Noveller mm

I denna tråd tänkte jag läa ut några noveller jag skrivit (bland annat de jag tävlat och vunnit novelltävlingar med). Den första är så pass lång att jag tar den i två delar, som kapitel.

"Saknad" del 1

Det hade hängt ett grått dis i luften hela dagen men regnet hade hållit sig tillbaka. Hela staden låg mörk och tyst, bara på kyrkogården lyste hundratals ljus i novembermörkret. Det var alla helgona kväll.
Nanna gick över en av kyrkogårdens välkrattade grusgångar med nedböjt huvud. De röda och gula höstlöven dansade för vinden runt hennes fötter och kvällsbrisen lekte i hennes långa, blekblonda hår. De klarblå ögonen var fuktiga och stora tårar rullade sakta utför hennes bleka kinder.
Hon sjönk ner på huk framför en gravsten i vit marmor. Stearinljuset i järnlyktan var utbrunnet så hon plockade ut det och tände ett nytt som hon varsamt satte in istället. Den varmt orangegula ljuslågan blev suddig för hennes blick när ögonen fylldes av tårar igen.
Det var ett mycket kort namn som stod ingraverat med guldskrift på den vita stenen. Noel. Nannas tvillingbror. Han dog i en olycka för drygt ett år sedan. Nanna skulle aldrig glömma den där dagen då det hände, aldrig glömma sin egen skuld i olyckan.
Den där dagen hade börjat som alla andra. Solen hade skinit från en molnfri himmel och speglat sig i vattenpölarna som vittnat om nattens regnoväder. Nanna och Noel hade haft sällskap till skolan precis som de alltid brukade ha. Just denna morgon hade de flitigt diskuterat den nya läraren i engelskas bra och dåliga sidor hela vägen fram till skolan. Skoldagen hade varit lika tråkig och händelselös som den alltid var och ingen hade kunnat gissa vad som snart skulle ske.
Efter skolans slut blev Noel tvungen att stanna kvar för att jobba med ett arbete i biblioteket så Nanna fick gå ensam hem. Noel hade bett henne stanna, men hon hade bara skrattat, skakat beklagande på huvudet och leende sagt hon minsann var vrålhungrig och ville ha mat nu. Ville han stanna kvar här fick han ta och göra det själv. Sedan hade hon gått. Solen hade värmt hennes rygg och hennes tankar hade varit glada och obekymrade.
När hon kommit hem hade hon ätit sitt efterlängtade mellanmål och när hon var klar med det gick hon ut i den blomstrande trädgården för att vänta på att Noel skulle komma hem igen. Nanna hade väntat länge, men Noel kom aldrig hem.
För att komma från skolan till villaområdet där Nanna och Noel bodde var man tvungen – om man inte ville ta en allt för stor omväg – att korsa en liten träbro över en villt brusande flod. Noel hade alltid tyckt om att på balansera på det smala täcket när de gick över. Nanna blev alltid lika rädd varje gång han gjorde det, hon hade alltid varit livrädd för att han skulle tappa balansen och falla ner i de livsfarliga strömmarna.
När de uniformerade poliserna kom och berättade att man hittat Noels döda kropp i floden värmde solen fortfarande Nannas rygg, den vackert indigoblå himmeln var fortfarande helt molnfri, fåglarna sjöng fortfarande och humlor och bin surrade fortfarande obekymrat från blomma till blomma. Men för Nanna slutade världen just då att existera och allt blev helt svart.
Efter den hemska dagen hade Nannas liv aldrig blivit det samma igen.
Hon hade ofta tänkt tillbaka på det som hänt. Hade Noel hunnit tänka någonting när han halkat på det hala broräcket? Hade han hunnit inse att det var slut, att han skulle dö innan han slagit huvudet i den där vassa stenen i floden? Hade han hunnit känna någon smärta eller hade han dött direkt? Nanna skulle aldrig få veta det, för Noel var borta för alltid.
Nanna reste sig upp från sin hukande ställning och torkade tårarna ur ögonen. Hon tog ett par steg bakåt och gick rakt in i någon som stod bakom henne.
”Förlåt.” mumlade hon hastigt, vände sig om och fann sig stå öga mot öga med en kille som hon mer än väl kände igen.
”Men hej, Nanna! Vad gör du här?” sa Alexander, Noels bästa vän. Men så såg han gravstenen och tystnade tvärt ”Oj då, förlåt. Jag tänkte inte…”
Alexander såg under lugg på Nanna. Det var väldigt länge sedan han sett henne senast, han kunde faktiskt inte minnas när det var. Enda sedan den tragiska olyckan med Noel hade de knappt haft någon kontakt alls. Nanna hade liksom gått in i sig själv, skapat en ogenomtränglig bubbla av sorg runt sig och knappt talat med någon. Det var synd, tyckte Alexander, för han hade alltid tyckt mycket bra om Nanna. Mer än han egentligen vågat erkänna.
”Det var länge sedan.” sa han ”Hur är det med dig nu efter… ja, du vet.”
Nanna ryckte på axlarna ”Vet inte.” sa hon ”Det är svårt att vara ensam. Men jag vet ju att det är mitt eget fel.”
”Du är inte alls ensam.” protesterade Alexander ”Du har mig. Och du vet att olyckan inte var ditt fel.”
”Jo.” mumlade Nanna och såg ner i marken, det långa ljusa håret föll ner över ansiktet och dolde hennes lysande blå ögon ”Om jag hade väntat istället för att bara tänka på mig själv, då hade det inte… han hade levt nu då.”
”Nej.” Alexander skakade på huvudet ”Det var inte ditt fel. Det som hänt har hänt, Noel skulle fallit även om du var med honom. Snälla, sluta anklaga dig själv för något som inte var ditt fel.”
Nanna svarade inte och hon såg inte upp.
”Jag måste hem.” Alexander gav Nanna en bekymrad blick ”Vi ses väl, hoppas jag. Du vet att jag finns om du behöver prata.”
Nanna svarade honom inte utan gick utan att yttra ett ord.

