Vintersjäl [novell]

Detta är en novell. (nähä.)
Som jag skrev till en kompis i födelsedagspresent. Shit, det är nästan tre år sen.
Eftersom det är vinter och snö nu... så kom jag hux flux att tänka på den, och jag ville lägga upp den här.
Så jag gör det nu.
Läs om ni vill, fast jag varnar er för att den är rent ut sagt deprimerande.

Vintersjäl

Namn är bra om man vill kunna skilja människor åt, men Irma hade egentligen inte behövt sitt.

Hon var ett barn, men inte som barn förväntas vara. Med sina nattsvarta ögon, sitt vitt lockigt hår och sin lilla ljusrosa mun var hon annorlunda. Irma hade ett tilltalande ansikte, som en utsökt porslinsdocka som man inte vars näpenhet man inte ville sluta beundra.

Ingen visste var hon kom ifrån, för en natt hade hon bara stått där och knackat på dörren hos paret Höglind. De hade tagit in henne, värmt henne och gett henne mat, trollbundna av hennes söta ansikte. Paret Höglind utgjorde en rik, påkostad familj som bodde i en stor, fin villa i ett fint kvarter. De kunde köpa sig allt de ville ha, men barn var inte något de kunnat få, så de adopterade med mycket glädje lilla Irma. De såg henne som en gåva från gudarna och lovade att behandla och ta hand om henne som en.

Lilla Irma själv var tystlåten, allvarlig och fundersam. Hon visste inte själv var hon kom ifrån, hon visste bara att hon vaknat upp i en bänk i stadens kyrka, utan att veta hur hon hamnat där eller vad som hade hänt dessförinnan. Det var mitt i natten, och hon hade gått ut på vägen och följt den tills hon såg hus. Det var det släckt och mörkt alla fönster var hon än tittade, så hon fortsatte längs med vägen, förbi alla tyst slumrande hus tills hon kom förbi ett där ett ensamt stearinljus fladdrade blekt i ett kök. "Här, här ska jag gå in", insåg hon. Och det gjorde hon. När paret som bodde där frågade om hennes namn, sade hennes mun "Irma". "Jag har ett namn", tänkte hon förvånat.

Hon fick genast massa fina klänningar, dockor, leksaker och ett eget rum. Höglinds ville ge sin egna lilla dotter det allra bästa. Men ändå var det något som inte stämde, det var aldrig någonting som fick henne att skratta högt, hon blev aldrig riktigt mätt när hon åt och hur mycket hon än sov fick hon ändå aldrig tillräckligt med vila. Ibland om nätterna kunde makarna Höglind vakna av ett ringande klagoskri från barnrummet. När de rusade in till Irma för att se efter vad som var fel fann de flickan djupt sovandes, med det lilla docksöta ansiktet slätt och nästan helt fridfullt. När de följande morgon frågade om hon hade drömt mardrömmar, svarade ärligt hon att hon inte mindes.

Irma sade aldrig så mycket, trots sitt för sin ålder välutvecklade ordförråd. Hon hade alltid fullt upp med att fundera över sitt liv. Jag tror nog att du nu tänker att det är lite för tidigt för en sexåring att fundera över sitt liv, men det var precis vad hon gjorde.

Hon undrade varför hon var annorlunda. varför hennes adoptivföräldrar oroade sig över henne och varför alla människor hon mötte såg häpet och nästan vördnadsfullt på henne var hon än gick. Hon undrade varför hon aldrig fick vara med de andra barnen och leka.

"Hon är läskig", anförtrodde sig de storögda barnen till dagisfröken. Fröken svarade då, att de skulle vara snälla mot henne ändå och låta henne vara som hon var. Själv fascinerades hon av det lilla mirakelbarnet. Hon var så intelligent och så vacker, som en liten ängel.

Fröken visste inte hur nära sanningen hon var.

Irma satt för sig själv varje dag på dagiset. Inte ville hon rita med kritor, bygga med klossar, bläddra i böcker eller springa runt i vårsolen utomhus som de andra barnen. Hon satt hellre och funderade över stora saker som livet och döden. När hon talade om det här för fröken hade fröken svårt att dölja chocken. Irma konstaterade lugnt och eftertänksamt att hon inte var rädd för döden.

Fröken var fortfarande blek i ansiktet när fru Höglind kom för att hämta sitt lilla underbarn till dotter den dagen.

"Din dotter..." började hon allvarligt när fru Höglind kom in i hallen och stängde dörren bakom sig in till barnen.

"Ja?"

"Din dotter är magnifik. Hon är säkert det mest intelligenta barn jag någonsin träffat."

"Jag vet." Fru Höglind log godmodigt. I nästa ögonblick släppte hon den masken, och i hennes ögon syntes förtvivlan. ”Jag vet! Jag vet inte vad hon är, men ibland tror jag nästan att hon är mer än bara en människa”. Fru Höglind kramade hårt om sin handväska, och fröken såg hur hennes händer darrade. En ofrivillig rysning for genom henne och det var som om den ville säga något.

"Jaa... Hon gör aldrig något av de andra barnen illa eller så, det skulle nog aldrig falla henne in, men de är rädda för henne. I morse sa hon att hon inte var rädd för döden, och hon verkade ha tänkt över saken mycket noga. De andra barnen märker att hon är annorlunda och de undviker henne, men samtidigt... de verkar vara lika fascinerade av henne som jag. Hon är verkligen vacker, er dotter."

"Ja, hon drar verkligen folks blickar till sig..."

