Run Away [Novel]

Titel: Run away
Rating: PG-13
Kapitel: 1
Språk: svenska
Handling:
Cameron blev lämnad på barnhemmets trappa några dagar efter födseln tillsammans med ett brev som förklarade vad han hette och när han var född. Femton år senare är han fortfarande fast vid samma ilska som dagen då han blev bortlämnad. Han vill hämnas på sina föräldrar och visa för dem att han är mer än vad de tror och att de gjorde ett stort misstag. Han rymmer till staden New York där allting inte blir precis som han planerat...


Kapitel 1
Something else than sadness

Gatlyktorna lyste svart i hela området. Från fönstret på andra våningen i det ruckliga gamla tegelhuset kunde man lätt se utöver hela staden. New York hade alltid varit maffigt, med höga byggnader och tutande taxin som ville slippa förbi de andra bilarna så snabbt som möjligt. De flesta brukade inte få chansen att se det.
Cameron tittade sig snabbt över axeln, en flicka, inte äldre än fyra år, stod och tittade på honom med stora ögon. Han gjorde ett tecken att hon skulle vara tyst, vilket hon förblev, det enda hon gjorde var att titta på honom.
Genast vände han snabbt blicken mot fönstret igen och plockade fram fickkniven ur sin högra jeans-ficka innan han dyrkade upp fönstret som någon gång blivit fastspikat. Eftersom huset var så pass gammalt och slitet så var det inte speciellt svårt att få upp fönstret. Det skramlade till en gång, som fick en katt rakt under fönstret att fräsa till av förvåning och rusa in i ett par buskar. Cameron brydde sig inte om för att lyssna efter ljud ifall någon skulle ha vaknat, han hade inte tid med det. Det var nu eller aldrig.
Han kikade ut över kanten på fönsterbrädan, över två meter var det ner till marken, åtminstone tre av det han kunde se i mörkret. Han hade tur, månen var precis bakom några moln på den bäcksvarta himlen, vilket betydde att ingen skugga av honom skulle synas.
Han plockade upp ryggsäcken som låg på golvet bredvid hans fötter och lade den tillrätta. Efter det gav han tjejen bakom sig en kort blick och hoppade. Han landade med en hård duns på gräsmattan, hans högra fot landade i en sned vinkel och ett sting av smärta gick igenom den. Han lade ett finger i munnen för att inte skrika, han hade endast stukat den, så han kunde inte förmå sig att gå tillbaka.
På grund av hans självsäkerhet så ställde han sig snabbt upp och började smärtsamt gå. Asfaltsvägen kom genast emot honom då han klättrat över stängslet som inhägnade barnhemmets gård. Det var stort, fult och definitivt inte inbjudande. Där hade Cameron varit tvungen att tillbringa femton år, nu var det slut på det, han skulle aldrig mer sätta sin fot på det stället.
Foten återhämtade sig underligt snabbt, han hade förmodligen inte stigit så hemskt mycket fel, eftersom endast små sting gick igenom den då han smög sig vidare längs vägkanten. Inga bilar körde, med tanke på att barnhemmet befann sig av den delen av New York som var minst befolkad, så körde det inga bilar vid den tiden på natten.
