Novell

Här är början på en namnlös novell som jag hoppas någon gillar!


Det var en tid då det fanns två världar, Colores och Niger et Albus. Colores var en gladlynt värld där man fick tala fritt, och inga brott begicks. Men däremot Niger et Albus var en svart och vitt och grått värld, där alla behövde vara artiga och aldrig förolämpa någon. Det var inte många i Niger et Albus som hade sett regnbågens färger, eller vilka färger som helst utom svart, vit och grått. I Niger et Albus bodde en flicka på 16 vintrar som hette Gene. Hon var nog den i Niger et Albus som längtade mest för att få komma till Colores. Men det fanns inga båtar eller flygplan i Niger et Albus. Gene satt i sitt fullkomligt vita rum och tittade ut genom fönstret. Hon suckade över sitt olyckliga liv. Hon hade snälla föräldrar och en söt lillasyster, men hon var ändå olycklig. Hon hatade Niger et Albus. Hon kom ihåg en gång när en dum och hatisk flicka i hennes klass hade sagt att Genes föräldrar var brottslingar, bara för att de var med i en förening som var emot lagarna i Niger et Albus. Då hade Gene skrikit åt henne så alla på hela skolgården hörde; " Jävla apa!Bara för att du är avundsjuk på mig behöver du inte vara så taskig!" När hon sade det hade två lärare genast hämtat henne och fört henne till ett grått klassrum.
- Du vet att man inte får svära! Och absolut inte förolämpa någon!
-Och INGA grammatiska fel när vi ändå håller på att diskutera!
De två lärarna hade hållit på så här i ca 30 minuter. Du förstår, i Niger et Albus var de väldigt fina i munnen, så om man grovt förolämpade någon offentligt, så skulle man, om man hade otur, få betala böter. Men det var ändå otroligt många som gjorde det. Och ibland andra, hemskare brott.

Bra, skrivet! Kommer det en fortsättning? :>

Hehe, jaa... Här är den!


I ett grönt hus med vita kanter i Colores låg en pojke på 16 vintrar i sin säng och läste sin favoritbok, " Kiki Strike". Visst var boken en bok för tjejer, men pojken, Marc, tyckte ändå om den p.g.a. att den var så grå, och ganska deppig. Plötsligt stängde han den fina boken när han precis läst klart sidan 123 och gick till det stora fönstret längst bort i rummet. Han tittade ut på den mörka himlen och där avslöjades, en efter en, miljontals stjärnor. Han vände blicken mot de färgglada husen och kom på sig själv med att stirra på de med avsky. Han tyckte inte om de färgglada husen, gröna, rosa, gula, orangea, ljusblåa, röda och i alla möjliga andra skrikiga han suckade och längtade bort. Eller bort och bort, han längtade till Niger et Albus. Han hade hört så många tala illa om Niger et Albus, men han trodde inte ett ord av det. Han trodde, eller han visste, att Niger et Albus var bättre än Colores. Alla tyckte att Colores var överlägset bättre än Niger et Albus, men det stämde inte. Inte alls. Marc log åt sina envisa tankar och gick tillbaka till sin gröna säng och slog upp "Kiki Strike" på sidan 124.









Väckarklockan tjöt i öronen på Gene när hon vaknade från en konstig dröm, konstig är ett ord som i Genes fall betyder att hon inte kunde bestämma sig för om hon tyckte om drömmen eller inte. I drömmen hade en pojke med brunt hår och gröna, lysande ögon tagit Genes hand och flytt med henne till ödemark. Där hade de skapat en ny stad, eller värld, Gene var inte riktigt säker, och den världen var en blandning av och Niger et Albus. Gene steg upp ur sin säng och drog på sig svarta, tajta byxor, svart linne, svarta strumpor och så satte hon upp håret med en svart, smal tofs. Hon smög tyst ner till köket där det stog apelsinjuice, toast och ett äpple som väntade på att hon skulle äta upp dem. Hennes föräldrar sov antagligen nu, men hennes lillasyster, Viole(namnet uttalas Vajl), borde ha gått upp nu. Precis när Gene tänkte gå upp och kolla Viole, hoppsade Viole glatt ner för trappan. Viole hade på sig en vit, tunn sommarklänning som passade hennes blonda hår. Viole hade flätat sitt hår i två flätor som gorde så hennes blåa ögon lyste ännu starkare.
- Gooooodmorgon! Sjöng Viole. Gene fnissade åt sin syster innan hon svarade
- Godmorgon. Du verkar vara på gott humör! Viole log.
- Jaa... Varför inte? Det är väldigt fint väder! Hon gjorde en gest mot fönstret. Utanför fönstret sken solen ner på de mörkbruna träden utan löv. (I Niger et Albus växte det inte löv, blommor, buskar m.m.) Gene fnissade igen och nickade.