De två vuxna hade inte märkt det, men Irma hade alldeles tyst öppnat dörren och avslöjade sin närvaro genom att stänga den igen bakom sig. När kvinnorna vände blicken mot henne lutade hon huvudet lite åt sidan och sade vädjande:

"Ni behöver inte vara rädda för mig." Det fanns ett osagt "Jag är inte farlig" bakom orden.

Fru Höglund, som hamnade i sådana här smått bisarra situationer jämt och ständigt, hämtade sig fortast. Fröken, som var van vid att få frågor som "kan man bo på solen?" eller "var får man potatis ifrån?" fick ännu en mild chock.

"Älskling, vi är inte rädda", sade fru Höglind mjukt och bredde välkomnande ut armarna åt sin adoptivdotter. Irma log svagt, ett leende som inte nådde hennes alltid lika bottenlösa ögon, och gick fram till sin mamma för att slå armarna om hennes hals.

"Jag hörde er", viskade hon i fru Höglinds öra. Fru Höglind drog ett djupt andetag, och lyfte upp flickan i famnen.

"Har jag inte sagt åt dig att inte tjuvlyssna på vuxnas samtal?" förmanade hon med höjda ögonbryn. Irma rynkade på pannan.

"Men, era samtal är roligare att lyssna på än de andra barnens."

Månaderna gick. Lilla Irma växte och blev mer insiktsfull för varje dag som gick. Hon uppfostrades till att hålla sina tankar för sig själv om hon pratade med folk som hon inte kände. Herr och fru Höglind ville inte att folk skulle prata mer än vad de redan gjorde om deras änglabarn. För hon blev bara vackrare och vackrare, och lärarna i förskolan där Irma så småningom började fascinerades även de över flickan. Det gjorde alla i hennes omgivning, men Irma förblev utan vänner. Herr Höglind skröt vitt och brett om sin begåvade, vackra dotter, men Irma trivdes inte alls med uppmärksamheten.

En dag, det var någon vecka innan första advent, uppmanade fru Höglind henne att sjunga något och Irma tog ton för första gången. Fru Höglind grät och Irma log. För första gången i sitt märkliga liv kände hon glädje. Hon sjöng ur djupet av sitt hjärta och av kärlek till fostermamman hon kommit att älska, och fru Höglind hade aldrig hört något liknande. Det var nästan så att hon var beredd att börja tro på magi.

En vecka senare insjuknade fru Höglind hastigt i en sjukdom. Hennes tillstånd försämrades varje dag, och hon lades akut in på sjukhus. Läkarna beklagade sig och sa att det inte fanns något att göra för att rädda hennes liv som hastigt höll på att rinna ur henne. Irma försökte berätta att om hon bara fick träffa sin mamma, så skulle hon kunna göra henne frisk. Läkarna nekade vänligt henne det och fortsatte att fylla i sina journaler och sprida det tråkiga beskedet. De försökte bara skydda det lilla rara barnet genom att vägra låta henne se sin mamma en sista gång, men Irma förstod det inte- för första gången . Varför fick hon inte träffa sin mamma? Herr Höglind grät tyst ute i vänterummet, men Irma satt bara och blängde på sjukhusreceptionisten. De skulle låta hennes mor dö, oåterkalleligt, slutgiltigt, definitivt, död. Borta.

Och mycket riktigt, en dag senare kom beskedet att Liselott Höglind hade avlidit i gryningen. Irma grät hela dagen och hennes adoptivpappa lät henne gråta i sitt knä. Och Irma slutade att sjunga, precis som fåglarna gjorde när det blev vinter och kallt så slutade Irma att sjunga när vintern kommit till henne också. Och den var kall och ensam.

En och en halv vecka senare hölls begravningen. Det var en gnistrande snöig dag, den första för vintern med mer än minus tio grader i luften. Och man fruktade en ännu kallare kväll. Det råkade vara dagen före lucia.

Irma var inte med på begravningen, trots att hon bönade och bad lät inte hennes pappa inte henne att följa med. Irma stannade hemma i det stora huset med herr Höglinds mamma. Hon var präktig och sträng, och fnös bara åt Irmas klagomål för att hon inte fick vara med på sin egen mammas begravning.

"Hon är inte din riktiga mamma, flickunge", fnös hon. Irma bara blängde kallt på sin adopterade farmor och ögonen speglade vintern inom henne. Hon tänkte att den satt i själva själen.

Det var redan kallt under dagen, och när kvällen kom sjönk temperaturen ytterligare utomhus. När Irma hörde att hennes pappa äntligen gått och lagt sig, klev hon ur sin säng och tassade ner för trappan, och smög ut ur huset. Det var bitande kallt, men den lilla flickan kände det knappt. Allt hon kände var glöden i sitt hjärta, som övervann vintern i hennes själ. Hon tänkte besöka sin mammas grav.

Hon gick precis samma väg som hon kom, den där natten för ett halvår sen. När hon gick så tänkte hon på livet, och döden. Hon var inte rädd för döden.

Den natten frös lilla Irma, sex år gammal, ihjäl vid sin mammas grav. Hon återvände hellre till himlen än var utan den enda människan i hela världen som hon älskade, och som älskade henne. Och hennes vintersjäl fick vila i frid.

ooo jag ryser i hela kroppen när jag läser den ju så bra den var, kan du inte skriva fler?

Oh, tack så mycket ( fler noveller av mig kan enkelt hittas på www.eldfackla.wordpress.com
cressida är min pseudonym där.)

okey