Where fate leads us [novell]

Titel: Where fate leads us
Språk: Svenska
Typ av text: Novell
Genre: Drama, kärlek, vänskap
Rating: PG (svordomar och lite våld kan förekomma)
Beskrivning: Vissa tror på ödet, vissa tror på slumpen. Jessica har inte trott på något av dessa förrän hon måste tänka över det på allvar. En dag blir hennes bästa vän påkörd och hamnar på sjukhus. Bara någon dag efter träffar hon en kille som ser nästan precis likadan ut som honom. Ett mysterium som hon bara måste lösa. Har hennes vän en dubbelgångare, eller finns det något han har gömt för henne i alla dessa år? Jakten på sanningen börjar med en försiktig beröring på den nye killens liv.
Novellen kommer att skrivas från olika personers perspektiv.
------------------------------------------------------------

Jessica

"Kom igen, Jake, så farligt kan det väl inte vara?" Jag skyndade på stegen lite för att hinna ikapp min vän. Jag höll mina skolböcker hårt i famnen medan jag körde slalom mellan grupper av elever som tog sig fram i korridoren. Han hade ett försprång, men jag hade ändå chansen att nå fram till honom.
Jake Dinnon var killen jag känt sedan dagis - med det ljusblonda håret som prydde det lätt avlånga ansiktet. Killen som kommit att bli min bästa vän. Den spenslige kroppen stannade till lite och jag tog tillfället i akt med att hinna ikapp honom. Han var en bra bit längre än mig. Han var lite längre än medellång, samtidigt som jag var kortare än de flesta andra. Han vände på huvudet och hans klara, gröna ögon såg in i mina med en viss uppgivelse bakom dem.
"Jag är inte mycket för sport, Jessica, " sa han med den lugna stämma han så ofta bar på, "så jag tror inte att en fotbollsmatch är någonting för mig."
Jag fnös kort. Jag hade sett honom spela, jag visste att han var duktig. Han ville bara inte erkänna det för sig själv, bara för att han inte gillade sportkillarnas onödiga attityder i skolan. Men han var inte en av dem; han skulle aldrig kunna bli en sådan idiot som dem var.
"Det är ju bara på skoj", sa jag med ett försök till en övertygande röst. "Det är inte på liv och död. Det gör inget om vi förlorar."
Jake skakade på huvudet, men jag kunde se en antydan till ett leende på hans läppar. Kanske hörde det ihop med skakningen, för jag kunde inte hitta något roande med vad jag nyss sagt.
"Det spelar ingen roll", sa han lätt. "Det är inte därför jag inte vill spela."
"Så vad är det då?" försökte jag, nu med aningen höjd röst.
Han var tyst en stund, släppte inte blicken från mina gråa ögon. Han såg inte orolig ut, faktiskt inte orolig alls, så jag kände ingen anledning till att ångra vad jag nyss frågat.
"Jag vill bara inte, okej?" sa han kort efter några sekunders tystnad. Han gjorde en ansats till att börja gå igen, men den här gången var jag beredd. Jag slog fram med stegen så att jag dök upp bredvid honom direkt. En lätt suck undslapp mina läppar, men det var det enda svar jag orkade ge honom. Med blicken snett ner mot golvet framför mig rörde vi oss genom korridoren mot sista lektionen för dagen. Då skulle Jake inte följa med till fotbollen efter skolan. Jag fick helt enkelt ta och gå själv. Förhoppningsvis var det fler än jag som bestämt sig för att vara med och spela en vänskapsmatch.
Jake var den enda vännen jag hade som jag faktiskt umgicks med. Han var snäll, rolig och väldigt förstående. Han visste alltid precis vad han skulle säga i svåra situationer; han var en sådan kille som helt enkelt hade en underbar personlighet. Trots sitt snälla yttre så kunde han vara envis och han stod alltid upp för sin egen åsikt. Han var ingen sådan som försökte vara cool genom att leka med en massa tjejer och sedan lämna dem i sticket med ett krossat hjärta. Faktiskt så visste jag inte om han varit ihop med någon alls. Han var öppen för mig, så jag antog att han borde ha talat om för mig om han skaffade sig en flickvän. Eller i vilket fall så skulle jag ha märkt det. Vi träffades varje dag i skolan och väldigt ofta på helgerna. Vi var så tajta ett par vänner kunde bli - med tanke på att vi var en kille och en tjej. Jag saknade ibland någon att prata tjejsnack med, men kunde inte ha önskat mig någon bättre vän en Jake.
Vi nådde snart fram till lektionssalen. Dörren stod öppen, som den alltid gjorde när vi hade engelska, och vi smet in i klassrummet. Det satt redan flera elever vid sina bänkar, med eller utan böcker framför sig. Mr Timmot, en lång man med kort, brunt hår och varma, bruna ögon stod vid svarta tavlan och skrev ner lite regler om grammatiken. Jag slog mig ner på en bänk längst bak i klassrummet, precis bredvid fönstret som visade upp en parkering med lärarnas bilar, ett par mopeder och en dunge med skog strax bakom.
"Bra plats om man vill ta en tupplur eller bli distraherad under lektionen..." sa Jake ironiskt med ett varmt leende på läpparna då han slog sig ner bredvid mig.

