Mixed (novellstycken)

Hej!
Ibland får jag lust att skriva; bara skriva. Ingen handling, inget förbestämt.. ingenting planerat. Jag bara skriver. Det måste inte vara från första början på en novell eller en hel berättelse. Det räcker med bara en del, några (många) meningar som ger en skymt av någon handling, någon känsla eller liknande.

Nu är det så att jag kommer skriva dessa texter i denna tråd. Skriva av mig. Låta fantasin flöda från hjärtat. Ni som har läst eller läser mina noveller vet hur jag skriver. Ni får välja själva om ni vill bevaka eller inte, eftersom det i stort sätt kommer handla om olika saker varje gång jag skriver. Men jag vill gärna ha era synpunkter och åsikter över mitt skrivande - både positiva kommentarer och konstruktiv kritik om ni har nån.

De 5 första styckena ni kommer att få läsa är först skrivna (av mig) på en annan hemsida, så jag kopierar in det jag har skrivit och skickar det här istället.

Så fort jag ser att jag har fått någon kommentar så skickar jag första stycket.

Är det möjligtvis så att jag kan ha sett en likadan tråd av dig på Kpw? Men, den var intressant, så jag bevakar den här också. Älskade nämligen det du skrev då.

Japp, jag har skapat en likadan som där (vilket jag skrev där uppe - fast inte just att det var från KPw ^^ ). Kul att du tyckte om det! Nu i början lägger jag upp samma som jag hade där, eftersom jag vill bevara dem på det här sättet då KPw inte har många veckor kvar med community..

Iaf; här kommer första stycket! (Också första jag skrev på Kpw)
----------------------

Det susade i öronen. Jag visste inte om det var för allt blod som rusat upp i mitt huvud de senaste sekunderna, eller om det var adrenalinet som pumpade inom mig. Jag hade ingen tid till att lista ut vilket. Jag låg på den grusiga marken, med småstenarna irriterandes stickande i min hud, på kinden, på hjässan, armarna och benen... Allt gjorde så ont. Benen värkte av ansträngning och mina andetag var tunga och osammanhängande. Allt var grumligt framför mina ögon. Jag kunde bara se svaga konturer av vad som fanns runtomkring mig, men jag hade uppfattat tillräckligt mycket för att veta hur omgivningen såg ut innan jag föll. Innan jag fick den stora stöten i ryggen, där smärtan brände mig längs ryggraden och hindrade mig från att röra mig. Mina ögon var blinda av smärta, men också av tårar. Svidande tårar som jag helst av allt ville dölja. Jag var svag. Jag låg kvar på marken, stilla, men med bröstkorgen i ständig rörelse i takt med de svåra andetagen. Allt verkade vara tyst, eller också så var det bara den susningen och pulsen i öronen som gjorde det svårt för mig att fånga upp andra ljud.
Jag kunde se en mörk gestalt närma sig en bit framför mig. Jag kunde inte avgöra hur den såg ut. Jag såg inget i detalj, och eftersom jag låg på marken såg jag ändå inte mer än vad som tycktes vara ett par ben. Varelsen rörde sig med långa, lätta steg, men man såg tydligt hur den satte ner sina fötter i marken. Den stannade bredvid mig, verkade granska mig, men sa ingenting. Antagligen ville den inte avslöja sig. Jag visste direkt att det var denna person, denna främling, som hade träffat mig i ryggen. Med vad visste jag inte. Det kunde inte vara en kula eller en pil; då skulle jag redan lämnat denna värld. Då skulle inte smärtan finnas kvar. Då skulle jag vara fri, borta från alla känslor och rädslor.
Varelsen visade sig tydligare i mina ögon, även ifall jag fortfarande bara såg några kraftiga, svarta byxor i läder och ett par skor som blivit lätt uppslitna av promenader och all vistelse i den mörka skogen. Solen kastade bleka strålar mot mig mellan trädtopparna, men gestalten gav ifrån sig en skugga som hindrade solljuset att nå mina ögon. Det skulle inte göra mig något. Jag ville inte se vad som skulle hända därnäst. Den hukade sig. Jag såg det tydligt nu. En överkropp visade sig, iklädd en mörk väst med en långärmad tröja under. Jag kunde inte utskilja något mer. Jag kunde inte utskilja några tyger, några sorter eller detaljer. Jag såg fortfarande inte människans hela form. I alla fall tycktes den vara en människa, eller en varelse som liknade människan till utseendet. Han hade stora muskler och det gjorde hans armar väldigt stora och kraftiga. Rädslan hade ett strypgrepp kring mig. Den verkade närma sig. Jag kunde fortfarande inte röra mig. Jag hörde hjärtslagen bulta mot revbenen. Jag var säker på att det var det sista jag någonsin skulle tänka på. Mitt eget, livrädda hjärta som slog hårt i min bröstkorg, i hopp om att undkomma en förskräcklig död. Men det var försent. Jag kunde känna varelsens varma andedräkt mot min nacke. Jag rös, obemärkt. Andedräkten tydde på att denna mänskliga varelse andades lika tungt som jag, men hans var mer avslappnat, lugnare. Jag knep ihop ögonen, väntade bara på slutet.
Två stick. Först var det allt jag uppfattade. Två obarmhärtiga stick som skar in i min hals. Jag kände hur en isande känsla fyllde mina blodådror, som om ett gift slöt sig kring den röda vätskan, fyllde den med kyla och kompakt rädsla. Kylan, som verkade avstanna allt levande i min själ, spred sig snabbt. När den nådde mitt huvud kände jag mig svimfärdig, mer än för bara en stund sedan. Jag darrade, jag kände det på mig. Jag darrade häftigt. Jag kunde fortfarande registrera de två, skarpa föremål som stuckits in i min hals. Mina tankar blev suddiga, dimmiga. Jag kunde inte längre tänka klart. Jag skulle dö. Jag skulle inte klara av den kyla som spred sig inom mig. Det var som om hela min själ domnade bort.
Jag skulle dö, mitt liv var slut.
Det var min sista tanke innan jag lät mörkret ofamna mig, slänga mig in i ett nytt äventyr. Ett äventyr som ingen levande varelse kan berätta för en annan.

