Novell ~ Flickorna som dog hand i hand

Detta är bara en 1½ A4 novell. Den har ingen början, och inget slut. För allt är liksom bara... Det börjar liksom mitt i. x)

OBS. Jag skulle rekommendera att personer under 11 inte läser den. Eftersom den har med lite... Ruggiga bitar (Självmords grejer).


Flickorna som dog hand i hand

Jag förstod inte hur. Förstod inte varför. Förstod inte någonting. Jag bara stod där, som en fåne. Med handen höjd, handen jag höjt för att stoppa henne. Stoppa henne från att hoppa. Men det var såklart försent, försent för att göra något alls.
Jag kunde inte gå ner till henne. Det skulle bli för mycket för mig. Att se kroppen som hon en gång hade levt i, som nu skulle vara tom. Den skulle bara var ett skal, som när ormen rensar skin.
Sakta men säkert kom känslorna tillbaka, känslorna jag i hela mitt liv aldrig kunnat kontrollera. Och nu när alla känslor var så starka var det ännu svårare att kontrollera dem. Alla kurser i hur man kontrollerade känslor, hur man hindrade de dåliga från att ta över helt – hade varit helt i onödan.
Miriam hade aldrig haft det svårt att kontrollera sina känslor, hon hade varit som de andra, normal, fast ändå annorlunda. Ändå hade det svämmat över med känslor, och hon hade...
Först då insåg jag vad Miriam hade gjort. Och nu kunde jag inte hålla tillbaka känslorna längre. Jag kämpade inte emot, jag lät dem komma. Lät dem ta över mig. Jag brydde mig inte längre. Den första känslan som kom var ingen överraskning.
Sorg. Det var kring den känslan som allt började – hade hon, Miriam sagt. Eller rättare sagt: ”Sorg är början, början på allt. Varför skapade Gud världen? För att han var ensam. Ensamheten är en del av sorgen” Alla de där orden hade följt med sedan första gången jag hörde dem av henne. Hon som hade hjälpt mig igenom elden och isen. Hjälpt mig hitta mitt liv. Men tänk om det varit hon skulle behövt hjälpen?
Hon – Miriam – hade varit mycket bättre lärare än någon annan jag träffat. Hon visste hur jag fungerade, visste av vad jag överreagerade. Fast hon visste också – till skillnad från de där lärarna - vad som fick mig att bli glad igen, och vad som fick mig på bättre humör. Hon var aldrig en lärare för mig, hon var bara Miriam.
Nästa känsla som kom, var inte lika välkommen som den förra. Till och med hon hade sagt att ångest var en av de värsta känslorna.
Jag kände hur jag bara ville sticka något i mig själv, jag ville slå något verkligen hårt – även fast jag visste att det inte skulle hjälpa för att få Miriam tillbaka. Jag började skrika, fick ur mig min sorg. Och hoppades att ingen hörde mig, ingen skulle komma upp och fråga om allt är okej. För inget var okej! Och då skulle de bara ringa någon som skulle föra mig tillbaka till platsen där jag var före Miriam hjälpt mig.
Hur kunde jag varit så dum, att jag trodde att hon hade det för bra, när hon kanske led? Jag visste mer än någon annan att det inte var en skön känsla att känna sig ensam. Jag skulle varit där för henne! Allt var mitt fel.
Jag sökte skräckslaget med blicken runt i lägenheten (Efter något jag kunde skada mig själv med) – Miriams lägenhet. Som hon skulle ha med sin mamma.
Hennes mamma, som snart skulle komma hem och upptäcka detta. Jag och Miriam. Endast att vi hade varit i samma lägenhet skulle vara dåligt nog. Och när hon skulle upptäcka vad som hänt med Miriam skulle hennes första tanke vara att det var mitt fel.
Plötsligt kunde jag inte tänka klart. Jag kunde inte tänka alls. Jag satte mig ner. Och gjorde det man absolut inte fick göra. Jag bröt ihop. Brydde mig inte om vem eller vad som såg mig där jag satt på golvet. Tårarna bara strömmade ner för mina kinder på samma gång som jag nästan skrek ut min smärta. Jag hade inte ork kvar för att torka bort dem, jag satte bara där, och väntade på att någon skulle hitta mig. Skälla på mig, så att jag kunde få känna mig dåligt igen.
Alla världens psykologer skulle sagt: ”Fortsätt att kämpa! För Miriam. Hon skulle nog velat det”. Men Miriam skulle sagt: ”Kämpa för MIG, kämpa för DIG, kämpa för OSS”. Men vad skulle jag ha att kämpa för nu? Miriam var bort för alltid. Inte kunde det bli ett OSS då?
Plötsligt slog det klart för mig vad jag måste göra. Något som kommer att förändra Miriams mammas sätt att se på mig, om hon ens brydde sig.
Jag tittade ut genom fönstret som Miriam hade hoppat ut genom, fönstret som inte hade en massa gasande bilar under sig, fönstret som istället hade en lugn lite trägård. Jag orkade inte titta på klockan och kolla när Miriams mamma skulle komma hem. Det enda jag kunde tänka på var vad som kom efter döden. Vad kom efter livet? Vad innebar döden?
”Jag kommer till dig, Miriam” sa jag innan jag tog sats och hoppade ut genom det öppna fönstret. Vinden rusade genom mitt huvud, jag kunde riktigt känna hur ont det skulle ta när jag kom med en sådan här fart i marken. Men smärtan jag väntade på kom aldrig. Jag kände ingenting. Ingen smärt, inga känslor. Jag var bara en kall galen flicka, som var självmordsbelägen.
Mitt hjärta slutade inte slå fast jag redan hade ramlat i marken. Sedan tog jag min sista kraft åt mig och tag i Miriams hand. Och allting mörknade allt.
________

Detta var bara något jag kastade ihop på några timmar. Det är inte alls efter tänkt eller något. Fick bara lust att skriva något.

Den var bra men sorglig :'(
Du skriver som en Gud

Tack

Väldigt sorgligt. Du skriver obeskrivligt jättebra.

Tack! Det värmer! ♥

Det var fantastiskt men sjukt sorgligt. Du skriver underbart.

Tack

Jätte bra, men sorglig :')

Bra historia, men jag tycket ayt åldersgränsen bör gå vid 14...

Gud så, sorgligt. Men gud, vad du är duktig! :o