Hotel Sunny Paradise [SV]

Jao, jag vet inte vad det här kommer att leda till och hur aktiv oaktiv jag kommer vara med den men nu kör vi:

Titel: Hotel Sunny Paradise
Språk: Svenska (lite engelska och spanska kommer eftersom det inte utspelar sig i Sverige )
Typ av text: Skönlitteratur antar jag...
Antal kapitel hitills: prolog + 1
Färdigskriven: Nopp
Rating: G/PG
Beskrivning: Mia ska åka och sommarjobba på ett hotell i Spanien och det handlar helt enkelt om vad som händer henne under resan.

OPS! Jag kan ingen spanska, den biten står Google för



Prolog:

Det här skulle jag ha kallat paradiset. Andledningen till att jag inte gjorde det var enkel: Jag skulle inte ha semester på Hotel Sunny Paradise, jag skulle jobba där. Om man tänkte på att min spanska var ganska rostig och att jag skulle dela rum med två andra arbetare (du hörde rätt, jag kommer inte ens att få ett eget rum) så skulle de här veckorna bli raka motsatsen till paradiset. Även om Hotellet hette Sunny Paradise så skulle det lika gärna kunna vara Rainy Hell, i alla fall för mig. Sak samma om det här jobbet enligt mina föräldrar var ett drömjobb som det hade jobbat hårt med att fixa för mig. Jag visste inte ens vad på hotellet jag skulle jobba med när bussen började köra ner mot byggnaden. Man hade sett hotellet flera minuter tidigare och det första jag sett hade varit den stora gula neonskylten med en stor tecknad sol efter namnet. Nedanför alla balkonger låg de fyra stora pooler med flera hundra solstolar runt. Och det var inga minibassänger direkt, jag hade inte ens räknat med babypoolen. Det var helt klart överdrivet. Rena paradiset alltså, i alla fall om man var som jag och gillade allt som var stort och lyxigt. Men att hålla ett sånt här ställe igång? Jag slog vad med mig själv att jag var en av minst 2000 arbetare där.




Japp, nu vet jag inte hur ofta jag kommer att uppdatera (troligen inte så ofta) men i alla fall...

Känn dig bevakad!
Skriv mera!

Låter Braigtbravärrebraigtare!!!!

Första kapitlet är klart men jag vill ha kommit en bit på andra först. Men ikväll kommer det troligen då

Jippie!
Längtar!

^Håller helt med ^

1

3272. Jag hade varit långt ifrån rätt tal men jag hade ändå haft rätt. Mängden anställda matchade stället, den var enligt mig enorm. Jag hade blivit visad in genom personalingången av Lovisa, en av de få andra svenskarna som jobbade på stället.
”Är du den nya städerskan?” hade hon frågat mig när hon sett mig vid busshållplatsen.
”Ärligt talat så vet jag faktiskt inte, jag vet bara att jag ska jobba här.”
”Sofie?”
”Nää, jag heter Mia”, svarade jag.
”Jaså, då du är servitris här. Ni är tre svenska tjejer i tonåren här i år så jag gick till personalansvarige och fixade så att ni fick dela rum, annars plockas det fram oavsett ålder eller språk.” Jag kände mig tacksam, kanske skulle jag inte behöva känna mig annorlunda eller utanför på grund av språket då jag och mina rumskamrater pratade samma.
”Det låter okej”, hade jag sagt utan att visa några känslor.
Nu stod vi utanför rum 12, alltså ett av dem längst ned i den enorma anläggningen. Korridoren var till och med under jord på ena sidan och den hade varit det på båda sidor om det inte varit för att berget sluttade ner i havet.
”Du börjar imorgon och då är det bara att gå till köket så tror jag att det går bra”, sa Lovisa innan hon gick uppför trappan som ledde uppåt.
Jag slog upp dörren för att möta mina nya rumskamrater och hoppades innerligt att de inte var så illa.

