hon kallade mig istället.

”Karl, jag kan inte sova för jag får inte plats i sängen!”. Jag hade nästan börjat skratta. Jag hade lyckats med det som varken mamma eller pappa lyckats med, jag hade tystat Lisen med hennes egen historia.

Varför jag plötsligt blivit så lättad är faktiskt inte så egoistiskt som det verkar. Visst ville jag sova men jag var faktiskt stolt också. Jag, den som alla skuffade undan då Lisen var så konstig första gången lyckades stoppa hennes andra utbrott!

Tyvärr ändrade jag åsikt rätt snabbt. Att ha en konstig syster gör att folk i skolan säger väldigt mycket som inte alltid en sjuåring borde få höra. Att säga att jag inte kände henne var en omöjlighet. Han och Lisen var spegelbilder till varandra, förutom att hon hade längre lockar än vad han hade. Han hade inte heller hjärta att skjuta henne ifrån sig utan istället för att vara tillsammans med sina kamrater, valde jag som sjuåring att sitta bredvid hans syster som fortfarande inte förstått varför folk kollade snett på henne, som att hon inte ens visste vad hon gjort.

Jag säger inte att jag önskar att min syster var handikappad på riktigt, jag säger bara att det hade varit så mycket lättare att faktiskt få en diagnos på henne så att man slapp vara brodern med den knäppa systern.

Jättebra!!