vad bra du skriver

Tack! ^^
Här kommer nästa del

"Saknad" del 2

Nanna visste att hon aldrig skulle se Alexander igen och visst kändes det lite sorgligt. Men efter ikväll skulle hon inte finnas mer, hon hade bara kommit till kyrkogården för att få se graven en sista gång. Det var så länge sedan hon bestämt sig nu, men hon hade inte varit redo tidigare. Hon orkade inte mer nu. Ingen brydde sig om henne, inte på riktigt. Inte ens Alexander. Alla, mamma, pappa och alla andra hade alltid tyckt mycket bättre om Noel än om henne. Noel hade varit den enda som någonsin brytt sig om henne, men nu var han borta. Och det var hennes fel. Hennes fel och ingen annans, ingenting som någon sa kunde ändra på det. Om hon bara stannat kvar och väntat istället för att bara tänka på sig själv hade det aldrig hänt. Det hade inte varit meningen att Noel skulle dö, om Nanna bara inte varit en sådan egoist skulle Noel varit i livet nu. Hon visste det.
Snart stod Nanna på toppen av den höga klippa som reste sig i ena änden av kyrkogården och tittade ner. Det var långt till marken. Det sög till i Nannas mage av obehag, hon hade aldrig gillat höga höjder. Men hon måste vara modig, ingen skulle ändå sakna henne.
Nanna drog ett djupt andetag, blundade och hoppade. Hon kastade sig utför klippan och lät sig falla handlöst. Hon föll neråt, neråt. Det kändes som om hon aldrig skulle nå marken. Hon hade trott att det skulle göra ont, men hon kände ingenting. Hon bara föll rakt in i ett vitt ljus.
”Nanna?”
Hon hade fortfarande ögonen hårt ihopknipna. Var hon död nu? Det kändes inte så.
”Nanna?”
Vem var det som sa hennes namn? Hon tyckte att hon kände igen rösten, men det kunde det ju inte vara…
”Nanna?”
Hon var säker på att det var hans röst, men det var ju omöjligt. Han var ju död.
”Nanna, är det du?”
Nu stod hon inte ut längre. Försiktigt slog hon upp ögonen och såg sig häpet omkring. Hon befann sig i ett rum med golv, tak och väggar så vita att de bländade henne. Och där, i rummets mitt stod någon som hon skulle känt igen vart som helst. Noel. Hans blekblonda hår gnistrade i det skarpa ljuset och hans blå ögon såg bekymrat på Nanna.
”Nanna, vad håller du på med?” sa han i en låg och anklagande ton ”Varför?”
Nanna såg skamset ner i marken och lyckokänslan som bubblat upp inuti henne när hon sett sin bror försvann snabbt.
”Det var ju inte du som skulle dö.” mumlade hon ”Det var ju mitt fel. Hade jag inte gått så…”
”Nanna.” avbröt Noel ”Anklaga dig inte för det som hände, det var inte ditt fel att jag dog.”
Nanna såg upp. Hennes ögon var fyllda av tårar.
”Jag saknar dig.” sa hon i en knappt hörbar viskning ”Jag saknar dig så mycket. Varje dag, varje minut och varje sekund. Hela tiden. Jag orkar inte leva mer utan dig. Förstår du inte det? Du är den enda som någonsin brytt dig om mig.”
”Var inte löjlig, Nanna.” sa Noel avfärdande ”Du vet att det finns många som bryr sig om dig.”