Bra!

Jättebra, precis som allt jag läst av dig tidigare

Så bra du skriver!

Jättebra!

jättebra! fortsätt skriv

Åh, vad kul att få sådan respons direkt på mitt skrivande! Tack så mycket! Min dator kraschade igår, så vågar inte riktigt använda den, men kunde sätta på den tillräckligt länge för att spara novellen på en extern hårddisk så att jag kan fortsätta. ^^
Här kommer nästa kapitel. Vill gärna komma in i handlingen rätt snabbt, eftersom jag annars brukar vara väldigt seg på att komma in i något överhuvudtaget. :p
-------------------------

Jake

Jag slängde en blick på schemat för att ta reda på vad vi hade för lektioner nästa dag. Det var en rätt bra teori om man inte ville glömma några läxor. Jag höll redan i min väska och hade lagt i matteböckerna och en bok man var tvungen att läsa på svenskan. Jag försökte koncentrera mig så gott det gick med allt prat från eleverna runt om och alla rörelser som svepte förbi mitt synfält. Det var skönt att skolan var slut för dagen. Jag blev alltid så trött av att gå i de trånga korridorerna, sitta i de fulla klassrummen och svetsa in viktiga saker i mitt minne som man ändå skulle glömma bort hälften av. Jag skummade igenom resten av schemat för att inte missa något viktigt och försökte gå igenom hur veckan skulle se ut i mitt huvud. Det som låg framför mig var en helt vanlig vecka, med helt vanliga dagar. Det var alltså inget speciellt att se fram emot, men jag fick i alla fall träffa mina klasskamrater, varav Jessica Nidel, en av dem som stod mig riktigt nära. Jag brukade inte kalla någon för min bästa vän, eller rosa vissa mer än andra, men jag skulle nog ändå säga att Jessica är den vännen jag litar mest på. Hon är den som verkligen vågar stå upp för den hon är. Blyg? Nej, knappast. Och nu skulle hon visst iväg på någon fotbollsmatch också. Inte för att jag egentligen har något emot fotboll, men jag föredrar enkla matcher för skojs skull. När man ska träffa en massa andra man knappt känner känns det så mycket allvarligare; alldeles för mycket press.
Jag stängde igen den mörkröda skåpsdörren och vred om nyckeln i låset. Jag hade lyckats få på mig min tunna jacka och nu stod jag med väskan halvt över ryggen och beredde mig för att gå hemåt. Det var en rätt lång väg hem och eftersom mina föräldrar jobbade så kunde ingen skjutsa mig. Jag fick i alla fall motion. Jessica kom upp bredvid mig på vägen ut från skolbyggnaden. Hon hade på sig en enkel, svart skinnjacka som hon lät vara uppknäppt - tacka sommaren för det fina vädret - och axelväskan hade hon placerat bekvämt över axeln.
"Jag tar följe med dig en bit", bestämde hon utan att slänga så mycket som en blick åt mitt håll.
Jag lät bli att svara. Hon visste redan mitt svar i alla fall. Jag hade verkligen inget emot lite sällskap på vägen. Asfalten på skolområdet bredde ut sig framför mig. Att bara komma utanför skolans grindar skulle ta en evighet, men vi fortsatte att gå. Det var en slags tystnad mellan oss som inte ofta brukade finnas där. Vanligtvis pratade vi, skrattade åt lama skämt eller bara retades med varandra för att hålla humöret uppe, men nu gick vi som i våra egna tankar. Egentligen tänkte jag inte på någonting. Jag bara tog det ena steget efter det andra och lät benen styra mig på den välbekanta färden hemåt.
Det tog inte så lång tid som jag hade trott att komma ut på en lite mer trafikerad väg. Jag skulle behöva gå längs med den en bra bit för att sedan kunna svänga av till mina kvarter. Bara halvvägs dit hade Jessica svängt av för att fortsätta vidare till fotbollsplanarna. Vi hade sagt hej då, vilket var ett par av de få orden vi yttrat på hela vägen. Det fanns ingen trottoar att gå på, så jag fick ta mig fram vid kanten på vänstra sidan av vägen. Jag var van att gå här, kände igen varenda liten grop eller sten som min egen hand. Jag hade fått gå den här vägen varje dag efter skolan i flera år. Flera bilar susade förbi mig, såsom de alltid gjorde såhär mitt på dan. Jag försökte lägga märke till deras bilmärken, ett sätt att sysselsätta sig på vägen. Jag räknade upp dem för mig själv i huvudet. En Vauxhall, några Audis, en och annan BMW... Lite längre fram kunde jag skymta en röd, gammal Mazda Miata där föraren verkade roa sig med att svänga lite fram och tillbaka över den tillfälligt trafikglesa vägen. Eller också så var han bara full... Jag spände blicken i den för en kort stund. Jag hoppades verkligen inte att föraren var full. Jag svängde automatiskt, som för min egen säkerhet, lite längre ut från vägen. En sak var i alla fall säker bakom min fundersamhet och plötsligt klappande hjärtslag; den här föraren var galen om han inte slutade ta sig fram som han gjorde.

Skitbra! Det är så levande. Jag får liksom bilder i huvudet. Som när man läser böcker. Fantastiskt!

Så var det för mig med! :O

Tack, tack. Era åsikter är viktiga för mig. Blev sugen på att ge er nästa kapitel direkt. Så.. här kommer det.
-------------------------

