En novell av mig...

Så, om ni orkar kan ni ju läsa och kommentera?^^
Skrev den för några månader sen till ett skolprojekt och hittade den nu igen...

---------------------


Jag är precis som vem som helst, precis som vilken annat tjej. Varför kan de inte bara acceptera mig?

Jag skrev ner orden på skrivboken i skolan.
Det var sant, alla orden.
”June, lyssnar du?” frågad min lärare mig.
”Självklart” svarade jag.
”Bra, då kan du ju svara på frågan jag ställde.”
”Svaret är 15” svarade jag. Okej, jag det hittade jag bara på, men det är bättre än inget.
”Rätt”
Klockan ringde och alla elever sprang ut, utom jag som tog det lugnt. Jag stoppade ner mina saker i ryggsäcken, satte upp stolen och gick sedan ut i korridoren. Jag var sist kvar och allt var helt tyst, det var inte bara vi nior som slutade nu, alla klasser slutade samma tid, 14.40, på onsdagar.
Jag tog min jacka och gick ut på den öde skolgården och fortsatte gå mot skogen på baksidan av skolan.
Om man går en viss väg kommer man till en flod. Det går inte att bada i den för det är fullt av starka strömmar där.
Jag brukar gå till floden och sitta där efter skolan, det är så lugnt och fridfullt. Det är aldrig någon annan där. Jag tror att det är för att en kille från min klass trillade i här för ett år sedan och försvann.
Han dog nog direkt.
Vi fick reda på det i klassen på morgonen när alla kom.
Jag minns det som om det hände igår.

Några killar från klassen stod framme hos vår lärare och pratade, hon såg skräckslagen ut.
När alla kommit in i klassrummet och satt sig ner gick killarna till sina platser och vår lärare reste sig upp och berättade att Will, som pojken hette, hade trillat ner i floden. Hon berättade att tre andra killar från klassen, Joe, Ian och Stan hade varit med. Sen började hon gråta. Nästan alla tjejer i klassen såg skräckslagna ut innan de också brast ut i gråt. Killarna såg också väldigt rädda ut.
Will var kanske inte så populär i klassen, men när man får reda på att någon som har gått i samma klass som en själv i fem år har dött, då blir man ganska rädd och ledsen.
Det hände för exakt ett år sedan.
”Hallå, June!” ropade någon.
Jag vände mig om och såg tre figurer komma gående mot mig.
”Vet du vad det är för speciellt med denna dagen?” frågade en av dem mig.
Nu såg jag vilka de var, Joe,Ian och Stan.
”Nej” svarade jag.
”Det var exakt ett år sedan Will ”trillade” ner här i floden och drunknade. Som du kanske vet så var vi med” sa Joe och flinade. De andra två skrattade elakt.
”Han trillade inte” svarade jag.
”Precis, vi puttade ner honom eftersom han var en tråkig nörd, precis som du” sa han.
Jag blängde på dem men då skrattade de bara mera.
”Kan du tänka dig vad sorgligt, vi kommer in i klassrummet i morgon och är jätteledsna. Vi går fram till vår fröken och berättar om hur vi hade sett dig stå vid floden och titta ner i vattnet när du snubblade och trillade i och försvann. Så ledsen hon kommer bli, men det är ju så klart inte vårt fel när du är så klumpig” sa Joe.
”Jag visste det hela tiden, att Will inte hade trillat i, jag visste att ni hade gjort något!” skrek jag.
”Så duktig du är, som har listat ut det helt själv. Det är synd att ingen någonsin får veta det” svarade Joe. Innan jag han protestera rusade de fram och knuffade i mig i floden.
De sista jag såg innan jag drogs ner under vattnet av en ström var att de skrattade.
Sen blev allt svart.