Jag var misslyckad, i alla fall just då och enligt mig. Jag tröstade mig med att det säkert skulle vara bättre imorgon eller att jag var den enda som tyckte så. Men jämfört med Sofie och Jenny (mina nya rumskamrater) så kunde jag inte se mig själv som något annat.
Jenny var bara femton år och verkade klara sig i princip själv. Jag måste ha framstått som en idiot när jag bad henne om hjälp med att bädda. Och jag skulle vara äldre än henne? Det var knappt så att jag trodde det själv. Dessutom så verkade hon inte direkt nöjd med sin arbetsplacering som diskare och sa själv att hon hade jobbat hårt för att komma hit.
Sofie var sjutton år och duktig på det mesta. Hon verkade inte ha något emot mig men gav intryck av att vara en sån som var vänlig mot alla. Hon log hela tiden samtidigt som hon briljerade med sina kunskaper. Jag trodde först att jag haft väldigt tur när Sofie sa att hon läste franska i skolan tills senare på kvällen när hon pratade i telefon med sin mamma och jag förstod att hon var minst halvspansk och troligen växt upp med båda språken.
Sen så hade vi mig, sexton år med föräldrar som fixade allt. Bortskämd som tusan precis som alla andra i mitt område. Men vem var jag? Det skulle jag ta reda på. Jag ville för första gången i mitt liv vara någon mer än vad mina föräldrar kunde ordna. Jag ville vara mig själv. Men vem var jag?

Jag sov inte så gott den natten. Min säng luktade som produkter med dålig kvalitet brukade göra och jag ville här ifrån. Men jag kunde inte ringa till mamma och pappa och säga att de skulle komma och hämta mig. Jag skulle klara det här på egen hand och de skulle bli stolta. Sofie och Jenny verkade sova lugnt så jag vågade inte gå upp heller. Jag bara låg där och tittade upp i taket och plötsligt så vaknade jag. Jag hade somnat i alla fall men särskilt mycket sömn kan jag inte ha fått. Jag klädde på mig och släpade mig iväg mot entréplanet. Men var någonstans var det Lovisa hade sagt att vi skulle mötas? Var det receptionen? Eller kanske köket?
Men om jag gick till receptionen så kunde jag ju fråga om jag skulle till köket? Jag hade inte hunnit tänka längre än så innan jag slog i något. Inte något förresten, i någon var det. Jag tappade balansen och vacklade bakåt några steg.
”Ursäkta”, sa den unga killen som jag tydligen backat in i. ”I mean sorry.”
”Det är lugnt, jag är svensk.”
”Jaha, vad bra! Jobbar du här eller är du på semester?” Han hade ljusblå ögon och ganska långt hår för att vara kille.
”Jag ska börja jobba här nu, jag är ny. Jobbar du också?”
”Ja, jag började förra veckan. Kan jag hjälpa dig med något?”
”Du kan hjälpa mig lite. Ska jag till köket eller något annat ställe?”
”Ja, när jag var ny så mötes vi i köket första dagen.”
”Tack”, sa jag och började röra mig åt det hållet som skylten ”Kitchen, Cocina” visade åt.
”Vänta! Vad heter du?”
”Mia”, sa jag hastigt innan jag började röra mig bortåt igen.
”Mia”, upprepade han. ”Trevligt att träffas!”

Jag var självklart ganska sen så Lovisa var inte vidare glad där hon stod och väntade på mig.
”Jag gick vilse”, bortförklarade jag mig.
”Det är då säkrast för dig att det inte händer igen”, sa Lovisa strängt. ”Kom så visar jag dig vad du ska göra.” Jag fick ett förkläde, blev visad var menyerna fanns och så. Det var ganska lätt faktiskt, speciellt nu vid frukosten då jag inte behövde prata med någon eftersom det var buffé. Jag klarade mig faktiskt ganska bra så mina tankar började vandra bort mot roligare saker.
Undrar när jag får ledigt, tänkte jag. Och kommer jag att träffa på den där killen igen?

När frukostbuffén hade stängt så fick jag min gladaste överraskning hittills: Jag skulle få ledigt en timme innan lunchen! Jag sprang ner till vårt rum för att ta igen den sömn jag missat under natten. Men den här gången var jag noga med att ställa klockan på ringning.



Nu ska vi se hur lång tid det tar till nästa

SuperDuperMegaBraÅzomDuktigt

Åhhhh, tack

VarseGodeVarseGod