Cadan

"Men sluta svänga den jävla bilen någon gång!"
Det irriterande kommandot följt av ett kort, hånfullt skratt nådde mina öron, trots den höga musiken som spelade från hörlurarna. Michael hade hållit på att snurra på ratten hit och dit när han fick chansen till det. Det gjorde min syrra galen. Michael i sin tur gjorde det egentligen bara för att retas, för att han hade fått sitt körkort innan Meg lyckades skaffa sig ett. Men det är väl så det fungerar med syskon. Den ene blir förbannad på den andre medan denne bara skrattar och roar sig under situationen. Jag försökte alltid hålla mig utanför deras gräl. Det brukade alltid sluta med att de skrek åt varandra, men den här gången bara gapflabbade Michael.
De var inte mina riktiga syskon. De var min styvpappas barn. Fast jag hade känt dem så länge jag kunde minnas. Sen jag var tre, rättare sagt. De var lika irriterande, retsamma och överbeskyddande som vilka andra storasyskon som helst. Jag höjde volymen ytterligare på min mobil och musiken dånade välkommet i mina öron.
"Men sluta! Du är ju galen! Tänk om vi krockar?" Meg var rasande. Hon måste ha skrikit något ordentligt, för jag kunde fortfarande höra hennes ord bakom min musik.
"Så dålig är jag inte på att köra bil!" konstaterade Michael medan han fortsatte att låta bilen svänga fram och tillbaka mellan de två vägbanorna.
Jag hade åkt med Michael många gånger förut. Han var ingen dålig förare. Han var visserligen oansvarig och hade en egen syn på vad som var roligt och inte, men han var inte dum. Jag försökte att stänga av deras röster. Jag tyckte också att Michael borde sluta svänga, men han såg vägen framför sig och han skulle kunna väja undan innan det kom någon bil. Större chans var det i så fall om de körde in i ett träd, men skogen tog inte vid förrän efter några meters grässlätt vid sidan av vägen. Istället för att koncentrera sig på vad som hände mellan syskonen valde jag att luta mig mot fönstret och titta ut på den klarblåa himlen. En fin dag, men jag kände mig allt annat än glad. Imorse hade vi gett oss av från vårat hus, slängt in en massa lådor i en skåpbil som min styvpappa och mamma åkte i för att sedan bosätta oss i en ny stad - eller mer ett samhälle. Jag hade aldrig hört talas om platsen förut. Jag ville inte åka bort från alla mina vänner för att flytta helt i onödan. Eller, helt i onödan var det kanske inte. Henric, min styvfar, hade fått ett jobb där de betalade mycket högre lön än på det gamla stället. Det kanske skulle leda till mer jobb för hans del, men det hade jag verkligen inget emot. Desto längre bort han var desto nöjdare skulle jag bli.