Ett starkt ljus bländade mig när jag öppnade ögonen. Jag satte en hand för ljuset och kisade runt om kring mig.
Allt runt omkring mig var grönt och brunt.
Min första tanke var att jag var död, jag menar, jag drogs ner av en starkt ström under vattnet, slog antagligen i en massa stenar och måste ha åkt ner för ett 15 meter högt vattenfall. Folk brukar inte överleva det.
Men om jag nu var död, var jag i himmeln då? Eller helvetet?
Om det skulle vara helvetet skulle det väl vara lava överallt, eller?
Allt var mycket förvirrande.
Mitt huvud bultade och jag var genomblöt. Konstigt nog frös jag inte, men det gör man nog inte i himmeln.
Det var svårt att vänja sig vid tanken på att vara död. Undrar om de där hemma saknar mig?
Hur kunde jag föresten trilla ner i floden?
Jag funderade en stund innan jag kom ihåg att Joe, Ian och stan hade knuffat mig.
Jag kände hur ilskan började bubbla inom mig, men den försvann igen och ersattes av förtvivlad när jag kom ihåg att jag var död.
Undrar om det finns någon annan här, någon annan som är död.
”Hallå?” ropade jag, men utan resultat.
Jag reste mig upp och började försiktigt gå mot skogen som låg drygt tio meter bort.
Platsen jag befann mig på var som ett fält med högt gräs. På min högra sida fanns en ganska stor bäck och på min vänstra sida fanns skogen jag var på väg till.
När jag väl kom fram till skogen blev jag osäker. Tänk så var jag inte död, tänk så hade jag överlevt och bara åkt långt bort från mitt hem, åkt med floden till en annan del av skogen.
”June?”
Jag skrek till. Hade någon precis sagt mitt namn? Jag tittade mig omkring men såg ingen.
Plötsligt knakade det till i skogen och någon rusade ut och kramade mig.
”June! Hur kom du hit?!” sa personen.
Jag var så förskräckt över att någon hade vetat vad jag hette, rusat ut och skrämt mig och sedan kramat mig.
”Ve-ve-vem är d-du?” stammade jag fram.
”Känner du inte igen mig?” personen såg ytterst besviken ut.
”Jag tror inte de...Vänta nu!Du är, du ser ut som, det kan inte vara du” sa jag förvirrat. Jag tyckte att personen såg precis ut som Will, men det kunde inte vara det, han var död. Men, jag kanske också var död. Då var det ju ganska troligt att detta var Will.
”Är det du Will?” frågade jag osäkert.
”Ja!” sa han och såg jätteglad ut.
”Jag visste det, jag är också död” suckade jag.
”Död? Vad menar du?” frågade Will förvånat.
”Tja, du är ju död och då måste ju jag också vara det eftersom jag pratar med dig, eller?” sa jag.
”Jag är inte död” sa han förvånat.
”Men, jo det måste du vara. Du blev knuffad ner i floden och drunknade, det sa ju Joe...” sa jag men Will avbröt mig.
”June, seriöst, tror du på allt som de säger? Ja de puttade ner mig, nej jag dog inte”
”Men, varför kom du inte tillbaka då?” frågade jag förvirrat.
”För att det inte går. Detta är ingen vanlig skog. Jag ska visa dig, men först måste du berätta för mig hur du kom hit och du får inte fråga mig mer tills jag har visat dig” svarade han. Jag nickade och började berätta.
”Och sen vaknade jag här” avslutade jag.
”Jag visste att de skulle knuffa ner någon igen. De berättade det för mig precis innan de puttade ner mig” sa han.
”Nu har jag berättat, kan du visa mig det där du sa?” frågade jag.
”Okej, men du får bara göra något när jag säger till, lova?”
”Visst.”
”Okej, vi ska in i skogen här borta” sa han och pekade till vänster om sig. Jag nickade och följde efter honom in i skogen.