Han skulle till den stora staden, där kunde han få ett litet jobb för att kunna livnära sig själv. Förmodligen fanns där även någonstans för honom att bo, om inte så fick han väl lura något hotell att han var rik och kunde bo där. Han hade alltid varit bra på att skådespela, det var en av hans få starka sidor. Han hade flera gångar slingrat sig ur något han inte velat göra på barnhemmet.
Hjärtat stannade i bröstet på honom då han hörde ljudet av en bil, utan att tveka hoppade han ner i diket och lade sig platt. Eftersom det var sommar och det inte regnat på flera veckor så hade han tur, det fanns inget vatten i diket.
Bilen körde sakta, polisen! Han hade endast varit borta i ungefär femton minuter och redan körde de förbi, sakta också. Det verkade som om den lilla flickan som märkt honom hade berättat för ordningsmännen på barnhemmet i alla fall. Han hoppade upp på fötter igen och drog upp huvan på sin slitna, svarta jacka. Det fanns inget värre än poliser, de fanns överallt och i precis det ögonblicket som de inte borde.
Som tur så visste han en snabb genväg in till staden, då han väl skulle hinna in till New York så skulle de aldrig hitta honom. Barnhemmet hade ingen bild på honom heller, det hade han sett till. Men de kunde förstås beskriva honom, som en femtonårig medellång kille med blont hår och gröna ögon. Det var så som han såg ut, välbyggd var han också eftersom han ofta sportade då de var ute på dagarna på barnhemmet.
Han hade blivit förd dit, genast som han föddes av sina föräldrar. Trodde han, de hade lämnat honom på trappan inlindad i en filt med ett brev inuti. Där det endast stod att han hette Cameron och när han var född. Inget annat, inte ens varför de lämnat honom där. De hade lämnat honom på natten, vilket var en del av orsaken varför han hade rymt vid exakt samma tidpunkt. Det enda han egentligen ville vara att hitta sina föräldrar och visa för dem vilket stort misstag de gjorde då de lämnade honom.
”Cameron”, sade han till sig själv. ”Du borde ha gjort det här mycket tidigare.”
Han hoppade över en stor stock som låg rakt i hans väg på stigen som han gick vid de tätbebyggda radhusen. I ett av fönstren lös det och han kunde höra smått ljud av teven, förmodligen så var det något roligt program. Eftersom människan som tittade på teve skrattade hela tiden.
Cameron tittade mot stan, han var inte långt ifrån, men förmodligen så skulle han inte få så mycket gjort då det var natt. Han kunde lika bra stanna till vid radhusen och gömma sig i ett av de få träden som fanns där för att få till sig en någorlunda sömn. Han ville inte precis bli sedd genast som han flytt från barnhemmet, i så fall kunde ju vad som helst hända.
Han hoppade smidigt över staketet som markerade ett av radhusens gård, vilket råkade vara till det huset som det lös ifrån. Där fanns det mest träd, tätt, bakgården var inte speciellt välordnat och gräset var oklippt. Så han antog att det inte fanns någon som gick så ofta på bakgården.
Cameron klättrade upp i det trädet med tätast av gröna löv, han satte sig på den kvisten som såg bekvämast ut. Sedan lade han sin ryggsäck bakom huvudet och stängde nöjt ögonen. Äntligen var han fri...