”Nej.” Nanna såg sin bror i ögonen ”Alla tyckte alltid mer om dig. Det bara är så.”
De såg på varandra en stund, bror och syster. Nanna märkte nu att Noel inte såg riktigt så levande ut som hon först tyckt. Han var så blek, nästan lite genomskinlig och ögonen hade inte alls samma glans som när han varit i livet.
Först nu vågade hon ställa den oundvikliga frågan ”Är jag död?”
”På sätt och vis.” svarade Noel ”Men du har ett val.”
”Får jag välja om jag ska dö eller inte?” sa Nanna häpet.
”Kom.” sa Noel utan att svara ”Jag ska visa dig en sak.”
Han sträckte ut sin bleka hand mot Nanna och hon tog den villigt. Så fort hennes smala fingrar nuddade hans handflata började det vita rummet att upplösas runt dem. När Nanna skrämt såg sig omkring fann hon sig stå i ett stort rum med ståtligt utseende, att döma av de guldfärgade ängladekorationerna och den stora orgeln i bortersta änden var det en kyrka. Hon stod framför den stora altartavlan längst bak på altaret och tittade framåt. Vid altarets mitt stod en stor träkista översållad med blommor. Nästan hela kyrkan var full med folk och Nanna kände igen dem alla. Mamma, pappa och till och med Alexander satt där med tårar i ögonen och stirrade tomt på kistan. Men ingen såg henne, det var som om hon inte fanns. Nanna märkte snart att den enda där inne som verkade saknas var hon själv, och det var då hon förstod. Det var sin egen begravning hon stod och betraktade.
Det var när hon vände på huvudet för att fråga Noel om varför hon var här som hon märkte att hon var ensam, hennes bror var borta. Det var först då Nanna blev rädd på allvar. Hon var lämnad ensam på en plats där ingen såg henne och hon visste inte alls vad hon gjorde här eller hur hon skulle ta sig härifrån. Var hon kanske dömd att vandra som ett osynligt spöke på jorden i all oändlighet? Men hon hade knappt hunnit tänka tanken klart förrän hon åter stod i det vita rummet med Noel vid sin sida.
”Var det där vad jag tror att det var?” sa Nanna med ögon blanka av tårar.
”Ja.” Noel nickade ”Det är vad som händer om du inte återvänder. Vill du det?”
”Det spelar ingen roll om jag dör.” svarade Nanna ”Ingen bryr sig ändå om mig på riktigt. Det har jag ju sagt.”
”Men du såg väl hur ledsna de var?” sa Noel.
”Falskhet kan också bära tårar.” svarade Nanna och såg allvarligt på sin bror.
Noel suckade ”Kom.” sa han och sträckte åter igen ut sin hand mot Nanna ”Jag har något mer att visa dig.”
Nanna tog hans hand och den här gången blev hon inte rädd när det vita rummet löstes upp runt dem och ett nytt landskap tog form.
Den här gången var platsen där hon hamnat obehagligt välbekant för Nanna – hon stod vid foten av klippan i kyrkogårdens bortre ände. Framför sig såg hon sin egen livlösa kropp ligga i det våta gräset. Över den orörliga gestalten satt någon lutad. Det var Alexander. Stora tårar rullade nedför hans kinder och droppade ner på det bleka ansikte som tillhörde hennes döda jag. Då och då försökte han förtvivlat ruska liv i hennes slappa axlar men utan att lyckas.