Det var inte som jag hade väntat mig inne i skogen. Jag hade trott att det skulle vara grönt, mörkt, fullt av träd och kanske en och annan fågel, men jag hade fel.
Inne i skogen var det magiskt. Det är svårt att beskriva det på något annat sett.
Träden var gigantiska, som i en regnskog, ljuset var magiskt och inte alls mörkt och allt var jättevackert.
”Stanna här, jag kommer snart” sa Will till mig och jag nickade förvirrat.
Han smög iväg och försvann sedan bakom några tjocka trädstammar.
När han inte var där var det som om skogen förändrades. Träden blev ännu större och allt blev mycket mörkare, ljuset blev ondskefullt och det såg ut som om ett par ögon stirrade på mig från en buske en bit bort.
Plötsligt blev jag rädd. Tänk så var det bara någon som lurade mig, allt kanske bara var skådespeleri? Snart skulle någon kanske hoppa fram och mörda mig eller något.
”June, bli inte rädd nu när jag kommer. Du får inte göra några plötsliga rörelser och inte skrika” sa någon som måste vara Will.
”Okej” svarade jag osäkert.
Jag såg hur Will kom ut bakom samma höga träd som han försvann bakom innan.
I famnen hade han något lika stort som en stor hundvalp.
”Sitt ner, annars blir hon rädd” sa Will till mig och jag satte mig försiktigt ner.
Han gick fram till mig och satte sig ner bredvid mig. Jag tittade ner på saken i hans famn och flämtade till.
”Shh, du väcker henne”
”Fö-förlåt” svarade jag. Jag hade flämtat till för att i hans famn låg en drake. En liten,liten drake.
”Jag vet att det är konstigt och du kanske till och med tycker att det är farligt, men du förstår inte. Pulcher, som hon heter, är ensam. Hennes mamma dog precis när hon föddes. Jag hittade henne liggande där för tre dagar sedan. Du måste hjälpa mig att ta hand om henne, så hon kan överleva” sa Will.
Det var mycket att ta in och jag var tvungen att tänka igenom allt.
”Är det på grund av henne som du inte kan åka hem?” frågade jag.
”Nej, jag har inte visat dig det ännu” svarade Will. ”Kan du hjälpa mig att ta hand om henne?”
”Tja, jag har inte så mycket att välja på, så ja. Men jag visste inte att det fanns drakar” svarade jag.
”Men det gör det, och det vet du själv nu” sa Will.
Jag nickade och log.
”Vill du klappa henne?” frågade han.
”Ja, ja det vill jag!”
”Okej, hålla ut handen försiktigt och sträck dig mot henne långsamt, så hon inte blir rädd."
Jag gjorde som Will sa, och blev förvånad över hur lugn och mjuk Pulcher var.
"Hur kan du veta så mycket om drakar?" frågade jag.
"Detta är den andra drakungen jag tar hand om, båda deras mammor dog när de föddes," svarade Will.
"Var är den andra draken, då?" frågade jag. Jag smekte fortfarande försiktigt med handen över Pulchers rygg och nacke. Plötsligt började hon "morra" och jag blev rädd och drog undan min hand.
Will skrattade.
"Den andra draken, Ventus, är en bit bort. Jag ska visa honom senare, men du måste vara försiktig eftersom det är mycket svårare att vinna en vuxen drakes förtroende. Det är därför jag visade dig Pulcher först så att du skulle vara beredd "sa Will."De vill ha respekt, så jag går först och du kommer när jag säger till."
"Okej, men vad ska vi göra med Pulcher?" frågade jag.
"Jag går och lämnar henne igen, vänta här," sa Will och gick där ifrån med Pulcher.
Han kom tillbaka efter några minuter, gav mig sin hand och drog upp mig från marken.
"Kom".
Vi gick, djupare in i skogen och jag var nervös för mötet med en nästan fullvuxen drake. Men vad skulle kunna hända, jag var redan död, eller hur?

JätteBra! C: Mer!

^

Hehe, den är slut...

Kan du inte skriva försätning? Den var så bra!

^

Kanske det. Vi får se^^

Om du får fler att läsa den är det större chans att jag skriver

Okeij!

Men det kommer int att bli lika långa "kapitel"

Åååå, den var sååå bra. Sriv meeeeeeeeeeeeeeeer!

Hehe, tack^^

Jag sa ju den va bra!