Ska jag fortsätta?

Jag tycker du ska fortsätta kusse!

fortsätt det var väldigt bra

tack så mycket! ska försöka få ett till kapitel tills i morgon

Kommer det meer snaart?!

Riktigt snart, skriver just nu!

(Y)! men stressa inte!

Ursäktar dröjsmålet! Men här är kapitel 2 iaf!

Kapitel 2
Stuck again

Cameron vaknade tidigt i gryningen, solens första strålar värmde hans ansikte precis som han var på väg att falla ner ur trädet. Han hade inte precis fått mycket sömn, med blicken mot vägen ifall någon polis skulle stanna för att se ifall de hittade honom. Han hade haft tur, endast två polisbilar hade kört förbi i just detta område under hela natten.
Med en duns landade han på marken innan han sträckte sig efter ryggsäcken från grenen och lade den på ryggen igen. Klockan kunde inte vara mer än fem på morgonen, vilket egentligen var ganska tur, eftersom människorna inte brukade vara vakna vid den tiden.
Han hoppade smidigt över staketet igen och började gå längs vägen mot staden, han skulle vara framme om ungefär en halvtimme om han inte var tvungen att gömma sig för någon. Med öronen spetsade och ögonen klarvakna gick han.
Efter ungefär en halvtimme befann han sig faktiskt i en smal gränd på väg in till New York. Han hade aldrig varit där förut, barnhemmet hade aldrig vela kosta sig en cent för att barnen skulle slippa och se staden. Själv var han väldigt nöjd, men även uppspelt med tanke på att han var efterlyst. Precis som på film, som om han hade rymt från fängelset och alla var efter honom. Inte för att det var så viktigt, men för honom kändes det så. Han var ju ändå endast femton år.
Människorna i staden hade inte precis bråttom och de var inte så många framme vid den tiden, poliserna kom förbi hela tiden. Men de verkade inte lägga märke till honom med tanke på att han gick så tätt intill väggen vid trottoaren som möjligt. Då klockan slog åtta hade han redan hunnit ända in till New York centrum, där människorna i princip var som galna. De hade bråttom, knuffades och svor då de inte hann med de taxin som hade kört förbi. En gång hade Cameron varit tvungen att springa för livet då en galen gubbe hade missat sin taxi på grund av honom.
Han lärde sig i alla fall mer än vad han gjort på barnhemmet, redan vid lunch tiden så kunde han imitera alla sorts folk på gatorna, knarkare, smugglare, affärsmän, stressade typer, coola typer, nördar... Efter att ha följt efter var och en av dem i några timmar så visste han exakt hur han skulle röra sig. Det roligaste med det hela var nog det ifall en liten unge såg då han gjorde det, de skrattade så att tårarna rann ner för kinderna på dem. Annat var det med deras mödrar, som blev galna och skrek efter honom. Det var ju inte hans fel heller att han inte gillade att uppföra sig som rikt folk.
Efter att han inte ätit på hela dagen så fick han till sist nog av sin hungrigt knipande mage, så han svängde in vid det närmaste snabbköpet som han hittade. Han hade lyckats stjäla en mans plånbok tidigare på dagen, den hade inte innehållit så mycket pengar, men tillräckligt för att han skulle få till sig något att äta.
Cameron gick långsamt mellan hyllorna i snabbköpet med huvan på huvudet för att inte bli sedd av kamerorna rakt i ansiktet. I så fall kunde i misstag polisen få syn på honom och få ännu en ledtråd om vart han befann sig. Fast det förmodligen inte var troligt, men han var tvungen att vara på den säkra sidan i alla fall.
Han tog åt sig lite frukt, godis och en färdig macka samt läsk. På barnhemmet hade de aldrig fått läsk, förutom ifall någon viktig person fyllde år, vilket inte var speciellt ofta.
Med en suck ställde han sig i kön till kassan, han var inte precis den personen som hade mycket tålamod. Det var inte den starkaste sidan som han hade, verkligen inte.
”Sir, vi måste skynda oss”, sade en maffig man med kostym och en hörlur i ena örat. Camerons ögon vidgades, precis som agenterna i FBI-filmer brukade ha. Men denne mannen saknade svarta solglasögon, men ändå så var han säkert över två meter lång och mörkhyad var han också.
”Jag vet, Jones”, sade en annan man som stod bredvid den maffige. Cameron gissade att den maffige var den andre mannens säkerhetsvakt vid namn Jones. Mannen som Jones vaktade var medellång, hade kort blont tillbakadraget hår och såg ut att vara något mellan trettiofem och fyrtio. Han hade jeans och en svart jacka samt solglasögon.
Cameron log snett, eftersom mannen hade en säkerhetsvakt så betydde det säkert att han hade massvis med pengar. Massvis med pengar betydde för Cameron att han kunde få mer än endast en macka att äta nästa gång om han kunde få tag på mannens plånbok. Vilket inte skulle bli sås vårt eftersom Cameron var en väldigt duktig ficktjyv, det enda problemet var kamerorna och att det var massvis med folk i butiken.
Cameron gick ut ur snabbköpet utan att betala, istället ställde han sig utanför och väntade på att mannen samt Jones skulle komma ut genom dörrarna. Han skulle springa istället för att smyga, han hade lyckats med det två gånger, av två gånger. Ena gången hade han varit väldigt nära på att bli fast, men han hade ändå lyckats att komma ifrån offtret.
Nervositeten steg inuti honom, dörren kom upp och mannen uppenbarades med Jones efter sig. Cameron tvekade inte, han sprang genast och knuffade till mannen på samma gång som han nappade åt sig plånboken innanför jackan. Han hade ingen aning om hur han vetat att den funnits där, han hade bara vetat.
Snabbt började han springa, mannen samt Jones var inte sena att ta upp jakten och följa efter honom. Om Cameron vetat att mannen varit så snabb så skulle han aldrig ha tagit plånboken. Men han hade ju aldrig sett honom springa! Mannen tog tag om Camerons axel så att han tappade balansen och föll ner på trottoaren med en hård duns. Friheten hade inte varat så länge i alla fall...

Jeiii! skitbra! Varför har jag en konstig känsla att "mannen" kommer vara en kändis?

haha, maybe!