¨^

Goodigood

Oh...!
Det var fantastiskt bra skrivet!

Tack, tack. :3 Nästa stycke ni kommer att få läsa är också först skriven på KPw. Den blev så lång att jag delade in den i två inlägg. Här kommer då första.
Om man känner mig så blir man inte förvånad över att det finns med ett tvillingpar i den här delen. Faktiskt så är det samma tvillingar som jag skriver en bok om. Namnen på vännerna finns också med i boken. Fick nog inspiration från det här stycket... :p
--------------------

Det var tyst. Någonstans längst bort i ladan hördes ljudet av droppar som slog i golvet. Droppar av vatten, om man gick efter konsistensen på ljudet. Träplankorna som utgjorde golvet var slitna, ruttnade och på flera ställen syntes marken som mörka hål. De dammiga, gamla fönstren som satt placerade rätt högt upp på stenväggarna släppte inte in mycket ljus. Även ifall solen sken utomhus var det inte mycket från solstrålarna som nådde området innanför. Det bildades ljusstrimmor längs med fönsterna där dammet yrde omkring. Allt såg så spöklikt ut. Det knarrade då Zach satte ner foten på en sprucken bräda.
"Lämna dörren öppen. Annars blir det kolsvart här inne."
Det var Zachs tvillingbror Chris som brutit den tunga, aningen skrämmande tystnaden. Det kunde höras en svag, roande fnysning vid ingången.
"Det borde du ju gilla", sa en av de fyra andra personerna som var redo att bege sig djupare in i den stora ladan.
"Tyst, John", väste Zach.
Helst av allt ville han att det hela skulle var över. Han ville att det skulle gå fort, de skulle hitta det de letade efter och sedan sticka. Det kändes inte bra att gå in i den djupa ladan. Mörkret - vilket Zach avskydde mest av allt - omringade stället. En negativ energi låg runt hela den gamla byggnaden. Chris kom upp jämte honom, precis som John och tre andra pojkar i hans egen ålder. De skulle kallas hans vänner, men ibland var han inte säker på hur mycket de skulle kunna offra för honom. För honom och hans tvilling. De visste mycket väl hur farligt det här skulle bli. De hade själva beslutat sig för att fortsätta. De fick ta konsekvenserna, även ifall Zach undrade om han själv skulle klara av det.
Med lätta steg tog han sig längre in i den mörka enplansbyggnaden. Han höll blicken rakt fram, men kunde ändå se hur Chris försiktigt vred på huvudet då och då. Förutspådde han också något, kände han också den kyla som slingrade sig kring väggarna, redo att slå till när som helst? John, Will, Jeremy och Tony höll sig en bit bakom. Zach kunde höra på deras rörelser hur de satte ner sina fötter som om varje steg skulle aktivera en fälla.