Skolan var som vanligt ganska ointressant. De enda roliga ämnena var matte, gympa, och NO. Just nu satt Gene på stolen vid en ljusgrå bänk mitt i en engelskalektion. Läraren hette Ms. Bolder. Ms. Bolder var en kvinna på ungefär 55, långa år. Hon var änka, hennes man hade dött när hon var 34 år, och tjänade inte så bra. Hon tyckte inte mycket om sitt jobb, men kunde inte få anställning någon annanstans. Hon var väldigt fin i språket och hade rent förflutet. Om man skulle kortfatta allt kunde man säga att Ms. Bolder var en tråkig tant. Det enda hon väntade på var antingen en rabattkupong hos Ikea (Ja, tillochmed då fanns Ikea) eller döden. Hon pratade just nu om korrekt grammatik på det engelska språket, men det var i stort sett ingen som lyssnade. Efter 45 ändlösa minuter var lektionen äntligen slut. Det var faktiskt den sista lektionen på dagen, så nu var Gene fri från skolan. Hon skulle på bio och sedan på middag med sina två vänner, James och Noreen. De skulle gå och se en ny film, " Borta med Grinden - Nyinspelad". Hon såg Noreen och James småprata med varanndra utanför skolan. Hon slängde på sig sina utekläder, och rusade fram till James och Noreen.
- Tjena! Sa Noreen och log.
- Hej! Sa Gene och kramade om henne. James stod fnittrande och tittade på Gene och Noreen.
- Hej! Sa Gene när hon avslutat kramen.
- Hej på dig du. Ska inte jag också få en kram? Frågade James hånfullt och skämtsamt. Gene tittade på honom med höjda ögonbryn och leende läppar och sa:
- Nee. Hon räckte på skämt ut tungan åt honom.
- Ska vi gå? Frågade Noreen. Gene nickade och James log.
- Visst. Sade han.
Gene höll armkrok med Noreen och hon höll armkrok med James. De gick och pratade om dagen tills de kom fram till biografen. De köpte lite popcorn och läsk innan de gick in i biosalongen.
Filmen handlade om ett kärlekspar som hade lite problem, och sedan gjorde de en stor grej av en grind... Den var lite konstig. Men den var helt okej när de inte nämnde grinden, tänkte Gene när hon funderade över sitt svar på sin systers fråga när hon kom hem. Noreen tyckte om den p.g.a. kärleken. James tyckte den var avskyvärd p.g.a. kärleken. De åt på ett ställe som hade mycket god thaimat. Noreen och James käbblade om " Borta med Grinden". De pratade om det otroligt avskyvärda slutet. Mannen i romansen bekräftade sina känslor till grinden och så skiljde han sig med sin tjej.
- Alltså, herregud, Noreen, hur kan du tycka att det var ett "starkt slut"?! Frågade James och gestikulerade. Noreen suckade och sade;
- Därför att mannen var modig som bekräftade sina känslor till grinden! Åh, vad du är korkad! Det är ju uppenbart! Gene hyschade svagt åt mina två oense vänner. Om nån hörde deras grammatiska fel kunde de kanske räka illa ut. James mimade förlåt och fortsatte sedan att käbbla med Noreen. Gene log, lyssnade, höll med och fnissade åt Noreen och James konversation. Man hörde på hur de talade med varandra att de antagligen var kära i varann. Gene längtade tills deras endlösa käbbel skulle ta slut. Och det gjorde den när James la sin hand på Noreens, och Noreen genast ryckte undan sin. Jag fnissade när det hände.

Bra! När kommer mer?!

Här är fortsättningen!!! Hoppas nån gillar den...