Plötsligt kände jag en lätt, men ändå knakande stöt i ryggen som verkade fara upp till nacken som i en dominoeffekt. Jag kände hur nacken för en kort stund lämnade det bekväma nackstödet på sätet. Utan att egentligen ha förstått vad som hände hörde jag Meg skrika igen. Den här gången skar rösten in i mitt huvud. Den lät panikslagen.
"Vad fan har du gjort?"
Snabbt, utan att stänga av musiken, kopplade jag ur hörlurarna ur öronen och slängde en blick fram genom bilrutan. Bilen hade stannat vid sidan av vägen, riktad in mot skogen bredvid. På gräset framför låg en mörk gestalt, en människa. Mitt hjärta började slå hårt mot bröstet. Jag kunde höra mina egna, ansträngda andetag. Nu kände jag hur huvudvärken från krocken steg upp till ytan. Jag kunde inte slita blicken från den som låg en bra bit fram i gräset, kunde inte få ut ett ljud. Jag kunde inte se hur den såg ut; om det var en pojke eller en flicka, i vilken ålder... ingenting. Jag ville se det bättre. Jag ville ta reda på om denne var okej, om han var vid liv. Det var ju på sätt och vis min skyldighet.
Meg och Michael var redan halvvägs ut ur bilen. I all panik verkade de ha problem med både bälten och bildörrar. Jag började själv knäppa upp bältet, men Meg såg vad jag höll på med. Hon slängde en sträng blick över axeln, mot mig där jag satt bak i bilen, och hennes gråa ögon borrade in sig i mina.
"Du stannar här, fattar du?" morrade hon fram. Jag ville protestera, men jag visste att hon inte skulle ge sig. Det var hon som bestämde. Jag nickade motvilligt och inte förrän då släppte Meg taget om min blick. Hon försvann ut ur bilen och jag lämnades ensam kvar. Det var tryckande tyst i luften där jag satt, lätt lutad fram för att få se vad som hände genom glasrutan. Jag hörde musiken från min mobil spela som en avlägsen radio, även ifall den dundrade ut ur hörlurarna som låg i mitt knä. Mina egna andetag var förutom musiken det enda som verkade bryta den spända tystnaden.
Meg och Michael böjde sig ner över kroppen. Mitt hjärta slog om ens ännu hårdare då Meg såg bort mot bilen. Hon mötte min blick en kort sekund och den verkade skrika av någon känsla jag inte kunde identifiera. Kanske var det oro, kanske var det uppgivenhet. Jag visste inte vad jag skulle tro. Var personen död? Budskapet kanske var solklart, men jag hade aldrig sett Meg titta så konstigt på mig.