De tog sig längre in i ladan, till vad som tycktes vara mitten. Längre bort kunde man se slutet, en stor, bastant stenvägg, lika ogenomtränglig som de andra. Zach ryckte till av en smäll. Ett ljud som skar genom hans sinne. Ljudet från när den tunga ekdörren stängdes igen långt bakom dem ekade i tystnaden. Den var för stor och tung för att kunna blåsas igen av vinden. Det blev om möjligt ännu tystare. För ett ögonblick trodde Zach att hans hjärtas plötsliga slag skulle höras, men tydligen verkade de andra för upptagna för att märka det.
"Zach..."
Zach vände snabbt blicken åt Chris håll. Han höll ögonen rakt spända framför sig, rakt ut i tomma intet. Det var något som inte stämde.
"Zach, spring."
Hans tvilling behövde inte säga det två gånger. Zach hörde bördan i hans röst. Han vände sig om gav de andra en snabb blick som att berätta att de också skulle ge sig av. Ge sig av innan det var för sent.
Men det var redan försent. Ljudliga klirr, hjärtskarande smällar sköt som knivar i luften. Fönstren gick sönder, slogs i bitar. Zach stod som förstenad ett ögonblick, vilket de andra också verkade göra. Den negativa energin flödade starkare än någonsin. Tjocka massor av vad som tycktes vara kompakt mörker tog sig fram genom sprickorna i glasen. Det gick fort, väldigt fort. Zach fick upp farten med de andra pojkarna vid sidan. De måste ut. Ljudet av när fem pojkar i femtonårsåldern snabbt tog sig tillbaka mot utgången blandades med skrin. Skrik som tycktes komma från det kompakta mörkret; öronbedövande tjut. De nådde porten, men mörkret följde inte efter. Istället hade den omringat hela mittendelen av ladan. Man kunde inte se någonting. Zach kände hur hjärtat värkte. Chris var kvar. Han hade stannat kvar, och Zach visste varför. Men det visste inte de andra. Will och Jeremy hade börjat försöka trycka upp dörren, utan något lyckat resultat. Tony och John hjälpte snart till. Efter vad som kändes som en evighet fick de upp ekporten. Det hade egentligen bara gått några sekunder, högst tio.
De sprang ut, ut i ljuset. Zach kunde inte njuta av solens varma strålar, även ifall det var det som stärkte hans själ, det som fick hans energi att återvända. De tog sig längre ut på ängen, bort från ladan, medan mörkret tonade upp sig utanför byggnaden där Chris fortfarande var kvar. Där hans egen tvilling var fångad.

Åh! Otroligt hur bra du skriver
Med känslor och allt... ♥
Vill bara dö med det som du skriver :3

Tack så jättemycket Nelly1513! Det värmer hela mig av att läsa din kommentar. :3
Kände mig sugen att ladda upp nästa del redan nu. Hoppas ni gillar det. :p
---------------------

De fem ungdomarna hade tagit sig längre ut på ängen, där gräset växte högt och svajade i de kyliga vindarna, de vindar som lyckats ta sig fram till dem från den nu övertagna ladan. Det kompakta mörkret, som nästan såg ut som rök, slingrade sig runt väggarna som nu verkade så långt borta - så svåråtkomliga, så främmande och frånvarande.
Zach satt halvt dold i gräset med den svagt gula nyansen. Han lät de kalla vindarna smeka hans kind, leta sig in i hans hår och rufsa om hans lugg. Hans blick var fäst på ladan. Han var inte rädd för att mörkret skulle komma till honom, men han var fortfarande rädd för det. Rädd för att det kan ha skadat hans bror. Han hade suttit där ända sedan de anlänt, kommit bort från den hemska upplevelsen. Han tänkte sitta där tills mörkret försvunnit; då det skulle vara fritt att ta sig dit igen. Han tänkte inte ge sig av därifrån innan han fått tillbaka sin tvilling.
"Hur länge har han tänkt sitta där egentligen?" En röst, som Zach kände igen som Jeremys, hördes en bit bakifrån.
De andra pojkarna stod i en lätt klunga bara fem meter bak. De pratade om honom, vilket de hade gjort nästan hela tiden om de inte kom på något annat att säga.
"Vem vet..." Det hördes en suck från Tony då han svarat på frågan, frågan utan svar.
"Vad tror han egentligen? Att mörkret kommer att försvinna och att Chris kommer att komma ut igen, helt hel och frisk?" John formade orden som en fråga, men alla visste att de var mer påpekningar.
De talade om Zach som om han var döv, som om han inte kunde höra det dem sa. Idioter. Men de fick säga vad de ville om honom, han brydde sig inte. Det visade bara hur lojala vänner de faktiskt var. Om man nu kunde kalla dem det. De hade slungats in i det här äventyret tillsammans, så vare sig de ville det eller inte så hade de fått påbörja det alla sex, utan chans till att gå tillbaka.
"Kom igen, killar. Visa lite medlidande." Den ende som faktiskt verkade ha en hjärna hade talat. Will.
Will hade varit den vän som stod Chris närmast och det skulle inte förvåna Zach om han också var orolig.
"Men tror du att vi inte bryr oss eller?" snäste John. "Vi är bara inte dumma, Will. Vi fattar i alla fall att vi inte kan ta oss dit. Det finns inget vi kan göra nu."
Zach kände ilskan sjuda inom honom. John hade han aldrig lärt känna tillräckligt bra för att få veta så mycket om. De sex ungdomar som först anlände till platsen hade gått i olika klasser. Chris hade gått i samma klass som Will och Tony, John och Jeremy hade gått i samma och så han själv, Zach, som inte hade gått i någon av dessa klasser. De hade haft ett helt vanligt liv, tills den förstörts.