Gene, Noreen och James gick tätt ihop med varann när de gick den halvkorta vägen hem. När Gene insåg att hon hade glömt ca 200 spänn på stolen på Thaimatsstället suckade hon tungt och ropade;
- Ååååh!!! Gud, vad korkat!!!James och Noreen stannade upp och tittade på Gene.
- Vad är det? Frågade James.
- Jag har glömt typ 200 spänn på resturangen!
- Ojdå... Vill du gå tillbaka? Frågade Noreen.
- Jaa... Jag springer tillbaka, ni behöver inte vänta på mig. Sa Gene och gav en hastig kram till både James och Noreen.
- Vi ses imorrn! Ropade hon över axeln och vinkade medans hon började springa.
- Aa, det gör vi! Ropade Noreen och vinkade till Gene.
- Hejdå! Skrek James och vinkade han också till Gene. Gene såg att de tog varann i hand. Gene sprang så fort hon kunde tills det brände i halsen på henne. Hon stannade och tog stöd vid en lyktstolpe en liten stund, men sedan var hon i full fart igen. När hon kom fram till resturangen var hon väldigt anfådd och så hade hon smärta på sidan. Hon tryckte upp dörren till resturangen, och klev in. Hon gick fram till bordet där hon, Noreen och James hade ätit sin middag. Hon kastade en blick på den lilla stolen hon hade suttit på, och såg till sin glädje att hennes pengar låg där. Hon tog upp pengarna och tryckte ner de i fickan på sina byxor, och började sedan med trötta steg gå mot utgången.
- Nej, jag tycker inte att vi gör det imorgon. Det blir bättre om vi väntar en vecka, och planerar tills dess. Gene stannade upp när hon hörde rösterna från köket. Det gör väl inget om jag tjuvlyssnar lite, tänkte hon och log för sig själv. Hon undrade först lite vart all personal hade tagit vägen, men ryckte lite på axlarna sedan och smög fram till köksdörren.
- Jag vet inte. Vi hade ju bestämt imorgon. Sade en av rösterna.
- Men det är ju det jag säger! Det blir bättre om en vecka! Sade den första rösten.
- Lugna ner dig, Davis. Jag håller med om att vi behöver planera mer, men det är imorgon han skulle betala tillbaka. Sade den andra rösten.
- Botts, lyssna på mig nu. Vi gör det om en vecka. Då kommer vår PR bli bättre. Vi ger honom mer tid att betala tillbaka, för då kommer folk tro att vi är barmhärtiga. Sade Davis lugnt. Det blev tyst ett tag och Gene undrade vad de behövde planera. Efter en stund sade Botts:
- Okej då. Du har rätt. Men ska vi köra på samma plan?
- Ja, det tycker jag. Jag har redan fixat giftet och ammot. Så du får, om en vecka, hälla giftet i hans glas, eller anställa någon att göra det åt dig. Nästan viskade Davis. Men Gene hade hört alltihop. Det tog en stund för henne att smälta allt som var sagt, men Gene behövde inte försöka förstå vad Davis och Botts planerade. De tänkte mörda någon. Gene kände en stor lust att bara springa därifrån, men hon var fastfrusen i golvet.
- Okej, då säger vi så, då. Hördes Davis dova stämma säga. Gene förstod att de två männen snart skulle gå ut ur köket, och om hon inte sprang därifrån nu, skulle hon nog bli upptäckt. Hon lyfte på det högra benet och hörde skrapandet av stolar som drogs i golvet. Hon tog ett språng, men sorglit nog, stötte hon till ett litet rött bord med knäet. Ett litet BRAK hördes, och därefter Botts röst.
- Vad var det? Frågade han blixtsnabbt medans Davis småsprang fram till dörren till köket. Gene satte ut i språngmarsch mot utgången, men när hon vände sig om precis innan hon slet dörren såg hon att Davis och Bott redan hade sett henne. Hon sprang och sprang och sprang.
När Gene efter en lång språngmarsch hittade ett av de få gråa träden i Niger et Albus gömde hon sig genast bakom det. Hon hade sprungit länge, så hon var väldigt andfådd. Men hon försökte att inte andas för högt, för hon visste att Davis och Botts var efter henne. Men bakom det mörka trädet var det nästan omöjligt att se Gene i sina mörka kläder. Efter ca 2 min. hörde Gene Botts och Davis dova stämmor igen.




