Någon som kan läsa igenom en liten bit ur min kommande novell/bok?

Jag håller för tillfället på att skriva en novell/bok om en flicka som bor i ett fantasiland (Xotopia) som ligger på botten av medelhavet, i landet är det precis som i övriga världen, det är bara det att det ligger under vatten i en stor luftbubbla.
Någon som vill läsa igenom? (Jag tål kritik)

Inledning

Det var livat på det lilla flickbarnhemmet i utkanten av Riki, de äldre flickorna satt mest och pratade med varandra medans de yngre flickorna lekte ute på den lilla inhängnade gården eller i det stora vardagsrummet.
Vädret var soligt och varmt även fast det var början på oktober så alla flickorna var ute minst en gång just denna dag, alla förutom Mika.
Mika var en av de nyaste flickorna på flickbarnhemmet, hon hade tagit den sista platsen på hemmet vilket betydde att hon fick det minsta rummet, hennes rum var lika stort som en dubbelsäng och inredningen var inte mycket bättre, vid fönstret stod en liten säng och längs med väggarna satt stora hyllor fastspikade hårt i väggen.
Mika var en blyg flicka på tolv år, hon pratade inte särskilt mycket och hon höll sig helst inne på sitt rum för att försöka få sina ritkunskaper till en lite bättre nivå, hon var kortväxt, hade blont nästan vitt hår och isblå ögon.

Klockan var 17:00 och de skulle få middag om en halvtimme, Mika suckade och hennes mage knorrade som om den verkligen ville ha mat nu, hon visste att det skulle bli en stor och fin middag eftersom Alexaros, Xotopias bästa konstnär skulle komma på middag hos de för att prata om affärer.

“Om man ändå skulle kunna rita lika bra som Alexaros” sa Mika tyst för sig själv i sitt lilla skrymsle till rum.
Hon suckade och drog på sig sin vita långklänning som hon hade blivit tillsagd att ha på sig, den vita klänningen var vackert utsmyckad med en liten lila rosett i ryggen, klänningen hade tidigare varit hennes mammas och lila var den färgen som syntes mest på släktens släktvapen.
Hon satte sedan på sig sina sidenklädda ballerinaskor och gick ner för trappan långsamt, det hade tystnat i korridoren, antagligen för att de flesta hade gått in på sina rum och bytt om.

När hon kom ner till middagssalen stod föreståndarinnan, Marie Hawthorn vid en av stolarna och log mot Mika.
“Är du redan här? Alexaros kommer om en halvtimme” tillade hon lite lågt och log sitt stora, snälla leende.
“Jag ville gå ner redan nu, jag orkar inte sitta i mitt skrymsle den sista halvtimmen” sa Mika med en besviken och lite ledsam ton i rösten.
“Nåväl, jag berättade för Alexaros om dina konstverk som sitter i vårat galleri, han sa att de lät intressanta och om han gillade dina bilder och dig så skulle du få flytta till honom, han har alltid velat ha ett barn.” sa Marie med en lite högre men samtidigt lite ledsam ton, hon ville inte mista en av sina favoritflickor på hemmet.
Mika frös till, skulle hon få bo hos Alexaros? Xotopias bästa tecknare och konstnär? Hon små log lite vid tanken och sa ingenting mer, hon behövde smälta tankarna lite.
Tiden flög iväg och en halvtimme senare stod Alexaros i galleriet och tittade på Mikas bilder, Alexaros ville inte ha någon mat, han ville bara komma dit för att få se Mikas omtalade bilder och hade hon en riktig tur skulle han adoptera henne.
Alexaros stod minst en kvart vid varje konstverk, han var en lång och ståtlig kar i 25 års åldern med kort, brunt hår och varma bruna ögon.
Efter att han hade stått i 45 minuter vid alla tavlorna vände han sig om och tittade på den spinkiga men ändå vackra Mika.
“Du har ritat mycket vackert Mika, nästan bättre än mig” sa han och log ett sånt där varmt och fint leende mot henne.
“Tack” sa Mika ganska blygt och tyst.
De andra flickorna satt inne på sina rum och pratade om Mika och Alexaros, de var avundsjuka och samtidigt väldigt glada över att de förhoppningsvis ska få bort den där irriterande småungen Mika.
“Så jag undrar om du skulle kunna tänka dig att bo hos mig och bli min dotter?” sa Alexaros med en lugn, varm stämma som bara han kunde prata med.
Mika fällde några glädjetårar, log ett stort leende och kastade sig i armarna på sin nya pappa, Alexaros lyfte upp henne och kramade om henne.
Precis då kom Marie in, hon tittade på de två kramande människorna som stod i mitten av galleriet och fällde några tårar, det var första gången hon såg Marie le och det var antagligen sista gången också.
Alexaros och Mika slutade kramas och tittade på Marie och Mika log fortfarande.
“Jag tar henne” sa Alexaros och släppte ner Mika på golvet igen.
Marie nickade “Jag ser det, åker ni redan i kväll?” sa hon och tittade ner på Mika som hade slutat le.
“Ja visst, vi ska ut genom portalen och upp på jordytan igen, jag har nämligen köpt en lägenhet i Paris där jag och Mika ska bo” sa Alexaros lite ivrigt.
Mika ryckte till, att komma ut genom portalen som avgränsade landet till resten av jorden skulle ta en hel dag, sedan att ta tåg från södra Grekland ända upp till Paris skulle ta en evighet.
“Ja men då så, då är det väl bara för dig att packa ihop dina saker Mika” sa Marie och fällde en till tår, hon skulle sakna Mika så mycket.
Mika nickade och sprang upp för trappan och kastade ihop sina saker, hon la tecknarblocket och de dyrbara pennorna högst upp så hon hade de lätt till hands när hon skulle teckna tillsammans med Alexaros på tåget ut genom portalen och sedan vidare mot frankrike sedan sprang hon ner igen med väskan och gav nyckeln till skrymslet till Marie.
Alexaros log mot Mika när hon kom ner och tittade sedan upp på Marie.
“Då så, då lämnar vi er nu då” sa Alexaros och nickade till.
Marie sa ingenting, hon log bara lite grann mot Mika och sedan gick hon ut i köket.
“Är du redo för att åka, Mika?” viskade Alexaros.
“Så redo man kan bli” sa Mika högt och stolt.
Alexaros log mot henne ytterligare än gång, sedan tog han hennes hand och de gick ut i den varma oktoberkvällen, utanför stod en blå lackad taxi som antagligen skulle skjutsa de till stationen.
Mika och Alexaros hoppade in i taxin utan att säga ett ord och sedan rullade taxin iväg, Mika kände en varm känsla inom sig, hon hade lämnat barnhemmet bakom sig på bara några timmar och nu var hon på väg bort från det vatten täckta landet mitt i Medelhavet, hon log och tittade ut genom fönstret, men det var en sak hon inte visste, det var att bara slussningen ut genom portalen skulle bli ett av hennes största minnen - för livet.

OMT! Verkar jättebra, skulle vilja läsa mer! Skulle aldrig kunna komma på sånna bra namn! JÄTTEBRA!

^ Tack :3

Det var jätte bra, men om jag ska komma med kritik så skulle det vara enklare att läsa om du gjorde mer stycken! Men det var awesome :>

Jag ska fixa styckeindelningen sen, jag brukar oftast bara skriva på tills kapitlet är klart och sen gör jag stycken, kanske hinner uppdela lite nu på förmiddan :3