Zach visste inte hur länge han hade suttit där, men när mörkret väl skingrat sig lite hade ett nytt, lite mindre hotfullt mörker stigit på himlen. Månen var redan halvvägs uppe, lyste ner över ängarna tillsammans med de svaga stjärnor som prydde valvet ovanför. Zach spärrade upp ögonen, överraskad men lättad över att mörkret var borta. Han reste sig hastigt upp på benen och det verkade dra till sig uppmärksamheten från de andra, som tystnade tvärt. Sedan började han springa. Han brydde sig inte om hur det värkte i benen då han snabbt tog sig fram över ängen i riktning mot ladan. Den enda smärta han märkte av var det som bultade i bröstkorgen. Hjärtat, som nästan sprängts i bitar, slog hårt, alldeles för hårt.
Det kändes som en evighet hade gått då han kommit ända fram. Han kunde höra andra steg bakom sig, men brydde sig inte om att de andra följde efter. Han sköt upp dörren, som de låtit stå på glänt i farten, och steg in. Det var fortfarande ett disigt ljus som spreds över det spruckna golvet. Den här gången var det månljus, med sin blåa nyans, som lyste upp området. Han gick längre in, med snabba, men försiktiga steg. Stället verkade lika öde som det hade gjort då de kommit in första gången. Det fanns inget spår av mörkret som funnits där innan. Det hotfulla, farliga mörkret.
Han kom fram till mitten, men såg fortfarande inget spår av sin bror. Chris... Hans namn ekade i hans tankar, som om han försökte ta kontakt med honom, men misslyckades. Han kände hur tårar började svida i hans ögon Även ifall han inte ville visa det för dem andra så brydde han sig inte om att torka bort dem. De föll inte, de rann inte ner för hans kinder, vilket han kände sig lättad över, men en ny smärta hade ersatt den förra. Det stack i hjärtat på honom, en olidlig smärta som väckt hans tårar till liv. Han hörde några försiktiga, lätta steg komma fram jämte honom och han visste, utan att se, att det var Will.
"Borta..." hans röst lät nästan förlamad, hes och bristande.
Will la en hand på hans axel och fler steg hördes bakom dem.
"Jag har aldrig sett någon som bokstavligen blivit uppslukad av mörkret förut..." Tonys röst lät osäker, men inte helt så seriös som Zach ville att den skulle låta.
Nu gjorde hela kroppen ont, som i protest. Den ville inte fortsätta mer. Den försökte dra ner Zach på golvet, få honom att ge upp. Men han tänkte inte ge upp. Det var det sista han tänkte göra. Bland alla problem de redan hade måste de nu också hitta hans tvilling. Men han brydde sig inte om vad det skulle ta på honom, han brydde sig inte om att han kanske skulle slå sig gul och blå på vägen. En sak var säker: Han skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka honom.
Jag ska hitta dig, Chris, tänkte han och kunde höra beslutsamheten i orden. Tro inte att det här är över. Jag ger inte upp.

Fantastiskt! Otroligt!
Herregud! Jag vill bara ha mer! Nu på en gång♥