Nanna kände hur tårarna även börjat strömma utför hennes egna kinder. Hon ville gå fram och trösta honom men visste att det var omöjligt. Hon visste att Alexander inte kunde se henne, precis som i kyrkan. Hon slöt förtvivlat ögonen och när hon öppnade dem igen var hon tillbaka i det vita rummet med Noel. Hon såg tyst på sin bror med tårarna strömmande utför kinderna.
”Är det verkligen vad du vill?” frågade han och såg tillbaka.
Nanna skakade långsamt på huvudet ”Jag visste inte…” viskade hon med rösten tjock av tårar ”Jag visste inte att han – inte att någon – tyckte så mycket om mig. Jag trodde inte att någon skulle sörja när jag var borta. Inte så, inte på riktigt…”
”Vill du återvända eller gå vidare?” frågade Noel och såg Nanna allvarligt in i de blå ögonen ”Vill du verkligen orsaka Alex och alla andra den oerhörda smärtan och saknaden om du lämnar dem? Tänk igenom ditt beslut noga, Nanna.”
”Jag har redan bestämt mig.” Nannas ögon var blanka ”Jag är inte redo att dö, inte än. Jag vill återvända till dem som älskar mig, till dem som jag älskar.”
”Rätt beslut, syster.” Noel log.
”Jag kommer att sakna dig.” Nanna slog ner blicken ”Du anar inte hur tomt det har varit utan dig. Hur ensam jag känt mig sedan du försvann.”
”Men jag är inte borta.” Noels ansikte sprack upp i ett oväntat leende ”Jag är med dig i varje steg du tar. Jag finns i vinden som viner i träden, i luften du andas, i ljusen som lyser i mörkret. Vi är förbundna med ett särskilt band som inget kan bryta, inte ens döden. Jag har inte lämnat dig.”
Nanna lyfte huvudet och hennes blå blick mötte Noels.
”Farväl, syster.” sa han allvarligt ”Jag lovar att aldrig lämna dig.”
Sedan var allt bara borta. Noel, det vita rummet, allt. Hon slog långsamt upp ögonen.
Hon låg i det våta gräset vid klippans fot och såg upp på den grå, molntäckta himlen. Alexander satt lutad över henne med kinderna strimmiga av tårar. Han såg häpet på henne.
”Nanna?” sa han förvånad men lättad ”Jag trodde du var död!”
”Va? Nej, jag lever…” mumlade Nanna och tog sig för pannan.
Hon försökte sätta sig upp men upptäckte snart att hennes armar inte klarade belastningen.
”Men vad hände?” frågade Alexander och gav henne en hjälpande hand ”Hoppade du?”
”Nej…” mumlade Nanna svävande och försökte komma på en bra lögn ”Jag… jag ramlade.”
”Ramlade?” sa Alexander skeptiskt, det märktes att han inte trodde henne ”Du… Nanna. Snälla, klandra dig inte för olyckan, det var inte ditt fel!”
En vind blåste över kyrkogården. Den fick trädens kala grenar att vaja, den fick de färgglada höstlöven att dansa fram längs grusgångarna och den lekte i Nannas långa, blekblonda hår.
Hon blundade och tyckte sig nästan höra sin tvillingbrors röst i vindens sus: ”Jag lämnar dig aldrig.”
”Nej.” Nanna såg på Alexander och log ”Jag vet att det inte var mitt fel. Ingenting var mitt fel. Och jag är inte ensam, för jag har dig och Noel.”