-Vart tog hon vägen? Nästan skrek Davis.
- Jag vet inte. Hann du se på ett ungefär hur hon såg ut? Frågade Botts och lutade sig ner stödjandes på knäna.
- Nej. Det enda jag
såg var hennes mörka hår.
- Ja, jag med… Men vi måste hitta henne! Annars kan hon ju tjalla för polisen!
- Nja… Jag vet inte… Hon kanske är för skraj. Och dessutom, om hon gjorde det så skulle vi kunna be Cripp att kolla upp vem hon är. Jag menar, det vore ju väldigt enkelt om hon anmälde oss till snuten. De skulle ändå aldrig hitta oss.
- Jaa… Jag antar att du har rätt. Kom så springer vi efter henne. Gene hörde ekandet av Davis och Botts steg när de sprang därifrån. Hon hade en isande känsla i hela kroppen. Vad skulle hon göra? När hon äntligen började tänka klart igen, vilket tog nästan en halvtimme, började hon med smygande steg vandra hemmåt.



Gene hade både smugit och sprungit hem till sig. Hon var livrädd. Hon visste inte vad hon skulle säga till sin familj, eller till någon alls. Hon undrade om hon skulle berätta för någon, men sen kom hon och tänka på att den personen skulle kunna gå till polisen och berätta vad som hänt, så hon drog slutsatsen till att försöka ta hjälp av någon polis eller något i hemlighet. Men hon var än inte säker. Hon smög upp till sitt rum, det var sent, så hon antog att hennes familj redan sov. Hon slängde upp sin tråkiga, gråa dörr och kastade sig ner på sin vita säng med ansiktet gömt under den vita kudden. Hon kunde inte sluta tänka på kvällens händelser. Hon tänkte i flera minuter, och sedan bestämde hon sig; hon skulle aldrig berätta vad som hade hänt för någon. Hon skulle försöka glömma det. Men frågan var; var det rätt att göra det? Var det rätt att låta den där mannen bli mördad? Gene skakade lätt på sitt tankfulla huvud, och började sedan känna en flod av små, små tårar strömma nerför hennes kinder. Hon visste att det inte var rätt att låta mannen bli mördad, men vad skulle hon göra? Precis då knackade det på dörren. Gene drog upp huvudet från den nu blöta kudden och torkade ansiktet.
-Kom in! Ropade hon med skrovlig röst. Dörren öppnades knarrande och lilla Viole steg in. Viole hade på sig ett blekt, tunt nattlinne och hon höll i en svart, stor nallebjörn.
-Hej. Viskade hon. Gene nickade till svar medans Viole smög till sängen och kröp ner bredvid Gene.
- Hur var filmen? Undrade hon. Gene ryckte på axlarna.
- Ääh… Sisådär. Viole log.
- Vad är det? Det verkar som om du är upprörd över någonting. Viole la huvudet på sned och tittade på Gene. Gene log och skakade på huvudet.
- Ingenting. Det är sent, gå och lägg dig nu. Gene pussade försiktigt Viole på pannan och sade sedan ett tyst god natt.
- God natt. Sov gott! Viole skuttade ut ur rummet och stängde dörren. Gene skrattade lite åt sin syster och trillade sedan långsamt in i sömnens öppna armar.


Gene var fortfarande uppskakad över gårdagen när hon vaknade nästa morgon av att Viole skrek högt.
- Aaaaaah!!! Viole´s hysteriska skrik blev ett högt och igenom trängande ¬snyftande. Gene hoppade upp ur sängen och småsprang ner till sin syster. När hon kom ner såg hon Viole bli tröstad av deras mamma, Rose, och deras pappa, Liam, stod och undersökte något i dörröppningen.
- Vad har hänt?! Frågade Gene Liam. Han sade ingenting, utan han blev bara blekare i ansiktet än vad han redan var, och pekade på den hängande saken. Och nu såg Gene vad det var: ett låtsats-huvud, som inte hade något ansikte eller kropp, bara huvudet hängde i en snara i dörröppningen, med dess mörka hår, samma hårfärg som Genes, böljande i vinden.

Braaaa!