'när tiden stannar'

tjaaaaa. hade nationellt prov i svenska idag där vi fick välja mellan tre olika "ämnen" att skriva om. ett utav ämnena var "när tiden stannar", där vi skulle skriva om ett ögonblick vi varit med om där det känts som att tiden stannat, hur vi kände då och en massa sådant där. och jag blev väl rätt nöjd med vad jag skrev så jag tänkte att äsch, jag kan ju lika gärna posta den här. så haha öh, ehm, ja...
obs: den är väldigt fånig, haha. och jag blev inte alls speciellt nöjd med slutet, men jag blev så stressad av alla andra runt omkring mig osv. ehe. skriv gärna vad ni tycker och sådär, haha.
----------------------------------------------------------------------------------------


När tiden stannar

Jag har flera gånger fått den där känslan av att tiden stannat. Känslan av att allt står stilla utom jag själv och att hela världen liksom slutar att existera. Det kan vara världens bästa och världens hemskaste känsla på samma gång.
Men varför, och hur kan den där känslan bara dyka upp ibland? Tiden kan ju inte stanna på riktigt.
Jag är en sådan där fånig drömmare med huvudet fyllt utav kärlekstankar, hjärtat fyllt till bristningsgränsen med kärlekskänslor för helt fel personer, och magen fylld utav fjärilar eller sockerdricka eller vad det nu mer finns som får det att pirra på det där sättet. Så det kanske är rätt uppenbart att det här kommer handla om kärlek.
Det är ingenting stort, inget som är mäktigt eller speciellt märkvärdigt på något vis, men jag upplevde ändå hur tiden stod stilla och hur allt annat bara upphörde att finnas till. Hur ingenting annat liksom spelade någon roll.

Det var en dag någon gång i mitten utav maj, en sådan där då det var lite sådär precis lagom varmt och solen sken och gjorde allting lite finare än det egentligen var. Jag var tretton år gammal och lyckligast i världen, tretton år gammal och så kär att hjärtat nästan exploderade. Jag vet inte riktigt hur jag kan minnas allting så exakt, men jag minns hur jag som vanligt satt där på en grön gräsmatta istället för att delta i idrottslektionen, jag minns precis hur jag såg ut i mina svarta strumpbyxor som var lite för tjocka för den varma årstiden, det lite dåligt tuperade, fluffiga långa röda håret med luggen, de svarta kajalstrecken runt ögonen och den där röd- och vitrandiga tröjan från JCs killavdelning, som jag gick klädd i nästan hela maj. Någon dag i en skolkorridor mötte jag en niondeklassare, en kille, klädd i en likadan röd- och vitrandig tröja, och efter det såg jag honom aldrig någonsin bära den tröjan igen. Det brukade jag skratta åt då, men jag förstod ju hur han tänkte, för vilken cool och populär kille som går sista året i grundskolan vill visa sig offentligt i likadana kläder som den där konstiga tjejen i sjuan?
Solen lyste, allt kändes sådär färgglatt och fint, fåglarna kvittrade och medan jag såg mina klasskamrater springa varv efter varv på det långa spåret pillade jag lite med knappen på min tröjärm och nynnade på Håkan Hellström-låtar. ”För du var solskenet, och jag var ensam.”

Jag minns hur alla små tankar bara försvann när jag hörde den där rösten, den vackraste rösten i hela världen, när jag såg honom slå sig ner bredvid mig på gräset i skuggan under trädet med alla de gröna löven. Det var inte bara rösten som var det vackra med honom, hela han var vackrast i världen med sitt rufsiga hår och rutiga skjorta och mörkbruna ögon som alltid såg på mig på det där speciella sättet. Fast det vackraste av allt var nog att han var min. Min och ingen annans.
Vi låg bredvid varandra i solen, på gräset, under trädet med våra fingrar inflätade i varandras, vi kysstes och lyssnade till varandras andetag och hjärtslag och jag granskade varenda liten millimeter utav hans ansikte, insåg hela tiden nya små detaljer som bara gjorde honom vackrare.
”Jag älskar dig”, sa han och jag kände mig sådär fin, sådär lycklig och speciell, jag var en utav de där få personerna som hade ett äkta och fullt seriöst förhållande när jag bara var tretton år gammal och hela världen kändes bara sådär fantastisk och totalt underbar.

Jag vill inte att det här ska likna en sådär fånigt klyschig kärleksnovell, så jag tänker nog avsluta och avrunda alltihop här, men i just det där ögonblicket kom den där känslan som alltihop började med. Det kändes som att tiden stannade där på den gröna gräsmattan för två år sedan, då vi låg så tätt intill varandra att vi kunde känna och räkna varenda hjärtslag, jag och den finaste pojken i världen. Det var vad jag kallade honom då, i alla fall. Och det där ögonblicket är nog, ärligt talat, ett utav de vackraste ögonblicken som jag varit med om.

*mental high five*
Valde också när tiden stannar på provet xD

fick ni skriva på dator ??

Haha tufft!
Japp, det fick vi : ) Vi fick dock bara ha ett pagesdokument öppet och vi satt liksom vända åt 'fel' håll i klassrummet, med ryggarna vända mot läraren så hon skulle se så ingen gjorde någonting annat. Plus att skolans internet var nedstängt under hela tiden vi gjorde provet, hehe.

Men ändå lyx o skriva på dator xD vi fick skriva för hand x'c

Den var ju fin C:

Julle haha ah, vi är ju lite mer awesome ; ))) eller...
Lily Evans tack! c:

Du skriver ju fantasktiskt!

Den där var fantastisk!

Jag skrev också "När tiden stannar". Det var ett fint ämne tycker jag.

Nejmen åh tack hörni! : D